Mordvåg: -

By Lars Lindgren

Det har länge ryktats om att stugan på Liberget är hemsökt. Mystiska nattliga ljud och flimrande ljus som upphör så fort någon närmar sig - nog låter det spöklikt allt. Men det är just detta rykte som gör stugan till det perfekta gömstället, om man nu av illegala skäl behöver ett sådant. För vem skulle få för sig att leta där? När två kroppar hittas i Bäcksjön är det inte utan att Umeåpolisens Linda Anberg blir exalterad. Efter en längre tid utan några spännande fall har de nu plötsligt fått två mord på halsen! Kropparna visar sig snart tillhöra ett par unga män med ett småkriminellt förflutet. Men hur har de egentligen hamnat i sjön? När Linda och kollegan Nilsson påbörjar utredningen stöter de på ett mystiskt X, som ska komma att bli en viktig ledtråd. Och det dröjer inte länge innan Linda själv befinner sig mitt i mördarens skottglugg... "Mordvåg" är den tredje delen i deckarserien om Linda Anberg. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726683677

Book preview

Lars Lindgren

Mordvåg

SAGA Egmont

Mordvåg

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2010, 2020 Lars Lindgren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726683677

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Del 3

Prolog

H an satt i den lilla kojan och skulle just ta fram sitt skrin och lägga ner ytterligare lite pengar i det, när han hörde ett ovanligt ljud. Här brukade det vara nästan helt tyst. Det var bara ett svagt sus från biltrafiken på Ersmarksvägen, som man kunde höra inne i kojan. Och naturligtvis det vanliga fågelkvittret. Men nu var det något helt annat. Han tog en kort plankstump från kojans golv och ställde sig vid sidan av dörren. Väntade. Han kunde höra, att någon gick där utanför. Någon som verkade smyga fram genom riset. Efter en stund stannade den smygande. Verkade stå och lyssna. Så gläntade någon på den enkla dörren. Stack in huvudet.

Då slog han till. Med all sin kraft slog han plankstumpen i huvudet på besökaren, som omedelbart damp i golvet. Han såg genast vem den nedslagne var. En gammal bekant. Efter en kort stund började den avsvimmade komma till sans, men det blev ett kort uppvaknande. Värden i kojan hade tagit fram sin pistol och helt utan förbarmande sköt han gästen, utan att denne hade hunnit notera var han var och med vem.

Efter avrättningen tog han kroppen i bilen, som han hade stående utanför kojan och körde till en sjö i närheten. Där dumpade han sin last utan några betänkligheter. Han tänkte inte så mycket på vad han hade gjort. Och han anade inte, att han hade startat en våg av mord i stan. Den stad som vanligtvis var lugn och trygg och fri från grova våldsbrott. Nästan.

Kapitel 1

E bbe Evertsson hade fått sex månader på anstalt för sina stölder. Han hade fruktat den tiden, men den blev inte så besvärlig. Han kunde till och med ibland känna, att han trivdes på anstalten i Umeå. Civilt var han ganska ensam och dessutom arbetslös. Det hade blivit rätt så mycket öldrickande och en slö tillvaro. På anstalten fanns det kompisar, även om det var få som han kände kamratskap med. Den ende han fick riktig kontakt med var en kille som hette David Engström. De två fann varandra snabbt. Även Engström satt inne för stölder och rån och hade fått åtta månader. Han hade suttit av tre månader, när Ebbe kom dit och skulle alltså bli fri en månad före Ebbe.

När de två berättade för varandra hur de hade haft det kom de underfund med att de hade haft det ganska likadant. Ingen av dem hade anhöriga i stan, de var ofta arbetslösa och levde nästan utan kontakt med andra. Här kunde de träffas ofta och sitta och filosofera om vad de skulle göra, när de blev fria. David hade fantasier om att göra ett rån, som inte skulle drabba någon privatperson och som polisen inte skulle kunna lösa. Han skulle då kanske komma över till exempel en miljon och sedan kunna sticka från stan. Ebbe hade inte funderat så mycket på vad han skulle ta sig till när han kom ut, men ibland fantiserade även han på en större stöt.

Engström och Evertsson hade det alltså rätt bra, där de satt. Att sitta i fängelse var egentligen inte så tokigt, tänkte de båda två. Om man jämförde med det de hade sett på amerikanska fängelsefilmer var detta rena lyxhotellvistelsen. Men nu satt de ju inte inne tillsammans med grova våldsbrottslingar och mördare. Det fanns dock ett par av de intagna, som de aktade sig för att reta och särskilt en kille. Han gick omkring och spelade något av kung och hade ett par lakejer omkring sig. Han hette Max och kallades ofta X:et. Vad han satt inne för visste varken Ebbe eller Engström, och inte vågade de fråga heller. Att han satt inne på ett par eller flera år hade de hört ryktesvägen. Det måste ha varit något grovt rån eller liknande. Han behandlade sina hantlangare på ett sådant sätt, att Engström och Ebbe förvånades över att dessa inte protesterade högljutt.

