Förnekelse

By Anne-Sofie Nielsen

Hon vet egentligen inte vad det var som hände, den där kvällen då hon träffade Mikael. Plötsligt bara stod han där och kändes som själva tryggheten personifierad. Hon, skådespelerskan, var ute och firade sina framgångar på teatern. Han, affärsmannen, hade suttit i publiken. De åkte i den nya Mercedesen till hans efterfest och sedan blev hon liksom kvar. Invecklad i ett förhållande som hon egentligen aldrig valt. Mikael påminde henne ofta om hennes far, men på många sätt var han ett stort mysterium. Varför ville han aldrig prata om sin skilsmässa? Och vem var egentligen den gråtande kvinnan som hela tiden ringde till hans lägenhet? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 18, 2022
• ISBN: 9788728311172

Book preview

Anne-Sofie Nielsen

Förnekelse

SAGA Egmont

Förnekelse

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1980, 2022 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728311172

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min syster

Han stod i mitten och skrek av smärta

de andra stod runt och vred sig av skratt.

Ingen fattade

att han inte spelade

också den här gången.

Någon välte omkull en vinflaska.

Någon tände en ny cigarett.

Någon dunkade honom i ryggen

så uppmuntrande

att han kom av sig.

Och festen kunde fortsätta.

Skratten fortsatte skalla. – Alla skrattade.

Servitriserna studsade fram och tillbaka mellan skrattsalvorna som ping-pong-bollar i den gemytliga källarlokalen. Skratt som kippade.

Skratt som kiknade.

Skratt som skrek.

Jag hade inte uppfattat vad de alla skrattade åt. – Det enda jag kunde se var tänder som slog i läppar.

Någon hade tagit in champagne.

– Skål för konsten.

Jag höjde glaset.

– Skål för livet.

Och jag drack igen.

– Skål för din framgång.

Och jag fortsatte höja glaset och dricka, tills jag inte längre behövde undra över vad de skrattade åt.

Mina läppar smattrade som deras.

Mina tänder klapprade som deras.

Allt var bara roligt.

– Följ med mig så får du åka i en splitter ny Mercedes.

Någon hade kommit fram och stod nu lutad över mig.

– Kom. Vi fortsätter hemma hos mig.

Samma slags kostym som min fars. Samma raka hållning.

Och samma ögon, lika fulla av omtanke som hans.

Vi började ta oss fram mellan borden. Öl-och-vinglas, nerfläckade bordsdukar, cigarettrök, stolar som stod i vägen, ryggtavlor som vuxit fast i golvet, askkoppar som vältes omkull, ansikten som ryckts loss från sina halslinningar och glidit bakom glasen på tavlorna utmed väggarna, knivar, gafflar, skedar, någon som föll baklänges, servitriser som såg trötta ut, en kassaapparat som klirrade, smetiga tallrikar, sönderrivna pappersservietter, skratt som började ta formen av projektiler, någon som grät hejdlöst, armbågar som fortsatte ta sig fram, vassa skor, sura andedräkter, någon som svor därför att han inte fick tag på en taxi, ögon i stelnande paraffin, brickor till garderoben, blanka handväskor i olika modeller, någon som förlorat sitt ID-kort, någon som tappat talförmågan, min kappa och jag stod ute på gatan igen.

Natten var kylig och luften fylld av försommar och bilavgaser. Gatan låg rätlinjig framför mig, neonljusen reflekterade sina giftiga ljussken mot himlen och färgade den gul, bilarna stod parkerade utmed trottoarkanterna, den ena tätt intill den andra, på avstånd hördes kväljningarna från någon som stod och spydde, annars inga människor sånär som på några punkare som stod och hängde vid en husvägg och en polisbil som sakta körde i riktning mot dem, men utan att stanna.

En bildörr öppnades och jag sjönk ner på ett säte som var bekvämt.

– Dom andra kör före.

Någon stängde dörren om mig, gick runt bilen och satte sig bakom ratten.

Bilmotorn startades och gav ifrån sig samma mjukt spin- nande ljud som i min fars bilar.

Samma välbärgade lugn.

Samma förmögna trygghet.

Samma orubbliga stabilitet som gav samma oemotsagda intryck av en funktion i ett samhälle, där ordning och reda rådde med samma självklarhet som ett oantastligt faktum. Där var sak hade sin plats och det inte rådde någon som helst tvekan om dessa sakers inbördes relation eller berättigande. Där tvivel och ifrågasättanden inte kom till tals och därför aldrig fick möjlighet att stjälpa de värderingar som dessa människor grundade hela sin verklighetsuppfattning på.

En tillvaro, där systemet var satt i system och så skulle förbli så länge som de människor som behärskade dess spelregler fortfarande hade makten.

