Isprinsessa

By Annika Åhnberg

När Annika fyller tio år får hon ett par skridskor i present. Några månader senare är de försvunna. Efter ytterligare en tid hittar Annika ett pantkvitto; hennes pappa har pantat skridskorna för att kunna köpa sprit. Annika lär sig snart tolka sin pappas missbruksmönster. Först är allt bra, sedan blir det sakta men säkert värre. Ofta slutar det i våldsamheter. Mer än en gång måste Annika springa efter hjälp för att han håller på att slå ihjäl hennes mamma. Sedan kommer perioden med antabus och löften om förändring. Och sedan börjar det hela om igen. Isprinsessa är både en personlig skildring av uppväxten med en alkoholiserad far och en medberoende mor, och en resonerande text kring det samhällspolitiska klimatet i Sverige. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788728299180

Book preview

Annika Åhnberg

Isprinsessa

SAGA Egmont

Isprinsessa

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1999, 2022 Annika Åhnberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728299180

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Längtar du tillbaks till politiken ? Det var den inledande fråga statsminister Göran Persson ställde per telefon en kväll i mars 1996. Det var (åtminstone för mig) ett omtumlande samtal, som slutade med att jag tackade ja till att bli jordbruksminister.

Du klarar inte det här! Det var vad han inledningsvis sade till mig en eftermiddag i början av oktober två och ett halvt år senare. Det var ett (åtminstone för mig) ännu mer omtumlande samtal, som gav mig beskedet att min ministerperiod var över.

Den karusell som hade börjat snurra med mig den där marskvällen och som hade fortsatt i ett allt mer vansinnigt tempo, tvärstoppade och jag kastades av och landade med en duns. Plötsligt var allt över, eller var det inte?

De där två samtalen med statsminister Göran Persson – av helt motsatt innebörd men ändå besynnerligt lika – är de utlösande faktorerna bakom den här boken (plus en envis förläggare).

Men berättelsen börjar inte i mars 1996 och den slutar inte heller i oktober 1998. Senhösten 1998 fick jag plötsligt och oväntat chansen att stanna upp och reflektera över min situation. Det var många frågor som dök upp men snart upptäckte jag att frågorna som jag bar på inte handlade särskilt mycket om de drygt två åren som minister utan om något annat.

Den fråga som mina tankar hela tiden cirklade kring var: Varför har partier och politiker så låg trovärdighet? Hela mitt liv har jag har varit politiskt aktiv på det ena eller andra sättet. Jag har alltid haft – och har – en stark tilltro till politikens möjligheter att vara en positiv kraft i samhällsutvecklingen. Men jag hör uppenbarligen till en krympande minoritet. Och jag måste säga att jag har förståelse för dem som tvivlar, men jag accepterar det inte. Det måste gå att bryta trenden.

Det måste alltid vara politikens vilja att förändra samhället. Förändring är inte ett neutralt begrepp. Det är ett med olika värderingar laddat begrepp. Det visserligen begränsade – men ändå så viktiga – inflytande som politisk makt ger måste användas för detta ändamål. När politik reduceras till att förvalta och försvara det bestående, eller – ännu värre – det som inte ens längre består, då förlorar den sin trovärdighet och sitt berättigande.

Under mer än trettio år har jag varit aktivt politiskt engagerad i olika verksamheter, i skilda former och på olika nivåer. Från de tidiga tonårens oorganiserade aktivism, via socialt frivilligarbete, solidaritetsarbete, antikärnkraftskampanj, aktioner mot främlingsfientlighet, kommunalpolitik, riksdagspolitik till posten som jordbruksminister. Erfarenheterna av det engagemanget utgör grunden för mina tankar om politikens situation nu och politikens möjligheter till pånyttfödelse Politiken som såpa intresserar mig inte mer än andra såpor. Det tjänar inget till att leta efter elaka beskrivningar av Göran Perssons ledarstil, de finns inte här. Inte heller kittlande intriger från maktens korridorer. Det är inte politikers förhållande till politiken som är det viktiga utan alla andras förhållningssätt till politik. Det är, som Ulf Lundell uttrycker det, folket som bygger landet eller som avstår. Och det är allas vårt förhållningssätt som avgör politikers förhållande till politiken. Politiken som konstruktiv drivkraft i samhällsförändringen och sammanhangen som politiken uppstår och verkar i, är det intressanta.

