Underläge

By Anne-Sofie Nielsen

Hon var så ensam. Det var väl därför hon med en gång gick med på allt han föreslog. Ville hon följa med hem och se hans tavlor (han var konstnär)? Ja. Ville hon ligga med honom? Okej då. Ville hon kanske till och med flytta in hos honom? Ja! Fastän hon innerst inne nog inte ville. Hon var bara så ensam. Ensam i en ny stad efter att ha brutit både med sin fästman och sina föräldrar. Och så plötsligt var det hon och Tony som mer eller mindre skulle komma att hjärntvätta henne flera år framöver. Hon visste att hon var svag, men hon kunde inte vara ensam. Till slut ville hon knappt leva mer. Skulle hon någonsin kunna ta sig ur det beroende som hon egentligen själv försatt sig i? "Underläge" är en gripande roman om en ung kvinnas sökande efter bekräftelse och gemenskap, samtidigt som hon desperat försöker ta sig ur ett ohållbart förhållande.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2022
• ISBN: 9788728311189

Book preview

Underläge

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1978, 2022 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728311189

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Detta är en roman och följaktligen är ingen av bokens personer tagen direkt ur verkligheten.

Till min mor för att hon såg till att jag gjorde det hon själv inte hade möjlighet till.

Staden var lika opersonlig och könlös som expediten på NK:s avdelning för damunderkläder, luktfri, åsiktsfri och välpressad och med ett artigt leende spelande på de välmålade läpparna. Jag tittade osäkert på hennes välvårdade händer och gömde skamsen undan mina egna avbitna naglar och sönderrivna nagelband.

Hon plockade fram ett par smörkrämsfärgade trosor och lät handen ogenerat glida in under det genomskinliga mönstret. – Trosorna var smutsiga och nedsölade med bruna fläckar i grenkilen. De var begagnade.

Jag kände en fadd smak i munnen, bad hastigt om ursäkt och försökte hitta utgången. Överallt glasmontrar, damunderkläder, levande och döda skyltdockor, smakfulla ansiktsfasader och tillrättalagda leenden.

Omgivningen var overklig som en ond fantasi. Ett smetigt rosa ljus silade ner från taket och lade sig som en kvalmig dimma mellan glasdiskar och kassaapparater. Eller var det bara expediternas rosa rockar som fällde färgen? Ljuset virvlade till och började sakta stiga, studsade tillbaka när det törnade mot människorna och föremålen i sin väg. Runt omkring mig tonade behagligt dämpade röster och upplyste mig om förmånserbjudanden och extrapriser.

Jag trevade mig fram som en synskadad. Det rosa ljuset hade nu klumpat ihop sig och tyngde på mina axlar som en klibbig börda. Paniken flåsade bara några meter bakom mig.

Då plötsligt gled glasväggen framför mig åt sidan i en lång utandning och jag befann mig ute på trottoaren.

Jag var räddad.

Jag gick snabbt därifrån, försökte behärska mig för att inte springa men måste i alla fall vända mig om för att se efter hur det såg ut framför den stora glasentrén. – Allt verkade normalt. Överlastade med rosa paket och NK-påsar kom sobert klädda damer välbalanserat utglidande med det obligatoriska leendet på läpparna.

Nu kunde jag inte hejda mig längre. – Jag sprang därifrån så fort jag kunde.

Hela staden var sådan, jag fick inget grepp om den och jag fruktade att det inte fanns något bakom den välkomponerade fasaden att få grepp om, inget verkligt att ta på. Allt gled undan i en enda välmående, skånsk krögarharmoni, där matsmältningsorganen redan för länge sedan på grund av överansträngning var satta ur funktion.

Och här skulle jag leva och bo.

Jag gick hem till min lägenhet och satte på Procul Harem för full volym.

