Nonstop: Ett tågluffardrama -genom Europa

By Ann U. Birgersdotter

ÅRET ÄR 1978. Det börjar med att Anna som är nitton år gör slut på en påbörjad relation. Hon är rädd för att bli sviken och bär på en hemlighet som gnagt sig fast genom åren.
Hon känner att denna sommar vill hon göra en resa hon aldrig tidigare gjort. Med viss övertalning får hon till slut med sig bästa kompisen Milla att tågluffa genom Europa.

De åker tåg genom Sverige. Vidare tar de bilfärjan över Malmö-Travemünde där trevligt återseende uppskattas men även besvär med påflugna män. På resan får man följa tjejernas möten och platser de besöker. Hamburg och Reeperbahn blir första anhalt.
Det blir ett semesteräventyr med musik och killar, uppsluppenhet och oansvarig frihet. Men också en insikt i nödvändigheten av att bearbeta jobbiga saker för att gå vidare.

Romanen är tillägnad de som minns sitt 70-tal, med Stockholms uteliv och tågluffning. Men även de nya unga nyfikna som längtar efter resor och äventyr.
När man läser boken väcks lätt nostalgin vid liv.
Det får oss att minnas den musik man dansade till då discokulorna snurrade i taket.
Dagens unga kan finna paralleller i sina liv.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9789180072571

Ann U. Birgersdotter

Ann U. Birgersdotter föddes i Västerås i mitten av 50-talet. Författarskapet väcktes till liv redan på mellanstadiet. Skrev på den tiden poesi, noveller och sångtexter. Satte även upp skolpjäser på roliga timmen. 1975 flyttade hon till Stockholm och utbildade sig så småningom till förskollärare. Hon har tre vuxna barn. Berättandet har alltid varit betydelsefullt sedan barndomen. Hennes pappa lärde henne att dramatisera de sagor han läste och berättade. Hon improviserade olika roller och älskade att klä ut sig. Tidigt fick hon följa med sina föräldrar på olika teaterföreställningar. Skådespelaren Asta Holm blev hennes första idol. Hon var revydrottningen i Västerås under femtio-sextiotalet.. "Att skriva romaner är både inspirerande och utvecklande. Tillsammans med research och fantasi skapas de olika karaktärerna." Intressen är akrylmålning och design. Gråt inte över spillt vin gavs ut redan 2012, har kommit som nyutgåva 2020. Ann U. Birgersdotter har skrivit fem romaner och en barnbok. . Tre vuxenromaner som ingår i serien Mita & Bibi Gråt inte över spillt vin 2012/2020 Hämnden är ljuv som melonlikör 2019 Mita väcker björnar 2019 En fristående roman NonStop 2014/ 2020 (Tågluffning 1978) En ungdomsroman Stickobrinn 2018 En barnbok 2014 Mysteriet med Guldmyntet Mer finns att läsa på författarsidan: https://forfattarsidan-ann-u-birgersdotter.webnode.se/

Book preview

aldrig...

Kapitel 1

- TJA TJEJEN! Hämtar upp dig om en timme. Är du klar då?

Jag tittade runt i sovrummet. Fokuserade blicken på de storblommiga tapeterna som ilsket stirrade brandgula mot mig. På den brunbetsade bokhyllan satt den vita, ulliga teddybjörnen med röd rosett. Jag hade fått den i julklapp av Anders. Runt halsen på björnen hängde ett rött hjärta där det stod: "I LOVE you". När jag fick nallen trodde jag att Anders var killen i mitt liv. Men det hade gått alldeles för fort och några djupare känslor hade jag inte hunnit få. Jag hade inte bott länge i Stockholm när jag träffade honom. Nu fem månader senare ville han alltså fördjupa relationen. Det var dags tyckte han att visa upp mig för hans föräldrar. Idag var det söndag och jag var bjuden på middag.

- Hallå? Är du kvar?

- Jo... äum... visst, sa jag en aning disträ.

- Är det nåt fel? Du svarar ju inte när jag snackar med dig.

Han skrattade till, samtidigt som undertonen var något tillspetsad. Det var inget speciellt som Anders hade gjort mig men känslorna var borta. Beslutsamt drog jag efter andan och sa kort:

- Det är över.

- Va? Vadå? Vad är det som är över?

- Du är jättefin kille. Men jag vill vara singel.

