Strumpstickebarnet

By Sten Ridderland

Pappa ville döda mig

En självbiografisk berättelse om ett barn som inte skulle få finnas till. Jag plågades av orättvisa hat och aga. Nu efter 86 år så vill jag berätta allt för den som vill läsa en spännande historia. Ett drama som sträcker sig från andra världskriget till idag. Där fantasi och verklighet blev till en svår kamp, för mig mellan det onda och goda. Det otroliga är att berättelsen är helt sann, och att jag fortfarande lever.

Sten Ridderland

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 25, 2020
• ISBN: 9789180071666

Book preview

Innehåll

VÄGLEDNING IN I BOKEN

FÖRORD

Allting har en början, allting har ett slut!

LIVETS BÖRJAN

ETT ENDA STORT MIRAKEL

TVÅ KATASTROFER

Mor blir med barn, Nazityskland upprustar.

HEMRESAN

ANDRA VÄRLDSKRIGET

BRYTER UT

KRABATEN

SKOLAN BÖRJAR

ÖDET VALDE MIG

ALLA ÄR VI BARN I BÖRJAN

MINA FÖRSTA BARNDOMSMINNEN

NU BÖRJAR DET HÄNDA SAKER

DET TÄCKA KÖNET

PÅ GOTT OCH ONT

UPPTÄCKTSRESARE

ETT BREV MED SVARTA KANTER

FATTIGA RIDDARE

SEGERDAGEN 1945

ALLA ÄR FÖRLORARE

FRÄMLING DU ÄR VÅRA HJÄRTAN NÄRA

HÄNDELSERNAS CENTRUM

DE SJU SVÅRA ÅREN

EN FAMN VED

DEN LIVSVIKTIGA DRYCKEN

LÄRA SIG ATT DÖDA

BLODET FLYTER FRITT

VID STRAND

PRÖVA DINA VINGAR

LÄGENHET STEGET UT

MIN BRODER

LUKTEN AV PENGAR

FÅNGEN PÅ HÄRLANDA

KOLONI

DET NYA LIVET

UT I VÄRLDEN

ILLUSION

PILREKLAM

MAJBLOMMAN

EN VÄRLD I MINIATYR

SYSTRARNA VERA OCH HILDA

KAPTEN BÖLJA

SPOLA KRÖKEN

SÅNG OCH MUSIK

KONSTEN

CONCORDE

TEATER

KIRUNA FYRTIO GRADER

AMERICA'S CUP

NEWPORT

KONUNGEN

BRÖLLOP – BILÄGG

TÄVLINGEN

GÖTEBORGS KOMMUN

HALVLEK

ÖDETS LOTT

ATT VARA

TIDEN I USA

LEKSTUGA

SPARA OCH SLÖSA

MILJÖPROBLEMET

KONSTVERKENS

BUDSKAP OCH FORM

VEM VILL TALA MED DIG OM DAGENS VERKLIGHET

EN GUL MÖSSA

TIGGARE

SPELREGLER

SJÄLVMORD

SLUTBETYGET

RECENSION

VÄGLEDNING IN I

BOKEN

Vi var många som tyckte att Sten skulle skriva en bok och berätta om sitt liv innan det var för sent.

Eftersom jag hade glädjen att få arbeta med Sten i över femtio år, både som snickare och konstnär, så fick jag lyssna till hans otroliga berättelser.

För att du också skall kunna ha glädje av att följa med på resan genom hans fängslande liv så ska jag förklara några små, men viktiga detaljer för dig.

Sten avskyr krig, religion, barn/djur och kvinnomisshandel, listan kan göras mycket lång!

I sin iver att tala om detta, så kan han ibland uttrycka sig lite obildat,men trots det så ville Sten bara finnas för andra.

Sten är ordblind, han skriver som han talar och ibland vänder han på meningar, men vi valde att ändå låta honom vara just som han är.

