Den yttersta hämnden

By Hans Erik Engqvist

Andra delen i romantrilogin om Backstusittarna, som handlar om Robert, Catarina, Anna och de andra i den sju man stora fattigfamiljen från byn Fälla. Utspelar sig under artonhundratalets slut. I första delen "Backstusittarna" föddes Albert och en mun till skulle ha mat. I "Den yttersta hämnden" har pappa Alfred blivit skadad och riskerar att bli invalid resten av livet. Ett redan tufft liv är på väg att bli ännu värre. Men förr eller senare ska hämnd utkrävas...I \"Backstusittar\"-serien får man följa den fattiga familjens svåra liv på landsbygden i slutet av artonhundratalet. Skriven för ungdomar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 3, 2021
• ISBN: 9788726696523

Book preview

språkbruk.

Första kapitlet

som i korthet berättar

om handlingen i första delen

av Backstusittarna.

Själv kom jag in i handlingen för några år sedan, en vidunderligt vacker septemberdag. Himlen var så blå som den bara kan vara i september, luften så lätt att andas och rönnbären så lysande röda.

Jag satt i en skogsglänta i Västergötland, närmare bestämt i Öllene socken, Virde härad. Ett tiotal meter framför mig låg en jordkulle, allt som fanns kvar av den backstuga i vilken min morfars far Alfred Johansson bodde tillsammans med sin hustru Lovisa och de fyra barnen.

Jag gick fram och grävde lite med händerna i kullen och fann en liten bit vit porslin.

Fälla kallades platsen.

Ett av barnen hette Robert. År 1886 var han tio år gammal. Sent om kvällen den 31 juli blev han ombedd av far att hämta Göta-Lena.

– Spring som du aldrig sprungit förr, Robert.

Robert visste varför han måste springa det fortaste han Kunde. Mor låg i barnsäng och skulle dö om han inte.

Göta-Lena var den enda i backstusittarskogen som kunde hjälpa mor. Hon var klok gumma. Hon var läkekunnig, spåkunnig och trollkunnig.

Robert kände till hur hon fått dessa egenskaper. Tupp-Jonas hade berättat:

– Ho har ätet av den vite ormen! Jojomänstingen! Göta-Lena räddade mor och barn. Därmed blev de sex i backstugan. Mor, far, Robert, tvillingarna Catarina och Anna samt Theresia.

Bara några månader senare blev de sju.

Den sjunde blev Albert… jämngammal med Robert.

Han bortauktionerades till Bengt Bengtsson på Bengtasgården eftersom hans mor av sockenöverheten ansågs vara en skörlevnadskvinna. Hon hette Elina, men kallades villiga Elina eller hor-Elina.

När båda föräldrarna dött gällde det att finna någon som var villig att uppfostra barnen. Efterlämnade föräldrarna tillgångar tillsattes förmyndare, om möjligt någon släkting, som då oftast tog barnen hem till sig mot ersättning.

Fanns inga släktingar blev barnen bortackorderade till någon som mot betalning åtog sig att ombesörja deras uppfostran i lekamligt och andligt avseende.

Vid sockenstämma 1825 i Öllene beslöts att den fattige, föräldralöse och något efterblivne gossen på Haffjället, Olof, skulle inackorderas hos en bonde i grannsocknen för att lära sig arbeta och inte ligga församlingen till last.

Denna förtänksamhet bar viss frukt.

Ett följande stämmoprotokoll förtäljer om den saken:

Ynglingen Olof, som inackorderats av Per Jonasson, Breryd, har enligt anmälan blivit så illa behandlad att han länge legat i värk och vedermöda.

Ärendet utreddes. Man kom fram till att den aga som Olof tilldelats var berättigad och rättvis samt att den som anmält gjort det av avundsjuka.

Några år senare kom Lars Pettersson i Bagbol på en ny idé med anledning av att inackorderingsåret för barnen till Niklas Johansson i Berga utlöpte vid midsommar.

Barn var arbetskraft. Sådan kraft kostade pengar. Varför inackordera utan att ackordera om priset?

Härmed föddes systemet med att auktionera bort barn i Öllene socken. Den som ropade in barnen fick betala för arbetskraften. Och socknen sparade pengar genom att barnen gick till lägstbjudande.

Många barn fick en någorlunda omvårdnad. Men för många innebar auktionen början till ett helvete.

Bengt Bengtsson köpte Albert. Om Albert inte arbetade tillräckligt hårt fick han stryk. Inte i form av smisk.

Han misshandlades.