- Vad är det nu? Är du skraj om morsan och farsan inte gillar dig? Det är lugnt! Jag har snackat gott om dig... Du behöver inte vara skraj.

- Det är inte det...

Jag tystnade. Visste inte hur jag skulle förklara. Det var inte enkelt att vara den som ville fimpa en relation. Men jag måste vara ärlig och säga hur jag kände.

- Du är som en... kompis. Känner liksom inte det där pirret.

- Känner inte pirret? Det märkte jag inget av i fredags?

Träffade du nån igår kanske när Milla och du röjde på Village?

- Nej vad tror du?

- Blir ju sne fattar du väl. Du kan inte göra slut så här? Just idag av alla jävla dagar.

- Jo... Jag vet.

Jag svalde. Tittade upp på den vita risbollslampan för att hitta de väl valda orden.

- Lägg av nu! Morsan har ju fixat en stek till middag. Vad ska jag säga? Kan du inte komma ändå?

- Nej! Förlåt. Jag menar inte...

Han avbröt mig och skrek:

- Fy faan vad dåligt!

- Men...

Mer hann jag inte säga förrän han la på.

Jag låg kvar en lång stund i sängen med luren i handen när Milla försiktigt öppnade sovrumsdörren.

- Stör jag?

En aning modfälld skakade jag på huvudet. Gav henne den gråa bakelittelefonen där skarvsladden ringlade sig som en orm från hallens vägguttag.

- Varsågod. Du kan ringa om du vill.

- Nej, jag ska inte ringa. Undrar om du vill ha lite kaffe?

- Ja, det kan behövas.

Jag studsade upp ur sängen. Följde efter henne in till vardagsrummet och sjönk tungt ner i den lilla grönblommiga hörnsoffan.

- Tänkte du skulle hinna ta en kopp innan du ska hem till Anders föräldrar, sa hon och nöp en bit av sockerkakan.

- Jag gjorde slut i alla fall.

- Va?

- Japp!

- Men du skulle ju försöka den här gången. Du behöver ju inte spola Anders för att jag inte har nån.

- Äh! Jag var aldrig kär.

Jag ryckte på axlarna och gjorde en grimas.

- Du ska ha dom där jobbiga killarna. Dom du inte kan få.

Varför är du sån?

- Ingen aning!

Varför gjorde jag slut så fort killarna menade allvar? Nu hade jag dumpat Anders som ändå varit en schysst kille.

Hans utseende var det inget fel på. Det hade jag minsann fått höra av Elin och Gittan som sett honom jobba som badvakt förra sommaren. När vi sedan sprungit på varandra på Big visste de exakt vem han var. Exakt som med alla andra som kommit före honom litade jag inte riktigt på Anders känslor. Var rädd att han senare skulle svika mig av en enda anledning. Det hade jag aldrig berättat för någon. Inte ens för Milla.

Jag gjorde allt för att förtränga den egentliga orsaken och ville bara flörta. Ofta ledde det till struliga och kortare romanser.

Föll pladask för killar som jag inte visste var jag hade. På något underligt vis sökte jag kickarna. Det hände att jag ibland hittade de snälla pojkarna också. De som faktiskt uppskattade mig och såg mig som den jag var. En sån kille hade Anders varit. Då måste det vara nåt fel på honom eftersom han hade fastnat för mig.

På måfå plockade jag upp resekatalogen som låg på bordet. Jag gjorde det bekvämt för mig i soffan. Bläddrade förstrött bland olika resmål som gick till varmare länder. Vi befann oss i mars månad och i lilla Sverige var vädret fortfarande råkallt och moddigt. Det var några grader plus ute men inte tillräckligt varmt för att snön skulle smälta. Vi var många som längtade efter värmen. Våren gjorde att vi vaknade till liv igen där lusten tog fart för att planera inför sommaren.

Snart skulle ledighetsansökan för semestern in och det var dags att ta tag i resmålet redan nu. Min blick fastnade på en härlig bild från Gardasjön.

- Italien!

Jag såg på Milla med förväntansfulla ögon medan hon skruvade igen korken på acetonflaskan. Hon kvävde en gäspning och suckade.

- Du och dina italienare. Ska dom ersätta Anders nu?