Kan ni ha överseende med hans fel och brister så kommer ni säkert att få uppleva både sorg och glädje.

Kollegan Lennart Pettersson

FÖRORD

Allting har en början, allting

har ett slut!

Om föräldrarna hade lyckats döda fostret den gången, så hade denna berättelse om ett barns tragiska uppväxt och dramatiska liv aldrig funnits.

Men ödet ville annorlunda och jag föddes år 1934, alltså emellan dom båda världskrigen. Ett barn som ingen ville ha och som lämnades bort av en alkoholiserad far.

Ni kommer nu att få följa med på ett drama som utspelas under en svår tid, som kommer att förvåna er om vilka möjligheter och krafter en människa ändå kan mobilisera, trots en svår barndom. Både barnet och dess omgivning har fått uppleva händelser på både gott och ont.

En sann spännande levnadsberättelse, där fostret nu efter åttiosex år träder fram i ljuset för att berätta om sitt liv, där ett par strumpstickor kom att ha en livsavgörande betydelse för ett oönskat barn.

För 100 år sedan fanns jag inte.

Om 100 år så finns jag inte.

Tack, för att jag fick finnas en liten tid.

Sten Ridderland

LIVETS BÖRJAN

ETT ENDA STORT

MIRAKEL

Tillsammans med 200 miljoner små spermier slungades jag plötsligt ut i universum. Vi var alla skapade lika, med ett litet huvud och en efterhängande svans.

Svansen hade vi fått som hjälpmotor för att snabbt kunna ta oss fram till det efterlängtade ägget.

Vi kom alla från samma donator och apropå motorer, så fanns det gott om billiga drivmedel på den tiden, bensinen kostade bara trettiosju öre litern!

Nåväl, nu var det bara för mannen som kanske hade tjatat sig till att få utlopp för sitt manliga begär att tömma hela prostatans innehåll.

En del spermier var utrustade med x-kromosom medans andra var begåvade med y-kromosom.

På den tiden när detta hände så hade den svenska regeringen påbörjat en hemsk tvångssterilisering mellan åren 1934 och 1941 av personer som dom inte tyckte passade in i samhället.

Eftersom vi innan själva utlösningen hade fått information om att det bara skulle vara en enda spermie som skulle få komma in i ägget, så blev det naturligtvis ett sjujäkla liv och osämja vid startområdet.

En del försökte tjuvstarta genom att flytta fram startblocken för att skaffa sig en bättre startposition. Det fanns också de som var så fräcka att dom högg tag i varandras svans för att komma först fram. Deras beteende var milt sagt hemska.

Kanske var det redan i detta stadiet som habegäret och den avskyvärda synen på kvinnan började hos männen.

Ibland fanns det inget ägg som väntade, så då var ju allt arbete och själva samlaget till ingen nytta. Det var ju lika dumt som att gå till tuppen efter ägg.

Men denna gången hade vi tur, för ett av kvinnans 400 ägg hade frigjorts från äggstocken och väntade nu i äggledaren på att bli befruktad.

Tack vare världens skickligaste fotograf Lennart Nilsson som med sin titthålsfotografi kunde vi nu slå hål på kyrkans gamla förlegade idéer om hur vi kommit till. En ny människa skulle snart få se dagens ljus och eftersom jag inte hade druckit alkohol, rökt eller använt droger utan hållit mig i fin form och god kondition, samt bara druckit mjölk så var mina chanser rätt stora att kunna vinna tävlingen.

Min vän Dan Waern hade året innan vunnit sin första tävling, så varför inte jag.

Vi var nu några miljoner spermier som kämpat oss fram till ägget, vilket var utrustat med ett jäkla hårt skal. Utan skyddshjälm och utan att tänka på följderna så drämde jag skallen i ägget och lyckades på så sätt komma in genom ett litet hål.

JAG VANN!