Själva auktionen var något som Albert aldrig skulle glömma. I de socknar som höll sig med sockenstuga var det brukligt att auktionerna hölls i dessa. Öllene socken saknade en sådan.

Kyrkan användes istället…

Albert skulle aldrig glömma vad han tänkte när han efter gudstjänstens slut stod framme vid altarringen.

Jag skiter i vem som köper mig för jag sticker så snart jag kan. Bort från det här jävelslandet. Och då ska dom ringa i kyrkklockorna och dom ska jaga mig. Men jag ska bara försvinna. Fast en dag ska jag komma tillbaka och då ska dom också ringa i kyrkklockorna och dom ska tala om att Albert Karlsson kommit tillbaka. Och en dag, en söndag, ska jag komma till gudstjänsten, och då ska jag gå in genom stora dörren och jag ska sätta mig på främsta bänken. Dom som redan sitter där ska lämna plats och kyrkoherden ska bocka sig däruppe i predikstolen… men då ska jag bara titta på honom, jag ska inget säga, men han och alla andra ska se att jag tänker att han är en stor skit.

Så hade Albert tänkt.

Men… nästan samtidigt fick Öllene socken sin första skola och den blev förlagd till ett utrymme i en förfallen före detta visthusbod som Bengt Bengtsson upplåtit.

Albert bestämde sig för att stanna. Han ville gå i skola.

Den första skoldagen kom och den blev en stor besvikelse för honom men samtidigt början till något nytt.

Bengt gapflabbade när Albert efter de tidiga morgonsysslorna kom hem för att, som han trodde, gå till skolan.

– Till skolan. Hur dum är du egentligen? Tror du att jag skaffat hit dig för att hålla dig i skola! Nej du, du är här för att arbeta och inget annat.

– Men…

– Inga men. Ut och arbeta igen.

Gråtande av besvikelse och raseri protesterade Albert. Det kom till ett våldsamt handgemäng som slutade med att Albert flydde ut i markerna… svårt misshandlad.

Nere i dälpan vände han sig om och skrek:

– Jag kommer aldrig tillbaka. Lita på det din jävel!

Han vacklade genom markerna, mådde illa, stannade flera gånger och kräktes. Till slut föll han omkull och det var så skönt att ligga med ansiktet mot den fuktiga mossan.

Men han låg öppet… han måste gömma sig!

Han kröp in under en stor gran.

På eftermiddagen, på hemväg från skolan, fann Robert honom och lyckades få med honom hem till Fälla.

Efter en dramatisk uppgörelse med överheten blev det bestämt att Albert skulle få stanna i Fälla. Men först efter det att Alfred erbjudit sig att ta hand om honom utan kostnad för socknen…

Albert hamnade hos Alfred i Fälla. Hos särlingen i backstusittarskogen, som vid några tillfällen gjort det oerhörda att sätta sig upp mot överheten.

Mot länsman Hjort, kyrkoherde Bjursten, mot…

Hos särlingen, som försökt uppvigla de fattiga och nertryckta. Som till och med trotsat det mäktigaste, kyrkan, och ställt till med läsaremöte, baptistmöte, hemma i Fälla.

Det var i slutet av augusti…

En predikant från Venersborg kom till backstusittarskogen på Alfreds initiativ och han talade tröstens ord.

– Bröder och systrar! Säg JA till Gud. Kom till honom, kryp upp i hans knä såsom ett barn. Kasta av er oket, fattigdomen, ångesten och smärtorna. Kom fram, kom fram…

Det var ovanliga gudsord för åhörarna. I kyrkan hade de lyssnat till helt andra: Om du inte lyder kommer Gud att straffa dig hårt.

Efter mötet ville predikanten iväg så fort som möjligt. En skjuts väntade honom vid handelsboden. Alfred åtog sig att visa vägen genom skogen. Robert och Albert fick följa med som bärare.

Salomonsson, som predikanten hette, ville inte att hans kappa, som blivit blöt, skulle läggas i kofferten.

– Den blir så skrynklig, menade han. Och hatten, hatten, har visst också blivit blöt…

Lovisa tog hand om det praktiska.

– Ni bär kofferten, sa hon till Robert och Albert. Och du Alfred kan ta på dig kappan och hatten så torkar de lite under vägen. Och så måste ni ha lampa.

– Inte behövs någon lampa, invände Alfred. Jag känner vägen som min egen ficka.

