Intrång

By Elisabet Larsson

Sedan skilsmässan för tolv år sedan bor Hanna Björkman ensam i huset hon tidigare delade med sin make. När hon en sommarnatt vaknar av ett knakande ljud från vardagsrummet går hon ut för att se vad som står på. Utan tvivel är det någon som har försökt bryta sig in i hennes hem, utan att lämna några som helst spår efter sig. Intrånget blir aldrig uppklarat och händelsen sätter djupa spår i Hanna som inte kan komma över chocken. När hon även får veta att kvinnan som hennes man lämnade henne för har gått bort växer obehaget och hon blir mer berörd av detta än hon kunnat ana. Det får Hanna att börja tänka tillbaka på det förgångna och minnesbilderna uppmanar henne att försöka komma till insikt om hur hon ska gå vidare med sitt liv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726869187

Book preview

D et var någon därinne förutom hon själv. Hon kunde säga det med visshet nu, även om hon inte var medveten om varför, inte hade den minsta aning om varifrån denna visshet stammade. Och denna någon som var där förutom hon själv lokaliserade hon till bottenvåningen – närmare bestämt till vardagsrummet där det fanns ett stort franskt fönster, nästan en hel glasvägg, som var lätt att bryta upp, och det fanns en stor skicklighet på området hade hon förstått av det som hon hade läst om i tidningarna. Inga låsanordningar, hur välkonstruerade de än må ha varit, stod emot ett par vana händer någon längre stund och man kunde lika gärna lämna dörren olåst. En fråga om sekunder, inte mer: ljudlösa fingrar, behandskade händer – hon tänkte sig ett slags kirurg som med tunna gummihandskar opererade i ljuset från en smal, nästan nålvass ficklampsstråle, eller bara i det svaga skenet från gatubelysningen.

Närmaste lyktstolpe stod minst hundra meter därifrån, och någon gång hade hon väl funderat på att installera fasadbelysning men det hade aldrig blivit av, tanken hade varit alltför långt borta, ännu längre bort än den där gatlyktan alldeles intill busshållplatsen. En hållplats utplacerad mest av kommunal pliktskyldighet förövrigt, det var sällan någon som steg av eller på, de flesta hushåll i området hade bil, många av dem två eller flera, och det var nästan som om hon hade bott i en avfolkningsort och inte i ytterkanten av en storstadsregion.

Inte så att hon var rädd, bara vagt orolig, hon förstod mycket väl att hon kunde ha tagit fel, att vissheten hon hade drabbats av likaväl kunde vara en inbillning förstärkt av den nattsömn som hon av någon anledning hade ryckts ut ur,och det var heller inte första gången hon hade den där känslan av att någon annan befann sig i huset samtidigt med henne, även om det då mestadels rörde sig om minnesbilder från en tidigare epok. Eller snarare ett slags korta minnesförluster då hon glömde bort att Linda och Sebastian inte längre delade bostad med henne utan flugit ut och lämnat huset att växa i deras ställe. Tomma rum, blinda fönster.

Hon hade inte hört något ljud, ingenting mer bestämt i varje fall, det hördes alltid ljud om man spände öronen och lyssnade noga, knäppningar, skrap, lätta små dunsar, och det mesta kom väl utifrån, harar och rådjur rörde sig ofta över tomten och dröjde också ibland under äppelträden eller vid rabatterna.

Men övertygelsen växte i henne, trots alla reservationer, och fyllde henne med stillhet, en paralysi som skärpte alla sinnen till det yttersta och som hon delade med den andre som stod därnere i det mörka vardagsrummet, alldeles intill den uppbrutna glasdörren, till hälften dold bakom en gardin kanhända, och funderade på om det skulle vara mödan värt, eller snarare risken, att fortsätta längre in: pengar, värdeföremål, sprit och cigarretter. Rökt lax. Hon kände sig lite hungrig, och kanske var det därför som hon hade vaknat. Mitt i en dröm om någon som bryter sig in genom glasdörrar?

