Vålnaden

By Roque Falcon

Han har inga mål och ingen framtid, han existerar bara i nuet. Det finns inte längre några illusioner om det normala livet. De få relationerna han lyckats behålla är på väg att brista. Den unga mannen är sysslolös och vandrar endast runt i väntan på att något ska hända.En dag står en man utanför hans lägenhetsdörr, det är grannen Ramón. Gång på gång söker grannen kontakt och de båda männen utvecklar snart en udda vänskap. Ramón sysslar med några slags affärer, men ju mindre han vet desto bättre. I "Vålnaden" leker Roque Falcon med det abstrakta och de händelser som återges framstår som feberaktiga minnen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2022
• ISBN: 9788728464229

Book preview

Roque Falcon

Vålnaden

SAGA Egmont

Vålnaden

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1990, 2022 Roque Falcon och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728464229

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Cecilia

J ag blev alltmer förslappad; sökte inget arbete, levde på det sociala. När jag förlorade min andrahandslägenhet flyttade jag in till min syster, bodde hos henne fram till dess att hon — efter att upprepade gånger ha bett mig se mig om efter något eget — helt enkelt sparkade ut mig. Det var sommar och jag sov i parker. På hösten ordnade det sociala en liten lägenhet åt mig. Jag träffade Lisbeth, som var fjorton år. Efter några månader fick Lisbeths föräldrar reda på vårt umgänge och vi kunde inte längre träffas. Därefter ensamhet, tystnad.

Susandet av vattnet som rann på andra sidan väggen. Jag försökte skriva ner någonting men det blev platt när det skrevs ut, ungefär som när man har en melodi i huvudet, försöker sjunga den och något tonlöst kommer ut ur munnen. Det ringde på dörren. Jag öppnade: en man presenterade sig som Ramón; han bodde i huset, jag hade mött honom några gånger i trappan. Jag frågade vad han ville. Han förklarade — han hade endast en svag brytning — att han sett att jag skulle ha tvättstugan nu och undrade om han kunde slänga ner ett par byxor i maskinen. Jag sa att jag inte hade något minne av att jag skrivit upp mig och att han kunde få ha tvättstugan helt för sig själv om han hade lust.

Dagarna flöt in i varandra. Jag lyssnade på radio, tittade ut genom fönstret.

Jag längtade efter att arbeta, förlora mig själv, leva ett okomplicerat liv, men jag var kluven: saknaden efter ett arbete hade blivit abstrakt, ungefär på samma sätt som när man drömmer om att vinna mycket pengar.

Jag visste inte längre hur man umgicks med människor, kunde inte vara avspänd gentemot dem, var alltid beredd att dra mig tillbaka inom mig själv. Det hade blivit bekvämt att vara ensam, osynlig, gå omkring och sova, det kändes som en ofattbart lång väg att återvända till den jag en gång varit — eller inbillade mig att jag varit.

När jag gick in i en affär tyckte jag att man iakttog mig; som om min innehållslösa tillvaro var uttryckt i mitt ansikte och min hållning. Och sa jag någonting lät min röst främmande, den stack i öronen.

De sociala myndigheterna klassificerade mig som sjuk.

Jag drack fem koppar kaffe och kände något som liknade glädje, blev energisk, men snart framstod energin som en livlig råtta i en ask. Jag fick lust att hoppa ut genom fönstret — jag bodde på andra våningen — men gjorde det inte. Jag var darrig, mådde illa av kaffet, lade mig på sängen.

En mans huvud blev fastklämt mellan tunnelbanetågets dörrar. Tåget satte sig i rörelse. Mannen skrek inte. Vi betraktade hans huvud, ögon. Varför gjorde ingen någonting? Men jag gjorde inte heller någonting. Och jag vaknade. Det ringde på dörren. Det var Ramón. Han gick in, satte sig på sängen.

Vad vill du? frågade jag.

Inget särskilt. Prata lite.

Han tände en cigarrett. Jag ville be honom gå men kände att min röst inte riktigt bar. Han betraktade mig.

Sätt dig du också, sa han och nickade mot sängen.

Jag satte mig en halvmeter ifrån honom. Han fortsatte att betrakta mig.

Du är sjuk, sa han.

Du snackar.

Nejnej. Du är sjuk. Jag ser det. Du måste inse att du är det.

Du ska gå nu.

Jag darrade, kunde inte styra det.

Lugna dig, sa han. Jag är inte här för att förolämpa dig.

Vad gör du här?

Jag ville veta vem du var.

Han tittade bort mot väggen, rökte tankfullt. Han fick mig att känna en stark motvilja. Men jag gjorde ingenting. Han satt på min säng och rökte och jag satt bredvid honom där han sagt åt mig att sitta.

Varför sa du att jag är sjuk? sa jag.

Därför att du inte är frisk. Men det är inget märkvärdigt.

Efter en stunds tystnad frågade jag: Vem har skickat dig?

Prata inte dumheter. Det är ingen som har skickat mig.

Han reste sig.

Nu gör jag i ordning te åt oss, förkunnade