Bricken

By Edith Unnerstad

Bricken har nu blivit sjuttioett år gammal och hon tänker tillbaka på sitt liv. Om barndomen i huvudstaden från 1870 till 1890 och om giftermålet med sin stora kärlek Hugo. Giftermålet medförde en flytt till en norrländsk småstad och hon fick lära sig hur livet är som fru till en officer. Men de sju decennierna i livet har bjudit på mycket annat också – som det nya sällskapslivet när de flyttade tillbaka till Stockholm. "Bricken" är den andra delen i en trilogi som inleddes med "Susann". Den skildrar såväl en personlig resa som ett tidsporträtt av ett Sverige i förändring.Handlar om den åldrande Brickens tillbakablickar på ett händelserikt liv från 1870 och framåt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728025987

Book preview

1

D et känns lite snopet det här på något vis. Jag har fått klart för mig nu att jag har gått här och försökt föra mig själv bakom ljuset i flera dar. Egentligen har jag haft det på känn hela tiden, men jag har ändå fortsatt att leka kurragömma.

Jag har försökt inbilla mig att det var den där lilla inbrottshistorien jag blev så upprörd över. Och naturligtvis är det alltid en smula obehagligt att bli hemsökt av tjuvar. Men jag har varit med om alltför mycket i mitt långa liv för att ta en sådan sak som förlusten av lite matsilver och några enkla smycken så hårt. Nu förstår jag att jag tog det som en lämplig förevändning för att ostörd få gå och tjura över en helt annan sak. Jag bara skyllde på det där med inbrottsstölden. Det passade mig utmärkt, det var ju samma kväll.

Så jag gick här och muttrade för mig själv — och för andra med ibland — över att sånt där patrask ska våga ofreda oss här på gamla Blasieholmen, vi som hittills har varit tämligen förskonade för sådant. Jag gick så långt att jag bar ned en av Hugos gamla uniformsmössor från vinden och la den demonstrativt på en iögonenfallande plats på hatthyllan och försökte få mig själv att tro att jag var nervös för att tjuven skulle kunna komma igen. Jag som alltid har haft roligt åt ensamma äldre damer med stora herrgaloscher i tamburen.

Jag beklagade mig högljutt över förlusten av silvret, som jag hade tänkt att Henrik och Susann skulle ha efter mig, eftersom jag inte har några egna släktingar. Och jag är rädd att jag lät riktigt blodtörstig när jag talade om den stackars tjuven. Kände mig så underligt upphetsad och besynnerlig till mods och ville helst bara sitta och fundera men tvingade mig att låta bli. Gick jag ned på min vanliga förmiddagspromenad i Museiparken kunde jag långa stunder glömma mig kvar där på min favoritsoffa, fast det är blåsigt nu på hösten och jag blev alldeles stelfrusen. Tankarna sökte sig långt, långt tillbaka i tiden. Ända tills jag kom ihåg mig och lättade upp stämningen med ett tyst kraftord över den där uslingen till inbrottstjuv, som hade gett sig av med mitt goda humör. Och så knallade jag mig hem och satte på kaffepannan ett tag. Men inte ens det ville hjälpa.

Det var som förgjort. Slog jag mig ned med min stickning i Hugos gamla gungstol därhemma, så ertappade jag mig plötsligt med att drömmande stirra på ökenskräpet, som Lotta, min städerska, kallar min stora tunera. — Opuntia tuna heter den på latin, för det har jag tagit reda på. Men själv säger jag tunera, eftersom det var folkets namn på den därnere där jag tog skottet. Det här är ett barnbarnsbarn, och ändå fyller den upp ett helt fönster. På den tiden hade folk inte kaktusdille som nu, och många tyckte jag var löjlig som släpade sådant med mig hem. Nu kommer minsann både den ena och den andra och vill ha ett skott. — Nå ja, jag satt där som sagt och stirrade och suckade, ända tills Lotta kom och sa: Överstinnan ska inte gruva sig så, dom får nog tag i den boven snart, ska överstinnan se.

Då spratt jag upp, och så sa jag dystert: Men tänk, medaljongen som lilla Pian skulle få till sin konfirmation!

— Hon är ju bara sex år än, tröstade Lotta mig. Polisen hinner nog få tag i tjuven innan dess.