Jag satt i en bil och kände mig plötsligt som en del i det samhället. Något som jag inte gjort under de senaste tio åren.

Vid varje stoppljus iakttog han som körde mig vänligt men forskande.

Vad såg han? – En skådespelerska, en kvinna, eller en ganska berusad människa?

Vad var det han ville se? – Vad som fanns bakom den där skrattande masken av alkoholens biverkningar?

Stockholm gled förbi bakom den välpolerade vindrutans glasväggar. – Nybroviken låg tillskuren i metall med den matta sidan vänd uppåt, gatlyktornas ljusringar flöt samman med den ljusa sommarhimlen, Kungsträdgården var höljd i paljetter av nyutspruckna löv och där bakom skymtade Operan som en ruvande fågel. Gröna trafikljus, gula trafikljus, röda trafikljus tindrade med tidsinställda intervaller och bilen körde över bron i riktning mot Slottet. Utmed ett vatten som var sprött som glas låg kajkanterna, mörka och dova, en fiskmås kretsade kring masten på en båt, inga människor, ingen trafik sånär som på några taxibilar.

Och allt inregistrerades av bilens vindruta med skärpan hos en metronom.

– Då var vi framme.

Han som kört steg ur och gick runt och öppnade dörren åt mig.

En hiss några trappor upp och jag steg in i en lägenhet, där de andra redan satt och väntade.

Whiskyflaskor, konjaksflaskor, ginflaskor och cigaretter på bordet.

Och skratten fortsatte som förut.

– Skål för konsten.

– Skål.

Lägenheten var stor och mycket välstädad. En lång soffa med ett lika långt bord framför, breda fåtöljer, heltäckande mattor, gröna växter som bredde ut sina bredflikiga blad, stereoanläggning klass super, statyetter, två badrum, mörklagt sovrum, gästrum med två sängar, bibliotek med böcker i räta led, helmekaniserat kök med välförsett kylskåp.

Det var en lägenhet som inte lämnade några spår efter sig och som därför gav intryck av att den som bodde där knappt existerade.

– Skål för livet.

– Skål.

Han som bodde där satt likväl bredvid mig i soffan och höll just på att tända en ny cigarett efter att först ha tänt min.

Hans omsorger om mig var rörande, nästan barnsliga i sin nit, och det fastän han hela tiden var tvungen att vara värd åt de andra; tömma askfat, byta LP-skivor, svara på tilltal och ställa de obligatoriska frågorna tillbaka, hämta mer is i frysfacket, rädda den dyrbara bordsskivan när någon låtit en cigarett ligga och brinna för länge på kanten till askkoppen.

– Skål för din framgång.

– Skål.

Jag lyfte mitt glas igen, men han tog det ifrån mig och ställde det tillbaka på bordet.

– Ska du inte spela i morgon också?

– Jovisst, ja.

– Är du inte trött?

– Jo, mycket.

– Gå och lägg dig i gästrummet. Jag ska se till att du inte blir störd.

– Det är nog bättre jag åker hem.

Han tog min hand och kysste mig lätt på kinden.

– Var nu en snäll flicka och gå genast till sängs. Det är sent och du behöver all sömn du kan få för att vara utvilad i morgon.

Jag gjorde så och somnade med det samma.

Han hämtade mig i sin bil kvällen därpå och vi begav oss till en restaurang för att äta.

– Hur mår du?

– Bra, tror jag.

– Du fick ju fina recensioner i alla fall.

– Ja, det var fantastiskt.

– Jag ville inte väcka dig i morse när jag gick. Tänkte du behövde sova.

– Ja, det var snällt.

Han var fortfarande lika omtänksam, lika vänlig och förstående.

Jag såg på honom. – Vad var det för sorts människa?

Utseendemässigt liknade han mest en reklambild för dyrbar whisky. – Silverstänk vid tinningarna, frisyren klippt för att ge ett lagom slarvigt intryck. En kostym som satt oklanderligt, lavendelblå skjorta i batist, slips i ton med lavendeln. Runt handleden ett armbandsur med bred guldlänk.

Han gav intryck av trygghet och välbefinnande.

– Förlåt, vad var det nu du hette?

Han log överseende.

– Mikael. Kommer du inte ihåg det?

– Mikael.

Som ärkeängeln. – Var han lika stark också? Lika rättrådig och vis?

Lika allenarådande som min far varit i sin outrannsakliga oåtkomlighet?

– Det är ett vackert namn.

Han skrattade till, något generat.

– Det får duga tills vidare.

Vi kom fram till en restaurang och han gick runt och öppnade bildörren åt mig.

– Det här är en av de bästa restaurangerna i stan.