Dessa sammanhang är samhälleliga men alltid också privata. Därför är detta samtidigt en rapsodisk berättelse om en duktig liten flicka – duktiga Annika – som gjorde en mycket lång klassresa och blev en kvinna, som långt fram i livet envisades med att försöka fortsätta att vara en duktig flicka.

Det jag vill ha sagt är framför allt: Ge inte upp! Vi bör och kan – om vi vågar – förändra världen!

1

Det tisslades och tasslades i köket. Omöjligt att inte lyssna och omöjligt att somna om. Men jag låtsades att jag sov djupt och de låtsades att de inte märkte att jag låtsades. Steg som närmade sig sängen – blunda hårt! – och avlägsnade sig igen. Tyngder över magen och benen. Försiktigt kisande genom ögonfransarna kunde jag se flera paket på täcket. Det var särskilt ett, som fick hjärtat att dunka fortare. Så stort, tänk om.., men nej, tänk inte! Du blir bara besviken. Ligg stilla nu och förstör inte alltihop. Den nästan oemotståndliga lusten – jag minns den – att kasta av mig täcket och skrika Jag är redan vaken och orkar inte vänta! Fnissningar och hyssjanden. Och jag som kände att gränsen för det uthärdliga närmade sig och det kliade överallt. Spänningen var fullständigt olidlig.

Äntligen! De klämde i med Ja, må hon leva, ja, må hon leva. Och jag kunde – med ett minimum av föreställningsförmåga – gnugga sömnen ur ögonen och spela yrvaken och överraskad.

Det var min tionde födelsedag. Oförglömlig! Jag fick ett poesialbum, vitt med ordet poesi i blått och en vacker fjäril på framsidan. Vi skrev små dikter och ritade i varandras poesialbum, flickorna alltså, pojkarna gjorde det bara undantagsvis för att ställa sig in hos någon särskilt söt tjej. I mitt album skrev ingen pojke. Åtminstone ingen som räknades. Men min bästa kompis Rose-Marie skrev: Vinden susar, bäcken brusar, skaffa dig en gubbe som ej snusar. Hon ritade också en gubbe som gick i motvind och spottade snus och hade en pratbubbla som sade: Hoppas vinden har vänt tills jag går hem. Jag tyckte inte det var roligt. Verser i poesiböcker skulle vara söta, som den som Margareta skrev: Voiler är söta, rosor likaså, men sötast utav alla är Annika ändå. Hon ritade en söt flicka med lockigt hår bredvid, inte det minsta lik mig, men det var inte det som var poängen. Det var så det skulle vara.

Men den här födelsedagsmorgonen hade ingen utom mamma skrivit i poesiboken. Jag fick också en ny skolväska, blårutig och formad som en sjömanssäck. Man hängde den över axeln. Den var mycket stilig och när jag gick till skolan den dagen var jag noga med att ställa väskan på bänken medan jag plockade upp böckerna så att den skulle synas.

Men det var det största och tyngsta, fyrkantiga paketet, som allt handlade om. Det som såg ut som om det skulle kunna innehålla det mest ouppnåeliga och otänkbara av allt. Jag sparade det givetvis till sist och fumlade med papper och snöre så att de blev otåliga.

Men öppna paketet någon gång då. Vi kan inte stå här hela dagen.

Men jag kunde inte hjälpa det. Händerna darrade och luften tog slut. Till sist blev det ändå öppnat. Snöre, papper, kartonglock, silkespapper och sedan, sedan låg de där. Det var sant! Jag hade fått ett par vita konståkningsskridskor! Så vackra de var! Som gjorda för en prinsessa och de hette också helt följdriktigt Princess. Det stod med snirkliga guldbokstäver utanpå skaften. Intill fanns en vacker isprinsessa avbildad mitt i en komplicerad piruett, som en prima ballerina. Så gracil på ett ben, med det andra benet i en behagfull böj ut från kroppen och armarna uppsträckta över huvudet. Jag tappade andan.

