Något skymmer vägarna

By Folke Fridell

Det är tidigt 1920-tal i Sverige och den föräldralösa ynglingen Sven ska precis fylla 18 år. Livet i det lilla småländska fabrikssamhället fortsätter som vanligt, men hos Sven har en ny livsgnista tänts. Som 18-åring kommer han att räknas som en vuxen man, och den förändringen kommer att innebära en rejäl löneförhöjning. Samtidigt börjar han engagera sig i den lokala politiken och inser snart att vuxenlivet innebär lika många skyldigheter som rättigheter... Något skymmer vägarna är den tredje delen i Folke Fridells självbiografiska romansvit. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2021
• ISBN: 9788726747317

Book preview

författaren.

Veckan som följde efter den stora orons tid i augusti blev olik alla andra dagar i ditt unga liv. Ditt samhälle vilade ut och höll andan efter allt oväsen.

Avgörandets stund var snart inne och då skulle drömmerierna förvandlas till naken visshet. Då skulle det bevisas i svart på vitt vilka som gått segrande ur den hätska striden.

Och vilka som förlorat.

Det var en underlig vecka och du tyckte att hela bygden liksom sjönk tillbaka i tid och rum; långt in i det som fornt och förflutet var och som korgmakarn och hans Maria berättat om för sin son. Byn krympte i sin väntan; gårdarna verkade mindre. Tågen gick saktare på den smalspåriga järnvägen. Människorna var tystare än vanligt och höll sej mest inomhus.

Det stod som en märklig dimma över nejden och inne i töcknet väntade alla otåligt på besked.

Din by hade länge levat inne i den stora glömskan, långt borta från det oerhörda som skedde runt om i landet. Ett litet bortglömt samhälle där fäder och söner växlade om att hålla i tömmarna och där människor föddes och dog utan större åthävor. Dragdjur och redskap var sig också lika genom tiderna. Var och en skötte sitt så som vant var i tider bakåt genom årtionden.

Maria tvättade vid bäcken och tätade sina laggkärl när de torkat i solvärmen. Korgmakare Vidén axlade sina enekorgar och gick till de stora marknaderna runt om med sin börda.

Din far hade haft två yrken som båda egentligen hörde forntiden till. Halmtäckare och korgmakare var försvunna sen länge.

Också korgmakarn dog bort från sitt yrkesbekymmer.

Ändå kände du på dej att din by var annorlunda sen rätt länge och att ni alla måste leva med förändringen. Fram till för några år sen märktes ingenting ovanligt på ytan, men sen kom omvärldens sprängstoff plötsligt som en knall från ett oväntat åskväder.

Dittills hade den modernaste inrättningen i socknen varit småbrukarföreningen; ett litet kooperativ som höll bönderna med utsäde och kraftfoder. Nu hade föreningsraseriet gripit omkring sig med en hastighet som många bedömde som vettlös och ett tydligt tecken på att Ragnarök var i annalkande.

Fackföreningen, kooperativa och Folkets husföreningen var för de obemedlade: Röda Korset och småbrukarföreningen befolkades av dom som hade jord eller pengar. Mitt emellan och lite neutralt bildades också en loge av den Internationella Godtemplarorden.

Efter denna sena augustisöndag var alltså lugnet tillbaka. De som väntat fick sitt besked. Många röstade ja för barnens skull och vandrade vilsna omkring med ledsna ögon och surmulet neddragna mungipor. De som sagt sitt bestämda nej för kräftornas skull och på uppmaning av Engström firade sin seger med att ta kvällståget till stan och stadshotellet.

Belåtenhet och förtvivlan blandades lite huller om buller och följde inga vanda värderingar i fattigfolk och rikemän, betydande och obetydliga. I stället skar den nya gränser kors och tvärs mot all hävdvunnen reson.

Du själv tappade hakan och fattningen helt och hållet när de första nyheterna kom. Du kände nederlaget som ett svidande piskrapp och ett gruvligt fördömande av allt du drömde om och trodde på. Och du blev satt ordentligt på plats redan första dan. Det hade kommit ett ilgodspaket från ja-sägarcentralen med skrifter som skulle användas till att övertala dem som tvekade in i det sista, men propagandamaterialet kom inte till järnvägen förrän dan efter omröstningen. Du tyckte ändå att det var din skyldighet att hämta paketet och du fick rent besked av stinsen.

– Där blev du allt satt på plats, Sven Vidén. Att bara tänka sej, va? Ställa till med brottsliga illgärningar och allmän åverkan bara för att vuxet folk vill ha rätt att ta sej en liten kaffegök.

