Blandat godis

By Bruno Netzell

Mannen hade ingen aning om hur gammal han var eller var han var född. Han kunde inte minnas att det någonsin funnits någon som tagit hand om honom och sedan han var mycket liten hade han fått klara sig själv. Följaktligen hade han heller aldrig fått ett riktigt namn, men han nöjde sig med det som folk brukade kalla honom. Besten ...En mystisk relik från en avlägsen släkting, en stor fest med många gäster, en specialstyrka utsänd på ett hemligt uppdrag, en man som inte vet vem han är och en inbrottstjuv på semester. "Blandat godis" är en novellsamling bestående av 20 berättelser skrivna av författaren Bruno Netzell. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 19, 2021
• ISBN: 9788726881295

Book preview

www.sagaegmont.com

Som han såg det.

Så långt tillbaka i tiden han kunde minnas hade David tyckt om att titta och iaktta. Betrakta och studera sin omgivning utan att omgivningen lade märke till honom. Att inte bli upptäckt lade han stor vikt vid eftersom han själv inte tyckte om att bli betittad. Att titta, men titta väl skyddad, blev därför ett måste.

Det började på allvar med en cirkus som kommit till stan. Då var han bara åtta år. Eftersom han inte hade några pengar till inträdet letade han upp en lagom stor reva i tältduken och lyckades stjäla till sig en del av förställningen då inte mycket skymde sikten. Då han efter en timmas tjuvkikande blev ertappad av en stor och kraftig karl med flottigt mörkt hår var det roliga slut. Med vilt bultande hjärta flydde han från platsen och lovade sig själv att aldrig mer göra något liknande.

Det löftet höll han givetvis inte. Andra gången handlade det om ett biobesök. En tidig eftermiddagsföreställning hade han smugit in tillsammans med en klunga barn som anfördes av en äldre person med en knippe biljetter i handen. Filmen var bra men det gav honom mer tillfredsställelse att veta att alla andra i lokalen hade betalat för sig.

Efter hand blev han fascinerad av fönster och vad som hände där bakom. Han blev därför en fönstertittare utan att vara medveten om den negativa laddningen i själva ordet. För hans del var det ett helt oskyldigt nöje som dessutom var gratis. Det påminde honom om det förbjudna biobesöket men med den betydande skillnaden att han nu kunde välja och vraka efter behag.

Först hade han iakttagit från avstånd men så småningom började han krypa allt närmare och ibland var han så nära att han kunde vidröra glasrutan. Vid flera tillfällen hade han blivit ertappad och då springande fått sätta sig i säkerhet. Men en gång inkasserade han en rejäl omgång stryk av en uppretad pappa som trodde pojken smygtittade på hans dotter. När det i själva verket inte var dottern utan åsynen av det pågående födelsedagskalaset som lockat honom.

Då var David sexton år och var i mångas ögon att anse som vuxen. Nu var han igenkänd och kallades fönstertittaren, fick dagliga utskällningar i skammens tecken av sina föräldrar och insåg att han måste söka sig till andra kvarter än sitt eget. Vid det laget hade tittandet blivit en betydande del av hans liv. Vad han egentligen var ute efter hade han aldrig kommit riktigt underfund med. Han ville helt enkelt bara titta utan att bli sedd. Kanske var det bara en obotlig nyfikenhet på allt och alla som han ville stilla.

Men en illvillig omgivning ville tydligen något annat. Gång efter annan blev han uppmärksammad och sedd. Efter mer stryk och hot om polisanmälan tvingades föräldrarna och den ogudaktige sonen David att flytta till en mindre ort på landsbygden där det inte fanns så många fönster och tjuvkika genom. Strängt taget inga andra än de som fanns på det egna huset. Vilket ju inte var så där speciellt intressanta objekt.

David gav upp den ojämna kampen mot illvilliga människor som förvägrade honom den enda nöje han kände till och förföll i en loj väntan på bättre tider.

Då båda föräldrarna dog med några månaders mellanrum hade David legat i ide i flera år. Han lämnade den obefolkade bygden och sökte sig till närmaste stad där hus med stora fönster välkomnade honom. Den gamla driften som tillfälligt varit avsomnad blommade upp igen. Han tvingade sig till försiktighet, skaffade sig en stark kikare och stationerade sig i fönstret i skydd av gardinen. Därifrån avsynade han husfasaden på andra sidan gatan i trygg säkerhet.