Han tog mig under armen och vi gick förbi en vaktmästare i uniform. Denne hälsade igenkännande på Mikael och bugade sig artigt för mig.

– Vi går en trappa ner. Där är det lite lugnare.

En hovmästare kom fram och Mikael utbytte några ord med honom.

– Vill herrskapet sitta här kanske?

Hovmästarn visade oss till ett bord. – Mikael såg frågande på mig och jag nickade.

Innan han satte sig själv drog han fram stolen åt mig.

– En flaska champagne av den vanliga sorten.

– Tackar.

Hovmästarn skyndade iväg och Mikael såg vänligt på mig.

– Mår du bra?

– Ja, det tror jag.

– Jag vill att du ska må bra nämligen.

– Jaha.

Han tände min cigarett innan jag hunnit få upp min egen tändare.

– Varför vill du att jag ska må bra?

Han log spefullt och sköt fram askfatet så att det kom att stå rakt framför mig.

– Jag vill att alla vackra kvinnor omkring mig mår bra.

– Jaha.

Champagnen kom in och han lyfte sitt glas.

– Skål för din framgång.

– Skål.

Han räckte mig en av menyerna.

– Vad vill du ha? Sjötungan brukar vara fin här.

– Då tar jag den.

– Två sjötunga, tack.

Och hovmästarn skyndade iväg igen.

– Du heter alltså Mikael. Men vem är du? Jag känner dig ju inte alls.

Han log igen, lugnande och överseende men ändå vänligt.

– Vem jag är. Affärsman, ganska framgångsrik sådan. Boende där du sov över i natt – frånskild sen ett år tillbaka. Jag känner Thomas. Det var med honom jag var och såg dig i går kväll.

– Jaså, du känner Thomas.

– Ja, vi träffades på krogen för några månader sen och brukar gå ut tillsammans och ta ett glas ibland. Träffa vackra kvinnor och så.

– Jaha.

Han lyfte sitt glas igen och log ett leende, som gjorde att hans annars ganska hårda ansikte sprack upp i en nästan barnslig öppenhet.

– Skål.

– Skål.

En öppenhet som tycktes helt skyddslös och som jag tyckte mycket om.

– Du tycker om att träffa vackra kvinnor?

– Jag skulle inte kunna leva utan dom.

– Kan du leva med dom, då?

– Vi kunde kanske pröva?

Och ansiktet sprack åter upp i samma leende och han höjde glaset.

– Skål för vackra kvinnor.

– Skål.

Vi drack ur och han fyllde genast på.

– Var inte din fru vacker då, eftersom du inte kunde leva med henne?

Leendet försvann med ens och hans anletsdrag hårdnade – som skal som lades ovanpå varandra, tills det blev ett så tätt omslutande skikt, att inget släpptes igenom.

– Vi talar inte om henne. Skål.

– Förlåt. Jag menade inte att vara påträngande.

– Skål, sa jag.

– Skål.

Vi åt och drack och rökte, desserten förtärdes, kaffet och konjaken likaså, medan vi hela tiden talade om saker som inte var väsentliga, varken för honom eller mig. Använde oss av ord som hela tiden gav uttryck för sin inre motsats, låtsades vara ärliga när vi ljög och ljög för att på så sätt kamouflera uppriktigheten – för att göra den mindre påträngande.

Ord maskerade bakom konventionella formuleringar var de enda ord han tycktes kunna ta till sig och därmed förstå.

Jag ansträngde mig för att inte såra honom som nyss.

Hans olika ansikten avlöste varandra i tät följd, skiftande från extrem hårdhet till lika extrem känslighet. Snuddade vi vid något som var svårt för honom att tala om, lade sig ett lager av pansar över hans anletsdrag – som hornhinnan över ett öga. Råkade jag däremot säga något som gjorde honom glad, sprängdes samma hinna sönder inifrån och hela ansiktet formligen strålade.

De gånger han kände sig som mest trängd, skrattade han till och hela ansiktet förvandlades till ett svart hål. – Det var värre än hårdheten.

– Jag har i alla fall lyckats i förvärvslivet.

Han fortsatte småskrattande och fattade glaset igen.

– Mercedes, champagne, en vacker kvinna framför mig. Eller hur?

– Jovisst.

– Skål för framgången.

– Skål.

– Det är inte alla som har råd att dricka champagne varje dag.

– Nej, förvisso.

– Du tycker väl om champagne?

– Jovisst.

– Hovmästarn, en flaska till.

Kostymen var välpressad.

Naglarna välvårdade.

Och hans cigarettändare dyrbar.

Men var det något annat än kulisser?

Kulisser för att ge sken av liv som inte fanns?

Måttbeställda livrustningar