Borde hon inte stiga upp ur sängen, tända lamporna och gå ner och se efter och förvissa sig om att hon bara hade inbillat sig, och på det sättet driva bort den osynliga – kanske öppna glasdörren mot natten och vädra ut den där immateriella närvaron som trängt in i hennes fantasi, så som man släpper ut nattstånden tobaksrök sedan den sista gästen äntligen gått efter en fest som dragit ut ända till småtimmarna. Där fanns hela den vida rymden som mottagare.

Hon kände sig liten. Obetydlig. Stjärnorna lyste därute, för det var en klar natt i augusti. I vilket fall var hon småväxt, och hon trodde inte att det vore någon bra idé att gå ner och se efter och kanske genom ren överrumpling skrämma någon till handlingar som från början inte alls hade varit avsedda. Däremot borde hon kanske åstadkomma några försiktiga små ljud – sätta ner fötterna och låta golvplankorna knarra – för att ge sin närvaro tillkänna och på det sättet varna den som befann sig därnere. För hon var övertygad om att den som hade brutit sig in hade gjort det i föreställningen att huset var tomt. Någon som gått sin nattliga rond i området och kontrollerat husen och gjort en sannolikhetsbedömning och fastnat för hennes.

Kvinnor som bodde ensamma fick väl ibland den där tanken att någon skulle kunna ta sig in i deras bostäder nattetid, så varför skulle hon vara ett undantag? Kanske berodde det på att tystnaden var alltför stor, och även om hon uppskattade tystnaden numera var den ett utsatt tillstånd, bräcklig inför varje stöt och varje ryckning, och den lät sig så lätt fyllas med röster och fotsteg. Hon tänkte att hon skulle gå ner i vardagsrummet och spela någonting av Brahms eller Tjajkovskij på CD-spelaren, någonting melodiskt, för att på det viset återfinna den där andra sortens tystnad, den goda tystnaden. Eller en kopp te kanske, i stället, och nattradion. Lite bröd och rökt lax, förpackningen var öppnad och hon måste göra slut på den.

Och bjuda inkräktaren att delta i hennes nattliga måltid? De skulle sitta på varsin sida om bordet och samtala lågmält, och mannen, för nog var det väl en man om det rörde sig om en vanlig inbrottstjuv, skulle berätta för henne om sina problem, om varför han var i så desperat behov av pengar; spelskulder, drogmissbruk, kanske bara en yngling med skäggfjun på hakan, och hon skulle lyssna utan att avbryta, hon var van att lyssna, hade också arbetat ett antal år som psykolog vid en institution innan hon började ägna sig åt illustrationerna på heltid, illustrationerna och fotograferingen. Herregud, hon borde ha haft vett att låsa in kamerorna, i alla fall de dyraste av dem, nu låg de framme helt öppet och det var bara att ta för sig och panta dem. Och hon tänkte, en smula förvirrat och osammanhängande, på sin försäkringssituation, vad hon eventuellt skulle kunna få tillbaka på det som stulits, men försäkringsbolagen var ofta vrånga och drog i vilket fall alltid ut på tiden. Hon fick tala med Georg i morgon, när allting var över, nu måste hon…

Hon skulle lyssna till honom – tjuven, ynglingen eller vem han nu var – från andra sidan bordet, lyssna och nicka och tankfullt betrakta hans örsnibb eller en punkt på väggen bakom honom. De sa alla samma saker och ändå inte, tema med variationer, det gällde att lyssna sig genom lagren av… ja av vad, av utspillda ord? Och hade hon tröttnat på rorsachplumparna och ville ha en fastare form..?

Men kanske var det inte en inbrottstjuv därnere, en i den långa raden, som i en trist identifieringsparad, utan någon annan, någon som sökte henne personligen.

Hon kunde inte tänka sig en enda, inte på det sättet, inte skulle till exempel Georg Eriksson bryta sig in genom hennes glasdörr, han skulle använda telefonen i stället; den som ville henne något slog en signal och varslade om sina besök i förväg. Också hennes före detta man skulle ha gjort det.

Kunde det vara han? Det vill säga, gick det att tänka sig det?