Utan att svara ryckte jag på axlarna och sneglade runt i vardagsrummet. Det torftiga möblemanget kom från våra flickrum. Trots att det var enkelt inrett hade vi ändå försökt få ihop ett hem. Det var i slutet av sjuttiotalet och färgerna på inredningen såg ut som en fruktkaka. Förutom köket pryddes lägenheten av storblommiga tapeter i brunt, orange och grönt. På den chokladfärgade köksväggen hängde ett stort collage med snygga poppiga killar. Deras sensuella blickar och hemlighetsfulla leenden gjorde att fantasin eskalerade.

Det var såklart en sådan matchning man ville ha.

Milla sköt undan sin mugg och la formen över den högresta sockerkakan. Snabbt tände hon en cigg och blåste ut några rökringar som dansade vidare åt mitt håll. Irriterat viftade jag bort den stickiga lukten som satte sig i halsen på mig.

- Att resa till Italien beror självklart inte på killarna, sa jag och hostade.

Jag var vidrigt trött på det motsatta könet och behövde byta miljö. Det gjorde man så långt från Sverige som möjligt.

Den italienska naturen och nejderna smälte samman med min emotionella själ. Okej, lite sant var det nog att jag ville kolla in de italienska läckerbitarna också. Men mest var jag fascinerad av Italiens kulturliv. Jag ville uppleva dess omgivning, de trånga gränderna och de romantiska platserna. I städerna fanns den charmiga och oregelbundna byggnadsstilen där husfasaderna smyckats av pittoreska fönsterluckor. Inte som våra fyrkantiga kassaskåp till hus. Italien låg dessutom före oss i både mode och mat. Nu ville jag släpa iväg Milla till skönhetens Mecka.

Motvilligt reste hon sig upp och sjönk ned bredvid mig. Hon ryckte åt sig broschyren. Lät ciggen vila tryggt mellan läpparna medan hon bläddrade fram en sida som redan var markerad med ett hundöra.

- Dit! sa hon och pekade.

Snabbt drog hon ett halsbloss och lät röken sippra ut genom mungipan. Jag slötittade på en bild som visade ett tiovåningshotell med två stora pooler. Exotiska palmer stod uppradade framför hotellets entré. Inte långt ifrån kunde man skymta ett blått skummande hav och en hamn. Milla tittade på mig med pigga ögon.

- På Ibiza är det party. Titta! Man reser med Club 33. Vi får skitkul. Vi behöver ju inte vara med svenskarna.

Hon gav mig ett brett leende medan hon frenetiskt gned bort de sista flagorna av lacket på tumnageln, samma hand som hon höll cigaretten. Envist skakade jag på huvudet och slog ihop sidan.

- Nej! Jag åker vart som helst utom Ibiza.

Att åka med ett gäng partysugna svenskar intresserade mig inte ett dugg. Skulle jag utomlands var det såklart ortsbefolkningen jag ville träffa.

- Du har väl hört hur det blir? Reseledare som lockar oss med grisfester och annat för gemenskapens skull.

- Kan det inte vara kul att träffa en svensk goding utomlands? Nån man kan få med sig hem i alla fall? En italienare erbjuder dig bara en simpel flört och ett ligg.

- För mig räcker hångel och mer blir det inte, svarade jag snabbt.

- Aha! Du kanske bara ska se men inte röra?

Leendet var skämtsamt och Milla fimpade ciggen. Gick sedan fram till en av backarna där vi förvarade LP-skivorna.

Hon plockade fram en platta med Canned Heats "On the road again" och la den på skivtallriken. På förstärkaren rattade hon knapparna för att ställa in basen. Det verkade som hon inte ville diskutera mer huruvida vi skulle åka eller inte. Själv tyckte jag att det var dags att rota fram semesterplanerna och kompromissa. Därför kom jag på den geniala idén och sa:

- Vi tågluffar! Milla satte sig i fåtöljen igen. Stirrade på mig som om det vore det mest idiotiska hon hört sedan borgarna kom till makten 1976. På ren ingivelse slängde jag skämtsamt den brunfärgade manchesterkudden på henne som hon kvickt fångade upp och la bakom sin rygg. Hon lät armarna vila i kors och snörpte på munnen. Ingen sa ett smack på en lång stund utan vi lät Canned Heats sköna toner göra ett break i våra meningsskiljaktigheter. Till slut avbröt hon tystnaden.

- Fattar du hur jobbigt det kommer att bli?