Tack snälla, snälla mamma.

Jag visste vad det måste ha kostat på för henne att köpa dem. Jag hade sett dem i sportaffärens skyltfönster och de kostade mer än vad hon hade i veckolön som affärsbiträde i färghandeln på Roslagsgatan.

Och tack snälla pappa, lade jag snabbt till.

Inte för att jag för ett ögonblick trodde att han hade någon del i denna överväldigande gåva utan för att inbegripa honom och göra honom delaktig.

Ja, de är från oss båda, sade mamma.

Och markerade därmed att vi, åtminstone just då, var en alldeles vanlig, lycklig familj. Mamma, pappa, jag och min tio år äldre syster Kerstin, som inte längre bodde hemma, men alldeles nära.

Redan samma kväll tog jag fyrans spårvagn till Stadion på Valhallavägen och invigde mina nya skridskor. Förmaningarna var många.

Nu lägger du inte ifrån dig skridskorna eller glömmer dem i omklädningsrummet, kom ihåg det.

Nej då, mamma jag ska hålla i dem hela tiden, när jag inte har dem på mig.

Och du är rädd om dem! Kom ihåg att du måste torka bort allt vatten så de inte rostar.

Ja, mamma, jag tar en trasa med, jag lovar jag ska vara så försiktig.

Du lånar inte ut dem till någon, hör du det.

Nej, mamma, jag lovar, ingen ska få låna dem.

Runt, runt åkte vi till musik och mina nya skridskor granskades och beundrades av avundsjuka kamrater. Jag övade på att åka baklänges, i slingerbultar, göra piruetter och på att stanna blixtsnabbt. Någon riktig isprinsessa skulle jag aldrig bli. Jag saknade vissa nödvändiga förutsättningar, som gott balanssinne och smidighet. Men vad gjorde det? I min fantasi svävade jag fram över isen i de mest konstfulla figurer, i min dröm bar jag den vackraste dräkten av alla. I en dröm av tyll, spetsar, siden och sammet och till den månghövdade publikens jubel dansade jag fram.

Och här ser vi henňe nu, hela Sveriges isprinsessa, Annika Brandt. Hon kommer nu att utföra en av konståkningens svåraste piruetter, får vi be publiken om tystnad.

Med värkande fötter kom jag hem, alldeles för sent, men så lycklig att jag slapp utskällning. Och jag slapp i fortsättningen skammen att på frilufts- och idrottsdagar traska med gymnastikläraren till glasskåpet i korridoren och kvittera ut ett par låneskridskor. Låneskridskorna bestod av lösa skenor som spändes fast under pjäxorna med två remmar, en framför och en bakom hälen. De satt bara nästan fast och de var aldrig slipade. Så fort man fick upp farten bara litet, så vek sig foten åt ett håll och den lösa skenan åt ett annat. Man blev ohjälpligt på efterkälken och sist i alla tävlingar och stafetter och därför aldrig vald. En i den lilla gruppen överblivna klumpedunsar som aldrig togs ut av något lag utan slutligen, under protester, fördelades av fröken. Du går dit och du dit och Annika går dit. Suck och stön. Nej, inte hon.

Men nu var det slut på det för min del. Nu hade jag mina egna vackra skridskor, mina Princess. Och även om intensiteten i åkandet avtog redan efter några veckor och annat åter gjorde sig gällande, så kände jag, varje gång jag såg på mina skridskor där de hängde på sin spik i garderoben, samma svindlande lycka som den där morgonen när jag först öppnade paketet.