Nej. Det var mer än tolv år sedan han lämnat henne och han hade inte lämnat henne i hat och vrede utan för kärleks skull. För en annan. Nu var hon död, hon hade själv läst om det i tidningen, och hon undrade vad han tänkte. Hon mindes att han aldrig hade varit särskilt stark fysiskt, inte precis klen men mera åt det spädlemmade hållet, och heller inte påfallande händig. Hon trodde inte att han skulle ha kunnat strypa henne, inte om hon hade varit beredd på attacken och kunnat försvara sig, möjligen att han kunde ha dödat henne med en större kniv, som den där förskäraren som hon använde för att stycka en kyckling i två delar. Den ena halvan åt hon opp, den andra la hon in i frysen sedan den svalnat för att ätas vid ett senare tillfälle. Det knakade lite i benet vid den sista tryckningen med kniven och det kändes en smula obehagligt, men hon tyckte om köttet som dessutom var nyttigt genom sin magerhet och även innehöll ämnen som förbättrade minneskapaciteten efter vad hon hade läst i tidningen, hälsobilagan. Kroppen. Fettet. Huden. Man läste så mycket i tidningen: mord, dråp, våldtäkt, saker som aldrig fann vägen till en själv.

Hon tänkte på sin före detta man och hon tänkte att nej, han skulle bortsett från allting annat aldrig ha kunnat få upp dörren på det där ljudlösa och smärtfria sättet som mannen därnere. Den behandskade operatören. Jonas var visserligen graciös i sina rörelser om han ville eller behövde det, men att meka med tingen var inte hans område.

Skulle personen därnere döda henne snabbt och smärtfritt och sedan försvinna lika tyst som han kommit utan att lämna det minsta spår efter sig? En expert med en experts handlag. Vackra händer som hon skulle ges några korta ögonblick att betrakta innan de fullbordade sitt dunkla värv.

Hon hade inga fiender: ingen svartsjuk älskare, ingen avvisad före detta sambo, ingen som hon hade förfördelat eller kränkt. Inte ens hennes förra man.

Jonas hade haft vackra händer, mindes hon – eller, det hade han väl fortfarande, varför skulle han inte ha det, så lång tid hade inte gått att de skulle ha kunnat förändras så till den grad, annat än genom en olyckshändelse. Brännskador av tredje graden; oigenkännliga, klolika – han sträcker ut dem mot henne som en vampyr eller en varulv och ber henne om någonting. Att hon ska komma tillbaka till honom nu, att han behöver henne. Allt ska bli som förut, lovar han, och han sträcker bönfallande fram sina händer och klorna kröks än mera groteskt – och det är bara ännu en scen på teatern, en av hans roller där, och han närmar sig henne försiktigt, kanske för att strypa henne, ingenting är ännu avgjort, figuren därnere i vardagsrummet håller andan och lyssnar, tätt tryckt intill gardinen vid glasdörren, en ridå bakom vilken han väntar på att få göra sin entré.

Kanske har han hört henne röra sig i sängen, och kurar obeslutsamt, rentav skrämt. En avsigkommen individ ur den undre världens ytskikt.

Sist hon träffade honom, Jonas, för fyra eller fem år sedan, hade hans händer varit oförändrade. Hon hade skakat den högra till avsked och känt hur välformad den var och hur väl den passade in i hennes egen.

Sedan barnen växt upp och flyttat ifrån henne sågs de inte längre då de glesa sammanträffanden de haft av familjeskäl upphörde, nästan som genom en överenskommelse, och barnen träffade dem numera alltid separat. Om de nu alls gjorde det, de hade båda en tendens att alltmer förlita sig på de moderna kommunikationsmedlen, och det hände till och med att hon och Sebastian sände e-mail åt varandra. För det mesta använde de dock telefonen.

Men så var det ju, och så hade det varit med henne själv. Dessutom var det avståndet, den rent geografiska distansen, med Sebastian som var i Amerika på stipendium för att forska och Linda som arbetade som reseledare. Ett drömjobb? Hon hade alltid jäktat och flängt omkring medan Sebbe suttit stilla, liksom i protest, eller som en naturlig motvikt. Hon ser honom lutad över sina böcker, eller stirrande in i dataskärmens artificiella ljus, som sökte han efter den yttersta informationen i etern. Ultimat, var ett av hans favorituttryck. Det ultimata inom datatekniken, modevärlden, det ultimata ölet, uttrycket, lyckotillståndet.