Men jag bara suckade och gruvade mig och sa att det tvivlade jag på.

Ja, det där med tjuven var onekligen inte så dumt som säkerhetsventil för mig.

Men rätt som det var, så kom både tjuv och tjuvgods till rätta. Polisen var klokare och tjuven dummare än jag hade tänkt mig. Fristedts i våningen under, som också hade haft påhälsning, har ännu inte fått igen allt som de blev av med. Men jag fick tillbaka vartenda dugg, fast det var en del spring och besvär innan jag hade identifierat allt. Tjuven var en gammal känd poliskund, som gärna ville in i ordnade förhållanden på Holmen till vintern, som han sa, och det hela var inte mycket att bråka om.

Men då när jag inte längre hade någon officiell anledning att tjura, då först blev jag riktigt snurrig, började drömma konstiga saker om nätterna och svara uppåt väggarna, när folk talade till mig. Och jag trivs verkligen inte alls med att vara snurrig. Så jag beslöt att äntligen ta mig själv i örat och försöka bena upp det hela.

Och så blev jag då tvungen att tillstå vad min oro kom sig av. Inte alls av att jag hade blivit bestulen. Utan den hade helt enkelt börjat i samma ögonblick som jag fick syn på Ida-Louise den där kvällen på Dramaten. Det var ingenting annat alls. Det retar mig inte lite att jag ska vara en sån fjolla. Ställa till med ett sådant rabalder, bara för att ett par gamla fruntimmer råkar mötas på nytt efter så många år.

Men hon såg på mig, Ida-Louise. Satt en lång stund med kikaren riktad rätt mot mig. Och plötsligt smålog hon och nickade. Ja, var det verkligen ett leende, eller var det bara att hon grinade illa? Jag är inte säker, men jag tyckte nästan det såg ut som om hon gjorde en ansats att räcka ut tungan åt mig. Det kan ju inte gärna vara möjligt, min fantasi spelade mig förstås ett spratt. Så gör man inte. Men något inom mig envisas och säger att mina gamla ögon ser alldeles för bra på långt håll för att det skulle kunna vara något misstag. Jag undrar.

Och jag undrar också hur mitt svarsleende såg ut. Jag skulle verkligen önska att det hade varit ett smått humoristiskt leende: Här sitter vi efter alla dessa år, du och jag. Allt har vi bakom oss, hela vårt liv, kärlekens fröjder och bedrövelser. Vi är bara ett par gamla skrumpna gummor nu. De andra är borta för länge sedan, Hugo, Malte, Margareta, Pontus och de övriga. Vi har väl inte så långt kvar vi heller — ska vi då inte kunna småle tillsammans åt varandra och alltihop?

Ja, det där ungefär borde jag ha fått fram. Så bör man väl känna det vid vår ålder. Jag har alltid glatt mig åt tidens förmåga att mildra och runda av och släta över. Jag har trivts bättre med mig själv på senare år än i unga dagar, känt mig snäll och överseende och lagom angenämt avsvalkad.

Men nu blev jag överrumplad. Ida-Louise och hennes sätt att se på mig väckte till liv något gammalt och glömt inom mig. Så jag är rädd att jag på sin höjd lyckades dra munnen till en stel grimas. Räckte ut tungan gjorde jag i varje fall inte, fast Ida-Louise i sina dar har haft en viss förmåga att utlösa primitiva känslor hos mig.

Jag satt på parkett mellan Henrik och Susann, när jag fick syn på henne med barn, sonhustru och barnbarn där uppe i logen. En stor familj. Och ändå var väl inte alla barnbarnen med för resten. Det finns visst ännu fler.

Barn, ja.

Henrik och Susann är ju som mina egna barn, och deras Pian som mitt barnbarn, det har jag alltid sagt mig. De är så rörande rädda om mig och tänker jämt på att jag ska ha detbra. Och jag vill verkligen inte vara otacksam. Men ändå. Jag kunde inte låta bli att undra varför just Ida-Louise hade blivit så rikligt välsignad i det där avseendet, och varför just jag hade blivit lottlös. Jag tyckte att det inte var riktigt rättvist. Och jag fick plötsligt ett intryck av att hon satt där uppe och tronade i all sin glans och triumferade över mig precis på samma sätt som en gång förr i världen.

