Ge igen!

By Hans Erik Engqvist

Du ska hälsa! skriker förmannen i Olle Nilssons ansikte. Datumet är söndagen den 29 maj 1905. Ett datum som förevigt är fastbränt i Olles minne. En aggressiv förman stirrar ner Olle. Förmannen skickar iväg en örfil som får Olle att slå i golvet. Det gör förbannat ont och inte minst, det är otroligt förolämpande.Sedan den dagen finns det bara en sak Olle tänker på: hämnd! Han ska ge förmannen på truten om det så är det sista han gör...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 27, 2021
• ISBN: 9788726696707

Book preview

1906.

1

Mil efter mil breder skogarnas gröna hav ut sig i mellersta Sverige. Här och var glimtar det till av grått, blått och blankt. Det kommer från sjöarna och tjärnen, som likt ögon ligger där och stirrar mot himlen. Eller från älvarna, vilka ömsom rakt, brett och mäktigt, ömsom sirligt slingrande söker sig mot havet. Eller från vägarna, som till synes planlöst och utan mål och mening bara plötsligt börjar någonstans, för att lika plötsligt sluta.

Men det är bara som det ser ut. Alla vägar leder från människor till människor. Från by till stad och från stad till by. En av dem slingrar sig från kuststaden inåt landet, till Bråberga, där den slutar med ett svart utropstecken av bolmande rök…

Natt och dag, året om, stiger röken svart ur de höga skorstenarna vid Bråberga sulfitfabrik. Innanför de röda tegelväggarna sliter tvåhundra arbetare med tillverkningen av sulfitmassa. Deras arbetsdag är tolv timmar lång. Under helgerna, då byte mellan dag och nattskift sker, måste många av dem arbeta sexton timmar i sträck. Månadslönen uppgår till mellan sextio och etthundratjugo kronor. För att kunna köpa två liter mjölk, ett kilo potatis och en bit stekfläsk måste många arbeta nästan en hel dag.

Ett femtiotal familjer har utöver lönen tillgång till fri bostad i bolagets arbetarbaracker. Samtliga bostäder består av ett rum och kök. Somliga är i så dåligt skick att de inte betraktas som människovärdiga av andra än bolagets ledning.

Men att klaga är lönlöst.

Reparatör Hilding Stenström gjorde det i april månad år 1905. Han framförde sina klagomål till arbetsförmannen och ingenjören Lindbäck.

– Det regnar in i rummet, sa han. Och så har det blivit röta kring fönstret.

Lindbäck var sysselsatt med månadsrapportering. Utan att titta upp från sina papper svarade han:

– Antingen arbetar du hos oss, bor kvar och kniper käft. Eller så flyttar du! Det är ingen som tvingar dig att stanna. Jag behöver bara knäppa med fingrarna så kommer hundratals krypande som vill ha både ditt arbete och din bostad. Begrips!!

Med handen knuten i byxfickan begrep Hilding Stenström. Därhemma hade han hustru och två barn, fyra och sex år gamla.

Bråberga sulfitfabrik är en fabrik för kemisk tillverkning av pappersmassa. Råmaterialet består av ved som levereras från skogsdomäner som tillhör två av ledamöterna i bolagets styrelse, majoren Leonard Djurberg och förre godsägaren Gustav Hultin. Sina stora skogar har de kommit över genom smarta klipp.

Fabrikens disponent heter Hans Schwartz, fram till sin pensionering vid femtiofem års ålder överstelöjtnant vid kavalleriet.

Två militärer och en godsägare har makten över Bråberga sulfitfabrik och människorna som arbetar i den.

Veden förs först till flishuset, där den barkas, sågas och hugges, varefter den töms på väldiga kokare upp till tjugo meter höga. I en annan del av fabriken öses svavelkis i stora ugnar och upphettas. De ångor som då uppstår, svavelsyrlighetsångor, leds till den så kallade syreberedningen. Där bereds sulfiten och tappas sedan på de väldiga kokarna. Koket tar mellan femton och sexton timmar. När det är färdigt öses pappersmassan ner i massabingaren.