Jag förstod hennes motvilja eftersom vi var ganska bekväma av oss. Det var ingen frestande tanke att dela sovplats med andra luffare på ett tåg genom Europa. Interrailkortet kostade 770 kronor och köptes på SJ. Tågluffarkortet hade lanserats redan 1972 för 350 kronor. I tidningen Lektyr prognoserade man att början på tjugohundratalet skulle en biobiljett som idag kostade femton spänn öka till 250 och en liter mjölk till sexton kronor. Jag räknade ut att man kunde få betala närmare sjutusen för att åka i Europa i framtiden. Med full entusiasm slog jag ut armarna.

- Vi får väl göra det enkelt för oss.

- Hur då? Bo på tåg och stationer gör oss inte fräscha precis.

- Nej, men det finns ju hotell? sa jag och blinkade.

Milla reste sig upp. Den vilda halvpermanentade frisyren stod åt alla håll. Hur många hårfärgningar hade hon genomgått det senaste året? Det var svart, blålila, blont och nu mahognyfärgat. Mitt blonda hårsvall hade jag haft sedan jag gick ut nian och det var snart fyra år sedan. Håret räckte långt ner på ryggen och så skulle det förbli. Utseendemässigt kompletterade vi varandra. Dock var jag en aning avundsjuk på hennes figur. Hon var liten och nätt där midjan blev ännu smalare när hon drog ihop de vida byxorna med ett skärp.

- Vi ska vara lyxtågluffare hade jag tänkt. Snälla?

Jag såg övertalande på henne. Fundersamt tvinnade hon en mörkröd hårlock mellan sina fingrar. Jag fortsatte att tjata och sa att vi kunde se hela Europa på bara några veckor.

- Du är rolig du.

Hon skrattade till och de gröna ögonen glittrade.

- För att hinna spara undan tillräckligt åker vi i augusti, malde jag på. Visserligen har hela Europa semester förstås.

- ... Kanske, sa hon överraskande. Det kan ju bli kul. Se Europa på fyra veckor och få fina stämplar i passet.

- Menar du allvar?

Hon log och nickade. Nu skulle vi planera tågluffningen.

Kapitel 2

- Faan, vad jag längtar, sa Milla en dag då vi närmade oss resan.

Hon stod vid diskbänken och borstade skalen på färskpotatisen medan jag satt vid köksbordet och skrev ner vad vi skulle ha med oss. Det var bara fjorton dagar kvar till den efterlängtade tågluffningen. I vardagsrummet roterade skivtallriken. Det var en samling låtar med Gary Moore som för oss då var en ganska okänd musiker. Debutalbumet "Grinding stone" innehöll skön jazzinspirerad bluesmusik som"Spirit och Boogie My Way Back Home".

- Vi måste såklart ha ryggsäckar och fotvänliga pjucks, sa jag.

På Kungsgatan i en butik hade vi inhandlat naturfärgade träskor av märket Knulp. Skon hade flätade skinnremmar med öppen häl som spändes fast med en reglerbar vristrem. Milla vände sig om och pekade med potatisborsten.

- Glöm inte ballare skor och partykläder också.

- Absolut!

Avsikten var att besöka många danshak om kvällarna. Vi hade som rutin att gå på disko minst fem dagar i veckan. Det tänkte vi inte ändra på. Jag läste upp för henne vad jag hade antecknat på vår packlista.

- Har jag glömt nåt nu?

- Fönen och resestrykjärnet. Viktigare än sminket ta mig fan.

Hon strödde lite salt över potatisen och ställde kastrullen på spisplattan. Framför mig såg jag bilden där två divor levde lyxlivet på Rivieran.

- Ifall vi har med oss alltsammans får vi hyra en amerikakoffert och två betjänter som bärhjälp, skojade jag.

- Jaa, du vill väl att våra hjälpare är snygga också.

Galant hällde hon upp gräddfil i en skål. Blandade sedan i majonnäs och kryddor.

- Ingen kommer att märka att vi är tågluffarbrudar när vi stuffar runt på nattens heta diskon...

Och visst levde vi för uteliv och kläder. Det märktes minsann i plånboken i slutet av månaden. Vi som hade koll på allt det trendiga kallades för popsnören eller popoffer.

Sveriges bästa inneställen fanns i Stockholm. Alexandra´s som en gång varit Sveriges modernaste nattklubb låg på Biblioteksgatan 5.

Men det var ett gränsfall att ta sig förbi de hårda dörrvakterna om man inte hade åldern inne eller var stammis.