Hon satt och såg på mig länge genom sin långskaftade pärlemorkikare. Jag tyckte inte om hennes granskning, så jag såg åt andra hållet. Men jag skulle nästan kunna svära på att hon sa till sina barn: Se, där sitter Bricken Engelberg. Hon har blivit gammal, stackarn.

Nå ja, Ida-Louise är inte någon duvunge hon heller. Hon är fem år äldre än jag. Och jag har ju fyllt sjuttiett. Men hur det är, så har jag aldrig förut tänkt mig henne som gammal. Det var en riktig chock. Ida-Louise, den strålande. Det kändes så underligt.

I går kväll började jag leta efter ett fotografi av henne från den tiden. Jag vet att jag ska ha ett sådant någonstans. Men jag fick bara tag i andra gamla minnen, minnen från barndomen, ungdomen, äktenskapet. Jag visste verkligen inte att jag hade spart så mycket skräp. Jag rotade länge bland allt det där, brände upp det värsta krafset i kakelugnen och la undan sådant som det kan vara något värde med. Tänkte det kunde vara lika bra att ha det undangjort, om något skulle hända.

Det var väl det där pysslandet som gjorde att jag inte kunde somna. Jag har legat här i timmar nu och funderat över mitt liv očh meningen med alltihop. Och lika klok blir jag på det. Men allt det gamla har på en gång kommit mig så nära — jag är tillbaka i det, lever i det, ser ansikten som inte mera finns, hör röster som har varit tysta länge, ord och uttryck som fälldes för mycket, mycket längesedan.

— En karl med ett hår som en massa svarta sniglar! hör jag en ursinnig röst säga tätt vid mitt öra.

Och jag är plötsligt ung igen men trött på livet och bittert besviken. Men medan jag lyssnar till den där rösten börjar jag undra — jag hör något under de hårda orden, något som ändå kanske ger mig hopp. Och jag böjer på huvudet och kysser en röd blomma och känner en stark doft av vanilj slå upp emot mig. Jag är trotsig och olycklig men stolt och glad på samma gång, och jag älskar och hatar någon så mycket att jag bara vill dö. Och runt omkring mig är det ögon, ett par stora blå, häpet uppspärrade, ett par rasande, mörkgrå och ett par tragiska, glödande svarta… Och mitt hjärta dunkar.

Men då sätter jag mig upp i sängen och säger: Nehej, nu får det verkligen vara nog! Jag makar kuddarna högt under huvudet, då ger sig hjärtklappningen en smula. Men somna kan jag inte. Klockan är halv ett och jag har aldrig känt mig så vaken. Jag tassar upp och tar mig ett glas portvin, mitt allra bästa sömnmedel. Men inte ens det hjälper.

Då begriper jag att det inte är lönt att streta emot längre. Jag får väl låta minnena stiga på. De får komma just som de är och i vilken ordning de vill. Förr blir jag ändå inte kvitt den här oron.

2

J ag står vid fars knä med en bunt skrapnosstickor i ena handen, den andra fingrar på den lilla svarta medaljongen, som jag vet innehåller en lock av mors hår. Medaljongen hänger på hans klockkedja, och kedjan är fäst i knapphålet på hans vackra, randiga väst med de små fickorna. I en av fickorna putar klockan, stor och bukig och tung. Den har han ärvt efter farfar, och om man vill veta hur mycket den är mitt i mörkaste natten, så behöver man bara trycka ned en liten manick på den. Knäpper det då till exempel tre tunna små slag: tinn, tinn, tinn, så vet man att den är mellan tre och fyra. Den repeterar, säger far.

Far luktar svagt av tobak och vax. Varje morgon när han kammar sitt kortlockiga mörka hakskägg brukar han ta lite vax på fingertopparna och sno mustascherna för att de inte ska streta. Bauers bästa skäggvax är det, och asken finns i lådan under spegeln på hans lilla rakbord.