Jag hade precis fyllt tjugoett år och bara för några timmar sedan tagit avsked av mina föräldrar som rest ner från Småland för att hjälpa mig med flyttningen från Lund till Malmö. Ett, som vanligt, mycket tårblandat avsked, när vi i stället borde ha sjungit och hoppat jämfota av glädje över att den nervpåfrestande tid som vi haft tillsammans nu var oåterkalleligen förbi. Vi hade inte orkat fortsätta leva tillsammans många år till, det kände både de och jag. Min talförmåga hade i det närmaste blivit obefintlig efter så många års förtvinande tigande i familjens sköte. Förtrycket hade härskat med total och oinskränkt makt i vårt hem så länge jag kunde minnas. Ingen av oss hade vågat protestera, så länge min mor satt inne med det förödande vapnet – nervsammanbrottet. Det var på det viset hon bekämpat min far, min syster och mig under alla dessa år. Ingen vågade säga något, man kan inte tala med en som får ett nervsammanbrott. En sådan person hör inte, ser inte, befinner sig tryggt utom räckhåll – är oantastlig. Min mor hade oss alla i ett fast grepp. Uppväxttiden bestod mest av skrik, anklagelser och förvridna ansiktsdrag med den efterföljande klibbiga tystnaden som lade sig som en geléklump över hela huset. Husläkarens tassande besök, mediciner och ordinationer om lugn och vila, fars anklagande blickar, när han efteråt kom ut och sa till oss, att vår mor på inga villkor fick utsättas för sådana påfrestningar.

På inga villkor, men vi fick lära oss att behärska oss, ljuga för oss själva, svälja och hålla inne med agressionerna. Vi vande oss vid att sanningar inte fick uttalas, begrep att rättvisan hade två sidor. Verkligheten fick inte visas upp som den var beskaffad, för då skulle min mors hela välplanerade tillvaro störta samman. Hon hade själv en gång sagt att hon inte vågade försöka lära känna sig själv och då skulle heller inte någon annan försöka få henne att göra det. Hon ville leva kvar i sina illusioner, behålla bilden av sig själv som harmonisk hemmafru och självuppoffrande mor.

Hon tillbringade större delen av sin tid med att möblera om i tio-rums-villan, fram och tillbaka i en ändlös räcka av kombinationsmöjligheter. Det var så hon gav utlopp för sin omedvetna ångest. Hela huset var överfyllt av möbler och prylar och i varje kopparbunke, varje Boda-skål såg jag hennes rädsla ta gestalt. Jag blev överfallen av hennes ångest, så fort jag kom in i rummen. Den krälade omkring på både väggar och tak i form av alla föremål som hon samlade på.

Jag tyckte egentligen synd om henne, hon var ett tragiskt offer för fyrtiotalets könsrollstänkande. När hon gifte sig var det nästan otänkbart för en kvinna att ha ett arbete utanför hemmet, om makens ekonomiska ställning tillät henne att vara hemma. Det var en form av status att låta kvinnan slippa förvärvsarbeta. När min mor så småningom började ta itu med sitt liv och ville skaffa sig ett arbete utanför hemmet så var det för sent. Hon vågade helt enkelt inte, hade inget självförtroende kvar. Hon hade under så många år levt isolerad inom hemmets väggar att hon var lika rädd för att ge sig ut i verkligheten som en mentalpatient är rädd för att bli utskriven från sjukhuset. Hon hade velat starta en kennel, börja med hunduppfödning, men självkänslan var för svag, så det blev inget av med det. Hon blev kvar i sitt förgyllda fängelse, instängd på livstid av sig själv. – I stället lade hon över sina ambitioner på mig och jag blev den exemplariska skolflickan, en av de bästa i klassen, familjeflickan som satt hemma och tittade på TV på lördagskvällarna i stället för att vara ute och springa på stan som de flesta av mina jämnåriga.

Med min mors osäkerhet hängande över mig som ett tvång blev det ingen plats över för någon pubertetskris, när jag kom upp i tonåren. Den fick jag trycka ner och stänga inne längst in i mig själv, där den emellertid lade sig till rätta för att komma ut desto våldsammare vid lägligare tillfälle.

Jag gick bort till Karin som jag kände sedan ett år tillbaka. Vi gick på samma konstskola och träffades nästan dagligen. Hon bodde i ett modernt hyreshus tillsammans med Linnea, sin underbara mor, en papegoja och ett hundratal LP-skivor.