En händelse, som Engström hade berättat om för Ebbe, utspelade sig under Engströms första veckor på anstalten. Han hade i matsalen satt sig ner för att äta, när Max kom och skulle sätta sig. På den plats där Engström satt. Max ställde sig bredbent framför honom men sa ingenting. Han spände blicken i honom och Engström kunde se, att Max i ena handen hade en kniv. Det var inte en vanlig bordskniv utan en stilettliknande historia. Engström flyttade sig snabbt till en annan plats och fick ett hånflin från Max, som därmed hade satt sig i respekt hos den relativt nyintagne.

Även Ebbe upplevde något liknande under sin första vecka. Det var i det lilla biblioteket, där Max kom in och absolut skulle sitta på Ebbes plats, trots att det fanns flera stolar lediga. X:et gjorde tydligen så med alla nya för att de direkt skulle veta, vem som regerade där. Så gick dagarna och snart var månaderna över för Engström. När han slapp ut tog han farväl av Ebbe med ett löfte om att hålla kontakt.

För Ebbe blev sista månaden lång. Utan kompisen Engström blev det ensamt för honom, och han gick ofta för sig själv. Såg upp så han inte kom på kant med någon, inte minst X:et, som gick omkring och blåste upp sig mot alla andra. De flesta verkade ha Ebbes attityd och undvek bråk. När Ebbe lämnade anstalten var Max fortfarande kvar, men han hade inte lång tid kvar att sitta av. Ebbe kom ut en vacker dag i början av maj och det kändes skönt att vara fri, trots att det senaste halvåret hade varit ganska slappt och skönt. Men friheten kändes ändå bra. Han andades in den ljumma vårluften och gick in mot Ersboda centrum.

Kapitel 2

M an borde kunna fixa lite pengar. Nej, mycket pengar, tänkte Ebbe och la ifrån sig tidningen. Han hade den senaste tiden funderat en hel del på hur han skulle gå till väga. Att gå, som han hade gjort den senaste tiden, var döfött. Besöken hos Arbetsförmedlingen var verkligen inte uppmuntrande. Inte ett jobb fanns ledigt men hundratals som sökte jobb. Och inte gjorde det saken bättre, att han hade en tids fängelsevistelse på meritlistan. Nej, han måste göra något. Han tog tag i tidningen igen och bläddrade fram till en artikel, som hade gjort honom både upprörd och nyfiken.

Rikast i Västerbotten stod det i rubriken, och tidningen redovisade vilka som hade de största förmögenheterna och de högsta inkomsterna. Och det var belopp och summor, som han inte trodde existerade i länet. Det var förmögenheter och inkomster som ingen människa behövde, och nu började han fundera på om han inte skulle kunna hjälpa åtminstone någon av knösarna att bli av med en del av miljonerna. Kugghjulen inne i hans huvud började vrida sig. Hur skulle det gå till? Ett ordentligt förberedelsearbete var viktigt. Det insåg han - Ebbe Evertsson.

Till att börja med måste han bestämma sig för vilken metod han skulle använda. En enkel stöld skulle väl vara det bästa, men inget av hans tilltänkta offer torde väl ha sina förmögenheter hemma i sin bostad. Alltså i kontanter. Ett annat alternativ kunde vara att länsa någons konto, men han insåg, att det hade han inte tillräcklig kunskap för att kunna åstadkomma. Nej, det måste väl bli det klassiska, kidnappning och lösensumma. Men vem skulle det vara lättast att kidnappa, och var skulle han gömma den han kidnappade i väntan på att han fick pengarna?

Han ögnade igenom tidningsartikeln ytterligare en gång. Försökte hitta lämpligaste person att slå till mot. Den som hade så många miljoner, att det skulle vara möjligt att få honom att betala minst en eller helst två millar för att få tillbaka hustrun eller något barn utan fysiska skador. Det måste även vara en familj, som bodde på ett sådant ställe, att det skulle vara lätt att utan vittnen kidnappa någon, som var på väg hem eller bort från bostaden. En lägenhet i centrala stan var utesluten. Det måste vara en villa i utkanten. Han gick in på datorn och började söka. Sökte upp de namn som toppade tidningens lista och skrev ner deras adresser. Tog sedan fram en karta och ringade in. Fick fram tre bra alternativ. Alla tre fanns i utkanten av stan. Nu gällde det att hitta ett bra gömställe, som inte låg alltför långt från någon av de tre adresserna. Han hade nu bestämt sig. Nu var det allvar. På med jackan, fram med cykeln och ut för att söka det idealiska gömstället.

Inte allför långt från stan hade han vid en av sina många cykelturer sett en liten stuga eller ett skjul, som varje gång hade gjort honom nyfiken. Den stugan låg uppe på Liberget. Eller Lidberget. Men ofta kallades berget för Fiberget. Att berget hade fått det namnet berodde på att området var ett gammalt regementsområde, och i lumpen pratade man nästan dagligen om fi, fienden. På berget hade det en gång i tiden stått en större stuga, en så kallad skidstuga, men den var nu sedan många år riven. Att han alltid hade varit nyfiken på området och den lilla stugan berodde mest på att folk påstod, att det spökade där. Många personer kunde vittna om att det nattetid hördes röster från stugan, och att ljus flimrade till i det lilla fönster som fanns på ena gaveln. När man närmade sig dog ljudet bort och ljuset slocknade.