Jag kände mig så lycklig inne i den trettiofemgradiga värmen och någon miljöförstöring hade man inte hört talas om på den tiden. Ändå så slog Sverige värmerekord den sommaren 1934.

Utanför ägget stod nu dom andra och tjurade och på ett sätt tyckte jag synd om dom. Man kan skämtsamt säga att dom snubblade på målsnöret. Jag visste också att samtliga skulle kola vippen snart, för olycksaliga spermier har ett utgångsdatum på endast fem dygn.

Själv skulle jag nu få uppleva livets början, för tack vare mej blev ägget befruktat och den spännande men riskabla celldelningen kunde börja.

Efter endast någon dag var jag förvandlad till ett embryo och blev därefter vänligt placerad intill livmoderväggen där utvecklingen av mej skulle fortsätta i nio månader för att bli till ett lyckligt och efterlängtat barn, så var det i alla fall tänkt.

Ja, här kunde nu min berättelse om livets mirakel tagit slut. För redan nu skulle jag få se min första fiende i vitögat och kampen för mitt liv började på allvar. Det var tydligen någon ynkrygg som fått samvetskval och inte alls ville ha något barn. Därför bestämdes det att fostret med hjälp av strumpstickor skulle skadas och dödas.

Detta var dåtidens fruktansvärda sätt att illegalt göra abort på ett oönskat barn.

Ni kanske skulle vilja veta vem förövaren var som försökte döda fostret?

Svaret på detta och många mer spännande dramatiska berättelser utlovar jag längre fram.

TVÅ KATASTROFER

Mor blir med barn,

Nazityskland upprustar.

Min Far hade hört berättas om det fattiga 1800 talet, om hur folk fick gå mellan dom olika gårdarna för att tigga.

Fattig-klubban även kallad Tiggare-klubban som var gjord i trä, var ett bevis på att man var fattig, en sådan hade hans Far också använt en tid.

Det kallades för att rotehjonet gick rotegång mellan gårdarna för att tigga. Rotehjonet fick bara stanna fem dagar på en gård innan de måste gå vidare till nästa.

Det skulle dröja ända fram till år 1956 innan Socialhjälpslagen infördes i Sverige och begreppet fattigvård försvann.

Med tanke på att min far också hade fått höra hur hundra tusentals svenskar hade gett upp och emigrerat till andra länder på grund av fattigdom, så var det kanske inte så konstigt att hans reaktion blev som följer i denna berättelse:

Mor hörde när Far kom in genom ytterdörren, han stampade i golvet och borstade av sig snön i farstun. Det hade snöat hela dagen och nu var han välkommen in i stugvärmen efter en hård arbetsdag. Dom hade precis börjat arbeta med grunden till ett nytt hus.

«Man får vara tacksam att man har ett arbete att gå till nu» hade han sagt på morgonen när han gick. Det fanns många familjer som hade det svårt.

Köksspisen som också var den enda värmekällan på den tiden på landet, hade matats med björkved hela dagen, så det kändes nog riktigt gott för husets herre att komma hem.

Mor var orolig, hon hade funderat fram och tillbaka på när hon skulle våga berätta. Hon kände sig både rädd och osäker på hur Far skulle reagera. Ändå var det brådskande ifall något behövdes göras åt «tillståndet».

Båda var såklart delaktiga men oftast fick kvinnan själv bära skulden.

Vilhelm Moberg beskriver verkligen detta tydligt i sin roman Utvandrarna, när Karl-Oskar ger Kristina från Duvemåla skulden när hon talar om att hon är havande igen.

På radion som numera hade börjat sända hela åtta timmar varje dag hade Mor hört om oroligheterna i Europa, så detta kom verkligen mycket olämpligt.

Hon slängde en hastig blick på almanackan som låg på köksbänken tillsammans med programtidningen Röster i radio som hade kommit ut för första gången, det var den fjortonde mars 1934.

Mor räknade ut att nedkomsten skulle ske någon gång i November, om hon räknade rätt.

