Gamarna

By Torbjörn Stålmarck

Robert var fast besluten att göra allt som stod i hans makt för att göra Liz glad. Hon fick inte bli besviken på honom. Visst, han gillade inte att åka till rivningsplatserna nattetid. Det var för mycket att tänka på, för många blickar att undvika och framförallt var han rädd för att han skulle börja tycka om att syssla med det här. Men allt detta glömde han så fort han såg glädjen i Lizs ögon. Robert var medveten om att han drogs till samhällets frånstötta och han fascinerades av hennes hjälpsamhet. När han började tveka fick han därför påminna sig om att allting skulle ordna sig. Hon hade trots allt en plan. Ingen får ligga obegravd. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839548

Book preview

www.sagaegmont.com

I

Det var säkert ingen som märkte hjulspåren. Det var ju så många bilar som körde till och från rivningsplatserna hela dagarna i mera legala ärenden, så ett par spår mer eller mindre i den uppkörda leran var det ingen som grubblade över. Det var ingen som hade en tanke på det, när jobbet satte igång på mornarna och dammet från kullvräkta tegelväggar och fnösketorra trossbottnar la sej över arbetsplatserna, i bästa fall något tillbakahållet av vattenbegjutning. Det revs i gamla kvarter runt om i stan. År ut och år in. De bästa tegelstenarna lades i högar för att användas till något annat. De bästa bjälkarna blev någon sommarstuga, kanske, eller ved? Vem behöver sån ved nu för tiden, förresten? När det finns björk i säck med rullande torr näver eller bok, som är bäst av all ved. Det mesta kördes bara bort till någon fyllning, så det var väl inte så mycket att tala om.

Men hade man på morgonen tittat riktigt noga efter i avtrycken från traktorer och bilar, som föregående dag på uppdrag stretat iväg därifrån med de gamla kåkarna i smulor. Om man hade gjort det, så kanske man sett. Om man lagt sej ned på knä i sina vitdammiga blåbyxor och riktigt noga sett efter, så hade man kunnat upptäcka de andra spåren. De som inte var beställda av någon. De var där ändå. Och man skall komma ihåg att det fanns väl synliga skyltar som talade om att arbetsplatsen var förbjuden att beträda för obehöriga.

Det typiska för de obehöriga spåren var i och för sej inte att de härstammade från rätt slitna bildäck. Nej, det var så många som misskötte sina bilar. Det är faktiskt inte alla som har råd att köpa nya däck när som helst. Inte ens entreprenörer. Nej, det var någonting annat, något som fordrade mycket skarp blick och kanske speciella instrument. Rivningsjobbare har sällan det. Nåja, kanske speciella, som lämpar sej för just det jobbet, men alldeles för klumpiga, fyrkantiga. Man går inte omkring med mikroskop på en arbetsplats av det här slaget. Det skulle förvåna många om så vore fallet.

Men om någon enda en hade varit tillräckligt misstänksam eller funderat på detta med spår, så hade han lagt sej ner på knä och tittat noga efter. De som är så misstänksamma brukar visserligen inte ha särskilt goda ögon, men låt oss säga att det var en misstänksam med goda ögon, denna omöjliga konstellation, då hade han liggande på knä observerat att vissa hjulspår inte hörde hemma här. De hade trotsat förbudet. Och vad hade de där att göra?

De legala spåren på en rivningsplats är alltid lätt pudrade av damm från murbruk och trä. Hela dagen virvlar det upp gammalt damm i plötslig frihet. När arbetsdagen är slut lägger det sej. De illegala hjulspåren har inget damm över sej. De blir till i skymningen. När dammet lagt sej och dragit kvällsfukten över sej. Det var kanske inte så mycket att tala om. Det mesta kördes bara bort till någon fyllning.