Ändå utvecklade han en känsla av paranoia då han efterhand trodde sig vara iakttagen från de otaliga fönster han själv besökte. I själva verket var det ett tecken på dåligt samvete som föddes i hans undermedvetna. För att få bukt med denna mani valde han en lösning som definitivt inte var den rätta. Han sökte sig ut på gatorna igen. Lät tittandet och nyfikenheten ta överhand vilket på kort tid medförde katastrofala konsekvenser.

En månad på lasarett efter en kraftig hjärnskakning, två månader i gipspaket efter ett avsparkat underben och tretusen kronor i böter för ofredande, en bot han inte kunde betala. Efter rubriker i tidningen där till och med hans namn figurerade fann han för gott att söka sig till annan ort.

David hamnade nu i en liten trivsam stad och bestämde sig för att börja ett nytt och bättre liv. Det kanske hade lyckats om han inte sökt och fått ett arbete som brevbärare. Detta gav honom tillgång till både dörrar och fönster att titta genom vilket också var anledningen till ett par i hans ögon oskyldiga återfall. Hans karriär som brevbärare blev alltså ganska kort. I efterdyningarna efter ett avslaget näsben och en illa läkt käkfraktur plus ett fängelsestraff som förvandlades till ett skyhögt bötesbelopp bestämde han sig för att den trivsamma staden inte var så trivsam längre och att det var dags att röra på sig igen.

Åren gick och han levde ett lugnt och tillbakadraget liv. Blev faktiskt en ny människa och slutade nästan helt med sitt fönstertittande. Det berodde till största delen på att hans nacke vridits ur led ett antal gånger och åsamkat honom en kronisk skada, vilken dessutom gjort honom icke arbetsför, som det hette i hans sjukjournal. Som förtidspensionär med extremt låg ersättning hankade han sig fram på det existensminimum som staten bestämt. En dräglig tillvaro tyckte han själv eftersom han inte hade några större ekonomiska utgifter.

Men hans behov av att titta och underhållas fanns hela tiden kvar under ytan och plågade honom emellanåt. Då och då påminde hans sig om höjdpunkterna i sitt liv. Det var cirkusen och biobesöket i barndomen som toppade listan. Med uppgivenhet insåg han dock att det var slut på den typen av tjuvkikande.

Men i slutet på 1950-talet löste sig allt till det bästa. Han fann en säker nisch i tillvaron. Utan att behöva riskera liv och lem kunde han ge sig ut på trevliga utflykter som efterhand blev allt tätare. Minnet från cirkusen och bion poppade upp emellanåt och förstärkte den känsla av tillfredsställelse som nästan alltid fanns med honom. Ända tills det inträffade igen, det där hatiska ögonblicket då han höll på att bli avslöjad. Han hade aldrig tänkt tanken. Att han skulle bli ertappad och tvingas flytta på sig igen, nu när allt varit så bra så länge. Efter moget övervägande bestämde han sig för att stanna kvar. Det gällde bara att hålla huvudet kallt. Att vara på sin vakt.

Eftersom David numer bodde i en av de stora huvudstäderna kvarstod förutsättningen att förbli behagligt anonym fastslog han. Detta konstaterande blev avgörande för hans beslut. Han hade dessutom under åren utvecklat en intuition som varnade honom då någonting obehagligt var i antågande. Denna hans känsla borde rädda honom om det uppstod någon fara. Med den övertygelsen fortsatte han leva sitt ombonade och trygga liv, förlitande sig på sin feeling.

Ibland vandrade han omkring på stadens gator i kvarteret där han bodde. Kvällarna var trivsammast och då tog promenaderna lite längre tid. I behaglig anonymitet, studerade han alla höghus som tävlade om att vara störst. Betraktade alla upplysta fönster, ljus från prydnadslampor, lampor som stod, som hängde och ljus från lampor som inte syntes alls. Blåskimrande flackande ljus som avslöjade att man såg på tv och flämtande skarpa punktbelysningar i olika färger som gav en föreställning om pågående festligheter.