Kanske är det han som har kommit tillbaka från Amerika, med ett sent nattplan, och försiktigt låst upp dörren. Men varför skulle han ha gjort det, av vilken anledning, och varför kom han i så fall hit, till henne, i stället för att bege sig hem till sin egen lägenhet inne i stan. Hade han varit inblandad i någon skandal kanske – sprit, droger, en trafikolycka – och blivit avpolleterad och utvisad, varit våldsam och uppstudsig och gått över alla gränser för rumsrent beteende. Men det vore inte likt honom.

Hade han kommit för att närvara vid Gabriellas begravning? Nej. Det hade han sagt till henne att han inte ämnade. Det blev för mycket, hade han sagt, och hon hade inte riktigt kunnat tolka honom, avgöra om han menade det bokstavligt eller metaforiskt.

Och han hade skickat henne ett sånt underligt meddelande på internet. Eller kanske inte underligt, mera som en dikt. Ett litterärt försök kanske, eller bara ett infall. Hur som helst så hade hon inte fått något ordentligt grepp om det, vad det nu var.

Han, Jonas, hade verkligen älskat henne, den där andra kvinnan, hon hade förstått det. Och nu var hon alltså borta. Ett tomrum som hon försökte titta in i: hon föreställde sig henne vitklädd i en vit kista, och hon såg det som en illustration. Just nu höll hon själv på med ett antal grisar, hennes uppdrag bestod mest i att illustrera barnböcker eftersom det var dessa som krävde de flesta bilderna. Böcker med lättfattlig text som var rikt illustrerade, som det kunde heta i förlagsinformationen. En gris som satt, som låg, som tog språng i luften – glädjeskutt och vettskrämd flykt från ondsinta fiender. Inga pippande dock, sådant kunde väl ha gått för sig på sjuttiotalet men hon hade inte varit kommersiellt verksam på den tiden. Hon tyckte själv att hon hade lyckats bäst med den vettskrämda grisen, det var mest fart i den – men i grunden var hon inte nöjd med en enda av dem och hon anade att hon skulle bli tvungen att göra om dem allihopa, också den skrämda.

Själv var hon inte rädd, trots att hon hade en nattlig besökare därnere, bara en smula spänd, i ett tillstånd av skärpt uppmärksamhet.

Kanske skulle Linda ha en möjlighet att komma till begravningen. Själv skulle hon naturligtvis inte gå.

Tystnaden växte runtomkring henne, och hon kände det som vore hon själv dess upphov, källan till detta utflöde av stumhet. Hon lyssnade neråt vardagsrummet. Lyssnade och lyssnade ända tills hon inte stod ut längre utan steg upp ur sängen och svepte in sig i sin morgonrock och gick nerför trapporna.

E n sval fläkt snodde sig om hennes vrister. Ingen var där, det såg hon genast som hon steg in. Men någon hade varit.

Dörren ut mot trädgårdsterrassen står på glänt, och nattluft strömmar in och hon vadar fram i det, som i grunt vatten. Ett golvdrag som ännu inte hunnit stiga och som säger henne att någon alldeles nyss har varit där, och bara en kort stund. Den tid som förflutit sedan hon vaknat; hon hade rört sig i sängen, satt sig upp till hälften, och kanske hade det ljud hon på det sättet åstadkom varit tillräckligt för att få den andre att inse att han inte var ensam i huset, så som han från början hade trott, eller rentav räknat med. Huset hade väl sett tomt ut betraktat från utsidan i mörkret, trodde hon, och säkert var det för att hon bodde ensam där; där fanns inga cyklar lutade mot väggen, ingen segelbräda vid garaget, och kanske verkade det som om det stått tomt en längre tid i väntan på försäljning.

Och tanken på att sälja huset nuddade återigen vid henne. Förr eller senare måste hon ju skiljas också från det.

