Hasardspelarna

By Mårten Edlund

Erik växer upp i ett frikyrkligt hem med en tyrannisk far som slår honom och förbjuder honom att gå ut och dansa eller gå på bio eftersom det är syndigt. Eriks mamma älskar sin man och tar för det mesta hans parti mot Erik som alltid får stå i skuggan av sin far. Som vuxen får Erik barn med Irma. Hon är gift med en man som slår henne. Hon är livrädd för honom och ännu mer för vad som ska hända när väl han kommer hem. Erik är beredd att göra vad som helst för att hjälpa henne. Men först måste han blicka tillbaka på sina egna hemska barndomsminnen. Irmas man är nämligen lika grym och brutal som hans pappa var. Skillnaden är att Erik nu har mer makt än vad han hade som barn ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 30, 2021
• ISBN: 9788726877915

Book preview

1969

Helen

Här kan du stanna.

Mario bromsade in.

Men jag kan köra dig ända hem, sa han.

Tack, det räcker nu.

Är du sur?

Det tar jag i så fall inte betalt för.

Gick det inte bra då?

Jag har inte klagat, påpekade jag. Eller har jag det?

Nej. Och enklare kan det väl knappast vara.

Tala för dig själv! fräste jag.

Det gör jag också.

Ja, då förstår jag. Men det här är sista gången med ditt förbannade gäng. Är det uppfattat?

Men med bara mig då? undrade han snällt.

Det beror på hur du sköter dig.

Förlåt att jag frågade.

För all del. Frågan är fri.

Jag steg ur bilen.

Mario vände och körde tillbaka till Cannes.

Jag sneddade genom parken och tänkte på hur skönt det skulle bli att komma hem och sova.

Plötsligt höll jag på att snubbla över ett par ben som stack fram bakom en soffa.

Jag böjde mig ner – mörkblå smokingbyxor med blanka revärer.

Var han död eller full eller var han sjuk och hade svimmat? Skulle jag försöka få tag i en ambulans?

Jag gick runt soffan. En vit smokingjacka lyste genom mörkret, men jag kunde inte urskilja hans ansikte. Jag böjde mig ner igen och stack handen innanför hans jacka och kände på hans hjärta.

Han var inte död. Han tycktes inte vara full heller. I varje fall luktade han inte sprit.

Jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra med honom. Men jag kunde inte bara låta honom ligga där.

Jag stack ner handen i hans innerficka och fick upp plånboken. Svart, krokodilskinn, tom. Inget pass.

Samtidigt hoppades jag att det inte skulle komma någon förbi och tro att jag höll på att muddra honom. Jag skulle ha haft svårt att förklara mig med tanke på att jag hade tiotusen francs i handväskan. Och så dyra plånböcker brukar inte vara tomma. Han måste ha blivit överfallen och rånad.

I samma ögonblick satte han sig upp och månen lyste rakt i ansiktet på honom. Och det var sannerligen inget fel på det ansiktet. Han hade ett internationellt drag över sig som gjorde det svårt att placera honom. Men han hörde inte hemma i medelhavsländerna och han var inte sydamerikan.

Orkar ni resa er? frågade jag honom på engelska.

Han nickade.

Jag tog honom under armarna och reste honom upp och han hjälpte till så gott han kunde.

Tror ni att ni kan ta er till bänken?

Han nickade igen.

Jag ledde honom långsamt och han rörde sig som en sömngångare. Han måtte ha fått en fruktansvärd smäll.

Till sist damp han ner och jag satte mig bredvid honom.

Ni måste komma till ert hotell, sa jag. Var bor ni? Regina … Royal … eller …

Han tittade på mig med tom blick.

Jag bor inte på hotell. Jag har flyttat.

Han talade bra engelska men det hördes att han varken var amerikan eller engelsman.

Men kan ni inte försöka komma ihåg var ni bor?

Jag har flyttat, upprepade han.

Vad har ni för nationalitet då?

Nationalitet?

Jaa.

Det kom inget svar. I stället vek han sig som en fällkniv och var nära att falla med ansiktet före rakt ner i gruset.

Jag lyckades stötta upp honom.

Och plötsligt blev jag förbannad. Här satt jag och ödslade tid på en fullständigt intresselös person när jag för länge sen hade kunnat ligga hemma i min sköna säng och sova.

Hör ni vad jag säger nu? frågade jag.

Han nickade.