Det duggregnade, när jag kom ut på Gustav Adolfs torg. Luften var vass som en iskall bastu. Den lade sig till rätta i tjocka lager i mitt ansikte och gjorde det ännu svårare att andas. – Det var så svårt att få luft i den här staden. Runt omkring mig reste sig halvhöga, halvt utformade, halvmoderna byggnader; S:t Jörgens hotell, NK, Bredenberg, och på trottoarerna hasade sig människorna fram som såg lika halva ut. Hela stadsbilden dominerades av detta de belåtna uppkomlingarnas ängsliga småborgartänkande, försiktighet, måttfullhet, inga överdrifter. Hela staden låg och stank i detta nattståndna lagom-är-bäst-ideal och jag såg att människorna långsamt höll på att förruttna.

Jag ringde på porttelefonen. Linnea svarade och dörren knäppte till. Jag tog hissen till fjärde våningen och Karin öppnade.

– Heej, skrek hon. Vad bra att du kom.

Karin talade aldrig med vad man brukar mena med normal samtalston. Hon skrek ut allt som hon hade att säga.

Karin var entusiasmen personifierad, hon pendlade alltid mellan glädje och förtvivlan, hann aldrig stanna upp för att hämta andan någonstans mellan dessa båda ytterligheter. Hon förbrukade sig själv i ett alltför hektiskt tempo och det var ofta som jag oroade mig för henne.

Linnea var lugn och rogivande, men man märkte snart att det var ett sminkat lugn, som hon klistrat fast som en mask framför sitt ansikte. Ibland rann ångesten fram i alla fall, fastän hon täppt till så väl vid alla hörn och glapp och vid sådana tillfällen blev hon väldigt generad, som om hon råkat blotta ett skamligt lyte. Jag låtsades alltid att jag inte märkt något.

Linnea drog in mig i vardagsrummet efter att först ha kramat om mig.

Linnea var min nya mor. Jag hade valt henne i stället för min andra, eftersom jag inte kände mig älskad av henne. Det hade snarare varit jag, som varit mor åt min mor. Jag hade blivit född av en bortskämd flickunge, som långt ifrån varit mogen att få barn, men eftersom det fanns så förtjusande reportage i Femina och Damernas Värld på lyckliga, unga mödrar och intagande baby-utstyrslar och för att det på det hela taget var modernt med unga mammor, så kom jag till världen, mörkröd och skrikande. Min unga mor fick en chock och blev bara några veckor efter födseln tvungen att resa bort och vila upp sig. Varken jag eller min syster blev nog vad hon hade önskat sig och när all tvättning, kamning, snytning, av- och påklädning var avklarad, hade hon ingen kärlek kvar, orkade helt enkelt inte längre med oss. Hon försökte upprätthålla den milda modersrollen med alla medel och detta tog alla hennes krafter i anspråk.

Eftersom jag inte tyckte, att jag hade någon mor, så valde jag Linnea som ny mor och hon ställde upp så mycket hon hann.

Nu stod hon mitt i vardagsrummet och såg förväntansfullt på mig.

– Nå, sa hon triumferande.

Jag tittade mig omkring och kunde inte komma på vad jag borde säga.

– Nej, men ser du inte, fortsatte hon på sin breda skånska, nya tapeter, riktiga William Morris-tapeter från NK. Fyrtio kronor metern. Tycker du inte om dom?

– Jo visst, dom är fina.

Det var det som hon höll borta paniken med, Linnea, NK-tapeter, NK-stolar, NK-bestick. Paniken låg i bakhåll hela tiden, men hon gjorde vad hon kunde för att komma från den. Hon steg upp klockan halv sex varje morgon för att vara i tid på Köpenhamnsbåtarna, där hon stod i kiosken och sålde cigaretter och choklad. Ibland arbetade hon även under helgerna, arbetade för att hålla tankarna borta. Överflödsgrejorna, som hon köpte, var bara en förevändning för att arbeta mer än hon egentligen behövde, men ändå var hon tvungen att gå på både Valium och Librium, för Linneas yngsta dotter satt nämligen i fängelse. Därav berodde Linneas stora ångest. Dottern hade suttit internerad i över ett år för vad de kallar olaga narkotikainnehav.