Stinsen skrek ut sitt hjärtats mening så fort han vräkt ut ditt värdelösa paket. Ni var fiender sen länge och nu tog han sin chans att skälla ut dej. Han fyllde hela gluggen med sitt flinande tryne.

Du sa ingenting till svar. Det tjänade ingenting till nu när omröstning och allt ändå var över. Förresten så var det nog inte så hälsosamt för dej att kivas med stationsinspektören en sån här olycksdag. Du tog dina skrifter och gick din väg tyst som en rädd mus. Inför det egna samvetet försökte du berätta att allt det här käbblet i själva verket inte var din sak. Du som inte ens hade rösträtt.

Så fanns det ett sanningskorn i järnvägsmannens okvädningsord som var svårt att förneka. Du hade legat i som en blådåre i ja-sägeriets tjänst så länge kampanjen varade och på sluttampen hade du använt metoder som varit ordentligt otillåtna i anständiga sammanhang.

Även om det fanns förmildrande omständigheter och villiga medhjälpare. Självaste missionspredikanten hade utan tvekan ställt sin muskelstyrka i din tjänst när ni samfällt lyckades välta både lastbilsflak och talarstol ner i diket. Så det var nog säkrast att tiga och lida. Och nog var det du som bett om hjälp, alltid. Stinsen hade stått vid sidan om och varit åsyna vittne.

Så det var nog bäst att hålla käften.

Din förtvivlan gick fort över, förresten. Dan därpå la du det stora propagandapaketet i garderoben och drog en suck av lättnad över att den stora trätans tid var förbi och att tillvaron övergick i de traditionellt onormala formerna. Ja eller nej var ju ändå inte de enda ord som fanns att välja på. Inte ens när det gällde så motsatta saker som nykterhet och fylla.

Många sa efteråt att livet minsann inte var så jävla enkelt som att säja ja eller nej. Allting var värre än så när dimmorna skingrats och stridslusten dött ut. Predikanten som hjälpt dej med det kriminella hälsade inte ens längre när ni möttes.

Så särskilt enkelt var livet inte för dej heller. Efterkrigstiden hårdnade till och din fattigdom gjorde nästan allting omöjligt. Du hade ett par dryga månader fram till födelsedagen som skulle förvandla en ynklig fattiglapp till en burgen kapitalist. Allt detta enligt avtal och tariffer.

Från trettiofem öre i timmen skulle du ta ett jättekliv till sextiotre bara för att du fyllde arton år. Det var nästan som ett sjunde underverk och någonting att se fram emot och längta efter.

Jomenvisst. Du vet så klart att sådant skitprat är ungefär likvärdigt med högförräderi. Vid bara tanken känner du en skammens rodnad i kinderna. Egendom är stöld enligt de första lärofäderna och du vet förbannat väl om det. Du vandrar omkring här i din hemby utklutad i klubbrosett och rallarhatt och längtar efter att revolutionen ska komma snart. Allra helst i nästa vecka eller så där, men det kan också gå an om det dröjer en hel månad. Så där ungefär tror du och några stycken till lika fattiga satar.

Men i alla fall och trots alla renläriga proselyter: Trettiofem öre i timmen är så jävla lite och livet blir dystert också för en rättrogen revoltör. Nu när du ändå snart är arton år gammal och helst vill virvla omkring i tid och rum i en taktfast gammalvals och jubla åt livet i din tonårsglädje.

Sen en gång i en oviss framtid när du fyller nitton får du löneförhöjning för sista gången som textilare. Längre i lyxliv och vällevnad kan inte en sådan som du avancera. Sextionio öre är toppen och den detaljen finns också prydligt inskriven i statuterna.

På något sätt var det enklare med löneförhandlingarna när du en gång började ditt textilliv som trettonåring. Då fick du sjuttiofem öre om dan och det ordnades upp på högsta nivå mellan fabrikschefen och korgmakarn som var din far. Inte ens ett handslag och en sup behövdes när det gällde dej. Det var annars vanligt på kreatursmarknaderna runt omkring. Men din far tyckte inte om krångel med kontrakt och sånt.

Förresten så hade korgmakarn aldrig haft någon motbok och inte besökt spritbolaget sen ransoneringen genomfördes. När du anställdes var det också fullt världskrig och chefen sa att de sjuttiofem örena var rena välgörenheten från bolagets sida. Den första tiden fördärvade du mer än du gjorde nytta och då måste ju också en utsliten korgmakare kunna fatta att han gjort en finfin affär i försäljningen av arbetskraft. Annars var det där pratet om fördärveri ren lögn i ditt fall. Du var avfallsgök och rakade fram avskrädet under kardverken. Då var det omöjligt att fördärva någonting rätt om lusten skulle finnas.