Ändå var han alltid orolig. Han var alltid orolig för att någon skulle se honom. Det brukade han göra klart för det bullrande mörkret i den gamla skåpbilen, och han brukade berätta det snörvlande av ansträngning för det tysta mörkret på rivningsplatserna. De nattliga exkursionerna var inget nöje för honom. Men till sin hustru sa han ingenting annat än att det var allright. Hon hette Liz Green. Efternamnet hade hon efter sin man. Han för sin del skulle helst velat vara namnlös, en person utan egentlig identitet. Annat än inför sej själv och hustrun. De andra var han ointresserad av. Men naturligtvis. På arbetsplatsen måste de kalla honom något.

När han kom så långt i sina ständigt malande inre monologer, evigt upprepade, ryckte han på axlarna. Det var därför han på kontoret, där han innehade en mycket obetydlig tjänst, kallades den outsägligt nonchalante fan i stället för Robert, som var hans rätta namn.

Liz tyckte mycket om sin man och skötte krukväxterna och tvätten och matlagningen åt honom och saknade honom alltid, när han inte fanns där i tvårummaren med utsikt mot en brandgavel. På den var det ett litet, litet blyinfattat fönster till synes omotiverat placerat på den råa tegelytan. Högt upp mot skorstenarna. Det lyste i det ibland. Hon sa att det nog satt en fängslad prinsessa där. Han sa att det var ett badrumsfönster. Antingen han ryckte på axlarna eller inte tänkte hon på honom som sin prins, så egentligen hade han inte behövt något riktigt namn.

Tillsammans hade de en plan, och hon var mycket lycklig i sina två små rum, sitt omoderna kök och med sina svala element, därför att hon visste att han skulle förverkliga den. Hon hade alltid ett leende på läpparna, Liz, när hon trippade nedför de många trapporna för att gå ut på stan och handla. Alla förstod att hon var lycklig, och det var egentligen ingenting skulle man tro som kunde få henne på annat humör. Leendet fanns där hela tiden, gata upp och gata ner. Det fanns kvar lika mjukt och innerligt när hon med asfalttrötta fötter och tunga kassar traskade uppför alla trapporna igen. Hon log åt huset och det lilla råtthålet de bodde i. Hon log mot brandgaveln och sluddrande fyllegubbar i porten, som man kanske ler mot en besegrad. På sätt och vis hade hon redan för länge sedan lämnat alltsammans. Hon var mycket lycklig, för de hade en plan.

Robert var inte riktigt så lycklig, för det var han som skulle förverkliga planen. Och eftersom han var mycket ambitiös var det aldrig tal om att han skulle hoppa av. Under den allra senaste tiden hade han också med viss förvåning upptäckt ett drag inom sej av lidelse för uppgiften. En fascination som till att börja med skrämde honom, och som han fortfarande gjorde sitt yttersta för att hålla tillbaka. Den här planen fick inte urarta till konst för konstens egen skull. Där fanns ett mål, och det var oerhört viktigt att inte gå längre än fram till målet. Sedan skulle han lägga band på sej. Det var inte tal om att ge vika för lumpet övermod med riskabla ärevarv som följd. Därför uppfylldes hela hans person av två slags oro. Den första var den jagandes rädsla för upptäckt, den andra var att han trots all självkontroll skulle falla för frestelsen. Det fanns en frestelse. Och den var så mycket mera outhärdlig som han i grunden var laglydig. En frestelse att fortsätta. Att ständigt sätta upp nya mål för sej, att aldrig vara riktigt nöjd. Kanske skulle han när allt kom omkring finna att hans begåvning inte alldeles låg åt det kontorella hållet. Kanske fanns det ett stråk av asocialitet i hans innersta. Men han resonerade som så, att så länge rädslan satt som en uppstötning i halsen var det ingen verklig fara. Liz och Robert var två alldeles vanliga människor.

Det var rätt sent och Robert var på väg in mot centrum. Liz hade, som hon brukade göra, kramat om honom i tamburen och vinkat åt honom genom fönstret. Det där fönstret som inte gick att stänga riktigt, för träet hade svällt. De andra gick inte att öppna. Han satt och tänkte litet på hennes leende, men själv såg han en smula tragisk ut. Han måste skratta mycket häftigt om han inte skulle se ut på det sättet. För han hade tunga ögonlock och en mustasch som slokade. Det gjorde inte så mycket för han hade så sällan behov av att skratta, särskilt inte under sina ensamma utflykter. Men var det någon gång så att det passade tog han gärna i litet extra.