Fredagar och lördagar varvades mellan Village på Körsbärsvägen eller Tramps och Phonograph som båda låg på Sturegatan vid Humlegården. Cyril Hynes var dj på det sistnämnda stället. Han sålde hippa skivor om dagarna på Woolfie´s på G:a Brogatan. På lördagarna var det knökfullt med folk i butiken. Där trängdes vi tillsammans med andra tjejer och killar som ville ha koll på de senaste hitsen. Vi hittade även den senaste vinylen på Richard´s Records som låg i Birger Jarlspassagen. Alldeles intill vid hörnet av Smålandsgatan fanns Skivfabriken som två av våra kompisar jobbade i. Butiken var känd för sitt breda sortiment med allt från jazz till punk. Båda skivaffärerna ägdes av en amerikanare vid namn Richard Berlin. Han var en udda typ. Ibland drog vi till After Dark som låg på David Bagares Gata.

När diskomusiken tystnade blev man underhållen med Drag Show av Roger Jönsson, Christer Lindarw och Lasse Flinckman. Onsdagar och söndagar var det Big Brother på Grev Turegatan som gällde. Big ägdes av en vältränad svart kille som hette Sidney. Han startade allt nytt inom diskosvängen. Många såg honom som speciell och med sitt hesa skratt och en visselpipa körde han sina egna trix för att få oss att släppa loss på dansgolvet. Små blinkande spottar som hängde i taket gav den effekten att det såg ut som om man dansade i slowmotion. På väggen visades svartvita stumfilmer. Vi dansade till Rick Dees "Disco Duck, James Browns "I feel good" och Get Up I Feel Like Being a, Sex Machine.

Hot Chocolates Heaven Is in the Back Seat of My Cadillac. The KC and the Sunshine bands "That´s the way I like it". Silver Conventions "Get Up and Boogie och Miamis "Kill that roach". I dj-båset använde Sidney rytminstrument som tamburin och maracas. Ibland satt han vid vårt bord och pratade en stund.

När diskoteken stängde klockan 03 drog man vidare till Club 88:an, på Regeringsgatan, illegal nattklubb. Ett ställe där stans undergroundmänniskor träffades. Öppet till klockan 06. Lokalen låg nere i en källare. Besökarna var en blandning av transor, småpundare och innefolk.

Det var viktigt att vara rätt klädd. Ibland ville man se extrem ut. På Myrorna kunde man hitta udda plagg. Tantskor, gubbyxor, stora vita herrskjortor, fyrtiotalsdräkter och roliga hattar. Vissa kläder handlades i specialbutiker.

Puss & Kramjeansen tjackade vi på Gul & Blå, en butik som låg i Birger Jarlspassagen. Man köade sig blodig för att få köpa det senaste paret. En kär gammal goding var UCLA- tröjan som sedan 1976 fotfarande fanns i mina ägor. Efter våra inköp brukade vi ta rundan till pizzerian som låg i hörnan Rådmansgatan-Sveavägen. Vanligtvis var det Gino som serverade oss. Så även denna regniga dag.

Utslagna satt vi vid vårt stambord och klagade på ömma fötter efter dagens intensiva shoppingrunda. Vi hade rusat in och ut i butiker och gjort av med en stor del av lönen. Milla stuvade ner ett par plastkassar i en militärfärgad ryggsäck som hon lånat av en jobbarkompis inför resan.

Ur påsen plockade hon upp en läcker nättunika i marinblått. Den var inköpt på boutiquen Gröna Moln och Blått Gräs på Norrlandsgatan. Hon höll upp plagget framför sig och rynkade näsan.

- Borde kanske ha ett linne under?

Jag gned händerna mot varandra och funderade. Hur vågad kunde hon vara?

- Vill du dra till dig blickar ska du såklart vara utan bh.

- Nja, inte riktigt så hade jag tänkt. Då får jag skylla mig själv om jag blir våldtagen av en dreglande kåtbock.

Först skrattade jag till men sedan blev jag allvarlig när en fruktansvärd händelse dök upp som jag försökt förtränga. Det jag råkat ut för satt fortfarande som djupa ärr i mig. Jag bytte genast samtalsämne.

- Ursäkta, men du ser jätterolig ut tillsammans med ryggsäcken. Den är kolossal jämfört med dig Milla.

Hon log brett och tog upp det stora vidundret i sitt knä. Vid sidan om den skymtade några hårtofsar. Snabbt kikade hon fram och gjorde en grimas.

- Hehe, det menar du inte?

