Himlen ramlar också ner någon gång

By Ma Oftedal

I denna unika samling blandar prästen Ma Oftedal inspirerande krönikor med underhållande kåserier – ofta med hög igenkänningsfaktor. Hon berättar öppenhjärtigt om den kollektiva kärlek som uppstår på ett konfirmationsläger och om det mänskliga behovet av att blir berörd. Här finns också berättelser som framkallar förlösande skratt, t.ex. den om familjens plastkassetjuv, eller om jukeboxen som egentligen inte fick plats. "Himlen ramlar också ner någon gång" är varm, lättsam och hjärtkramande på samma gång. Och självklart gör även självaste Jesus ett och annat framträdande! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 28, 2021
• ISBN: 9788726859485

Book preview

stöd.

Nära livet och döden

Det känns i luften att det börjar bli höst. Dofterna är annorlunda, nätterna lite kyligare, mörkret tätnar, vindarna ökar i styrka. Det känns både vemodigt och skönt.

Jag har haft en jättefin sommar. Det har varit mycket barn, mycket ungdomar och mycket glädje.

Huvuddelen av sommaren upptogs av konfirmationsläger. Fyra intensiva veckor med fyrtioåtta ungdomar från hela Sverige. Att se dessa ungdomar komma; blyga, tysta och förväntansfulla (och rädda) första dagen och sedan följa dem dag för dag till den stora finalhelgen – då de med tårarna trillande och intensivt omkramandes måste skiljas – det är nog det bästa man kan uppleva.

Det finns en sådan stor potential hos våra ungdomar idag att ge världen fred, kärlek och ömsinthet. Den här sommaren har det slagit mig att egentligen behöver man inte lära dem detta – utan snarare hjälpa till att skingra hindren så de kan komma fram med det som finns där självklart och kraftfullt.

De har också stor begåvning för humor och ibland tog det sig uttryck i oskyldiga hyss. Ett sådant inträffade en av de sista nätterna. Många på lägret var scouter och vana vid flagghissning. Två av dessa dristade sig till att fira upp en rosa filt i flaggstången framför Slottet. Klockan var halv tre på morgonen och en av ledarna råkade just tittade ut genom fönstret, utan att busungarna märkte det. De gick fram till flaggstången, knöt fast filten och hissade fnittrande upp den. När sedan linan var fastspänd tittade de på varandra och gjorde som scouter pläga – de tog tre steg tillbaka och gjorde scouthälsning mot flaggan. Det är sannerligen ordning på scouter idag, även när de ska göra hyss.

Under konfirmationsläger talas det mycket om livsfiågor och en av dessa handlar naturligtvis om liv och död och livet efter döden.

Vi hade den stora äran och glädjen att få besök av läkaren och nära-döden-forskarenJan Pilotti. Han berättade för oss en hel förmiddag om sina upptäckter och erfarenheter. Från början ville han genom vetenskapligt arbete bevisa att detta med nära-döden-upplevelser inte var sant, utan antingen bestod av t.ex. syrebrist i hjärnan, eller hallucinationer orsakade av psykologisk och medicinsk påverkan.

Efter flera års forskning blev han övertygad om att hans utgångshypotes var felaktig och han är numera säker på att de upplevelser som människor beskriver, är sanna.

Det finns samma innehåll i dessa nära-döden-upplevelser oavsett kultur, kön, ålder och social status. Pilotti försöker lösa detta ovetenskapliga ämne genom att matematiskt och filosofiskt förändra vårt dimensionstänkande till sex dimensioner i stället för fyra. Mycket spännande och utmanande tyckte vi alla. Vi fick höra inspelade intervjuer med människor som färdats genom den mörka tunneln, kommit ut på andra sidan och mött en ljusgestalt. Somliga har mött döda vänner och släktingar, men återvänt tillbaka till vår värld och vår verklighet. Ingen är efter detta rädd för döden, ingen vill egentligen tillbaka hit, men deras kommentarer är: Det var inte min tur än. Jag hade en del kvar att göra.

Det där de ska göra, handlar alltid om kärlek och som Pilotti sa: Det finns ett viktigt liv, även före döden.

Just kärlek och relationer, var en annan viktig livsfråga som konfirmanderna med glädje både diskuterade och praktiserade.

Själv känner jag att jag fått så oerhört mycket kärlek dessa fyra veckor. Det är inte en kärlek som är ägande eller avskild, utan det uppstår någon sorts universell kärlek som inte har med sex eller parrelationer att göra. I vanliga fall är kärlek så nära förknippat med att bli ihop med någon och inte slösa kärlek på andra. Här på konfalägret flödade kärleken mellan alla.

Det är synd att vi inte mer kan ta till oss detta under hela livet. Min bestämda uppfattning är att kärlekens motsats inte är hat, utan rädsla. När rädslan övervinns finns inga hinder för den kosmiska kärleken som kan fylla vem som helst, när som helst. Egentligen är det hela ganska enkelt.