Här skottas den av arbetare till en rem som för den till ett annat rum, i vilket den passerar silar för att rensas från kvistar och annat. Därefter öses den upp på ett ståltrådsnät, viran, för att få bort det mesta av vattnet, och förs sedan upp på stora cylindrar, fyllda med varm ånga för att torkas och slutligen pressas samman i pressarna.

Under torkningsprocessen är massan uppblandad med cyankalium, ett gift som tillhör försilvringens teknik. När den våta massan blir varm avdunstar cyankaliet. Arbetarna blir illamående och kräks ofta rakt ner på fabriksgolvet.

De har order om att torka upp spyorna efter sig. Det blir billigare, anser ledningen, än att installera fläktar.

Saken fördes på tal vid ett styrelsesammanträde i juni månad 1905. Godsägare Hultin avfärdade dock tankarna på ett fläktsystem med orden:

– Dom dör fan i mig inte av att spy. Och om dom gör det så är ingen större skada skedd. Dom är tillräckligt många ändå.

Det var otäcka ord, till och med för att komma från Hultin.

Arbetarna är i stort sett livegna. Bolaget bestämmer hur länge de ska arbeta, vilken lön de ska ha, vad de ska tänka och tycka för att få behålla sina arbeten.

Det är arbetsgivarnas marknad.

Någon fackförening finns inte. Driften vid fabriken har varit igång blott tolv år, och Bråberga saknar därför gammal brukstradition och arbetarstam. Arbetsstyrkan är sammansatt av folk från vitt skilda orter. De har kommit till fots och per tåg, fattiga och egendomslösa och utan självkänsla. En skara vinddrivna människor utan framtidstro.

Fackföreningens och socialismens vindar har därför ännu inte börjat blåsa i Bråberga. Alla har nog hört talas om det nya och vidunderliga som kallas socialism, man har hört talas om fackliga konflikter och strejker runt om i landet. Liksom om arbetsgivarnas motåtgärder i form av avskedanden och maktövergrepp med hjälp av polis och militär.

Rädslan för att mista levebrödet har gjort att ingen vågat ta initiativ. I ensamhet och var för sig har arbetarna knutit nävarna i ursinne över de usla förhållandena, livegenskapen och förnedringen.

Men det har stannat vid det.

Man vet vad man har… men inte vad man får.

Till detta kommer att bruksledningen håller sina slavar i ett järnhårt grepp. Ingenjör Lindbäck är alltid närvarande och slår ner som en hök på minsta tecken till uppstudsighet.

Ofta pryglar han de yngsta arbetarna.

Det är barnen han pryglar och han är noga med att ingen vuxen finns i närheten.

Söndagen den 29 maj 1905 fick femtonårige Olle Nilsson en örfil som fällde honom till golvet.

– Du ska hälsa din jävel, meddelade Lindbäck innan han slog till. Du ska stå med mössan i hand när jag kommer!

Det var klockan halv tolv på förmiddagen. I kyrkan predikade samtidigt kyrkoherde Axel Bergendahl.

– All överhet är tillsatt av Gud.

Olle Nilsson kan inte glömma slaget han fått. Han börjar drömma om att få ge igen. Att en dag kunna slå tillbaka. Inte bara för örfilen på fabriksgolvet. Det finns andra minnen i honom som han förträngt, men som nu dyker upp.

En dag ska han…

Den dagen är inte så avlägsen.

De nya vindarna är sent omsider på väg även till Bråberga.

Genom skogarna, över bergen och sjöarna kommer de. Det tisslar och tasslar i snåren om en ny tid, om jämlikhet och broderskap. De unga blir flossiga och röda i kinderna och pratar i hemlighet om att kapitalismen ska krossas, att den besuttna överklassens tid är förbi, om att makten tillhör arbetarna.

Även de gamle lyssnar i vinden. Försiktigt, misstänksamt. Men långt, långt inne i deras ögon blänker det till.

Genom skogarna, över bergen och sjöarna kommer vindarna. Och det är inte längre bara vindar och viskningar.

Det har tagit gestalt.

