Anna och Christian

By Åke Leijonhufvud

Annas och Christians äktenskap håller på att falla sönder. Med åren har deras känslor för varandra mattats av. Kvar finns bara hat och missämja. Men ingen av dem kommer på tanken att lämna äktenskapet för att leva på egen hand. Vad får dem att tveka? Finns det något i deras förflutna kärlek som är värt att bevara? Eller är de bara rädda för vad som ska hända om de går skilda vägar?Anna och Christian är en intensiv äktenskapsroman om två människor som inte kan leva med varandra men heller inte vågar bryta upp.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726628463

Book preview

författaren.

Anna Brink.

Ja, så sa han. Han kallade mig vid mitt flicknamn. Och jag tyckte det var konstigt eftersom det var så länge sedan någon använde det om mig. Fem år sedan minst.

– Gå, sa jag ner i kudden, gå ner och lägg dej.

Och han gick verkligen. Jag hörde honom dråsa nerför trappan, som ett bylte, och ett ögonblick var jag rädd att han brutit benen av sig. Så hörde jag honom därnere. Men han gick inte och la sig. Han låg förstås på vardagsrumssoffan (festen var över då och allt en enda röra på bordet och i köket, flaskorna, glasen och alla tallrikarna med stelnat matfett och rester av sill och cigarrettfimpar längs kanterna som är så avskyvärt när man ska diska) och väntade på att jag äntligen skulle somna så att han kunde försvinna, bara ge sig iväg helt enkelt och låta mig ligga där med min sönderslagna läpp och mina skuldkänslor och Sandra som sov i rummet intill.

Det var så allting började, ungefär så. Fast egentligen hade det börjat långt tidigare, redan medan jag bodde hemma och lämnade honom för första gången men bestämde mig för att återvända. Kanske började det redan då. Jag kände att det var slut och att det inte gick att reparera. Och ändå var det som om allt började först den här konstiga kvällen och natten och morgonen i februari. Som om hela saken rullades upp för första gången och jag såg alltsammans klart. Sju år vägde plötsligt lätt. Det fanns ingen väg tillbaka. Och trots allt hemskt som sedan hände var det rätt och riktigt. Jag ångrar ingenting. Absolut ingenting.

Och ändå var det början till Christians olycka och hans obegripliga handling.

Och till allt annat som följde slag i slag. Men ingenting av det visste jag ju då.

Det var med festen det började. Vi skulle ha flyttkalas eller vad det heter, en bjudning för våra (eller Christians) vänner för att fira att vi flyttat in i den nya våningen. Vi hade bjudit minst tjugo personer. Det var Christian som ville bjuda så många. Själv tyckte jag det hade räckt med ett par. Det är först nu jag förstår vad som drev honom till det. Han var feg. Och på sätt och vis hängde det samman med den nya våningen. Den var för stor för oss (det kände vi redan när vi flyttade in i november). Rummen var vita, ödsliga och kalla. Vi hade inga gardiner och inte många möbler, bara sängarna och matbordet och en soffa. Överallt stod papplådor med böcker, skivor och kökssaker. Det var så många nakna ytor, så många tomma golv, så många döda vinklar. Vi frös. Christian mest, själv hade jag så mycket att tänka på att jag inte hann känna efter. Men jag kände mig inte hemma. Och jag ville inte se våningen fyllas av människor bara för att den skulle verka mindre. Men Christian ville. Och då blev det så.

Naturligtvis var det hans skräck för att vara ensam med mig som låg bakom också. Dummare är jag inte än att jag förstår det.

Det var en ovanligt gråtrist februari. Dimman klibbade fast vid gatan nedanför fönstren. Till och med telefonkiosken nere på hörnet som var målad i någon gräslig röd rostskyddsfärg suddades ut. På brädgården mittemot gick förmannen omkring i sin grå arbetsrock med en penna instucken bakom örat. Truckförarna körde som idioter fram och tillbaka mellan skjulen.

Jag kunde stå i timmar och titta ner på den där brädgården. Jag vet inte varför, men jag tror att den påminde mig om min barndom.