Jakten på de försvunna plastkassarna

Det här kåseriet kommer att handla om plastkassarnas betydelse för mänskligheten. Ja, för att inte sväva ut alltför mycket: För mig!

Jag reser inte särskilt mycket utomlands, men en och annan gång har jag varit i Paris. Jag har släktingar där och på besök hos dem har jag observerat det vardagliga parisiska livet. Det är annorlunda. Tro mig.

Mina släktingar bor fem trappor upp utan hiss (som jag) men varje morgon tumlar de sig ner till bageriet för att köpa färskt bröd och tidningar i tobaksaffären. Charmigt tycker man nog, i alla fall om man själv slipper.

Men mindre charmigt känns det när man storhandlat och ska forsla matvaror från stormarknaden till bostaden – utan plastkassar. Det som erbjuds är ett antal sköra papperspåsar utan handtag. Insiktsfulla fransmän tar med sig väskor, kartonger och korgar, för de vet. Men en annan, som är godtrogen turist, får den besvärliga ekvationen att lösa: fem papperspåsar till brädden fyllda och fem trappor att forcera. Ja, det blir helt enkelt tre gånger fem trappor. Och då undrar man i sitt stilla sinne: Hur tusan klarar sig människor utan plastkassar?

Jag har sedan jag flyttat för mig själv ännu inte installerat någon avfallspåse-ställning. Ni vet det finns allt från sådana som öppnar locket av sig själva till enkla stålställningar man kan fästa på skåpdörren. Det blev helt enkelt för mig en grej, att inte ha någon avfallsställning. Trotsig som en tonåring har jag haft plastkassen hängande på stolar, element, skåpdörrens knopp etc. Fult, men härligt avant-gardistiskt.

Alla människor med ett enklare hushåll, brukar ha en särskild plats för plastpåsar som återanvänds (ofta som soppåsar). Så även jag. En kruka under diskbänken har prydligt fyllts med våra välsignade plastkassar. Så häromdagen när jag åter skulle hänga dessa användbara bruksföremål till soporna, upptäckte jag till min förvåning att det bara fanns den mindre sorten, med brandgula och röda streck. Systembolagets variant, helt enkelt. Hur kunde detta vara möjligt?

Jag avskyr att använda dessa påsar till sopor, eftersom det faller lika mycket utanför som inuti, när de t.ex. hänger på en stolsrygg och man hurtigt försöker sikta med den använda melittapåsen. Dessutom blir de fulla av bara två mjölkpaket.

Alltnog, jag började rekapitulera den senaste månaden. Var det så att jag handlat extra mycket på systemet? Eller hade jag handlat extra lite mat? Hade de stora påsarna använts till annat? Nej, inget av detta stämde, så vitt mitt minne kunde omfatta.

Det blev familjemöte med allvarsamma frågor. Vem hade omsatt plastkassar i mängd senaste månaden?

Linnea, min åttaåring, som aldrig ljuger var oskyldig. Vi tittade båda allvarligt på Oliver, 2 år.

– Var är plastkassarna, Oliver? sa vi båda med bestämd röst.

Naturligtvis förstod han varken vad plastkassar var eller vad betydelsen av dem innebar och trodde det hela var någon sorts lek. Vi gav oss inte. Det kunde bara vara han som förskingrat denna oersättliga bruksvara.

Nu började operation plastkasseletning. Alla vrår i lägenheten genomsöktes. Mycket hittade vi, men inga plastkassar. Läget började bli desperat, med tanke på att sonen bajsat och det redan låg tre använda blöjor på golvet i badrummet.

– Gå och hämta en ny blöja, Oliver, suckade jag tungt efter duschningen.

Vi förvarar hans blöjor i ett golvskåp i badrummet. Han fick inte upp dörren för alla använda blöjor som låg utanför och jag hjälpte till.

Och vad skådade mitt öga – jo, bakom högarna av oanvända blöjor stack det upp PLASTHANDTAG i diverse kulörer.

– PLASTKASSARNA! skrek jag och Linnea kom rusande.

Oliver log stolt och demonstrerade sin hemliga skattgömma. Bakom blöjhögen i skåpet hade denna lilla unge hamstrat plastkassar från köksförrådet. Redan som tvååring har han insett värdet och nödvändigheten av en ackumelerad plastkassesamling. Det är ju självklart! Hans blöjor kräver en personlig samling plastkassar. När ingen sett har han elegant överfört en och annan till sitt eget lilla näste. Otroligt! Vi skrattade länge och sa att han varit duktig. Stolt som en tupp lade han ner de använda blöjorna i en färggrann konsumkasse.

– Mamma, man kan köpa plastkassar på rulle, berättar Linnea.

– Köpa plastkassar? tänker jag. Nej, vet ni vad! Man är väl inget natursvin heller!

Min nya kärlek

Jag är så himla förälskad! Det pirrar i hela kroppen och jag längtar varje kväll tills vi ska ses igen. Vårt förhållande började för tre veckor sedan och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Efter bara två timmar hade