Vi gör så att ni sitter kvar här medan jag går och letar efter en taxi. Sen kör vi till ett bra hotell. Jag betalar för ett par dagar i förskott och lånar er tusen francs. Ni måste skaffa er en kostym. För ni kan inte gå omkring i smoking dygnet runt. Det skulle se konstigt ut. Jag lämnar mitt namn och min adress till portiern. Så kan ni telegrafera hem efter pengar och betala tillbaka när det passar. Men det är ingen brådska. I morgon skickar jag dit en läkare för säkerhets skull och så …

Då hejdade jag mig. För han hade sjunkit ihop och vilade just nu med huvudet mot min axel och hade tydligen inte uppfattat ett ord.

Jag blev förbannad igen.

Här ställde man upp helhjärtat för en gångs skull och så slocknar killen och hör inte ens vad man säger.

Men jag visste också att jag inte skulle få en lugn stund om jag gick ifrån honom utan vidare.

Jag tittade på klockan. Den var nästan tre och jag tyckte det var lika bra att jag tog med honom hem annars fick jag väl inte en blund i ögonen på hela natten.

Jag ruskade honom.

Han kvicknade till och sträckte på sig.

Tror ni att ni orkar promenera tio minuter? frågade jag.

Han nickade.

Vi reste oss och fortsatte genom parken. Han gick fortfarande som en sömngångare och det berodde nog inte enbart på smällen, om han nu hade fått en smäll. Han verkade chockad på något sätt.

Jag höll honom under armen och vi gick alldeles tysta för jag tyckte inte det var stor idé att fråga honom något mera förrän han visste vem han var och kunde ge vettiga svar. För övrigt gav jag fullständigt tusan i vem han var och vilka svar han skulle komma med när den tiden var inne. Men jag kunde ändå inte låta bli att undra.

Han var ungefär i min ålder. Kanske något mer. Trettitvå trettitre möjligen. Han var inte särskilt lång, bara fyra fem centimeter längre än jag. Omkring en och sjuttiåtta. Han var smärt och verkade vältrimmad, nästan som en elitgymnast. Ansiktet var magert och mycket solbränt. Jag höjde armen en aning så att hans högra hand lyftes och jag kunde se på den. Välvårdad, precis som jag hade väntat mig. Rena snygga naglar som tydde på regelbunden manikyr. Jag misstänkte att han tog regelbunden fotvård också. En ganska aptitlig karl med andra ord.

När signalementet var klart frågade jag mig vad han egentligen var för sorts figur.

Det fanns flera alternativ.

Troligast var han en förmögen turist eller affärsman som hade blivit rånad på sin reskassa. Eller också tillhörde han själv en liga och hade lurat sina kumpaner på bytet och sedan blivit utsatt för deras hämnd. Det märkliga var bara att han inte hade blivit ihjälslagen. Man kunde också tänka sig att historien hade en politisk 8 bakgrund och i så fall kanske man hade haft oss under bevakning och skuggade oss för att se vart han tog vägen. Det kunde alltså vara riskabelt att ta med honom hem.

Tiominuterspromenaden tog tjugo minuter.

När vi var framme stödde jag honom mot väggen och tittade mig om åt alla håll.

Inte en människa syntes till, men det var i och för sig ingen garanti.

Jag öppnade porten och vi tog hissen upp. När vi kom in i våningen vågade jag inte tända lyset. Jag placerade honom i en stol, tog av sängöverkastet och vek upp lakanet och täcket. Så baxade jag honom till sängen och där dråsade han omkull. Sedan gick jag till fönstret och stod där en lång stund och tittade ut. Det syntes fortfarande inte en människa och jag kände mig lugnad. Men jag ville ändå inte tända och det var heller inte nödvändigt för månen sken rakt in i rummet och lyste upp hela sängalkoven.

Han låg med slutna ögon, men jag var inte säker på om han sov. Kanske månskenet irriterade honom.

Jag klädde snabbt av mig och tvättade mig.

När jag var klar klädde jag av honom och det var ganska besvärligt eftersom han inte hjälpte till det ringaste. Han blundade hela tiden och månen lyste på hans kropp och jag ville faktiskt inte släppa ner persiennerna.

Jag klev försiktigt över honom, la mig närmast väggen och somnade så snart huvudet hade sjunkit ner på kudden.

Resten av den natten och två nätter till låg vi nakna och sov bredvid varandra. Jag var inte ensam längre. Men jag hade heller inget sällskap. För han var inget sällskap. Han tog aldrig i mig. Han sa aldrig något. Han bara fanns där – ren, hygienisk, luktfri. Det var en alldeles ny upplevelse för mig. Vi var de vackra kyska människorna som hade stigit ner på jorden, nyfödda men i vuxen gestalt.

På dagarna gick han omkring som en zombie i sin vita sidenskjorta och sina smokingbyxor, sa inte ett ord, satt ibland och stirrade rakt ut i luften, drack inte, rökte inte. Däremot hade han god aptit och brukade vara länge på toaletten och jag kände det som en liten besvikelse att han överhuvudtaget var behäftad med naturbehov.