Jag brukade spela grammofon på morgnarna sedan jag gett Sandra frukost, Sjostakovitj och Rachmaninov och Leonard Cohen. Det var Christians skivor, alla utom Cohen, och jag tyckte egentligen inte om dem så det var väl en tyst protest. Jag var sjukskriven från skolan efter en envis och ihållande halsinfektion i kombination med en lika envis blåskatarr. Och eftersom det fanns en idiotisk paragraf som sa att om någon av föräldrarna var hemma så fick inte barnen vistas på daghemmet, var Sandra hemma. Som om det var bättre för Sandra så. Och som om jag blev fortare frisk.

Annars tycker jag om att vara med henne. Vi har roligt ihop. Men nu kändes det bara orättvist att jag måste vara ensam hemma med henne medan Christian var på en av sina eviga tjänsteresor. Jag hade börjat terminen så bra, jag hade kommit igång i skolan. Och så kom det här.

Men det berodde inte på det. Det berodde på Raymond. Jag hade träffat honom en månad tidigare.

Det var på en julmarknad som ordnades av Lions eller någon annan liknande organisation. Det var grisfärgade stjärnor och hurtfriska affärstomtar och larviga julsånger. Jag var där med Sandra som slet i mig och ville se allting på en gång. Och av någon anledning stod jag plötsligt ansikte mot ansikte med honom. Han såg stint på mig. Jag blev förstås generad, men han avledde det skickligt genom att rikta uppmärksamheten på Sandra som just då stretade iväg till ett stånd. Han log mot henne, lite retsamt och ändå så varmt att jag inte kunde låta bli att le tillbaka, trots att jag inte visste vem han var. Jag kände mig dum. Sedan gjorde han något jag inte hade väntat. Han tog Sandra i handen och promenerade iväg med henne till ståndet med polkagrisar och brända mandlar.

Och Sandra gjorde inget motstånd. Hon följde med honom som om det var den naturligaste sak i världen.

Det hade börjat snöa, flingorna yrde i luften och det mörknade hastigt. Jag reagerar alltid trögt i sådana här situationer. Jag följde i alla fall efter dem. De stod redan framför ståndet och Sandra pekade på den ena påsen efter den andra och jag blev både förbannad och lite smickrad när han köpte varenda en.

Efteråt vände han sig om och såg på mig igen. Jag blev nervös och pladdrade som jag alltid gör när jag inte vet vad jag ska säga. Sandra sög på sina karameller.

Så sa han:

– Jag vill så gärna träffa er.

Jag hörde att han bröt och det lät så oemotståndligt komiskt att jag brast ut i gapskratt.

Han såg förkrossad ut.

– Sa jag nåt dumt?

Jag fortsatte skratta, jag kunde inte sluta.

– Nej inte alls. Jag är sån. Förlåt mej, det går över.

Han räckte mig handen. Och jag tänkte att jag egentligen aldrig lär mig handskas med människors förtroenden.

– Raymond, sa han. Jag känner inte så många här.

Vad skulle jag svara? Vad ville han? Och vad ville jag själv?

– Vi bor inte så långt härifrån, hörde jag mig säga, om du har lust att följa med?

Då lyfte Sandra ansiktet ur påsarna (var får alla barn sin odrägliga intuition ifrån) och sa med hög röst:

– Jag vill inte att han följer med oss hem.

Jag blev förstås eldröd i ansiktet och försökte släta över.

– Det gör inget, sa han.

Han följde med oss i alla fall. Jag bjöd på glögg. Christian var inte hemma.

Vi hade svårt att få igång samtalet. Han gick runt i våningen och lät höra små utrop av förvåning över att den var så stor. Så stannade han framför ett par små kinesiska porslinspjäser som Christian haft med sig hem från någon resa (han älskar att omge sig med prylar).

Han tog en i handen och vände och vred på den med en konstig min.

– Vi hade ett par likadana hemma hos mina föräldrar, sa han. Men dom här är inte äkta.

Precis så sa han. Jag frågade förstås hur i all världen han kunde veta det. Och då sa han att han arbetat i en antikvitetsaffär och att han lärt sig se skillnad på falskt och äkta.

Jag minns att jag hela tiden hade känslan av att han ville säga mig något annat och viktigare, men att han inte vågade. Han sökte mig på sitt villrådiga vis, precis som Christian en gång i tiden. Men Raymond var säkrare. Han stannade ett par timmar och vi pratade om vintern och yrkesförbudet i Västtyskland. Han var korrekt på ett nästan skrattretande sätt. Men han hade värme. Och en fast, iakttagande blick. Jag tyckte genast om honom.