Jag kände bara Kristina helt ytligt, innan hon åkt in i fängelset. Hon hade varit elev på konstskolan, som jag gick på några gånger i veckan – även när jag bodde i Lund. Hon hade tidigt flyttat hemifrån, bott hos olika polare, börjat röka brass och så småningom blivit kär i en kille som gick på morfin, hade flyttat ihop med honom och snart börjat göra täta resor till Köpenhamn och Amsterdam och en gång ända till Indien. Inkomsterna från den narkotika hon smugglade gick till hennes killes morfinmissbruk. Själv tände hon bara på med hasch och behövde inte så mycket pengar som hennes resor inbringade. – Slutligen åkte hon fast under mycket uppslitande omständigheter. Domen löd på tre års fängelse. Hon skulle inte komma ut förrän hon var tjugo år. Familjen splittrades, eftersom fadern inte kunde acceptera en dotter som satt i fängelse och Linnea och Karin flyttade till en annan lägenhet. För Karin kom dessa omstörtande händelser som en chock och hon blev intagen på mentalsjukhus under ett halvt år.

Jag var ensam för första gången i mitt liv.

Det hade gått en månad sedan jag vinkade av mina föräldrar på Gustav Adolfs torg.

En månad – och jag var fortfarande lika rädd.

Min mor ringde mig varje dag, eftersom hon oroade sig för mig. Hon hade alltid oroat sig för mig. Oro det var det enda hon hade att ge mig. Vem blir starkare av att få det?

Hon ringde mig varje dag och överhöljde mig med en massa sagda och outsagda anklagelser. Hur kunde jag göra mina föräldrar en så stor sorg. Hur kunde jag bära mig åt på det viset mot dem.

– Det gäller ju hela mitt liv, skrek jag och slängde på luren.

Det gällde hela mitt liv. Hela mitt eget liv.

Det gällde, om jag skulle våga ta det första tveksamma steget i min egen riktning, eller om jag skulle fortsätta stå och stampa i samma kö i resten av mitt liv. Denna långa kö av pliktmedvetna samhällsmedborgare, nöjda i den kollektiva gemenskap som bygger upp vårt lands välstånd.

Det var ju så enkelt – det var bara att ta ett steg åt sidan, ett enda steg ut ur ordningen och samhällshierarkin och sedan gå därifrån, skynda iväg åt det håll som man tyckte såg intressantast ut.

Jag var rädd, men jag vågade.

Jag bröt med min fästman, min familj, min släkt, med hela min av trygghet förgiftade miljö.

Min fästman, Fredrik, och jag stod just i begrepp att gifta oss. Släkten smackade redan, lysningspresenterna hade vi fått, datum var fastställd för vigseln – då stack jag. Jag bara stack därifrån. Rymde bokstavligen från min lägenhet i Lund, som vi hade tillsammans, flydde till Malmö och bodde hos en kille som jag träffat på konstskolan.

Min fästman fick ett nervöst sammanbrott, min mor fick ett nervöst sammanbrott och min far efterlyste mig hos polisen.

Jag var så rädd.

Allting omkring mig snurrade runt, runt i ett kaotiskt tempo och jag var nära att förlora fotfästet.

Jag var för första gången i mitt liv alldeles ensam. Nu var det jag själv som skulle ta hand om mig och ingen annan. Jag som inte tidigare i mitt liv utfört en enda självständig handling utan alltid lydigt spelat de roller av väluppfostrad familjeflicka, skötsam skolflicka som tilldelats mig. Överklassflickan, välvårdad och välanpassad, förlovad vid sexton års ålder med en förmögen ung man som hade en lovande karriär framför sig, son till bekanta till mina föräldrar, studentexamen med bra betyg och sedan ner till Lund tillsammans med min fästman för att, som alla andra väluppfostrade, unga flickor från vår stad, studera franska på universitetet. Fredrik skulle bli civilekonom och jag skulle ta en fil. kand. examen.

Jag kunde inte.

Jag kunde inte längre.

Jag kunde inte gifta mig med en kille som jag inte kände något annat än leda inför.