Det ryktas om att en socialistisk agitator vid namn Fabian Månsson håller till i trakterna. Han har besökt Nordal och Sördal, ryktas det.

Och en kväll i september år 1905 då skogen brinner av höstfärger, kommer han…

2

Naturligtvis har de nya vindarna viskat också i fabriksledningens öron. Socialismen och fackföreningsrörelsen är för dem ett spöke, ett mörkt moln som hotfullt tornar upp sig vid horisonten. Herrarna Djurberg, Hultin och Schwartz känner mycket väl till vad som händer runt om i landet. De vet, att på många arbetsplatser har de anställda rest sig, strejkerna har avlöst varandra.

Trots överenskommelse om föreningsrätten har de inte en tanke på att tillåta arbetarna vid Bråbergafabriken att bilda fackförening. De vet, att den rätten tillkommer, än så länge, endast dem som vågar och orkar hävda den.

Och vem har mod att hävda sin rätt under hot om avsked, vräkning och misshandel?

Deras främsta vapen mot socialismen och fackföreningsrörelsen har därför varit åtgärder i dessa former. Den 18 augusti 1901, samma år som lagen om ersättning vid olycksfall i arbetet kom till, påtalade reparatören Johan Larsson för arbetsbefälet att han upptäckt en spricka i en av de mindre kokarnas lock.

– Det kan explodera när som helst, sa han. Det måste repareras omedelbart.

Arbetsbefälet bad honom hålla käft och inte lägga sig i sådant som inte angick honom. Tre timmar senare gick locket sönder, en våldsam explosion uppstod och splitter flög likt projektiler genom lokalen. Som genom ett under kom ingen arbetare till skada, men Johan Larsson blev vit i ansiktet av ursinne. Han rusade fram till arbetsbefälet, som denna eftermiddag utgjordes av förmännen Bernard Bokvist och Erling Harnell.

– Förbannade svin, skrek han. Det där jävla locket hade ju kunnat döda varenda man härinne!

Så vände han sig om till arbetarna, som tysta stod runt omkring.

– Kamrater, skrek han. Nu måste vi göra något. Nu måste vi säga ifrån på samma vis som våra bröder har gjort på andra arbetsplatser. Vi måste bilda en fackförening och ta strid med dom jävlarna… för dom har inte respekt ens för våra liv!

Det var det första socialistiska agitationstal som hållits i Bråberga, i varje fall inom fabrikens väggar och under närvaro av representanter för ledningen. Det kom så hastigt och plötsligt att arbetarna varken hann känna eller tänka. Det var en liten eldslåga, som kunnat bli till en flammande protesteld, om inte håglösheten, hopplösheten, undergivenheten… och kanske fegheten varit så dominerande hos dem. Så när arbetsbefälet skrek att de skulle återgå till sina arbeten lydde de order.

Förmännen Bokvist och Harnell rapporterade det inträffade till bolagsledningen. Själva olyckan skyllde de på slarv från arbetarnas sida. Största delen av sin rapport ägnade de åt Johan Larsson och hans agerande.

Två dagar senare avskedades denne med omedelbar verkan och vräktes från sin bostad. På order av bolagsstyrelsen infann sig på kvällen självaste länsman med hantlangare och såg till att Johan Larsson lämnade sitt råtthål till bostad. Han var ungkarl och ägde inte mer än vad som fick plats i en ryggsäck.

Lamslagna av maktlöshet, skräck och feghet stod hans arbetskamrater och såg honom vandra bort.

Ingenjör Lindbäck skrek genom tystnaden:

– Ja, glo ni! Och vet, att så här går det för alla som sätter upp en stor käft!

Från den dagen skärper bolagsledningen sin bevakning av arbetarna. Ingenjör Lindbäck får tillsammans med förmännen stränga order att hålla ögon och öron öppna i fabriken. Minsta antydan till socialistisk agitation ska kvävas. Eventuella upprorsmän och uppviglare ska slås tillbaka med alla medel.

Bolagsledningen har emellertid också förstått att ta upp kampen mot socialismen på annat vis. Framför allt de unga måste hållas borta från tankar på jämställdhet och frihet.