När han gick tog han om mig. Jag lät honom göra det.

Efter en vecka bjöd han mig hem till sitt kyffiga vindsrum (Christian visste ingenting då). Han öppnade en flaska vin av något dyrt franskt märke. Jag var nervös. Inom loppet av en timme låg vi tre gånger med varandra. Jag hade varit nere i månader. En grå leda hade ätit sig igenom mig. Jag kände mig plötsligt ansvarslös. Det hade med Christian att göra och med alla våra år tillsammans som aldrig blev vad jag hade hoppats på. Men det var inte bara det. Jag hade börjat göra upp med mitt förflutna också. Jag samlade mig kring njutningen som kring en hård kärna och med en enda tanke i huvudet: att det bara var början och att jag skulle klara av det på egen hand även om fortsättningen skulle bli svårare, mycket svårare.

Det var i början av januari. Vi låg med varandra en eller två gånger till, sista gången medan Christian var i Jämtland. Sedan sa jag att vi inte kunde fortsätta. För Christians skull. Jag menade det. Men jag menade också allt jag hade gjort.

Jag hade slagits med näbbar och klor för att bli fri. Och jag hade lyckats till slut.

Jag jublade. Men jag misstog mig. Herregud vad jag misstog mig.

Det var alltså med festen det började. Men det var inte mitt fel att den blev ett fiasko från början till slut.

Det var så här. När Christian kom tillbaka från konferensen i Jämtland var han på ett fruktansvärt humör. Nånting hade gått snett däruppe. Jag vet inte vad. Han berättar inget för mig. Men nu ville han ha vanliga normala människor omkring sig och inte en massa juristråttor, som han uttryckte det.

Vi hade inte haft några människor hos oss sedan vi flyttade in i lägenheten. Och inte på så länge jag kan minnas heller. Så konstigt var det väl inte. Christian tyckte bara om att se människor omkring sig när han själv var på det humöret. Egentligen föraktade han dem. Han var bara intresserad av att visa upp sig själv.

Nu bjöd han hem sina vänner. Det var det vanliga gänget, Christians kurskamrater och kolleger och bekanta som vi umgåtts med i åratal utan att komma varandra närmare. Jag upphörde aldrig att förvåna mig (fast jag har gjort det nu) över hur opersonlig tonen var på våra fester. Det var som om alla sa precis tvärtemot vad de menade, om de menade nånting alls. De satte upp en världsvan och odräglig jargong. Jag var nära att bryta samman första gången jag upptäckte det. Jag är van vid en nära och varm gemenskap hemifrån. Visst var det trist i kvarteren kring Spårvägsgatan (jag blir gråtfärdig när jag tänker på lukten av stekt sill i trappuppgången, alltid stekt sill och ibland nånting annat, kålsoppa?). Men hur svårt det än var så nog ställde man upp när det behövdes. Och det gjorde det ofta. Ingen var nödbedd.

Eller minns jag fel? Lurar jag mig själv?

Jag vet inte. Jag ska berätta om festen nu.

Det var en mulen lördag i februari. Dessutom Christians födelsedag. På morgonen var jag på torget med Sandra. Vi köpte vad vi skulle, tomater, isbergssallad, avocados och några långa, ledsna purjolökar.

När vi kom hem hade Christian dukat med pappersdukar och servetter i en självlysande, fullkomligt vansinnig färg. Jag sa inget. Inte han heller.

Det hade varit samma sak ända sedan har kom hem från Jämtland. Vi väntade ut varandra. Ingen ville vara den som började gräla.

Vi lämnade Sandra hos mina föräldrar. Jag tog bilen till Limhamn där de har köpt ett litet hus. I trädgården ligger alltid ett tjockt lager kritdamm från cementfabriken.

Naturligtvis var de frågvisa. Säga vad man vill om mina föräldrar, men de bryr sig om mig. På sitt sätt. Nu ville de veta hur det var mellan Christian och mig. De hade förstått att det inte var så bra.

Jag svarade undvikande eftersom jag inte ville dra upp det när Sandra var med. Vi skildes med en snabb kram och jag lovade hämta henne dagen därpå.