Vi var förlovade sedan jag var sexton år och var redan långt före vigseln inne i äktenskapets stinkande hamn. Vi hade inget att säga varandra, hade ett urvattnat sexualliv, långa och sega gräl om pengar, eftersom min fästman alltid trodde att jag var ute efter hans förmögenhet så fort jag föreslog att vi skulle kosta på oss något extra, tröstlösa kvällar framför Hylands hörna, ingen glädje – bara vanan tillsammans. Jag kände mig vid nitton år som en medelålders kvinna, som livet gått ifrån, gammal i förtid och likgiltig för vad som hände med mig.

Den sista tiden tillsammans hade Fredrik och jag försökt komma undan ledan genom att vara ute och supa oss redlöst berusade, som alla andra desperata studenter. Glädjen stod högt i tak, studentmössorna lyste vita. – En tog livet av sig med tabletter och alkohol. Han orkade inte vara glad mer och det fanns ingen vid hans sida som kunde hjälpa.

Jag hade försökt göra mig fri från min fästman praktiskt taget sedan första gången vi träffades och jag fick syn på repet, som han stolt förevisade och talade om att han hade i beredskap för att kunna hänga sig i, om tillvaron skulle bli för outhärdlig. Han klargjorde på ett tydligt sätt för mig att om jag gjorde slut med honom, så skulle han begå självmord.

Efter den gången vågade jag inte försöka – inte förrän fem år senare.

Polisen fann mig naturligtvis redan samma dag som efterlysningen utfärdades och jag fördes till en mindre lägenhet, som i hast ordnats genom en affärsbekant till min far.

I den lägenheten satt jag med min frihet och min rädsla och pendlade mellan entusiasm och förtvivlan.

Jag kunde inte behålla maten och jag magrade så kläderna hängde och sladdrade runt min kropp.

Jag svarade inte längre i telefon och jag hade tydligt klargjort för min mor, att jag i fortsättningen inte ville ha något med dem att göra.

Jag kunde inte ta på mig skulden. Det visste jag, men jag kände skuld och det var den verkan som alla min mors anklagelser per telefon hade. Hon fick mig att börja anklaga mig själv för vad som hänt. Jag började tycka att det var jag som handlat fel. Det var jag som bar skulden till att Fredrik låg intagen på sjukhus.

Han hade gjort ett misslyckat självmordsförsök strax efter det att jag lämnat honom och hade tagits in på psykiatriska kliniken i Göteborg, där hans far sedan några månader tillbaka var överläkare.

Jag var strängt förbjuden att försöka ta kontakt med Fredrik.

Jag satt för det mesta ensam på mitt rum.

Jag vågade knappt gå ut, började bli rädd för andra människor, rädd för att det skulle synas utanpå vad jag hade gjort.

Förstört en annan människas liv.

Det var ju ofrånkomligt. Han var intagen på en psykiatrisk anstalt och det skulle förfölja honom resten av hans liv. Han var en kugge i samhällsmaskineriet, mitt uppe i en karriär och i en sådan karriär fick inga små detaljer utlämnas i form av några månaders intagning på en psykiatrisk klinik.

Jag visste att jag inte kunde anklaga mig själv, men ändå gjorde jag det.

Jag kunde inte tänka på något annat. Satt hela dagarna uppkrupen i mitt fönster och tänkte på att jag skickat en annan människa på sinnessjukhus. Gamla skuldkänslor, som min mor ympat in i mig så fort jag var gammal nog att begripa ordalydelsen av skuld och straff.

Jag bar skulden.

Jag hade handlat fel.

Det var mig det var fel på. Hon ville få mig att tro det och jag började verkligen göra det.

Jag vacklade, visste inte längre vad som var rätt och fel. Verkligheten började glida undan. Jag kunde inte stå rak, kände att jag måste återställa allt som det varit, kände hur något rasade ihop inom mig – och jag ringde till sjukhuset i Göteborg i ett sista desperat försök att komma i kontakt med Fredrik, få tala med honom, få visshet om att allt var som förut, få ett slut på mardrömmarna, som förföljde mig hela dagarna.

Jag grät och bad i telefonen, men den dämpade sjuksköterskerösten upplyste mig bara vänligt och korrekt om att hon fått stränga förhållningsorder från läkarna att patienten på inga villkor fick komma i kontakt med sin f. d. fästmö.