Så en dag var de borta, spårlöst försvunna. Jag öppnade garderoben för att hämta något helt annat och såg omedelbart den tomma spiken där de hade hängt. Skridskorna var borta! Det kändes som ett järnhårt slag rätt i magen. Jag veks dubbel av smärtan och kippade efter andan. Var kunde de vara? Hade jag glömt dem i omklädningsrummet på idrottsplatsen? Hemma hos en kompis? På spårvagnen? Jag letade överallt, frågade överallt. På alla ställen där jag hade varit och åkt, i alla tänkbara och otänkbara inlämningar för hittegods, hos alla kompisar, överallt i skolan. Jag tillbringade timmar med att stirra på skridskoåkande flickors fötter för att se om det var mina Princess de åkte i. Jag bad i min desperation till Gud om kvällarna, fast jag egentligen inte trodde på honom. Käre gode Gud, ge mig mina skridskor tillbaka så ska jag alltid tro på dig, aldrig mera tvivla. Och aldrig mer slarva bort någonting. Jag lovar. Gode, gode Gud, ge mig bara mina skridskor tillbaka. Jag ska aldrig begära något mer. Det är det enda i hela världen som betyder något för mig. Hjälp mig Gud. Men skridskorna var och förblev borta.

Det var en stor sorg att de var borta, men det var ännu värre att tänka på hur mamma skulle reagera när hon upptäckte det. Jag visste vad som väntade och gick som på nålar. Men för tillfället var det annat som upptog hennes tankar. Helvetet var på väg att bryta ut igen. Den stora katastrofen dolde för ögonblicket den lilla.

Man såg det alltid först på ögonen. Min pappas ögon var så vackra. Bruna, klara och med en särskild sorts värme i. Det fanns som ett leende, blygt, nästan bara anat, djupt inne i dem. Men när han var på väg att återigen förlora sin personliga kamp, förändrades hans ögon. De blev liksom grundare. Det var som skillnaden mellan att se ner i en underbar djup skogstjärn och en igenslammad dyig göl. Det fanns inte längre liv i dem. Också färgen blev annorlunda. Den klara varma bruna blicken förbyttes i en gulaktig spräcklighet och blev undflyende. Hans blick blev som ett jagat djurs. Listig och vaksam. Det var som om han visste att ögonen avslöjade honom och därför undvek att möta andras blickar. Jag hade tidigt lärt mig att känna igen tecknen och att dela in helvetesvandringen i olika faser. Detta var den första. Snart märktes det också på humöret. Han blev retlig och lynnig. Han hakade upp sig på småsaker, snäste och fräste. Allt man gjorde störde honom. Han slutade sjunga och vissla. När allt var bra visslade eller sjöng han ofta, båda delarna lika falskt.

Perioden av stingslighet och irritation var den andra fasen. Den kunde pågå länge och stämningen blev för var dag alltmer spänd. Det kändes som om det stod och vägde. Men egentligen var det inte så. Han hade redan förlorat sin strid. Nu handlade det om att upprätthålla skenet i det längsta. Och om att lägga skulden hos oss. Det var vårt fel. Vi provocerade honom. Vi misstänkte honom för än det ena än det andra. Vi motarbetade honom, satte käppar i hjulen för honom. Allt och alla var emot honom. Därför fick man på det här stadiet aldrig någonsin säga något som kunde tolkas som en beskyllning. Det gällde att väga varje ord på guldvåg.

Sedan kom den tredje fasen när han kom hem allt senare och senare på kvällarna och sällan eller aldrig hade gjort det han skulle. Om han för tillfället hade ett jobb så slutade han gå till det. Om han sökte jobb så slutade han gå till arbetsförmedlingen eller uppropet i hamnen på morgnarna. Det var slut med antabus och behandling på Maria Pol eller någon annan alkoholpoliklinik. Om han hade lovat handla så missade han det. Om han hade lovat laga maten så glömde han det. Sedan var det bara en tidsfråga innan hela cirkusen var i full gång: Den fjärde och akuta fasen hade börjat.

Han kom hem full och gjorde inte längre några försök att dölja det. Brännvinsflaskorna stod helt öppet i skafferiet, på borden, under borden, överallt. Han drog med sig kompisar. De satt i köket och söp och spelade kort. När mamma sade åt dem att gå för att vi måste få sova blev det bråk. I början av perioden enbart gräl i bästa fall, men för det mesta kom det till en punkt när orden inte räckte, trots deras häpnadsväckande förmåga att variera de fåtal teman det hela rörde sig kring. HON: Du din förbannade fyllbult.