Jo, då i krigs- och kristider fick du själv sköta dina finanser och begära påökt om du kände dej underbetald och utfattig. Det gjorde du och tog första chansen när den som hade högsta befälet kom på ett oväntat och tillfälligt besök. Som brukligt var vid sådana högtidliga tillfällen så gick han sin inspektionsrunda i fabrikssalarna i ensamt majestät.

Du låg på knä och rakade fram ditt avfall för det var ditt arbete och så var du tillsagd. Förskrubben sorterade bara bort den grövsta och värsta sortens avfall så det var byxknappar, småspik, västspännen och annan värdelös bråte som rasslade ner på cementgolvet. Det hände att en illa tilltygad ettöring kom nersinglande. En sån lyckodag tjänade du sjuttiosex öre.

Det var i sista sekunden du fick syn på den mäktige och du skrek ut din fattignöd i ren förtvivlan:

– Jag… jag ska be att få påökt.

Du hörde själv hur illa det lät och ville lägga till nånting som hördes mindre påstridigt och burdust, men du hann inte. Det som blev sagt fick du fram i grevens tid för chefen var redan förbi automaten och måste vända sej om och ta ett steg tillbaka för att få dej inom synhåll. Ändå lät han inte alls ovänlig i rösten.

– Ja, det förstår jag. Påökt vill alla ha. Hur mycket har du nu då?

– Sjuttiofem öre om dan, bara. Och här… här kan jag ju ändå ingenting fördärva. Du la till det där sista för säkerhets skull och såg att chefen drog lite på munnen.

– Hur mycket vill du ha då?

– En krona jämt, det blir sex kronor i veckan och far vill ha femman för mat och logi. Så det blir bara en krona över och den gör jag skäl för.

Majestätet log lite bredare den här gången, men han gick ifrån dej utan att ge några löften. Han frågade bara vad du hette och hur gammal du var. Nästa avlöningsdag hade du fått din löneförhöjning.

Lite grann ångrade du pratet om att korgmakarn var en snålfar; du hade kanske fått din krona även utan familjära avslöjanden. Men det var sant att far din gett besked om att femman fick stanna i hemmet om lönekravet uppfylldes. Det blev ändå dubbel pott för din del, sa korgmakarn.

Och det var förstås också sant. Du fick 50 öre i veckan att slösa bort på allsköns onyttigheter. De fyra kronorna tog far din hand om.

Nu när förbudsomröstningens tid är förbi och världsfreden har brutit ut på allvar är alla löneförhandlingar mycket krångligare, och resultatet blir för det mesta till det sämre. Du är snart arton år och det är omöjligt att klara alla utgifter med trettiofem öre i timman. Bara maten kostar två kronor och ändå har det priset varit oförändrat i flera år. Rumshyran är tio kronor i månaden och sen är det inte mycket över.

De flesta av dina arbetskamrater klarar sej ändå skapligt och det är inte så konstigt som det låter. De bor hemma hos sina föräldrar som är lantbrukare eller hantverkare och får bo och äta gratis. Deras trettiofemöringar är rena nettoförtjänsten.

För såna som du och Emil är det värre. Korgmakarn är död sen ett par år och Maria har trettiofem kronor i månaden i änkepension. Emils föräldrar for till Amerika när han bara var en tre fyra år och lämnade kvar sin son hos en gammal mormor som lyckades hålla liv i Emil tills han var tretton år och kom in på Yllet.

Trettiotre kronor och sextio öre var fjortonde dag i avlöningspåsen var som att leva lite under svältgränsen. Den som ändå kunde klara den matematiken måste äga en stor portion skämtlynne. Så brukade Emil säga, fast någon höjdare på humorns område var han inte. Han var din vän och du behövde honom de flesta stunderna, särskilt när det var svårt och besvärligt. Men munter och lättsinnig var han inte precis.

Du gick ofta in till Emil för att få tröst.

Ändå gick Emil dej på nerverna ibland. Han hade ett nästan omärkligt leende som var dubbelbottnat och mångtydigt och så lika i glädje och sorg att du nästan alltid kände dej osäker.

Skratta naturligt högt och livshungrigt kunde inte din kompis. Emil var gravallvarlig och tungsint och tog inte livets tristesser med en klackspark.