Han såg människor vandra omkring bakom fönsterglasen och undrade om det fanns någon annan som var lik honom själv. Som kanske bodde i samma hus som han och som gjorde det man egentligen inte fick. Det fanns det säkert, antog han, en hel del förresten. Det fanns sådana avfällingar överallt försvarade han sig. Han trodde sig vara i gott sällskap, eller ont som en del kanske skulle uttrycka sig. Som han såg det var det varken det ena eller det andra.

Efter sådana tankar återvände han alltid hem med gott samvete. För hemma i tryggheten trivdes han bäst och där tillbringade han de flesta av dygnets timmar. Ändå var han hela tiden på sin vakt utan att tänka på det. Det var det undermedvetet som i hemlighet skyddade honom.

Denna kväll, som skulle bli så ödesdiger, hade han tagit en extra sväng runt kvarteret. Utan att vara för närgången hade han noga studerat omgivningen för att upptäcka det hans väl utvecklade intuition ville säga honom. Men ingenting oroväckande gav sig till känna. En granne han kände igen till utseendet hade gett honom en forskande blick då han klev in genom porten. Annars ingenting.

Efter en halvtimmes tankeflykt tillsammans med en kopp grönt te och en ostfralla kände han hur de berömda nackhåren hade en tendens till att resa sig. Kände en isande kyla jaga genom kroppen. Eftersom det inte fanns någon som helst anledning till denna otrevliga känsla misstänkte han med ens det värsta.

Snabbt reste han sig ur den bekväma fåtölj han slappat i och tog några hastiga steg fram till fönstret. Tre våningar nedanför, alldeles utanför porten till huset, var en vit skåpbil parkerad. Utanför den stod en diffus figur och spejade upp längs husfasaden.

Med fasa insåg mannen vad det handlade om. Just som han stod i begrepp att handla ringde det på dörren och han förstod att allt var för sent. Den här gången var de två. Förra gången hade det bara varit en. Då hade han hunnit släcka ner tv-apparaten och ställt in den i garderoben. Nu hade han inte en chans. Det var slut på det roliga. Licensjägarna hade vunnit. Nederlaget var totalt och för evigt skulle han få dras med de förnedrande attributen.

Tjuvkikare, licenssmitare, gratistittare, skatteskolkare och svikare.

Den här gången skulle det inte hjälpa att flytta.

Inom ramen.

Det ambulerande nöjesfältet slogs upp över en natt. Det var ett mindre Tivoli men alla sedvanliga attraktioner fanns representerade, plus några till. Redan tidigt på eftermiddagen började folk strömma till platsen. Det var till största delen föräldralediga med mindre barn som sökte sig till platsen. Och givetvis en hord nyfikna pensionärer som helt plötsligt kände sig som barn på nytt.

Framåt kvällen tog det fart på riktigt med liv och glam, trängsel och gemyt och ljudkaskader av alla tänkbara varianter. De entoniga melodislingorna från positivhalarens instrument förenades med utroparnas högljudda lockrop, karusellernas rassel, skrämda skrik, förtjusta tjut och ljud av skott från den obligatoriska skjutbanan.

Världens starkaste man, som av någon anledning alltid kallades Arvid, förevisades iklädd blå åtsittande trikådräkt som smet åt över det breda bröstet och hölls uppe av ett band runt den ena massiva axeln. Han rev sönder telefonkataloger och krökte enkronor med tänderna och frustade så de långa hängmustascherna fladdrade.

Ett gäng dvärgar sjöng sånger ur filmen Snövit och några akrobater med höga hattar gick omkring på styltor mitt i publikhavet. Till och med Tjocka Damen, som hade en föreställning tillsammans med en trollkarl, trängde sig fram bland folk och gjorde reklam för sig själv. Det syntes tydligt att hon var uppstoppad med någonting men det var roligt ändå tyckte många som skrattande drog sig undan och öppnade upp för henne.

Det var ett nöjesfält med gamla anor som höll fast vid sitt ålderdomliga sätt att underhålla och ingen hade någonting emot det förhållandet.

Tvärtom.

Attraktionerna var många och välbesökta och mest lockade Lustiga Huset med alla dess överraskningar. Rörliga gångar, trappsteg som steg och sjönk under fötterna och väggar som flyttade på sig.