Nu sitter han i en av de gröna länstolarna i förmaket, och mitt emot honom i soffan sitter en dam. Hon leker med sofffransen med sina ringprydda händer, snurrar ganska vårdslöst med de fina snörmakerierna, så att de bruna pompongerna dansar. När jag gör så där daskar farmor mig duktigt på fingrarna med avigsidan av handen. Möblemanget i förmaket är alldeles nytt och det finaste vi har i hela vår stora våning. Det syns just inte mycket av valnötsträt i möblerna, allt är sammet och fransar och svällande stoppning. Så ska det vara just nu, och mahognymöbeln i salongen ser hopplöst mager och gammalmodig ut med sina blanka ytor och sitt plattspända randiga tyg, när man tar av överdraget. De nya möblerna har ännu inte hunnit få överdrag, men tapetseraren har tagit mått, så det blir väl snart. Och sen kan ingen komma åt fransen längre annat än vid jul och påsk och när vi har stor bjudning.

Far tycks inte alls bry sig om hur den här människan far fram med den ömtåliga elegansen. Jag har god lust att lägga mig i saken men är för väluppfostrad. Man kritiserar aldrig sina gäster, och barn kritiserar aldrig vuxet folk, det vet jag. Jag undrar ett ögonblick vad hon skulle säga, om jag smällde till de där oroliga fingrarna. Nå, jag kommer i varje fall att tala om det för farmor, det känner jag på mig. Då får jag ovett för att jag skvallrar, men ändå vet jag att hon tycker om att få reda på allt som sker i huset.

Far och damen pratar och småler mot varandra ibland. Mellan sig har de divanbordet — och mig. På den tjocka, varmröda plyschduken med en jättetofs i vart hörn ligger en mindre lysduk av mossgrön atlas med målade blommor, små violer i knippor. Tre sprickfärdiga fotografialbum med guldsnitt bildar en pyramid på bordet. Det översta är så litet att där bara ryms ett enda kort på var sida. I en liten silverskål med vriden grepe framför damen finns det konfekt, som far just skickade mig att hämta i hörnskåpet inne i hans rum. Han gav mig nyckelknippan, och jag kunde låsa upp ordentligt. Fast det tog ju tid förstås. Jag har aldrig fått gå i det där skåpet ensam förr, och där fanns en hel del att se på.

Jag har smakat på konfekten, fyra bitar fick jag, och det är ganska ovanligt. Man anser att sötsaker inte är nyttigt för barn. Så jag borde vara storbelåten nu, men det är jag inte. Det ligger något olustigt i luften, något jag inte trivs med. Kanske det helt enkelt är den där söta parfymen, som sprider sig i rummet när damen öppnar sin pärlstickade handväska och tar fram en liten näsduk för att torka konfektsmeten av fingertopparna.

— Vad var det nu du hette? frågar hon.

— Bridget Beata Elisabeth Pontin, läser jag upp.

— Ja visst, Bridget efter farmor, säger hon, nu minns jag.

Hon frågar om jag inte har lust att komma och hälsa på henne någon gång — jag kan ju be farmor ta mig med på visit. Hon har också en liten flicka där hemma, hon heter Ida-Louise, säger hon — ja, hon är ju förstås lite större, men hon tror nog att vi skulle kunna leka tillsammans.

Jag svarar artigt ja tack, som jag har blivit lärd. Ida-Louise, tanker jag avundsjukt, ett sant tint namn, mycket vackrare än mitt eget, som folk har så svårt att uttala. Jag heter Bridget efter farmor, men folk kallar mig oftast för lillan för att slippa vricka tungan på ett så konstigt namn.

Jag låter klockkedjan rasslande glida mellan mina fingrar, och damen vänder sig mot far och börjar på nytt svänga med pompongerna, så att lampljuset gnistrar i stenarna på hennes ringar. Fotogenet susar svagt i lampan, vår vackra förmakslampa med sin fyrkantiga, ljusgröna fot, som ser ut som en stor bakelse. När jag var liten hade jag alltid lust att smaka på den där lampfoten. Den står på en liten lampmatta av sammet broderad med guldtråd. Skärmen är av skärt, mattslipat glas med små brokiga fåglar på, och den där belysningen gör att damens hy också blir alldeles skär. Skärt är min bästa färg. Men jag tycker inte om henne ändå.

Nu beklagar hon för tredje gången att hon har råkat komma när farmor inte är hemma. Men hon får väl komma igen en annan gång och låna det där spetsprovet då, säger hon.