Hon närmar sig dörren och nattluften stiger längsefter benen och hon frågar sig om hon själv månne kan ha glömt att stänga terrassdörren efter sig någon gång under dagen. Men hon kan inte påminna sig att hon skulle ha öppnat den, inte på två eller tre dagar vad hon kan minnas.

Hon granskade handtag och låsmekanism och konstaterade att dörren var uppbruten, och förmodligen var det det ljudet som hade väckt henne: ett krasande, en bristning av glas som trängt in i hennes sömn.

Ingen expert, tänkte hon nu. Mera troligt en klåpare, och kanske hade mannen inte ens varit inne i huset utan vänt och försvunnit tillbaka ut i natten, ångrat sitt tilltag eller skrämt bort sig själv med sin egen klumpighet. Det låg ett par glasskärvor på golvet alldeles intill tröskeln och hon undvek att trampa på dem.

Hon sköt upp dörren och vidgade springan och tittade ut. En kort trappa som ledde ner till en terrass belagd med cementplattor och avskärmad åt ena hållet, bort mot vägen, av ett plank. Man kunde sitta där ostörd och dricka kaffe eller läsa, och det var heller ingen som såg om någon fifflade med ett dörrlås. Allting verkade så orört därute, så oförändrat, nästan som ett hån, och hon skulle inte ha trott att hon rörde sig i verkligheten utan i förlängningen av någon ovanligt förtätad och materialiserad dröm om det inte hade varit för den uppbrutna dörren. Den var verklig nog, och det var bara att konstatera faktum.

Och nu föll rädslan över henne. Nattluften isade. Hon fick en bild av en fågels förlamning inför ormens blick. Natten hade ögon, tänkte hon och hon mindes att det var titeln på någonting som hon en gång hade illustrerat men hon kunde inte komma ihåg när eller i vilket sammanhang. Men nej, tänkte hon sedan, natten var blind, det fanns ingen som såg henne, mannen hade sjappat – och kanske var det heller ingen man utan en pojke, långt hår och några utslag i pannan, behövde pengar till hasch och ecstasy. Första försöket och han drev sig själv på flykten genom sina dåliga nerver och sin brist på handlag. Stora fumliga händer, som utväxter från handlederna; som Sebastians för några år sedan.

Nej, hon var inte rädd, det var över nu. Men hon darrade i hela kroppen och tänderna slog mot varandra. Nattkyla, tänkte hon, men det var en mild augustinatt och luften sval på sin höjd. Hon stängde dörren och plockade upp glasskärvorna och la dem i en stor askkopp – tillsvidare, sa hon sig själv. Först måste hon… Hon försökte hålla emot men tänderna fortsatte att slå mot varandra, okontrollerat, och hon kände skakningarna som en värk i lemmarna, en kramp som fick hennes armar och ben att styvna.

Hon tog sig huttrande bort mot skåpet med spritflaskorna och försökte hälla upp någonting åt sig, men det tog en lång stund innan hon lyckades, och ännu en stund innan hon fått i sig innehållet i glaset. Ren gin, en äcklig känsla av tallbarrstvål i munnen, som av en illasmakande medicin; fula ord som skulle sköljas ur, fula tankar. Men skräcken ville inte släppa sitt grepp om henne, i vilket fall ville skakningarna inte upphöra, det var enerverande men omöjligt att hejda, spriten hade bara samlat hennes tankar och gett dem en riktning.

Hon hade inte tänkt på det tidigare, men det låg ett mentalsjukhus inte mer än… säg två kilometer därifrån. Kanske tre om man inte räknade fågelvägen. Det hade alltid funnits där, så långt tillbaka hon kunde minnas, och hon hade väl någon gång funderat över det som pågick innanför dess murar och väggar, men annars mest tagit det som ett topografiskt riktmärke under sina promenader åt det hållet.

En yngling med fjun på hakan kunde hon nog ta sig an, tänkte hon, såpass mycket kompetens satt väl i sedan tiden på institutionen, men en spritt språngande galen människa var en helt annan sak. En psykopat, en sådan som fann sin njutning i att plåga andra människor bortom gränsen för det fattbara, som naglade fast kvinnor i parkettgolvet med spikpistol, hon hade hört någon berätta om det, Linda trodde hon, eller om