I närheten av den här stugan gick det en enkel bilväg. Den hade tidigare varit avstängd för allmän trafik, men nu var skylten om fordonstrafik förbjuden borta. Den kanske var borta för att regementet var nedlagt, men vissa skyltar fanns fortfarande kvar från regementstiden. Han måste försöka hitta en skylt att sätta upp för att förhindra biltrafik nära stugan. Det gick ganska snabbt för honom att hitta en sådan skylt. Han bände och slet och fick loss den. Han hittade också en liten skylt som sa Militärt område, obehöriga äga ej tillträde. Satte sedan upp den senare på kojan och den första på ett lämpligt ställe efter vägen. Den ska väl i alla fall hålla nere biltrafiken något, tänkte han. Och nu gällde det att förbereda den lilla stugan för den gäst han tänkte hysa in där för en tid.

Dörren till stugan var helt intakt, men ett rejält lås måste han ordna. Stugans inredning var praktiskt taget obefintlig. En enkel brits och en gammal kamin fanns i alla fall kvar. Kaminen behövde han inte, eftersom sommaren var i antågande, men britsen skulle komma väl till pass. En madrass är väl det enda jag behöver ta hit, tänkte han. Och kanske en filt.

- Det här blir perfekt, sa han halvhögt till sig själv.

Men en madrass. Var skulle han få tag i den? Det fick nog bli ett par filtar i stället, och det mesta han behövde skulle han ordna på det vanliga sättet. På bland annat Coop Forum var det lätt att få sig det man inte hade råd att köpa. Sedan de införde detta med Shop Express och scanner hade han vid flera inköp tagit någon sak utan att scanna den, och än så länge hade han inte stött på några bekymmer med det. Efter en så kallad avstämning, då de kollade kunden, kunde man vara tämligen säker på att nästa gång blir det ingen kontroll och då kunde man slå till.

När han cyklade hemåt i solskenet kände han sig tillfreds. Nu skulle han inom en snar framtid bli rik och kunna lämna stan. Kanske skulle han flytta till ett varmare land. Eller bara till Stockholm. Eller varför inte slå sig ned någonstans i Skåne.

Kapitel 3

H emma hos direktör Albin Sundin var det som vanligt lite rörigt på morgonen. Fru Sundin var i badrummet, och herrn i huset försökte ordna med morgonfikat.

- Melissa!

- Anders!

Albin ropade på barnen för att skynda på dem. Själv skulle han till Stockholm i dag, och innan han åkte ut till flyget skulle han skjutsa barnen till skolan. Barnen kom nerför trappan från sovrummen, som låg i husets övervåning.

- Fan, vad jag är trött, stönade Anders och fick omedelbart en tillsägelse av fadern, som själv sällan använde sig av svordomar.

- Finns det nån sylt? undrade Melissa, som satte sig vid bordet och som vanligt väntade sig att bli uppassad.

Det var alltså en helt vanlig morgon hos Sundins. Alla var ute i sista minuten och sprang om varandra för att packa skolväskor, portfölj och handväska. Till slut satt alla i bilen och Sundin lämnade först av barnen vid skolan. Sedan skjutsade han sin fru till det kontor, där hon arbetade. Först då kunde han andas ut efter morgonjäktet och styra kosan mot Umeå City Airport, det nya namnet på flygplatsen i stan.

I skolan var det mesta som vanligt. Anders Sundin hade lång dag med lektioner till halv fyra. Melissa slutade redan lite före klockan fjorton. Hon trivdes ganska bra på högstadiet med flera olika lärare och att inte alltid behöva sitta i samma klassrum. Nu hade hon snart klarat av stadiets första årskurs, sjuan. Och Anders skulle snart gå ut grundskolan och såg fram mot gymnasiet. Deras far, Albin, var chef för ett framgångsrikt byggföretag, medan deras mor arbetade på ett kontor i centrala stan. Familjen bodde i en flott villa på en av Umeås gräddhyllor.

Melissa hade ungefär en och en halv kilometer till skolan. Hon brukade oftast cykla till och från skolan, men eftersom hon fick skjuts i dag på morgonen skulle hon ta sig hem till fots. Det fanns möjlighet för henne av korta av hemvägen. Ungefär halvvägs fanns ett litet skogsparti och många genade genom det, och nu gjorde även Melissa det och därmed blev vägen cirka en halv kilometer kortare. En väl upptrampad stig gick genom den ganska täta skogen. När hon hade kommit en bit in tyckte hon sig märka, att hon inte var ensam på stigen, och när hon tittade bakåt såg hon en figur, som snabbt vände sig om. Hon hann se att det var en man, och att han nästan började springa för att komma bort ifrån