Jag fick allt mer intrycket av att det var en automatisk telefonsvarare jag försökte beveka.

Jag bar inte skulden. Det hade också psykiatrikern, som jag besökt i Göteborg, understrukit. Jag hade blivit ombedd att resa dit för att tala med honom, för att han skulle kunna få en klarare bild av Fredriks sjukdomsförlopp. Han hade förklarat för mig, att Fredrik troligen sedan en längre tid tillbaka lidit av vad man kallar en latent depression som i vilket fall som helst skulle brutit ut förr eller senare. Det var bara så att jag hade blivit den utlösande faktorn. De skulle bli tvungna att behålla honom på sjukhuset för en längre tid, minst ett år. Han skulle bland annat utsättas för el-chockbehandlingar.

En förmiddag tvingade jag mig att gå ut igen. Jag måste övervinna denna skräck för att det skulle synas utanpå vad jag gjort, denna skräck för andra människors dom. Jag skyndade på stegen, när jag kom ut genom porten och fick behärska mig för att inte rusa upp i min lägenhet igen. Jag tvingade mig att gå gatan fram, med ögonen fastnitade på kullerstenarna under mina fötter. – Ingen sa något, ingen hejdade sig för att uttala sin dom över mig. Alla hade bråttom och de tycktes inte ens lägga märke till att jag gick där. Jag blev lugnare men långt ifrån säker. De kanske bara spelade ointresserade för att se hur jag betedde mig. De kontrollerade mig säkert i smyg, när jag inte såg dem. Det var bäst att jag var på min vakt, inte värt att jag visade att jag faktiskt njöt av att komma ut i solen igen. Bäst att jag såg ångerfylld och skuldbelagd ut, så de inte trodde, att jag redan glömt bort vad jag gjort.

Jag bar alltså inte skulden.

Jag kunde för det mesta intala mig det.

Jag tillbringade tiden ensam på mitt rum, satt och tittade ut genom fönstret hela dagarna, såg hur ljuset kom och gick allt eftersom dagen skred fram. Terminen var slut, så jag kunde inte gå till konstskolan mer och hade alltså inte längre någon plats där jag kunde måla. I min lägenhet var det otänkbart med det dyrbara parkettgolvet som fanns där.

Karin hade kommit in på psyket igen och fick inte ta emot besök och även om hon hade fått det, så hade jag troligen inte gått dit. Mentalsjukhus skrämde mig. Linnea var så ledsen och trött att hon inte orkade med mig och eftersom jag inte kände någon annan människa i stan så satt jag ensam på mitt rum.

En tidig morgon gick jag ut igen.

Jag måste komma över skräcken.

Det var nästan tomt på gatorna och jag kände mig inte så rädd.

Jag gick utmed kanalen. Det var i slutet av april och våren hade kommit.

Människorna märkte den inte. De gick omkring lika rädda för att komma i kontakt med varandra som förut. De såg sin vår på NK:s damavdelningar; stora rosa plastblommor, fågelsång i stereoanläggningar, annonser om vårmodet, vårens makeup osv. De föredrog att promenera på giftgröna, outslitliga gräsmattor av nylon.

Deras vår log inte. Den hade för mycket smink i ansiktet för att kunna sära på läpparna till ett leende. Deras vår rörde sig långsamt och avmätt, värdigt en dam gled den fram mellan glasmontrarna som mannekängerna på podiet i den stora förevisningssalongen.

En sådan vår förändrade inget hos människorna. De hade oskadliggjort våren, skapat sig en egen vår, en konstgjord vår, en vingklippt vår, som inte kunde hota deras ingångna tillvaro med förföriska rop och förledande uppmaningar om att de borde lyfta på sina huvuden, stanna upp, börja se sig omkring och fråga sig själva vad det egentligen var de höll på med.

Vattnet i kanalen var smaragdgrönt, skimrande och oåtkomligt rann det framför mig. Det såg nästan oanständigt ut.

Jag satte mig på en sten nere vid vattenbrynet och lät handen sköljas.