På tredje dagens morgon väckte han mig och vi såg vår nakenhet men blev inte förskräckta.

Jag såg på hans blick att han hade övervunnit chocken, eller vad det nu var.

Bara han inte börjar tassa på mig, tänkte jag. Då går jag efter en kniv, stöter den i bröstet på honom, styckar honom och slänger honom åt hundarna.

Men han rörde mig inte. Han bara såg förvånat och yrvaket på mig.

"Vem är du?" frågade han.

Vem är du själv? io

1943

Tora

Vi gick genom det höga gräset. Erik höll mig hårt i handen. Men han hade börjat gå långsammare.

Är du trött? frågade jag.

Ja, lite.

Ska vi sätta oss ett tag?

Jag tror det, svarade han tacksamt.

Vi ställde ner korgarna som var fulla med hallon.

Han hade plockat nästan lika mycket som jag – duktigt gjort av en sexåring.

Han la sig ner på marken och tittade upp mot molnen. Jag satte mig bredvid honom. Djupt nedanför såg jag Ringfjärden och mellan talltopparna skymtade jag taket på villan. Jag tittade på klockan. Den var fyra. Vi hade god tid på oss. David skulle inte komma förrän med sjubåten. Det blev en kort lördag och söndag den här gången.

Stanna! skrek Erik. Jag befaller dig att stanna!

Vad menar du? Jag har inte rört mig ur fläcken.

Han tycktes inte höra mig.

Moln, stanna! skrek han. Jag befaller dig att stanna!

Jag tittade upp mot himlen. Ett stort ensamt moln drog fram och närmade sig långsamt solen.

Moln, stanna! skrek han en gång till.

Molnet stannade, stod stilla en liten stund och löstes sedan upp i vita trasor.

Där ser du, mamma, sa han. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag har makt. Så reste han sig upp. Ska vi fortsätta nu?

Jag sa ingenting. Vi bara tog våra korgar och gick vidare genom det höga gräset.

När vi kom ner i tallskogen blev stigen så smal att vi inte kunde gå i bredd längre. Därför släppte jag hans hand och höll mig några steg framför. Vi gick där och småpratade och det hördes på hans röst att hans makt över molnet hade gjort honom stolt och självsäker.

Men plötsligt ropade han till. Jag vände mig om.

Han hade halkat på de hala tallbarren och svängde med båda armarna för att få tillbaka balansen. Till sist ramlade han omkull och hallonen flög högt upp i luften och regnade ner på stigen. Men det var ovanligt lite hallon och det berodde på att halva korgen var fylld med fuktig grön mossa. Jag hade god lust att säga att högmod går före fall. Men naturligtvis sa jag det inte. Erik var så förtvivlad. Han grät hejdlöst. Kanske han hade gjort sig illa när han föll. Kanske han var ursinnig för att hans fusk hade avslöjats på ett så snöpligt sätt. Kanske båda delarna. I varje fall kunde jag inte trösta honom. Vad jag än hade försökt med skulle bara ha gjort saken värre.

Han reste sig och sa: Säg ingenting till pappa.

Jag lovade och sedan gick vi alldeles tysta hela vägen hem. När vi kom in i köket tittade jag på klockan igen. Den var halv fem. Bara två och en halv timme kvar.

Hör du, mamma? sa Erik.

Jaa?

Det vore mycket bättre om pappa inte fanns.

Jag svarade inte.

Bara du och jag – precis som nu, fortsatte han.

Vill du inte ha ett syskon? frågade jag efter en stund fast jag visste att han inte kunde få något.

Nej! skrek han. Och så mycket mjukt: Bara du och jag, mamma.

Sedan rensade vi hallon – hälften var.

Strax efter sex satte jag på potatisen och började duka. Erik bar in ved och vatten. Det tyckte han om när han fick göra det frivilligt.

En kvart i sju hade jag allting färdigt och hallonen vi hade plockat stod i en skål på bordet.

Tio minuter senare tutade båten bakom udden och jag kände hur det hettade i kinderna på mig.

Jag reste mig och skyndade mot dörren.

Erik stod blek och stilla mitt på golvet.

Ska du inte följa med och möta pappa? undrade jag.

Nej, sa han.

Varför det?

För att jag inte vill.

Tror du inte pappa blir ledsen då?

Nej, det tror jag inte.

Sedan var jag tvungen att skynda mig för att hinna i tid till bryggan.

Båten höll just på att lägga till. David stod på fördäck och det var mycket lätt att känna igen honom eftersom han var den enda som hade svart stadskostym bland alla luftigt klädda sommargäster.