- Kunde inte din långskånk till jobbarkompis hittat en större? sa jag med munnen full av Calzone.

- När han lånade ut den drömde han väl inte att jag skulle drunkna i den.

- Lilla du försvinner bakom den.

- Vänta bara tills du blir galen av ilska om dina älsklingsbrallor får stanna hemma för att din väska är mindre än Mulles ryggsäck i Storskogen.

Hon la tillbaka tunikan i påsen och knölade ned den tillsammans med de övriga inköpen i ryggsäcken.

Jag kikade runt i restaurangen för att se om Gino snart skulle bli ledig och hinna sätta sig en stund hos oss.

Leende kom han svävande med tre nygräddade pizzor.

Dessa var till några kvinnor i medelåldern som satt i närheten vårt bord. De var festklädda och uppsluppna. Av deras dialekt att döma var de från landsorten.

Gino blinkade mot oss när han elegant ställde tallrikarna på kvinnornas bord.

- Jag "komer" strax, sa han vänd mot oss på bruten svenska och hällde upp rödvinet till en av dem ur en karaff.

- Vad då kommer? sa kvinnan och såg lurigt på Gino.

Han la huvudet på sned, flinade och gjorde en chevaleresk bugning. Hon fnittrade gällt, viftade med pappersservetten och en rodnad spred sig i ansiktet. De andra föll in i hennes konstlade skratt.

- Jag menar... jag komer till dom andra flickorna. Nu jag komer till dig.

- Ahh, vilken lyx. Man får dig på köpet alltså?

Road såg hon på honom och tog en rejäl klunk av vinet hon hade i glaset. De flesta damerna gillade hans flörtiga stil och det låg i hans natur. Gino var en man runt fyrtio. Håret lockigt och ostyrigt. Runt ögonen hade han små skrattrynkor. Hans markerade näsa drogs en aning uppåt så fort han skrattade - och det gjorde han ofta. Med sin självsäkerhet och sitt charmiga sätt fick han kvinnorna i hans ålder på fall.

Om somrarna brukade han åka hem till Lido och ta hand om sin gamla mamma. Det var en ö utanför Venedig som lågi Italien. Han hade bott i Sverige i fjorton år och hade för avsikt att flytta tillbaka när han skulle bli pensionär. För oss lät pensionsåldern väldigt långt framme i tiden. Det var absolut inget två unga tjejer funderade på.

Kapitel 3

GINO PUSTADE UT när han slog sig ner hos oss och tände en cigg.

- Ni måste hälsa på mig när ni tågluffar, sa han och slängde nonchalant Marlboropaketet på bordet.

- Men så snällt, sa jag.

- Jag har extra rom. Om"romen" är upptagna har jag vänner som ni får bo hos.

Åkte vi till Lido sparade vi några hotellövernattningar. Om vi nu skulle till Italy vore det kul att kunna lite behövande fraser. Anade att det kunde bli svårt att hålla de italienska killarna på avstånd. Det var ju inte alla man ville umgås med.

Jag hällde resten av colan i glaset och frågade:

- Hur säger man vi har inte tid på italienska?

Gino puffade ut några rökringar och log. Pillade sig i håret och sa med halvslutna ögon.

- Nja... Du kan säga "non abbiamo tempo".

Jag provade att säga efter honom, abi...tempo. Gino skrattade.

- Du säger min sköna fel.

Han repeterade uttalet och artikulerade övertydligt. Pumpade i sig några nya bloss och sa:

- Men... Jag förstår inte. Varför du vill lära dig den frasen? sa han och skrattade skeptiskt.

- För att såna som du ska förstå när det är dags att dra.

Jag sa det på skoj och petade honom i midjan. Han gapskrattade och fimpade på min tomma tallrik.

- Nu du inte är snäll mot farbror Gino. Jag kan vara er livvakt. Inga killar kommer våga gå närmare er än tio meter.

- Det funkar inte. Du ser alldeles för snäll ut, sa Milla.

Hon gav honom ett flörtigt ögonkast.

- Jag förstår inte, sa han och slog ut med armarna. Vad vill ni ha flickor? Tuffa killar eller dom snälla?

Skämtsamt rufsade han om Millas lugg och reste sig upp.

Plockade raskt ihop porslinet. Han avvärjde med handen när jag skulle betala.

- Gratis som vanligt för er flickor.

- … Faan vad du är snäll, sa Milla och kramade honom.