Just då vaknade deras lilla förstfödda son som dom hade fått för nio månader sedan. Mor böjde sig ner och lyfte upp honom ur sängen, som hennes man själv hade tillverkat i snickarboden.

Far hade fått en gammal chiffonjé och en del brädor av en arbetskamrat, som nu kommit väl till användning.

Barnet som båda föräldrarna kom att älska så högt och dumt nog också skämma bort hela livet, hade nu sovit en bra stund. Under tiden hade Mor fortsatt sticka på tröjan som Far skulle få.

«Man kan se att han växer för var dag» sade Far och lade handen på pojkens ljusa panna.

«Ja, idag har han verkligen ätit riktigt duktigt» sade Mor och stämningen vid köksbordet var glad och trevlig.

När dom ätit färdigt och Far som vanligt druckit sin pilsner till maten, passade hon på.

«Jag har inte fått min menstruation ännu» sa hon, reste sig och började plocka av bordet.

Hennes man som endast var 25 år, men redan hunnit bygga ett litet hus till dom, blev alldeles tyst. Han kom att tänka på vad hans Far en gång hade sagt:

«FÖR FAN, jag hoppas att det inte är sant, hur kunde detta hända, vad har du gjort människa»

HEMRESAN

Det hördes två snabba knackande på dörren och utan att Mor hann säga något till svar kom sköterskan in, iklädd med för den tiden legendariska huvudbonaden. Om man ska vara uppriktig så angav klädseln en god respekt för den då och även nu i skrivandes stund, lågavlönade yrkesgrupp.

«Fru Olssons man väntar i korridoren» sade hon med ett leende på läpparna, samtidigt som hon säkert tänkte, stackars människa. Mannen som hade kommit för att hämta hem sin hustru och sin nyfödde son, hade kanske inte gjort ett så gott intryck vid första anblicken. Kanske hade han sagt något fräckt, eller slängt trånande blickar som de flesta skitstövlar gör när dom ser en vacker kvinna.

När Fru Olsson, vi kan kalla henne Viola, kom ut i korridoren möttes hon av sin två meter långa man. Visserligen slängde han en hastig blick på byltet som Viola höll i, men med tanke på att det var första gången han såg skitongen (vilket han skulle bli kallad åtskilliga gånger under hela sitt liv) så kunde han ju låtsas att han var intresserad och åtminstone frågat om det blev en pojke eller flicka!

På gården utanför stod Fars Royal Enfield 1928 den modellen med bensintanken under ramen, lutad mot sjukhusets vägg. Motorn hade inte svalnat ännu, så den var lättstartad. Någon bil fanns inte i familjens ägo ännu och det skulle dröja många år till.

Mor fick hålla det lilla knytet mellan sig och Fars rygg när det bar iväg hemåt. Hon berättade att jag sov hela vägen, trots smattrandet från motorn och ekot från bergen utefter sjön Gröen i Landvetter. Ibland funderade jag på om det var denna resa med motorcykeln som gjorde att jag med åren fick ett så stort intresse för dessa fordon.

Jag skulle under min tid komma att äga och köra sådana fartvidunder med stor inlevelse.

Det var en vacker höstdag där vi satt på väg hem från KK. Trädens löv hade fallit till marken och maskarna hade fullt sjå med att dra ner dom i jorden. Kanske även masken kände på sig att Europa var på väg mot en mörk och svår tid.

ANDRA VÄRLDSKRIGET

BRYTER UT

Han lutade sig mot fönstret för att kunna se så mycket som möjligt av sin mamma när hon cyklade till sitt arbete på tvätten. Alla måste dra sitt strå till stacken, hade han hört Mor och Far säga många gånger.