Bolaget måste ge dem annat att tänka på, så att de glömde bort allt prat om socialismen.

På förslag av Hultin såg bolaget till att den gamla dansbanan i Valbo, några kilometer från Bråberga, rustades upp. Nytt golv lades, en liten kur för musikanterna byggdes och området omkring röjdes upp och snyggades till.

Efter en punschafton ställde kyrkan upp på de besuttnas sida. Kyrkoherde Bergendahl började predika allt oftare om att människan ska vara nöjd med sin tilldelade lott. Speciellt noga var han med att inpränta dessa satser i de unga konfirmanderna.

Tillsammans visade sig dessa åtgärder vara framgångsrika. Speciellt dansbanan. Ungdomarna samlades på den så ofta det var möjligt och glömde till dragspelets och fiolens toner socialismens musik.

Men en kväll i september 1905 blev denna dansbana den indirekta orsaken till att det skedde… som enligt bolagsherrarna inte fick ske.

En socialistisk ungdomsklubb bildades.

Plötsligt, mitt under dansen, kom han, agitatorn. En väldig, svart hatt slök hans magra ansikte och dolde de blixtrande ögonen. En ilsket röd och fladdrande knythalsduk bredde sig över hans bröst.

Utan att stanna, utan att se sig om varken till höger eller vänster, banade han sig väg mellan ungdomarna.

Ungdomarna blev stående tysta på dansbanan. En del höll om varandra, som om dansen nyss slutat eller skulle till att börja.

Längst fram och ensam, stod Olle Nilsson.

Han visste vem främlingen var. Visserligen hade han aldrig sett honom, men han visste ändå – Fabian Månsson ungdomsagitatorn, den beryktade före detta fiskarpojken och rallaren trots sin ungdom redan sägenomspunnen.

Agitatorn stod framför dem och dompterade dem med sin blotta närvaro.

Han stod alldeles stilla, men plötsligt tog han av sig hatten, oändligt sakta. Han log ett brett, varmt leende, satte hatten mot bröstet, mot hjärtat… och ropade:

– Kamrater!

Ett förväntansfullt sorl spred sig bland ungdomarna. Då lyfte han upp båda armarna mot himlen och äskade tystnad.

– Kamrater, upprepade han. Det dånar från djupen! Resningen nalkas, uppgörelsens tid är inne. Socialismen kommer nu till er, kamrater, och jag uppmanar er: ta emot den i era hjärtan! Vet, att från och med denna stund börjar den stora kampen här i Bråberga. Snart ska ni börja leva som fria människor och inte som slavar eller djur. Snart ska kapitalistherrarnas makt vara bruten, snart kan ni höja era huvuden ur träldomens mörker och kliva upp i socialismens ljus och frihet. Men ni ska inte tro att detta kan ske utan kamp och offer.

Han gjorde en liten paus, naglade fast de unga med sin blick och fortsatte:

– Kamrater! Sveriges arbetare, och jag menar alla arbetare, alltså även ni här i Bråberga, måste hädanefter behandla kapitalistohyran efter förtjänst. Vet ni, att just nu sitter tolv kamrater inspärrade på fängelset i Gävle. Deras brott? Jo, de kämpade vid Sörviks sågverk för människovärdiga förhållanden och för rätten att bilda fackförening. Vad svarade arbetsgivarna med? Med polis och militär, med dragna skjutvapen och batonger. Hörde ni? Svenska arbetare, era bröder och systrar, era kamrater… slås ner med våld av polis och militär! Förstår ni då att uppgörelsens tid är kommen. Sista striden är inne. Strid på kniven måste förklaras. Arbetarrörelsen, er rörelse, får inte förlora den striden, inte gå under. Den måste försvaras med liv och blod så länge en bestulen, förtryckt arbetare kan hata och andas!

Sådana ord hade aldrig hörts i Bråberga, minst av allt på dansbanan. Ungdomarna stod tysta och lyssnade.

Olle Nilsson sög åt sig de stora och farliga orden. Han hade i