I början hade han mest hållit sej i ytterkanterna av stan, där rivningskåkarna låg litet ödsligt i folktomma kvarter. Där ingen la märke till honom. Där kunde han arbeta i lugn och ro. Inte en människa störde honom. Ingen nattvakt, ingen patrullerande polis. Men materialet var inte av särskilt god kvalitet där i utkanterna, och rivningsbolagen körde snabbt bort hela rasket. De verkligt fina ställena låg inne i centrala stan, och han hade med tiden blivit allt djärvare. Djärvare men inte lugnare. Där inne i city fanns för mycket människor, även på de dåligt upplysta bakgatorna, där man rev mest. Alldeles för många vakter som snodde omkring och nosade, alldeles för många grannar som ropade ut i mörkret och undrade vad fan han gjorde där. Alldeles för mycket hjärtklappning. Men materialet var bra.

Och det var inte bara det att materialet var bättre i de gamla husen inne i centrum. Det tog också längre tid innan det försvann från platsen. Man måste riva mycket försiktigare här för att inte skada de andra husen, och man fick inte hålla på så länge på kvällarna, för då stördes de som bodde intill. Det fanns så många regler kring en rivning i centrum. Därför tog det längre tid.

Han satt och låtsades att han var alldeles lugn och styrde bilen med bara en hand. Den andra armen låg över ryggstödet bredvid. Körde ganska sakta, försiktigt i gatukorsningarna, stannade utan brådska för trafikljusen och såg med trötta ögon på människorna på trottoarerna och i de andra bilarna. Ansiktet speglade varken vänlighet eller ovilja. En trötthet bara som nödtorftigt dolde spänningen. Förströddhet? Knappast. Ett uns av yrkesstolthet möjligen. Han kunde det här med rivningshus.

Det var ganska bra att åka ut så här vid tiotiden på kvällen. Då hade människorna från den första bioföreställningen hunnit hem och många av de andra hade just satt sej till rätta. Det var naturligtvis inte alla som gick på bio, det gick inte att dela upp mänskligheten på såna som gick på första föreställningen och såna som gick på andra. Men ändå, det var inte så vansinnigt mycket folk ute på gatorna vid den tiden. Så där litet lagom var bäst. Alldeles tyst och avfolkat var inte bra, då märktes man för mycket. Det gäller att balansera sej själv med omgivningen vad man än sysslar med. Och särskilt om det är litet skumt. Skumt förresten. Vem skadade han, vem stal han ifrån? I själva verket underlättade han bara bortforslingen. Eller var det inte så?

När det slog om till grönt igen började det regna. Det kom först bara några droppar och glodde in genom vindrutan. Och ju fortare han sedan körde, desto vildare grimaser gjorde de mot honom. Han hade hoppats att det inte skulle regna. Det gick mycket lättare att arbeta när det var torrt, och det blev nästan inte några spår alls. Nu sög hjulen visslande mot asfalten.

Det var en gammal bil och han kände sej på något sätt generad när han körde på den väl upplysta huvudgatan. Han var så ensam att representera vardagen, allt omkring honom, de upplysta fönstren och människorna som tittade i dom och höll om varandra, var något annat. Och alla de andra bilarna. Han ensam skumpade fram i sin gamla skåpbil. Det var helt klart att han kommit på fel party.

