Fånge för fred

By Per Herngren and Gunilla Lundgren

Påskdagen år 1984 är en dag som Per Herngren sent ska komma att glömma. Han var vid tiden en del av en liten aktivistgrupp om åtta som hade beslutat sig för att bryta sig in i en vapenfabrik i Florida, där de med egna händer skulle nedmontera det amerikanska kärnvapnet. De blev tagna på bar gärning och fick avtjäna ett arton månader långt fängelsestraff. De visste att de skulle bli tagna, men demonstrationen skulle förhoppningsvis engagera en ny generation i kampen mot kärnvapen. "Fånge för fred" återger en brevväxling mellan Per och en åttondeklass i Rinkeby och avhandlar viktiga frågor såsom hemlängtan och hur det är att sitta i fängelse. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726962666

Book preview

Medverkande:

Anna Adolfsson

Mikael Ahlström

Stefan Andersson

Florence Bwomono

Johnny Carlsson

Konstantinos Chnitidis

Camilla Ekfeldt

Andreas Fragner

Richard Färlén

Tomas Gauffin

Krister Hansson Renaud

Caroline Israelsson

Leonidas Joannidis

Freddy Karlén

Ronnie Perjus

Konstantina Pilenidou

Sylvia Sörensen

Melinda Tan Ivanovitch

Krister Theodoridis

Reino Toomson

Christina Tsantarliotou

Ömer Ulug

Jennifer Williams

Per Herngren

Från ord till handling

Påskdagens morgon 1984 tog sig åtta personer in på en vapenfabrik i Florida, USA. Deras mål var att avrusta Pershing II-raketer – kärnvapen tillverkade för att placeras ut i Europa.

Den yngste av de åtta var en 22-årig svensk, Per Herngren. I rättegången som följde fick alla i gruppen tre års fängelse.

Jag såg foton av Per i tidningen, en blond, spenslig pojke med glasögon. Jag läste hans försök till försvar under rättegången: …Martin Luther King har betytt mycket för mig…. Men Per blev tystad gång på gång av åklagaren och domaren. Han fick inte hålla sitt eget försvarstal, han fick bara berätta hur själva aktionen gått till inne i fabriken. …Jag blev överraskad av hur rent och oskyldigt det såg ut därinne. Jag gick fram till en avfyringsramp och började droppa mitt eget blod (som jag hade med mig i en liten flaska) över rampen. I bildlig bemärkelse fanns egentligen blodet redan där, men jag ville göra det synligt. Sedan avrustade jag några av delarna med en hammare. Jag ville inte förstöra, utan med min handling påbörja en process som kan göra om vapnen till något som kan föda människor istället för att döda.

Vilket mod! Att gå från ord till handling.

Massmedias siffror, kunskap, bilder; så förskräckande att de kan bli förlamande. Varje dag dör 40000 barn i världen av svält och orättvisor, varje minut används 15 miljoner kronor till militär upprustning, främst till kärnvapen. Världens militärutgifter har stigit med 5% per år under de två senaste åren – en snabbare ökning än under efterkrigstiden.

Ett blodigt krig som det mellan Iran och Irak skulle inte kunna fortsätta utan den internationella vapenhandeln. Iran köper tex vapen från så politiskt olika länder som Israel och Libyen, och flera länder förser båda sidor med vapen. (SIPRI)

Vad kan vi göra? Vad kan jag göra? Kan det verkligen betyda något att ta sig in i en kärnvapenfabrik och knacka med sin hammare och hälla sitt blod på vapnen där?

Jag skrev ett brev till Per i fängelset. Per svarade, och vi började en brevväxling sommaren 1984. Pers brev var totalt osentimentala. Han skrev både medvetet och humoristiskt. Jag tänkte De här breven är för intressanta att stanna hos mig, fler måste få ta del av dem.

Hösten 1984 började jag arbeta fem timmar i veckan i Rinkeby. Jag anställdes som författare i ett kultursamverkansprojekt: Att leva här och nu, Rinkeby, Sverige, Världen. Rinkeby är en förort till Stockholm med befolkning från hela världen. I skolklasser på lågstadiet finns det ibland bara 2-3 svenska barn, det talas 100 språk i Rinkeby, på biblioteket finns böcker på 48 språk.

När jag var på besök i en 8:e klass i Rinkebyskolan frågade jag eleverna om de ville brevväxla med en svensk kille som satt i fängelse i USA. Jag berättade inte så mycket om Per (jag visste inte mycket). Några av eleverna hade sett Per på TV, några pojkar hade läst om honom i kvällspressen, de flesta visste ingenting om honom, men alla var intresserade. Så började en brevväxling som varade tills Per utvisades från USA efter 15 månader i fängelse. Delar av denna brevväxling – Rinkeby-Danburyfängelset tur och retur – finns med i denna bok.

För mig som hållit i brevväxlingen har det varit en stor glädje att arbeta tillsammans med ungdomarna i klassen, deras svensklärare och Per. Utan svensklärarens, Marie Ljusbergs, positiva medverkan hade brevväxlingen inte varit möjlig. Vi läste och skrev breven på svensktimmarna. Att det skulle bli en bok visste vi inte då.

Varken Marie Ljusberg eller jag har haft någon fredsundervisning i klassen, vi diskuterade mycket litet brevens innehåll. De fick leva sitt eget liv. Jag kom till klassen när brev anlänt från Per, vi läste dem högt tillsammans, använde några svensktimmar till att svara på dem, och skickade sedan iväg våra svar till fängelset i USA. Alla elever i klassen deltog i brevväxlingen, även läraren och jag. I denna bok har inte alla brev tagits med, men alla elever i klassen deltar med något brev och en eller flera teckningar. Jag har helt uteslutit Marie Ljusbergs brev och mina.

Inkomsterna som boken inbringar skänker vi till Kristna Fredsrörelsen att användas till utbildning och aktioner i icke-våld/civil olydnad.

Rinkeby 28 augusti 1984

Hej Per!

Hur mår du?

Jag mår bra. Jag heter Caroline och är 14 år och går i 8:an.

Vädret här är urtrist.

På min fritid håller jag på med gymnastik i Brommagymnasterna. Där går jag i en elitgrupp i gymnastik moderne. I gymnastik moderne har man redskap som: bollar, band, tunnband, rep, käglor mm. Det är jätteroligt.

Men nu ska jag fråga lite om dig och fängelset, jag hoppas att det inte blir så påträngande.

Hur många är det som sitter i samma cell som du?

Är det bra mat i fängelset?

Hur länge får du sitta i fängelset?

Varför bröt du dig in i kärnvapenfabriken?

Vad har du för arbete i fängelset?

Vad får du göra mer än att arbeta?

Nu ska jag inte