Men jag tror vad jag vill jag. Det är inte visitdags nu. Och alla människor vet väl att farmor går i kyrkan vid den här tiden på söndagskvällen. Och damen låter så nöjd och glad och skrattar så mycket — jag tror inte riktigt på att hon har kommit bara för farmors skull. Hon liknar inte riktigt de damer, som brukar hälsa på farmor, inte syföreningstanterna och inte de andra heller. Jag tror att farmor och hon rätt nyligen har blivit bekanta. Bara en enda gång har jag sett henne hos oss förr.

Men när hon nu ändå sitter här och pratar, säger hon, så skulle hon vilja passa på att be om ett råd.

Far svarar artigt att han naturligtvis gärna står till tjänst, om det nu bara är något han kan hjälpa henne med.

Hon tvekar. Hon vet knappt hur hon ska våga komma fram med det, säger hon. Saken är rätt ömtålig, och hon måste först och främst be grosshandlaren att aldrig nämna ett ord om den till någon.

Jag väntar på att bli utskickad, försöker motverka det genom att göra mig så liten som möjligt, hålla mig alldeles stilla och lyssna spänt. Det ser ut som om det skulle lyckas.

— Självklart, säger far och rätar på ryggen en smula. På hedersord!

Då skulle hon vilja göra en liten fråga och be grosshandlaren svara fullt uppriktigt eller också inte alls. — Jo, grosshandlaren känner ju hovrättsassessor Murberg ganska väl, eller hur?

Far låter förvånad men också smått generad. Farbror Murberg hör till hans viragäng, och det säger han henne också. Att farbror Murberg är min gudfar bryr han sig inte om att berätta. Jag öppnar mun för att tala om det men kommer ihåg mig i tid. Bäst att inte prata, om man vill vara kvar.

Vågar hon hoppas på ett ärligt svar, när hon frågar om han är en man som — som — hon stammar en smula — nå ja, kort och gott: han uppvaktar henne mycket ivrigt. Hon är rådvill, hon känner honom ju knappt, och folk pratar om honom, säger att han har dåliga affärer och en hel del annat. Och hon har ju lite pengar efter sin man — nå ja, som grosshandlaren vill då, inte så lite. Kan det vara dem Murberg vill åt? — Ja, för det säger folk ju alltid när en fattig man uppvaktar en förmögen änka. Om man bara visste.

Jag ser under lugg upp på fars ansikte. Hans glada, gröngrå ögon, som är så lika farmors, glittrar spjuveraktigt, och om han är överraskad av ett sådant förtroende från en så pass ytlig bekantskap, så visar han det inte.

Behöver verkligen en så förtjusande dam befara att bli uppvaktad bara för sina pengars skull? undrar han. Och behöver hon verkligen något annat råd än sitt eget hjärtas? Tvekar hon, så beror det kanske på att det där hjärtat inte klappar tillräckligt varmt för Murberg. Hur är det med den saken, om man får vara indiskret?

Fars ton är raljant, det är inte att ta miste på. Det är något i den som säger mig att han kan se tvärs igenom den här vackra damen och att han är road men kanske också lite smickrad av vad han ser.

Nu måste jag vända på huvudet och se på damen igen. Hon slår ned ögonen på ett klädsamt sätt och verkar en smula förvirrad. Kärlek, säger hon och suckar — det har hon inte precis tänkt på i det här sammanhanget. Hon känner sig ensam helt enkelt och söker trygghet och hjälp med sina affärer. Och varför då inte lika gärna Murberg som någon annan av hennes friare — för hon har ju fler, om sanningen ska fram.

Och så ger hon far en blick, en alldeles särskild blick, som retar mig obeskrivligt. Jag har sett damer se på far så där förr. Kanske gör jag en ofrivillig rörelse — i varje fall upptäcker far plötsligt att jag står där vid hans knä. Damen hör väl antagligen till den sorten, som tror att en femåring varken hör, ser eller begriper något. Men far vet bättre, och nu får han brått.