Han kom emot mig över landgången och tog mig hårt i handen. Sedan följdes vi åt hem till villan. Vi sa inte ett ord på hela vägen. Han tyckte aldrig om att man pratade om man inte var tilltalad.

Erik syntes inte till när vi kom fram.

Erik! ropade jag.

Ja, mamma, svarade han från sitt rum innanför köket.

Ska du inte komma och hälsa på pappa?

Men den gången blev det inget svar.

Jag gick in till honom och han låg raklång på sängen, kritvit i ansiktet. Det var lite kyligt i rummet och fönstret stod öppet. Då jag gick fram och stängde det såg jag att han hade kräkts i rabatten utanför. Men jag låtsades inte om det.

Jag är inte hungrig, mamma, sa han.

Du behöver inte äta ifall du inte har lust.

Har pappa börjat sin semester nu? frågade han.

Nej, det vet du väl att den inte börjar förrän nästa vecka, svarade jag lite irriterat. Men klä av dig nu och gå och lägg dig. Och glöm inte att tvätta dig och borsta tänderna.

Jag ville bara hans bästa och samtidigt undrade jag om han märkte hur ivrig jag var att få honom tidigt i säng, och innan jag stängde dörren om honom tillfogade jag: Du får gärna ligga och läsa en stund om du vill.

Så länge du dröjde, sa David när jag kom ut i köket igen.

Ja, jag måste pyssla om Erik lite grand. Han mår inte riktigt bra.

Ska han inte äta då?

Nej, han vill helst gå och lägga sig.

Davids ansikte mörknade.

Du är alldeles för släpphänt mot honom, sa han kärvt. Du skämmer bort honom hela veckorna och så när jag …

Han var redan på väg mot Eriks dörr och jag var rädd att han skulle ställa till med ett uppträde igen.

Men David, ropade jag, förstår du ingenting?

Han tvärstannade.

Du borde ha stryk, din slyna!

Men jag bara log och han mjuknade och vi satte oss till bords.

Ser du så fina hallon Erik har plockat åt oss? sa jag.

Han svarade inte.

Vi åt under tystnad.

Han hade tagit av sig kavajen och satt där i sin vita skjorta och stränga svarta slips. Han rökte inte och han drack inte sprit, inte ens öl. Han hade stora vita tänder och var nästan utan lukt. Nu var det ganska svalt, men han svettades aldrig hur varmt det än var. Han skulle ha passat utmärkt som missionär i det hetaste Afrika, men han var vice verkställande direktör i Skandinaviska Frikyrkoförbundet. Men aldrig en droppe salt som föll ner från hans ansikte och sved i mitt öga. Ibland kändes det som en besvikelse. Men jag älskade honom. Jag älskade hans fruktansvärda styrka, jag älskade hans fruktansvärt hårda händer, jag älskade hans fruktansvärda häftighet.

När vi hade ätit färdigt dukade jag av och diskade, långsamt för att dra ut på tiden, en kort stund så snabbt att jag slog sönder en tallrik, sedan långsamt igen. Samtidigt travade David nervöst fram och tillbaka över golvet.

Det lyste fortfarande genom dörrspringan till Eriks rum. Klockan var inte mer än halv nio. David hejdade sig mitt i ett steg och rusade ut på gården. Jag såg utan att se hur han gick genom det daggiga gräset bort mot vedboden och sedan hörde jag yxans taktfasta slag mot vedklabbarna. Dunk … dunk … dunk, lät det. Som snabba andetag. Länge. Alltför länge. Jag var klar med disken och satte mig på en stol och tittade rakt ut i luften. Men jag kunde inte sitta kvar, jag gick ut på gården, runt huset för att försäkra mig om att Erik hade släckt, för ibland låg han och läste med en ficklampa så att ljuset inte trängde ut genom dörrspringan. Sedan fortsatte jag bort till vedboden.

Kommer du inte snart? frågade jag.

Har han somnat? frågade han tillbaka, precis som om Erik var min äkta man och David var min älskare.

Jag tror det, svarade jag. I varje fall är det mörkt i rummet.

Jag kommer, sa min älskare. Gå in och gör dig i ordning.

Och jag gick in och gjorde mig i ordning.

Eftersom syndens gärningar ska utföras i mörker drog jag först ner den svarta rullgardinen, men klockan var inte mer än nio och junikvällen trängde igenom, ljus och avslöjande.

Jag klädde av mig, kröp ner i sängen, drog upp täcket till hakan och låg och lyssnade till yxans dunk mot vedklabbarna.

Så fruktansvärt gammal han är, tänkte jag, och så underbart ung. Och jag låg där och väntade och tänkte på hur rädd han var och hur djärv han var. Jag