Jag skämdes. I flera år har jag skämts för mina föräldrar. Varför?

På vägen hem hade jag bilradion på. Det var ett familjeprogram. Kvinnan som intervjuades hade kämpat hela sitt liv för sig och sina barn. Hennes man var alkoholist. De hade skilt sig men flyttat ihop igen tre gånger. Hon hade en liten kiosk och varje gång han lämnade henne bestämde hon sig för att klara sig själv. Men varje gång han kom tillbaka föll hon på nytt.

Jag lyssnade med en feberaktig känsla på henne. Jag körde alldeles för fort. Snön förflyttade sig i stora sjok över motorvägen. Det var förrädiskt halt. Jag kunde inte släppa tanken på hennes berättelse. Den ringde i huvudet. Jag visste inte om jag blev lugn eller upprörd av den. Jag tänkte på den kommande kvällen och festen och plötsligt, utan att jag visste om det hade något samband med vad jag hört i radion, bestämde jag mig för en sak som jag skjutit upp så länge att jag hade blivit sjuk av det. Jag skulle berätta för Christian om Raymond.

Det var ju över nu. Han kunde inte ta skada av att höra sanningen.

Jag skulle berätta allt. Bekänna att jag horat, begått äktenskapsbrott, älskat både framifrån och bakifrån och från alla möjliga håll. Det var en provokation. Om jag talade om allt skulle luften rensas i ett enda slag. Så tänkte jag. Sedan tänkte jag på en dröm jag haft under natten. Jag drömmer mycket och intensivt. Oftast kommer jag ihåg mina drömmar på morgonen. Jag försöker tolka dem också, med varierande framgång. Jag upplever att mina drömmar styr mitt liv på ett alldeles bestämt sätt. Men den här drömmen var svårtydd. Den var dunkel, kvävande, dovt fladdrande och plågsamt oförklarlig. Jag drömde att huvud och armar och ben på mig hade krympt till små stympade och blodiga köttklumpar, ungefär som på en tavla av Francis Bacon. Jag vaknade genomvåt av svett och hade en obestämd känsla av att jag skrikit ögonblicket innan. Men Christian sov lugnt.

Jag brukar inte berätta mina drömmar för andra. Inte heller den här sa jag något om. Christian hade förresten inte förstått den. Han hade bara viftat bort den.

När jag kom hem gjorde jag allt som inte blivit gjort under veckan, eftersom ingen annan gör det. Jag bäddade sängarna, dammsög så att de värsta dammtussarna inte syntes, tvättade golven och gick ner med soporna på gården. Det är alltid jag som gör det, Christian låter dem stå tills de börjar lukta. Inte ens då går han ner med dem. Jag kände en dov nervositet inför kvällen, nästan illamående. Halv sex var jag färdig. Christian hade redan klätt om och vankade av och an som en äggsjuk höna. Jag frågade om han åtminstone inte kunde sätta sig ner. Han såg på mig med en fullkomligt tom blick och undrade vad jag hade sagt.

Jag tvekade två sekunder innan jag slängde dammtrasan i ansiktet på honom. Och då djävlar flög han upp som stucken av ett bi, skrek och svor och kallade mig hora och lyxhustru och misslyckad mor. Det kom fullständigt oväntat. Jag var svarslös. Och jag kunde inte ge igen. Det är min ömma punkt. Jag stod bara där och tog emot och tog emot och det värkte i mig av åratal av uppdämt hat och vantrivsel och skuldkänslor, ja just skuldkänslor för i grund och botten älskade jag honom, hur dumt det än låter. Jag var bunden till honom och jag ville inte förlora honom. Han var den enda människa jag hade. Och ändå stod jag där medan han öste sin äckliga galla över mig för att de inte hade lyssnat på honom på konferensen eller för att han ännu inte fått det där jobbet. Och jag visste att det var snett alltihop, snett att han behandlade mig som han gjorde och att jag inte vågade ge igen. Men jag glömde det inte. Jag lagrade det i mig. En gång skulle jag ta fram det och kasta det i ansiktet på honom.

Jag väntade bara på ett tillfälle.

Den började alltså inte riktigt bra kvällen. Och inte skulle fortsättningen bli bättre heller. Christian hade blivit stum igen efter alla okvädingsorden och låg på soffan och räknade flugor i taket. Eller vad han nu räknade, för flugor kunde det ju inte ha varit eftersom det var mitt i vintern.