– Jo, det gör du nog. Men man kan aldrig veta vad som kan hända…

De gav sig iväg. Skogen låg becksvart. Alfred höll lampan högt framför sig och som bländskydd tog han på sig predikantens hatt, den hade vida brätten.

Några gånger hörde han ljud som han inte kände igen och var därför på sin vakt. Mötet som han ordnat var inte omtyckt av alla. Det var inte otänkbart att någon eller några låg och väntade på dem i mörkret.

De hade kommit ungefär halvvägs då de blev överfallna av fyra män som länsman Hjort samlat ihop. Inom hans område skulle inga läsarepredikanter husera som de ville, de utgjorde ett hot mot hans ställning.

– Rappa upp honom rejält, löd hans order till de fyra männen. Men låt bli Alfred om han är med. Hans tur kommer en annan gång.

Överfallet kom så plötsligt att ingen hann reagera. Slagen haglade, knytnävar och påkar träffade gång på gång. Hårt och obevekligt. Alltsammans var över på bara några minuter.

Robert och Albert stod som paralyserade.

Vad var det som hände i mörkret? Blecklampan låg vid sidan av stigen. Den lyste, men utan att visa vad som skedde.

– Nu har han fått nog, väste någon. Det var fan så stilla han ligger… vi har väl inte slagit för hårt. Hit med lampan så jag får se om han lever…

Någon hämtade lampan och höll upp den.

– Herre Jesus! Det är ju Alfred!

Robert uppfattade inte ansiktet på den som skrek. Han såg bara en hand, ett tumgrepp, med tre tatuerade punkter.

Och så såg han vem som låg på marken.

– FAR! FAR!

De fyra männen, som i mörkret trott att Alfred var predikanten på grund av den vidbrättade hatten, flydde i panik.

Salomonsson hade redan gjort det.

– Far, skrek Robert. Svara! Hur är det med dig!

De fick in honom under granen, stöttade upp honom mot stammen.

– Var gör det ont, far?

Alfred drog djupt efter andan. Blod rann från ena tinningen.

– Det gör inte ont alls. Men jag känner inte benen… dom har…

Han tystnade.

Robert reste sig, snubblade ut till stigen, och sedan började han springa som han aldrig sprungit förr, och genom den mörka backstusittarskogen skar hans rop:

– GÖTA-LENA!

I högerhanden kramade han hårt en liten bit porslin. Den var vit.

Andra kapitlet

som handlar om

en tidig morgon i oktober år 1870

hemma hos familjen Alfred Johansson

i Fälla.

– GOTA-LENA!

Robert, fjorton år gammal, satte sig kapprak upp i sängen. Hans panna var våt av svett, det svarta håret tovade sig vid tinningarna och i bröstet slog hjärtat som om det ville komma ut.

Mitt uppe i rädslan och paniken kände han igen alltsammans. Återigen hade han drömt samma dröm och skrikit det där konstiga skriket, det som inte gick ut över hans läppar utan gick andra vägen, in i honom, och därför inte var hörbart för någon annan.

Strupen var hopsnörd, som i kramp, den värkte och gjorde ont.

För femtionde, eller kanske hundrade gången, hade han drömt om hur han rusat iväg efter Göta-Lena, om hur han mött henne på stigen, hur hon stått där och väntat, som om hon vetat vad som hänt utan att vara närvarande. Precis som den där gången när mor skulle föda.

De hade lyckats få hem far till Fälla på en bår som de fått ihop med hjälp av predikantens kappa och två störar.

Under nästan en vecka hade far legat mer eller mindre medvetslös. Så en dag hade han vaknat upp. Klar i huvudet. Men… förlamad från midjan och nedåt.

– Ryggen, hade Göta-Lena korthugget förklarat.

Mor hade gråtande frågat om det inte fanns något att göra. Någon salva, någon medicin…

– Nej. Det som är förstört är förstört. Han får leva som en halv människa resten av livet. Det är många som får göra det även om det inte finns något direkt sjukt. Men…

Hon avbröt sig och det tog mor Lovisa som en förhoppning.

– Men?

– Men, fortsatte Göta-Lena, det är viktigt att ni andra får reda på vem eller vilka som gjort Alfred detta onda. Det är svårt att leva med ovetskapen. Den kan bli till ett stort sår hos både er och Alfred. Robert och Albert… ni måste väl ha sett något… känt igen någon?

– Nej.

Robert skakade nekande på huvudet.

– Tänk efter!

Robert blundade och lät bilderna från överfallet passera bakom ögonlocken. Det var något…

En hand. Ett tumveck. Halvmörker. Några punkter.

Men