HAN: Du din värdelösa hora.

HON: Du din odugliga ynkrygg.

HAN: Du med din uppblåsta käft, stor i orden, liten på jorden.

När orden till sist ändå inte förmådde smärta tillräckligt övergick grälen i slagsmål. Porslin, möbler, kläder kastades, slogs och slets sönder. Det var som om en orkan, en obändig naturkraft, dragit fram genom vår trånga lilla enrumslägenhet och vräkt åt sidan allt som kom i dess väg. De rörde sig som i en sorts rituell dans eller som två boxare i en ring. Runt, runt, långsamt i cirklar, bevakande varje antydan till rörelse, varje skiftning hos den andre, men hela tiden med någon möbel mellan sig, som en sista barriär, ett sista hinder för den fullbordade katastrofen. Det jag helst av allt ville var att undvika detta öppna krig. Mina försvarslinjer var många. Den första var att avleda: Mamma bry dig inte om dem. Vi kan sova ändå. Vi låtsas att vi inte hör dem. Mamma svara inte, han vill bara få igång ett gräl. Säg ingenting.

Det hände att det lyckades, särskilt i början av en period. Supbröderna gick så småningom iväg och pappa gav upp sina provokationer och gick och lade sig på köksgolvet. Han muttrade och svor en stund, men när ingen svarade somnade han och vi drog en lättnadens suck. Men ju längre sönderfallet fortskred, desto hopplösare blev det att försöka avleda. Lägenheten, människorna, stämningen, allt var så laddat och spänt till bristningsgränsen att varje ord kunde bli den tändande gnistan. Nästa försvarslinje var att inte låtsas om någonting alls. Sätt fingrarna i öronen och läs din bok. Stäng ute allt. Om du inte hör dem, så finns de inte där. Det kunde fungera i början av kvällen. Men inte senare när orden övergått i handling. Tredje försvarslinjen var att själv försvinna till en annan värld. Hålla en kudde för ansiktet, blunda hårt, varken se eller höra, hålla dem borta. De finns där, men de finns inte för mig! Deras avskyvärda elakheter mot varandra finns inte! Det här rummet finns inte! Det här livet finns inte! Jag finns inte! Inte här. Jag är i rymden, jag flyger bort!

Och fanns jag för dem i denna förvridna tillvaro där allt reducerades till hat, förnedring och skälvande utsatthet? Jag tror inte det. I de stunderna upphörde allt utanför deras konflikt, deras krig, att existera. Där fanns inte längre möjlighet att förändra något. Där fanns inte längre en tanke på att försöka göra något bättre. Där fanns ingen ansträngning för att lösa problem, som ändå var olösliga. Allt var så hopplöst. Kvar fanns bara den allt överskuggande önskan att tillfoga smärta. Att plåga dig som du plågar mig. Att ge igen. Inget i morgon, ingen framtid, bara här och nu. Allt ska avgöras här och nu. Detta här och nu ständigt återskapat, dag efter dag, kväll efter kväll i en tröstlös upprepning. Hur många gånger trodde jag att en av dem till sist ändå hade dödat den andre? Jag som var vittnet till deras ändlösa kraftmätning, närvarande men ändå inte närvarande. Åskådare, delaktig men ändå inte delaktig och alldeles utan möjlighet att påverka händelseförloppet. Om jag existerade för dem i deras inferno, så var det som ett av deras många tillhyggen:

I morgon byter jag lås och du åker ut. Om det inte vore för flickans skull så hade jag slängt ut dig för länge sedan, men ett barn behöver sin far.

Om jag nu är hennes far, hon är då inte lik mig, men jag har tagit hand om henne ändå. Och hade det inte varit för henne hade jag givit mig av för länge sedan.

Även om man blundar hårt, stoppar fingrarna i öronen och själv sjunger hela tiden, så tränger orden in, i huvudet, i hjärtat, i magen och de tar sig inte ut utan flyger omkring som ängsliga fåglar och stöter emot överallt. Det är mitt fel, mitt fel. Också