Jag var rädd att han skulle börja gråta. Det är löjligt, urfånigt. Men jag klarar inte av män som gråter. Jag blir kall och likgiltig om jag inte reagerar tvärtom och börjar gråta själv. Det är ju alldeles fel. Jag tycker att män borde gråta mycket mer. Men jag klarar det inte.

Jag gick omkring på tå för att inte riva upp fler känslor. Och samtidigt föraktade jag mig själv för att jag gjorde det. När jag klätt om väntade jag bara på att gästerna skulle komma. För en timme sedan hade jag önskat dem dit pepparn växer. Nu längtade jag efter dem.

Halv sju kom de första. Det var Bertil och Lena. Lena i lång klänning. Jag borde ha förstått det. Hon var ute för att bräcka mig. Själv var jag enkelt klädd i kjol och blus. Hon visste att jag brukar vara det.

Sedan rann det i en jämn ström. Mats och Ulla (i hellång sidenklänning), Birger och Anna-Lenah (i något gult åtsmitande fodral), Torsten och Elizabeth (i byxdräkt), Jan och Bettan (i en otrolig skär skapelse som såg ut som om hon ärvt den av sin mosters kusin). Så fortsatte det. Jag la inte märke till resten. De pratade och skrattade och kysste varann på kinden och kacklade som gamla tanter. Jag ville sjunka genom jorden.

Vid åttatiden satte vi oss vid bordet. Vi bjöd på sallad, varma pain riche och rödvin. Vid halv tio hade vi hunnit till osten och kexen. Då var det bara Anna-Lenah som körde och Torsten som var helnykterist som inte var fulla. Resten var berusade, skrålade och sjöng. Vid elvatiden började vi dansa. Frampå småtimmarna blev det vickning i köket med sill och nubbe och smågräl om socialism och barnuppfostran och om man hade rätt att ha rutiga köksgardiner.

Jag deltog inte i grälet. Jag satt och såg på Christian.

Han var högröd i ansiktet och högljuddast av alla. Han argumenterade häftigt, vräkte sig över bordet och sågade med händerna i luften, var uppfylld till bristningsgränsen av sin egen vältalighet och sprickfärdig av självbelåtenhet. Hela tiden avbröt han de andra. Orden bara forsade ur munnen på honom, trivialiteter och djupsinnigheter om vartannat, saker som jag inte vet om han läst eller tänkt ut själv, övertygelser och lösningar på allt mellan himmel och jord. Och allt allt med samma självbelåtenhet och besserwisserattityd som jag lärt mig frukta och hata. Det bara rann ur honom. Men inte ett ord kom jag ihåg efteråt för jag hade slutat lyssna för länge sedan och var nära att gå från bordet och spy av äckel.

Men inte ens det hade jag vett till. Jag satt och såg dum ut medan hans vänner skrattade och dunkade honom i ryggen och slog i mer av brännvinet och blev fullare och fullare.

Då, jag minns det fortfarande hur tydligt som helst, lossnade det i mig. Jag reste mig och gav honom en örfil. Så sprang jag upp på övervåningen (vi har två sovrum däruppe) och kastade mig på sängen och grät.

Det blev snart tyst därnere. Stolarna skrapade, bara några sluddriga kommentarer trängde upp genom trossbottnen. Jag hörde dem komma ut i tamburen. De letade rätt på sina ytterkläder medan de fnissade och svor, de hittade inte sina plagg och kunde tydligen inte stå stadigt på benen för de dunsade och klampade som en hel skolklass. Jag räknade sekunderna tills det var över.

Så blev det tyst. Bara dörren som brakade igen och alla stegen i trappan. Jag visste att Christian stod därnere och att han var full och desperat och kunde ta sig till vad som helst.

Jag väntade. Men han kom inte. Ingenting hände. Vad gjorde han? Låg han dödfull på soffan? Eller satt han på toaletten och onanerade?

Jag väntade i tio minuter. Sedan gick jag ner. Det svartnade för ögonen. Jag måste hålla i räcket för att inte falla omkull. Han stod i vardagsrummet, vänd mot fönstren som ännu var nattsvarta.