Innan han lämnade oss för att ta upp nya beställningar sa han:

- Vore det inte bättre om ni fick lära er hur man säger vackra flicka, så ni vet vad dom menar?

Han skrattade och vickade förföriskt på höfterna när han gick iväg.

DET DUGGADE VARJE dag den sista veckan innan vi skulle åka. Vi ville inte se ut som blekfisar när det bar av mot Södern. Men det fanns inget som kunde rå på vädrets makter.

Därför fick man välja mellan Niveas brun utan sol eller lägga sig i grillen. Jag valde det sista alternativet. I grannhuset vid gaveln låg solariet och där jobbade Roger. Det var en solbränd och magerlagd kille med blekblont spretigt hår.

Hans smala läppar blänkte av zinkpasta. Runt handlederna dinglade breda guldskimrande armlänkar. Titt som tätt pratade han i telefonen. Då fnittrade han högt och pipigt.

När man hade solat klart sprang han direkt in i solariet och sprutade rengöringsmedel på britsarna. Det skulle vara kliniskt rent. Jag fick på gränsen till panik så fort det skålformade glastaket med de starka lysrören sänktes över mig. Små bordsfläktar gav solariedyrkarna svalka. Tonerna från Barbara Streisands People och A star is born gav en visuell upplevelse att tro att man befann sig på en tropisk strand. Ofta efter halva soltiden kände jag hur det hettade på skinkor och underben. Det var en plåga jag varje gång försökte bemästra. Soltiden på fyrtiofem minuter tillsammans med duschschampo och en eftersols lotion kostade tjugo spänn. Krämen doftade kokos och skulle fördjupa brännan. Efter att jag solat svalkade jag mig med en dusch och sköljde genom håret. Det tog inte många minuter förrän jag stod ombytt och klar i entrén. Där höll Roger som bäst på att putsa en spegel i helkroppsformat.

Något avkyld av de sista kallvattenstrålarna ställde jag mig bredvid honom för att få en liten glimt i den reflekterande rutan. Mitt hår låg i ett virrvarr efter frottéhanddukens omilda behandling. Det var ingen vidare syn konstaterade jag. Här behövdes rejäla tag med borsten. Roger gav mig ett snabbt ögonkast i spegeln och log.

- Alltså, om ni ska till Italien måste ni åka till San Remo. Ni kommer att bli så uppvaktade.

- Har du varit där? undrade jag förvånat och kramade ut de sista vattendropparna ur topparna.

Han stannade upp i sitt putsande och slog ut med armarna. Svarade med en förförisk röst:

- Massor!

Ögonfransarna fladdrade när han gjorde en luftpuss så zinkpastan blixtrade mot spegelbilden.

- Okej, nickade jag medan jag samtidigt försökte trassla upp de värsta tovorna.

- Vilket hålligång baby. Vilka killar! Jag säger bara det, sa han och kvittrade.

Framför spegeln tog han tillfälligt i akt och studerade sina ögon som var målade med svart kajal. Jag log och tänkte på Rogers alla partner han måste ha dejtat och hur många gånger han blivit kär efter semestrarna i Grekland. Sedan en månad tillbaka hängde han ihop med en ny kille som bodde i Skåne.

- Är inte ditt paradis Mykonos? undrade jag och drog igenom min långa lugg med hårborsten.

- Där har det blivit ett riktigt raggningsställe och sån är inte jag.

- Jaså inte det? sa jag och höjde på ögonbrynen.

Jag fnissade och tog fram två prasslande tior ur fickan för att betala. Med överdrivna feminina rörelser trippade han i väg till kassaapparaten för att slå in min summa.

- Vore jag ägare så skulle du få sola gratis vännen, sa han ursäktande och tog emot sedlarna.

- Äh Roger, jag betalar så gärna, det vet du.

- Om alla vore som du darling...

Han sprang fram och kysste mig på kinden. Leende drog jag mig mot ytterdörren och öppnade den.

- Är det öppet som vanligt i slutet av augusti?

- Hur så? undrade han när han följde mig ut för att se om det skulle komma en regnskur igen.

- Jag kanske är vitare när jag kommer hem, skojade jag.

- Du ska väl inte sitta på tåget hela tiden?

Roger skrattade så han tjöt och överöste mig med slängkyssar innan han gick tillbaka in.

- Skicka ett kort vännen.

Kapitel 4

SÅ ÄNTLIGEN KOM avresedagen som vi hade