Han säger: Förlåt, fru Winterström! Och så drar han mig intill sig och viskar att jag ska gå ut till Elin och be henne ta in portvin och kakor. Han skulle ju kunna be mig gå bort till dörren och dra i klocksträngen där i stället, men det gör han inte. Han viskar att jag ska se till att hon tar rätta karaffen och av bästa kakorna, för sånt där förstår jag mig på. Men Elin, som annars är en utmärkt husa, lär sig aldrig vad som är madeira och vad som är portvin eller malaga. Och en gång kom hon in med sherry, när virafarbröderna skulle dricka romtuting. Far säger att ibland tror han nästan att hon tar fel med flit. Det kan nog hända.

Jag tycker om att få visa vad jag duger till, men i dag är jag inte förtjust i uppdraget. Jag märker att far drar sin stol en god bit närmare soffan när jag går och att damen lutar sig fram mot honom och småler med en massa små spetsiga vita tänder. Det ser ut som om man vore glad att bli av med mig där inne. När jag långsamt går min väg hör jag far säga att det där med kärlek är ganska viktigt i alla fall. Mycket, mycket viktigare än att gifta sig, det är hans bestämda övertygelse. Men att Murberg är en bra karl, en hederlig karl, fast han har haft lite otur.

Och så tycker jag det låter som om hon suckar igen och mumlar något om vi stackars fruntimmer som ingenting begriper. Och det sista jag ser av henne är hennes bild i den stora trymån, hon sitter där och snurrar på våra tofsar när jag går förbi.

Ute i tamburen får jag syn på hennes muff på spegelbordet. Vad ska man med muff, när man kommer åkande i eget ekipage, en riktig täckvagn! Då fryser man väl inte om händerna. Och inte är det kallt ute heller.

Det är en liten kokett sak av hermelin med små svarta svanstippar. Jag kan inte låta bli att ta den och prova den framför spegeln. Jag lägger snodden om halsen och kör in nävarna i det mjuka boet. En sån här skulle jag vilja ha i stället för min hårdstoppade lilla barnmuff av ekorrskinn.

Jag vädrar, rynkar på näsan — det luktar söt parfym, samma doft som strömmade ut ur hennes väska därinne. Plötsligt avskyr jag hela muffen och slänger den på golvet men tar upp den igen och börjar rycka i svansarna, liksom hon därinne gjorde med pompongerna. De sitter ordentligt fast, och då får jag en frestande idé. Min sax.

Farmor har just lärt mig klippa, och jag har fått ärva min mammas syskrin, där det bland annat finns en mycket användbar liten brodérsax. Nu rusar jag iväg och hämtar den. Och så börjar jag mitt förstörelseverk.

Klipp, klipp… Svansstumparna faller en efter en ned på den röda gångmattan. Jag räknar till tolv stycken, innan muffen är alldeles vit och slät. Jag blir öm i tummen, för skinnet är segt att klippa i. När det väl är gjort blir jag häftigt förskräckt. Jag ser mig ängsligt om, vågar knappast andas och skulle helst vilja springa och gömma mig. Någon kan komma. Och här står jag med saxen i handen. Hur kunde jag vara så tokig! Jag måste — var ska jag göra av svansarna?

Jag tänker på torvmullsklosetten uppe på vinden. Där skulle de vara säkra. Men jag är mörkrädd. Och jag får inte gå upp ensam med lykta för brandfarans skull. Då följer Elin eller Viktoria med. Och om jag nu går och säger att jag vill gå på vinden, så låter det väl som vanligt när farmor är borta: Gå in och sitt på tron för den här enda gången!

Elin säger tron, Viktoria säger pjäsen. Farmor, som är från Irland, säger jerry eller chambers. Hon säger att det fina med de orden är att då begriper inte folk här vad man talar om. Så jag brukar också säga jerry. Men både jerry och chambers är engelska släktnamn också, och hon berättar gärna om hur hennes far, advokaten, en gång blev tvungen att presentera två klienter för varandra. Mr Jerry och Mr Chambers, sa han. Och de lär ha stått där och svalt en stund och glott dumt på både honom och varandra, innan de kom sig för med att hälsa.

Nå, det är inte annat att göra nu än att plocka ihop alla svansarna och stoppa dem i fickan på det fina brodyrförklät, som jag har på mig söndagen till ära. Så smyger jag mig ut i köket. Jag är fuktig om händerna, och benen formligen skakar. Jag kan inte fort nog bli av med de tolv.