Jag satte mig vid bordet. Det var fullt av matrester och hopknycklade servetter och omkullvälta plastmuggar. Pappersduken var uppblött. Askkopparna rann över. Men jag kände inget illamående. Jag kände ingenting. Jag var bara uppfylld av en enda entydig vilja, att berätta för honom om Raymond.

Min arma idiot, jag trodde det skulle hjälpa oss igenom svårigheterna.

Och jag berättade. Att jag träffat Raymond och var kär i honom, men att det var över nu. Jag visste inte hur han skulle reagera. Han vände sig sakta om och såg lugnt på mig med sina blåa ögon. Hans ansikte var askgrått. Det gick några ryckningar i det innan han föll ihop på golvet. Allt gick så sakta och liksom i ultrarapid att jag hann tänka att han föll och att jag inte gjorde något för att hindra det.

Jag hörde inte om han grät. Men jag tror det. Sedan var allt tyst och lugnt ett ögonblick och jag trodde att det var över. Men jag trodde fel.

Plötsligt flög han på mig. Jag hann inte värja mig, inte ens sätta upp händerna till försvar. Han slog mig i ansiktet och på överarmarna, dunkade knytnävarna det hårdaste han kunde i ryggen, vred mina händer så att det knakade i lederna, hängde sig över mig och klöste mig och drog mig i håret och slog mig i ansiktet på nytt tills det blödde.

Då slutade han. Han föll ihop och grät högt och hulkande som ett barn och mellan gråtattackerna lyckades jag till slut höra vad han sa. Det handlade om att jag varit honom otrogen och att jag svikit ett förtroende och att han inte kunde lita på mig längre.

Jag sa inte ett ord. Jag kunde inte. Nånting hade gått sönder i mig. Och jag var tacksam, inte för slagen och den hysteriska gråten som gjorde ont långt inne i mig, inte det, men för beslutet som växte i mig och som ingen kunde utplåna, att jag Anna von Francke, nej Anna Brink, efter tjugusju år varav sju i äktenskapets otrygga hamn inte kunde vänta längre.

Jag kände med handen mot läpparna. De blödde. Men det gjorde ingenting. Inte nu längre. Och Christian, jag tyckte nästan synd om honom där han låg hopkrupen framför mina fötter med sitt stora ljuslockiga huvud långt nere mellan knäna och skakade i hela kroppen som om han aldrig skulle sluta gråta.

Jag reste mig och gick upp på övervåningen. Jag var trött. Jag kände bara en enorm lust att sova. Det var som om jag inte hade sovit på åratal.

Sedan kom han ju. Han kröp och kravlade på alla fyra uppför trappan och föll raklång över mig i sängen och kallade mig vid mitt flicknamn som jag inte hört på så länge och bad och bönade att få krypa ner till mig.

Men jag kunde inte, hur gärna jag än ville kunde jag inte.

– Gå, skrek jag ner i kudden.

Och han gick. Sedan försvann han och var borta ett helt dygn och skrämde livet ur mig och Sandra som ingenting visste, om han tagit livet av sig eller om han levde, ingenting, under ett helt dygn visste vi ingenting.

Det var så det började.

Jag står i aktern och ser ner på vattnet som skummar och fräser långt därnere. Båten håller på att vända. Det är fortfarande mörkt ute.

Det enda som hörs är de väldiga motorerna som arbetar i båtens inre.

Jag är nästan ensam passagerare ombord. De enda jag har sett är ett par morgontidiga pensionärer, några långväga turister och ett raglande fyllo som tydligen missat sista kvällsbåten. Fler är vi inte.

Vart är jag på väg?

Jag sov inte en blund på hela natten, låg bara därnere på vardagsrumssoffan och stirrade i taket och grubblade på vad jag hade gjort för fel. Vid tretiden smög jag mig ut, det var tre grader kallt och snålblåst ute, och snubblade som en besatt längs gatorna långt utåt utkanterna av stan och grät och förbannade alla människor, Anna mest. Sedan vinglade jag hem och kastade mig raklång på soffan och grät igen och tyckte synd om mig själv. Spriten höll på att gå ur kroppen. Jag sov inte. Huttrande steg jag upp i gryningen och tog tåget till Malmö och nu står jag här.