Efter en stund kom en äldre alkoholist vinglande i min riktning. Han höll en halvt urdrucken brännvinsflaska i ena handen, han snubblade och skrattade varje gång han var nära att falla omkull. Med en kraftansträngning lyckades han sikta rätt och satte sig med en duns bredvid mig.

– Har du sett på våren, skrek han, den simmar omkring där ute just nu.

Han pekade med ett darrigt finger på vattnet.

– Oh, vad jag är lycklig idag, fortsatte han, lycklig för att jag lever och lycklig för att jag finns till, lycklig för att jag kan andas och lycklig för att jag då och då kan ta en liten klunk ur den här.

Han höll fram flaskan till mig och ville bjuda mig, men jag tackade nej. Jag var inte mycket för renat på fastande mage.

Här fanns i alla fall en till som hade sett våren. Det lugnade mig, jag var inte alldeles ensam.

Han började nynna på Kostervalsen och tog tag i min arm och gungade mig fram och tillbaka i takt med sin spritspruckna röst. Ansiktet på honom var smutsigt och hans kläder luktade illa. I ena näsborren hängde lite snor som torkat in i skinnet, läpparna var inringade av två tjocka, bruna ränder av smuts. Han torkade sig i ögonen som rann oavbrutet, händerna var röda och uppsvullna och hans andedräkt stank, när han talade till mig, men jag var ändå glad för att han satt där. – Jag hade äntligen någon att prata med.

Vi satt och utbytte små reflexioner över livet, lite ansträngt i början, som människor gör, när de inte känner varandra. Måsarna skrek, solen värmde och vi mådde utomordentligt bra båda två.

Plötsligt kände jag en svart skugga bakom ryggen. En blankpolerad polisbil gled ljudlöst fram bakom oss och stannade. Ur klev två leende konstaplar.

Där var stadens obehagligaste leende igen – nu i ansiktena på den allmänna ordningens upprätthållare.

De kom fram till oss och satte sig på huk bredvid oss, småpratade vänligt om det vackra vädret och log hela tiden.

Plötsligt slog en av dem om tonen, snabbt som ett piskrapp och bad att få se på min legitimation. Eftersom jag aldrig brukade bära en dylik på mig, förklarade jag det. Han tycktes inte tro mig och långsamt förvandlades han framför mina ögon, leendet försvann, hjärtligheten likaså – kvar fanns bara översittaren. Avklädd sin artighet stod han där framför mig och hånflinade, körde fram sitt ansikte helt nära mitt och sa att det var bäst att jag plockade fram min legitimation och det med det samma.

Jag upprepade att jag inte hade någon på mig och flyttade mig några stenar längre bort.

Den andre polismannen gick upp till bilen, där han via radion kontaktade huvudstationen. Efter en stund kom han tillbaka och sa att det var bäst att jag följde med dem.

De ryckte upp gubben i armen, så att han tappade sin butelj som föll mot stenarna och splittrades. Han gjorde inget motstånd, det var tydligen inte första gången han blev omhändertagen av polisen. Munnen på honom darrade och han försökte stammande förklara att han inte gjort något otillåtet. Därefter började han gråta och ögonen rann ännu mer.

Vi föstes in i bilen och kördes till polisstationen. Den ene konstapeln tog min arm i ett lätt grepp, när de förde oss in i den stora byggnaden. Det var väl av gammal vana, eller var han rädd för att jag skulle försöka rymma?

Alkoholisten leddes åt ett håll och jag åt ett annat. Jag fördes genom ett oändligt antal bruna korridorer. Polismannen hade nu sedan vi blivit ensamma åter ändrat attityd, han blev artig och omtänksam och belevat höll han mig under ena armbågen, som om han skulle föra mig ut i en dans.

Det luktade illa, som det alltid gör på polisstationer, den där dävna lukten av lagligt våld. En kille som gick på samma konstskola som jag hade blivit misshandlad i arresten, men det är ju annorlunda när man är tjej. Det är det alltid.

Vi kom fram till ett större rum, där det satt kvinnor och skrev maskin. Polismannen gick fram till en av dem. Hon var grå i ansiktet och hur skulle hon kunna vara annat. Sitta ett helt liv och registrera sina medmänniskor, det kunde ingen må väl av.

Konstapeln knackade på en dörr och ledde in mig i ett