Jag har tur. Ingen är där, men jag hör Elin i serveringsgången. Så jag hinner bara släppa ned svansarna i vedlåren, innan jag får lov att övergå till mina husliga plikter.

Elins ögon är små och svarta som häggbär. Jag har sett henne gråta ibland, men jag tycker alltid att det inte är som några riktiga tårar utan att de där häggbärsögonen bara svettas, liksom hela Elin brukar svettas ibland. Hon är inte vacker, Elin, och hon har stora, ömma fötter. Men jag tycker om henne, fast hon inte alls har Viktorias skojfriska humör.

Nu är hon rödflammig om kinderna och börjar tralla högt på sin älsklingsvisa. Då vet jag att hon är ond, och jag vågar inte vara alltför sträng mot henne.

Hon sjunger alltid, fast hon är en mycket allvarlig människa, och jag kan massor av visor, som hon har lärt mig. Farmor säger att hon inte bryr sig om det, bara jag inte sjunger dem när vi har främmande. Viktorias visor ska jag däremot helst försöka att inte höra på alls. Det är slagdängor, säger farmor. Viktoria har lärt sig dem ute på Djurgården, och så på manskapsdanserna på Skeppsholmen förstås. Far visslar ibland samma melodier — men med far är det en sak för sig. Han är karl och herre i huset, och han gör vad han vill. — Och nu har Viktoria faktiskt fått sig en riktigt hygglig fästman, en flaggkonstapel, och då får man hoppas att hon ska stadga sig, säger farmor.

Elin är troende, och det är mest sånger av det andliga slaget hon kan. Många av dem tilltalar mig mycket. De är inte som psalmer, de har innehåll och mening som jag kan förstå. Till exempel den om flickan som åkte tåg. Elin tycker den passar så bra för mig, för jag är moderlös liksom den där flickan.

— Var är biljetten? Vart skall du resa?

— Jo, jag skall resa till himmelen.

— Hur kan du tänka att dit få resa

med detta tåget, min lilla vän?

Det är konduktören som frågar, och flickan svarar:

— Jo, se, min mamma, hon sjöng så ofta

om Jesu järnväg till himmelen.

Och sen säger hon att nu är jag här med mitt lilla knyte, nu vill jag hem till min moder gå, och så tar den gode konduktören henne med sig hem till sin hustru i stället, och så får hon nya föräldrar, och allt är frid och fröjd.

Inte för att jag längtar efter min mor precis, för jag har aldrig sett henne. Och inte skulle jag väl vilja bli fosterbarn till en konduktör heller. Men när jag sjunger den där sången, så tycker jag synd om mig själv, och det kan ibland vara en njutning, hur underligt det än låter. Och så tycker jag om den för järnvägsresans skull. Jag har ju också åkt på tåg många gånger. Farmor och jag reser till Loka brunn var sommar, för att farmor ska få bukt med sin gikt. Och då åker vi först länge, länge på tåg, och sedan med skjuts. Och jag inbillar mig att den där flickan sitter på tåget till Loka, och jag vet en konduktör, som en gång kallade mig Min lilla vän, när han ville att jag skulle maka på mig. Så jag menar att det skulle kunna vara han, fast mormor säger att det nog var i Amerika det där hände.

Men just nu sjunger Elin sin favoritsång, och den är av ett annat slag. Den handlar om last och dygd, och hjältinnan heter Elin, precis som hon själv. Jag har ofta hört henne sjunga den och förstår att den har något dunkelt sammanhang med att vi har damfrämmande. Ändå hör man just inte de där tonerna när farmor har sin syförening. Däremot, när man nu tänker efter, så hörs de ofta såna där dagar när farmor går och hyssjar på en att man inte ska bullra, för far är lite dålig, och man vet att han har kommit hem mycket sent, eller till och med först frampå morgonen. Och en gång började Elin sjunga sin visa högt och gällt, när far tog Viktoria under haken och bad henne laga något extra gott till supén en virakväll. Far har en förskräcklig respekt för Elin, men han kan inte låta bli att driva med henne ibland. Han frågar om hon inte tänker ge sig ut som missionär snart. Men Elin säger: Hå, för den delen så finns det så mycke hedningar hemma, så en behöver inte gå så långt.

Jag kallar den där visan för Pyttsan med en sidoblick.