Det okända barnets grav

By Elisabet Larsson

När Ove Bäcks bror Werner avlider i en bilolycka slås familjen i spillror. Kort därpå skiljer sig även föräldrarna och Ove lämnas ensam med sin sorg. För att fly verkligheten drömmer han sig bort till lyckligare tider då hans bror fortfarande var i livet. På nätterna plågas han i stället av hemska mardrömmar och vill ingenting hellre än att bli befriad från sin livliga fantasi. Men när Ove möter Lise tänds ett nytt hopp som får honom att tro att han kanske, trots allt, kan bli lycklig.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 27, 2021
• ISBN: 9788726869231

Book preview

Hur gammal var han den gången: sex år, sju? Åtta kanske — nejdå, sex måste det ha varit, han hade ännu inte börjat skolan… och hade ingen lust att börja den, mindes han alldeles tydligt. Inte som Bengt som knappt kunnat bärga sig och inte velat prata om någonting annat: de storas värld: första klassen i lågstadiet. De stora grabbarnas gårdsplan, deras värld och vetande.

Det var ett blekt intryck, ett grunt avtryck i marken. Men det fanns där — och förstås: det hade ju hänt. Precis som drömmarna finns där och händer. Men det här var ingen dröm. Livet var ingen dröm.

Han tittade ut genom fönstret.

En man i arbetskläder gick förbi med någonting i handen, ingenting stort, det syntes inte riktigt vad det var på grund av avståndet och därför att mannen hade det i den hand som var vänd ifrån. Armen svängde inte särskilt mycket heller, hängde nästan rakt ner som om han burit på någonting tungt. Men det var inte tungt, ett ganska litet föremål; precisionsverktyg, tänkte han — men såg nu, när han skärpte blicken, att det var ett paket av något slag. Grovt brunt papper. Så totalt poänglöst, tänkte han. Att den där karlen i arbetskläder går förbi här. Men naturligtvis hade han ett ärende, en anledning att vara där, det förstod han. Han såg den bara inte. Grovt brunt omslagspapper.

Vad var det för vits att veta?

Han måste lyssna bättre. För stunden: lyssna på Jansson. Inte för mammas skull, hon skulle inte bråka, men för sin egen: man fick inte bli låst, fick inte begränsa sina möjligheter genom försummelse; utanför fönstret fanns möjligheterna och det fanns inga genvägar dit. Ungefar så; så skulle Jansson kanske ha formulerat det. Pastor Jansson kallade de honom, för hans tonfall.

Han dagdrömde sig ut genom fönstret.

Jansson kastade ett snabbt öga ut ur salen; en man i arbetskläder avlägsnade sig. Den nya vaktmästaren? Han återgick. De återgick.

Skriet från vildmarken? Ooo? För det mesta var det tyst runtomkring stugan, ibland lite fågelsång och ett obestämt prassel från något buskage. Katten som jamade och ville in. Eller ut. Mat ville den i alla fall ha; burkmat inne, råttor ute. Ett ljust, pressat jam; mössens och sparvarnas skräck, en väldig svartvit skugga! Mia-ooo. En stor skog och en mellanstor sjö. En flaggstång på backen? Jodå, det också, men någon flagga hade de inte, stången hade stått där sedan urminnes tider; den vita färgen hade flagat och repen var gråa av vind och väta. En tvättlina mellan två björkar som stod och lyste om våren; vita lakan och randiga förkläden som flaggade i blåsten. Jovisst, det fanns några får också, men de syntes inte från stugan, man fick gå en bit, en halv kilometer lite drygt, för att komma till deras inhägnad. Stigen som ledde dit var ganska bred och inte en sådan som man alltför lätt förrirrade sig ifrån. Mannen söm passerade på väg till sina djur bar arbetskläder men han hade ingenting i handen. Han kastade en blick åt hans håll men sa inget och gjorde inget tecken; han hade aldrig sagt ett ord till honom men han hade hört honom tala med far, far var från trakten. Och det var väl därför som de hade köpt det där stället. Eller hyrt det — han hade aldrig frågat om saken. Han trodde att de hade hyrt det, det hade känts så rotat i sin grund och omöjligt att besitta, och alla grejorna var inte heller deras egna utan hade alltid funnits där. Var det den grova man-nen med gummistövlarna som rådde om alltsammans? Gummistövlar mitt i den värsta sommarvärmen! Men vad annat; han var inte där för ro skull. Utanför fönstret riste björkarna ljusgröna och klibbiga, men det hade inte varit på våren, de var aldrig där på våren — eller någon annan årstid än sommaren: några sommarveckor som han inte kunde säga om de hade gått snabbt eller långsamt, svept förbi eller varat i evigheter, tidlösheter. Ibland hade han haft tråkigt, mindes han. Hade tröttnat på att vara där, Eller på att vara den han var och inte någon av de tusen möjligheter som trängdes i en barnskalle.