När Robert i en stor sväng rundat torget kom han in i de äldsta stadsdelarna. I kvarter där han mera hörde hemma. Med gator sparsamt upplysta av någon finkänslig elverkschef. Det var inte så många som behövde lysas på heller. Portarna stod kolsvarta med starrslagna cyklopögon. Där innanför hade människorna det som människor har det mest. Han kunde inte tro annat. Men han kände ingen samhörighet med dom. Han kände ingen samhörighet med någon annan än Liz. Det var med Robert som om han körde omkring sin skåpbil på ytan av alla andra. Under många år tidigare, innan Liz kom in i bilden, hade han irrat omkring och krafsat än här och än där för att finna något hål, en jordig ingång till någonting. Men han kom aldrig in någonstans, Liz fanns där utanför. När han vände sej om en gång, var hon där. Då hade han slutat gräva.

Roberts besök på rivningsplatserna var alltid noga förberedda. Det gick inte att slarva med sånt här. Att bara ta itu med första bästa som man råkade åka förbi. Det här var ett av hans finaste ställen hittills. Han hade funnit det under en av de turer i dagsljus som han brukade företa någon gång då och då efter kontorstid. Det började med att gardinerna försvann i övervåningarna, där det bodde flera familjer eller ensamma gamla. Det fortsatte med att verkstaden och handelsbolagets kontor i bottenvåningen satte upp skyltar med stängt och ny adress på sina dörrar. Det hände inte sällan att gardinerna kom upp i en del fönster igen. Det var nästan alltid någon som inte kunde flytta, nästan alltid någon som inte orkade när allt kom omkring. Eller kanske bara någon vresig gamling som fann livslust i att sätta sej på tvären. Det var inte så ovanligt.

Det finns ingen anledning att här komma med en historik över just det här huset, som efter många om och men äntligen börjat rivas. Inte så mycket fanns heller kvar av själva fasaden, när Robert väl satte in sin stöt. Det var ganska ordentligt rivet och nedrasat, så att det gick för sej att med handkraft plocka till sej användbara bitar. Men ändå var det just ett årtal som satt kvar på näthinnan. Över porten hade legat en slipad sten med den upplysningen i djuphuggen relief att byggmästare Lesley Reimerson uppfört huset år 1896. Vad det nu skulle tjäna till, tänkte Robert. Det var uppsatt som en skärm och en sköld. Men vad hade det hjälpt? Under årens lopp hade gatunivån höjts, huset hade blivit fuktskadat och grått ända in i de mörka rummen, som skuggades av andra fasader. Vem tar hänsyn till ett gammalt hus? Vad gör det vem som byggt eller när? Namntavlan över porten var inte mera värd än en gravskrift.

Inte alla rivningsplatser var omgärdade med plank eller avstängda med grovt nät. Det berodde så att säga på värdet av det som skulle rivas. Det berodde också på hur stor arbetsplatsen var, hur mycket verktyg man lämnat kvar och hur länge man tänkte stanna. Det hände att arbetet med det nya huset påbörjades med detsamma efter rivningen. I sådana fall satte man nästan alltid upp plank och portar med stora hänglås. Och så här inne i stan, där gatan var smal men ändå rätt mycket trafikerad, byggdes också en särskild plankgång med tak för de gående. Såvida man inte nöjde sej med att hänvisa till trottoaren på motsatta sidan. Det här var ett välutrustat ställe. Här var det högt plank och port och brädgång med tak. Här fanns alla ingredienser. Och därinnanför var materialet bättre än på många andra platser.

Robert hade nu kommit fram till planket, och han stannade bilen i en översvämmad rännsten på andra sidan gatan. Han släckte strålkastarna och hukade sej fram över ratten för att ta en skyddad överblick på situationen. Gränden låg i halvmörker framför honom. Husväggarna onyanserat svarta. En skugga slet sej segt och ovilligt ut från planket litet längre bort och fortsatte ostadigt in i kvarteret. Ibland slukades den åter upp av allt det mörka. Det hade slutat regna.

Han skulle ha velat tända en cigarrett, men han gjorde det inte, för han hade lärt sej att sånt alltid väckte intresse från passerande. Det var alltid något spännande och hemlöst över sådant. I stället trevade han med handen i den rymliga fickan på vindtygsjackan. Där låg den. Kall, kort och grov som en avsågad gevärspipa. Robert var smart och erfaren.