Jag vänder ryggen åt vattnet och hamnen och går in i baren. Den är tom så när som på fyllot som sitter längst in och lallar. Han tar ingen notis om mig. Jag sätter mig och lutar kroppen framåt, bordet rister lätt. Jag mår illa. Nu känner jag att det luktar också. Utvädrad cigarrettrök, öl, spyor, ammoniak. Fyllot fortsätter att lalla. Om en och en halv timme är vi i Köpenhamn. Sedan vet jag inte.

Det är ofattbart. Men jag vill inte ha någon förklaring. Jag vill inte veta. Jag vill fly, precis som förr. När jag var liten ville jag aldrig förstå varför pappa och mamma grälade. Jag gömde mig, satte mig på dass med högar av serietidningar eller kröp in under deras sängar och hörde deras röster långt borta och ändå nära, upprörda, hatiska, förvrängda av elakheter. Jag hörde dem inte. Eller jag hörde dem som i en dröm men förnekade dem och tänkte att det nog inte var mamma och pappa eller att de inte menade vad de sa, att de egentligen var vänner och bara låtsades gräla. Och när jag sedan gick genom parken till skolan försökte jag glömma det. Men på lektionerna tänkte jag på det, så att fröken var tvungen att fråga vad det var med mig. Och på kvällen grälade de igen, värre än gången innan. Alltid var det värre än gången innan.

Jag tänker på det. Jag tänker på pappa och mamma. Och jag tänker på Anna.

Varför gjorde hon det? Jag förstår ingenting. Det är ofattbart, fullkomligt obegripligt. Vi hade det ju så bra.

Hade vi?

Jag förstår henne. Jag är inte blind, inte döv, inte okänslig. Jag visste att nånting skulle hända.

Det hade ju legat i luften i veckor och månader. Att hon skulle visa vad hon var värd, att hon inte var slut, nere för räkning, utklassad. Men varför just ett snedsprång? Det banalaste av allt. Varför detta teatraliska, uppskruvade och löjeväckande vi har knullat också och sedan en triumferande min och ändå det där skrämda längst inne i blicken, som om hon tiggde om stryk? Gjorde hon det för att hon vet att jag är sårbarast där, i det sexuella?

Båten skakar. Utanför fönstren kommer gryningen smygande som ett djur med blöt, raggig päls.

Om jag skulle beställa en öl? Nej. Spriten släpper sakta. Jag ser ner på mina händer. De darrar. Jag känner på ansiktet. Det är svullet och orakat. Jag orkar inte resa mig.

Långsamt, som i en oändligt utdragen och plågsam dröm, blir jag medveten om vad som hände igår. Jag pratade. Jag lät munnen gå. Hela den förbannade resan till Jämtland värkte som en böld i mig. Därför söp jag och pladdrade och visste inte vad jag sa.

Så mötte jag hennes blick. Och plötsligt förstod jag att hon varit otrogen (vilket löjligt ord) och i samma ögonblick som jag fattade det, hennes kropp som vräktes över bordet och örfilen som sved och tystnaden efteråt, den förfärliga pinsamma tystnaden när de såg på mig som om jag var ett barn som fått stryk. Jag skämdes. Det ville aldrig ta slut. Jag var avslöjad. De trodde att Anna och jag levde i ett lyckligt äktenskap. Det var ju så jag försökt få det att framstå, som öppet, lyckligt, harmoniskt. Det var den bilden jag ville att mina vänner skulle få.

Men den höll inte.

Jag orkar inte med fortsättningen. Hur jag slog henne när gästerna gått. Jag visste inte vad jag tog mig till, jag kände bara att knytnävarna var det enda som bet på henne. Hon, den jävla horan, den förbannade slampan. Hon förstod bara att sära på benen. Men detta borde hon fatta.

Och sedan det fruktansvärdaste av allt. Hennes tystnad. Hon teg. Om hon åtminstone gett igen. Men hon teg.

Jag älskar henne. Jag behöver henne. Utan henne känner jag mig naken, misslyckad, halv.

Men så detta. Jag har slagit henne. Jag har gjort henne illa. Är det slutet?

Jag sitter kvar vid bordet och ser en ändlös dag framför mig. Gator som jag ska trampa i förtvivlan och raseri. Bakfyllan gör sig påmind, från magtrakten kommer en otäck sugande känsla, som om magsäcken med jämna mellanrum drog ihop sig