Utanför fönstret lyste det av vårgrönt åck av sol; det hade regnat nyss, ett kort, sköljande regn, som på beställning, det låg säkert vattenpärlor på grönskan, som i en reklamfilm för toalettartiklar. Lite blött på asfalten men ingenting som man behövde stövlar för, det torkade snabbt upp, gråa öar stack upp och bredde ut sig och återtog landet. Allt återgick. Det torkade upp och steg och föll igen; om Jansson hade frågat honom skulle han ha kunnat redogöra för hela förloppet i detalj. Men Jansson frågade inte, det var inte hans område. Bakom honom kastade en flicka lite med håret och en doft av schampo stänkte över honom. En fläkt av vår och ungdom kom det förföriskt hest — beslöjat hette det — från reklamen som hade sitt säte i ett stort träd där den just slagit sig ner. Grönt och blå himmel. Vad är det som gör livet grönare när livets bästa stunder är blå? Ortschampo? Juicy fruit?; någon tuggade tuggummi hela tiden, men diskret, utan att låta tuggandet avspeglas i ögonen som den där frågan som evigt idisslas utan att fa svar: ett kort, sammanbitet tugg-tugg. Sommarängens tusen fläktar, viskade det förföriskt ur vårlöven. Allergitestat utan plågsamma djurförsök. Tausend Kräuter. Överhuvudtaget oöverskådligt. Jawohl, herr über-hauptbannführer. Öm en stund skulle Jansson vara utbytt men de skulle slippa byta rum. Daniel Deutsch, D Vir-man, gör entré, med sin lilla femdollarsflint högst upp som han kammar över för att dölja. Kanske regnar det på nytt. Eller blir det helt torrt. Alla tårar torkar, viskade det. Alle Tränen trocknen. Dorren? Eller dörren? In genom dörren skall komma Daniel D — fråga honom, warum nicht? Warum fragst du? frågar D D.Jansson mässar pasto-riskt. Eden Pastora —finns faktiskt en som heter så, borta i Nicaragua?, huvudstad Managua. Bananer — Chiquita? Nej, knappast. Blicken ut genom fönstret ser tät vegetation genom vilken någon hugger en tunnel med machete. Så ser den en kokospalm, och reklamen är där och tar över, ett litet förspel innan huvudnumret. Små vattendroppar på ett palmblad. En flicka följer med sockerprodukten. Drömmen ut genom fönstret viker av.

En sak hade han i alla fall bestämt sig för: han skulle bli forskare. Någonstans där mognade beslutet men det hindrade honom inte från att ouppmärksamt titta ut bland björkarna.

Bristen på kunskaper, vetskaper var hans gräns.

Streck och linjer på tavlan; på asfalten. Vitt på svart. Gränser och grupperingar. Växt och mineral. Människa och djur. Man och kvinna. Vuxen och ung, barn och gammal. Barn på nytt.

En ekorre kilade i björken. Ekorrn satt i granen, då fick han höra barnen då fick han så… Ekorren naglade fast sig i stammen några ögonblick, blickstilla, så pinnade den iväg, tog ett språng över bråddjupet till nästa träd. Det såg ut som om den lyssnat efter något och fått svar. Han hade iakttagit den en stund till och från; det var den som först hade fångat hans blick och inlett förbindelsen.

Katten skrapade på dörren och ville in; upptäckte att den inte var helt stängd och vidgade springan med nos och tassar och slank runt. Han såg det utifrån och applåderade företaget; mamma var i närheten men såg inte, hon stod lutad över någonting, upptagen med något: en syssla. Det var deras värld. Sysslor, sysselsättning. Ett svårt ord att säga: sysse-sättning. Salivstänk; ett ord för de stora. Det svällde och växte. Sysselsättningssvårigheter. Sysselsättningsbefrämjande åtgärder. Mamma lutade sig över och såg inte; svansspetsen vickade till och var borta. Det här måste göras, sa hon och det var naturligtvis att beklaga men ingenting att göra åt. Fast ibland försökte han, ryckte i hennes kläder och klagade: jag har ingenting att göra, eller — lite listigare —: vad ska vi göra nu då? Ibland befallde han: kom nu!, men fick i regel som svar: det här måste bli färdigt först. Ingenting blev någonsin riktigt färdigt, eller om det blev det så började det på nytt. Tre mål om dagen, eller fyra, och kläderna blev inte rena för resten av sommaren bara för att man tvättat dem en gång. Det borde vara så, tyckte han ibland, att när man hade gjort en sak så var den gjord. Den där dagen, eller om det hade varit dagen innan, hade de haft engångs på bordet, det hände då och då att de slarvade, inte där de bodde i stan men härute i stugan: papptallrikar, muggar ur stapel och bestick av vit plast; då fick de lite extra tid, svepte ner allting i säcken. Man skulle ha haft engångskläder, tänkte han en gång men ändrade sig: han var fast vid sina kläder och ville inte bli av med dem. Han mindes hur han hade tappat sin mössa i älven och förlorat den. Han ville inte förlora någonting.