Men det var Spegelsalen som drog mest. Som om en magnetisk kraft påverkade folk. Där inne var det konstant fullt med skrattande besökare som inte fick nog av att studera sina oproportionella kroppar i de olika speglarna. Salen var ovanligt stor och långsmal till formen. Den rymde ett tjugotal stora speglar varav en skilde sig mot de övriga genom att den hade en förgylld ram i gammal antik stil. De flesta var omgärdade av tunna träribbor men några saknade helt ramar. Alla speglarna hade ändå en sak gemensam. Spegelglasen var deformerade på ett eller annat sätt. De gick liksom i vågor av varierande storlek.

Eftersom speglarna var placerade på var sida av den smala korridorliknande salen kunde man se sin förvrängda avbild i mångdubbla upplagor genom spegeln på andra sidan. En effekt som många uppfattade som ganska kuslig men som de flesta hade roligt åt.

Vid kortändan, där salen tog slut, tronade spegeln med guldramen i ensamt majestät. Där var glaset inte format på samma sätt som de övriga. Vågorna gick diagonalt från både vänster och höger vilket förvrängde bilden i alla riktningar. En högst motbjudande syn tyckte många, däribland Martin Svensson som befann sig i den till trängsel fyllda Spegelsalen med sin sexårige son Eric.

Eric däremot tyckte han såg festlig ut där han betraktade sitt nästan oigenkännliga jag. Hoptryckt med stort huvud och ögonen placerade snett nedanför varandra. Fadern som inte gillade synen drog med sig sonen och trängde sig fram till en ramlös skapelse som såg ut som en rutschkana och där avbildningarna var mer roande.

Då och då sneglade han bort mot den gyllene spegeln där inte så många stannade och där ingen gav utlopp för muntrationer. Martin Svensson rös till av någon oförklarlig anledning då han registrerade den egendomligt kullriga spegelytan.

- Titta pappa vilka långa ben jag fått.

Eric påkallade faderns uppmärksamhet och Martin Svensson kastade sig in i pojkens spegelvärd.

- Jag också, sa han och lyfte sitt ben som såg ut som en tumstock med många leder till hälften utställda.

Båda skrattade och skratten förenades med andras glada ovationer som for runt i salens alla skrymslen. Plötsligt urskiljdes ett skratt som var högre än alla andras. Högre och betydligt mer långdraget. Gällt och jublande glatt. Många vände sina huvuden och tittade på mannen som stod framför den gyllene spegeln. Han krumbuktade sig och vred sig av skratt. Utförde små förtjusta skutt och svängde med armarna alltmedan skrattet välde fram tillsammans med stänk av saliv.

Mannen hette Ove Boman, en ganska tråkig figur som för en gångs skull bestämt sig för att gå ut och roa sig och därför hamnat på Tivolit. Han kunde inte minnas den dag han sist haft roligt och skrattat. Han saknade människor att umgås med och var ansedd som en udda typ. Men från och med nu skulle det bli ändring på den saken. Han skulle minsann visa att han kunde ha roligt och skratta i andra människors närhet. Han som till naturen annars var så tillknäppt och tyst.

Och det var i Spegelsalen, då han stannade framför den gyllene spegeln som skrattparoxysmerna utlöstes. Den förvrängda gestalten i spegeln såg så komisk ut att han inte kunde hejda sig. Att han kunde se så hejdlöst rolig ut. Krumma tjocka ben, långa armar och ett ofantligt huvud med krokig sned näsa. Det var bara ögonen som saknade liv.

Ove Boman gestikulerade och sparkade med benen medan skrattet steg till orkanartad styrka. Men uttrycket i ögonen visade inte minsta glädje. De behöll envist sitt bittra uttryck hur han än försökte. Folk i hans närhet började stirra på honom och drog sig undrande tillbaka. Martin Svensson tyckte det blev obehagligt och grep sin son i armen.

- Kom nu så går vi.

Eric som tyckte mannen framför den gyllene spegeln var häftig gjorde motstånd.

- Jag tycker snubben är skön, sa han lillgammalt och försökte rycka sig loss ur faderns grepp.

- Kom nu.

Martin Svensson lotsade bestämt ut sonen ur Spegelsalen och lämnade den tillsammans med andra som också tyckte att den skrattande mannen gick till överdrift. Strax utanför fanns en anordning där man kastade pil, tre för tjugo kronor, och där stannade far och son för att pröva sin skicklighet. Eric träffade med två pilar medan