Det hände att han ställde orimligt stora krav också på dej, och stundtals kändes det besvärande. Det fanns onda ögonblick när du hade det svårt med andningen mitt i all hans präktighet. Det hände att du förgick dej och blev sur och oresonlig.

Emil var en bättre människa än du och den sanningen hade du svårt att erkänna. Emil är nära ett år yngre än du och har många månader kvar i sin trettiofemöres fattigdom den dag du själv kliver in i rikemansklassen. Den vetskapen gläder dej stundtals.

Fast Emil har inte dina problem, förstås. Han röker mindre än du; han går sällan eller aldrig på dans eller bio i stan. Den senaste tiden har han fått brev från Amerika med dollarsedlar i.

Emil är en god människa och olik dej i så mycket att du känner samvetskval. Första gången du märkte detta riktigt på allvar var när ni läste Dostojevskijs Bröderna Karamasov tillsammans. Det var små högtidsstunder och ni kom varandra så nära. Allt slutade illa och det var ditt fel. Emil fyllde sexton år och du gav honom några näsdukar i present. Utanpå paketet hade du lite tanklöst skrivit:

Till min gode vän Aljosja

Emil kände sej förolämpad och det blev tvärstopp i umgänge och ett brått slut på vänskapen. Tydligen var den ryske romanynglingen lite för idealistisk också för Emil. Kanske var det också din innersta mening med födelsedagsadressen. I alla fall så ångrade du dej djupt efteråt, men var för stolt att be om förlåtelse.

I stället var det Emil som räckte fram försoningshanden. Och ni blev vänner på nytt samma dag som vuxet folk röstade bort förbudskravet i folkomröstningen.

Du sitter ensam i ditt kasernrum och känner dej viktig och betydelsefull. Det är ett par timmar kvar tills dess att uppbrottets tid är inne. Denna väntanstid kan vara dryg och besvärlig och är så för det mesta. I regel är tiden mellan kvällsvard och det klockslag när nattskiftet börjar oanvänd och bortkastad. Man väntar och ingenting annat. Man värjer sej mot att tänka på den långa trista natten utmed spinnmaskinerna, men orkar inte göra något annat. Inte ens att fördriva tiden.

Men så där är det inte för dej denna kväll. Du sitter nästan och spinner av välbehag. Du har rentvättad ull att köra på din maskin och du spinner ketting nummer sju. Det betyder skarp snodd på garnet och lång tid mellan avtagen. Rentvättad ull håller bra och du väntar en lindrig natt med bara lite maskinpyssel då och då.

Det finns en anledning till för din belåtenhet. Det är nästan mörkt ute och Emil sover på den andra sidan. Du kan höra hans ansträngda andhämtning om du lägger örat intill väggen. Emil har besvär med polyper och väsnas lite när han sover.

Han stör dej inte med sitt pipande läte. I sömnen blir han så hjälplöst oskyldig och skröpligt mänsklig och du hämtar din belåtna styrka i hans sårbarhet. Du är den starke denna väntansstund; du har det pliktfyllda ansvaret.

Din dörr är inte riglad, inte riktigt stängd ens, om något skulle hända. Du är vaken och på helspänn. Emil låser aldrig sin dörr och inte du heller. Det är nedärvd vana i din by att låsta dörrar stänger människorna inne i stället för tvärt om.

Det händer att Emil får luften i galen strupe; att han mitt i natten plötsligt står framför din säng med uppsträckta armar och tigger om hjälp. Han är likblek i ansiktet av rädsla och du måste banka honom i ryggen tills andnöden släpper.

Emil blir så naket hjälplös de sekunder anfallet varar. De stunderna är du den hjälpande brodern och känner din betydelse växa. Nu är du till hands och Emil kan sova tryggt. Om en liten stund ska du gå in och väcka honom och klockan tio ska ni tillsammans börja nattskiftet i spinneriet. Två spinnstolar mitt emot varandra och två kamrater tillsammans. Emil kör ettan och du tvåan och ni är nära varandra hela natten.

Du tycker att det är så skönt med vänskap.

Nyss har ni båda varit och fått er kvällsvard på matstället. Lite nattskaffning har matmor skickat med er i papperspåsar och termosflaskor. Vid ettiden äter ni en okristligt tidig frukost och sover sen över den tid när vanligt folk njuter sitt morronmål.

Det börjar skymma och i fabriksfönstren glimmar det elektriska ljuset som en välkomsthälsning eller en varning. Det beror mest på ditt eget humör. Du sitter kvar i halvmörkret utan att tända ditt eget ljus. På något sätt hörde vänskapen med Emil ihop med mörkret utanför. Det var så fint med vänskap som