Han måste lyssna bättre.

Vad var det mamma hade sagt den där dagen? Ingenting särskilt förmodligen, de vanliga saker man säger alldeles innan någonting inträffar som man inte haft den minsta föraning om, ord med anknytning till det som man håller på med för stunden.

Hans mor var upptagen med att måla törrtoaletten, hon tyckte om att ta i med händerna och han var inte alls ovan att se henne arbetsklädd på det sättet: blåjeans, rödrutig skjorta av något luddmjukt tyg och en reklammössa med skärm; hon bredde ut färgen jämnt, med bestämda rörelser. Det fanns en viss otålighet i penselföringen, inte för att hon hade brått att bli klar — snarare verkade det som om hon drog ut på göromålet, gick tillbaka och bättrade på, backade för att kontrollera resultatet, finlirade — utan för att det låg en otålighet inbäddad i hennes kropp. I nackens senor, i fingrarnas leder, i bakdelens hull och armarnas fibrer; när hon rörde sig i en uppgift som gav lite större fysiskt spelrum syntes det särskilt tydligt. Rena skitjobbet, sa hans far — som tyckte om att vitsa till det — innan hon började, och när hön var färdig: rent artistiskt! Inte för att han hade hört honom säga de orden, de var bara ett antagande — men de var fullt möjliga och han trodde starkt på vissa av sina antaganden, medan han tvivlade gruvligt på andra. Mamma sa: om en stund kokar jag oss lite choklad, eller: har du sett till Missan, hon har varit borta bra länge va? Ingenting att lägga på minnet, inte ens namnet på katten var originellt; den kunde ha hetat Semiramis eller Kassandra eller Karin Månsdotter men hade sluppit, hade väl hållit sig undan i rätta ögonblicket. Dassmålningen var utmärkt som resultat alldeles säkert, men som handling rätt trivial. Ändå skulle de efteråt gå igenom varje rörelse, varje ord, som man gjorde för att finna en utgångspunkt för rationella åtgärder, åtminstone en orsak som lät rimlig; i sista hand en ansvarig för olyckan.

Där fanns bara mamma på platsen, pappa hade åkt in till samhället för att posta brev och ringa till Stan — eller till andra städer; han släppte inte kontakten med omvärlden bara för att han högtidligt lovat att göra det under de här veckorna, det var mer en lättsinnig deklaration än ett verkligt löfte. Det räckte inte mer än ett par dagar: hans far älskade städer, gamla och nya, gatunät, näringar, byggnader och begravningsplatser, det gjorde detsamma om de låg mitt i ödemarken och ingenting synligt fanns kvar av dem; hans uppgift var att gräva fram dem med tesked och borsta av bitarna med en mjuk tandborste.

De gick igenom allting minutiöst. Hans far anställde regelrätt förhör med hans mor: var precis hade hon varit när? Vad exakt hade hon gjort när? Hade hon stått så att hon kunnat se något när? Hon hade stått vid uthusväggen och målat och hon hade ingenting sett och hon kunde inte med bestämdhet säga när det hade hänt. Det var mera ett skeende än en händelse.

Hade han sagt något som kunde ge en fingervisning?, att han skulle gå någonstans, till exempel till fårhagen? Hade hon å sin sida sagt något som han kunnat tolka på ett visst sätt? Ja… hon hade sagt att Missan inte synts till — kanske hade han gått för att leta efter henne…? De såg sig runt och såg katten ligga hoprullad på en av grindstolparna för att värma pälsen. Hans far förhörde. Ville ha reda på exakta klockslag som om några sådana hade funnits där. De försökte frenetiskt vrida klockan tillbaka, till en stund alldeles nyss då ingenting ännu hade hänt. Kanske hade ingenting hänt ännu, det var för tidigt att veta,