Nu såg den lilla sexåringen inget mer, hans andedräkt gjorde så att fönstret immade igen. Han var nu ensam i huset igen, som alltid på vardagarna, men det kändes ändå tryggt på något sätt där han satt på köksbordet med fötterna på kökssoffan. Den ena tån stack fram ur ett litet hål på vänstra strumpan. Han kramade sitt lilla munspel som han fått av sin Mor för snart ett år sedan.

Den gamla klockan i rummet bredvid köket skulle snart slå sina sju slag, han brukade följa med och räkna slagen, ett två tre fyra....

Mor skulle komma hem igen vid fyra tiden och då skulle det bli fyr i spisen och mat på bordet. Far brukade komma hem lite senare eftersom han hämtade storebror hos Fru Pålsson.

Men jag, den lille sexåringen ville ingen ha eftersom han var besvärlig och olydig. Du skall inte vara ledsen hade Mor sagt, familjen Pålsson tyckte att det var lättare med den andra pojken för han gick ju i skolan på dagarna och dessutom var han ju två år äldre och inte alls så nyfiken och frågvis.

Nog hade han hört Mor och Far säga i smyg att ingen ville passa den rackaren, han är för besvärlig, vad ska det bli av den där!

Dom hade kanske rätt, eller så förstod dom sig bara inte på honom, han var annorlunda, det var han. Det fanns liksom någon egendomlig protest i honom. Det var inte så roligt för honom att alltid få höra hur underbar storebror var och att alltid få komma i andra hand. Men på något sätt så lyckades den lille busen ändå vara glad och tacksam.

Nu hade klockan slagit färdigt sina sju slag och då var det dags att hämta in veden till spisen som han hade lovat sin Mor.

När veden var inburen fortsatte pojken att spela på sitt lilla munspel igen. Han hade kommit underfund med, att om man lärde sig texten till en melodi utantill, så var det mycket enklare att sen spela själva melodin.

Nu kunde han nästan hela sången «Man borde inte sova när natten faller på, man borde se på stjärnorna man borde vara två »

Nu ska nog Mor få höra när hon kommer hem.

Ibland hade han spelat från det att Mor gick på morgonen tills hon kom hem igen. Det hände också att han fick såriga läppar efter allt spelande.

Man kan nog säga att musiken, hans otroliga fantasi och skaparglädje blev hans följeslagare genom livet. Detta skulle också visa sig att komma till mycket stor användning genom hans mångfacetterade liv.

KRABATEN

Nu ska du få din satunge! Jag kan fortfarande känna skräcken och smärtan efter durrvingen som jag fick i bakhuvudet av Far.

Barnen från dom fattiga familjerna var alltid välkomna som en billig arbetskraft när sockerbetorna skulle skördas, detta hände hösten 1940. Kriget hade pågått i ett år nu och förutom att vi barn fick äta EN beta var, så kunde vi ibland också få en tolvskilling när kvällen kom. För min del så tog Far alltid hand om den pengen.

Vad har han nu hittat på den lille goe krabaten? sa farbror Allan. Han var en mycket snäll människa och han ville väl stoppa den pågående misshandeln.

Med åren fick jag veta att det var många vuxna som tyckte att min Far var alldeles för hård mot den lille pojken, men ingen ville lägga sig i detta.

Om jag hade fått en annan uppväxt och en gnutta kärlek någon gång, så hade jag kanske blivit en annan människa.

Kanske hade jag då aldrig behövt bedra och lura kvinnor för att få känna ömhet och kärlek.

Vi barn hade hört att farbror Allan och hans fru Britta inte kunde få några egna barn, så kanske var det därför som Allan älskade oss små. Han skulle baravetaattjaghadeendrömomattfåvaraderasson.

Det var farbror Allans sockerbetor som vi ungar plockade för att hjälpa till med skörden. Han berättade för oss, att utav en enda sockerbeta kunde fabriken fabricera 40st sockerbitar.

Den grusbelagda landsvägen mellan Göteborg och Borås låg alldeles intill åkern som vi kröp fram på, det gällde att med kniven hugga av blasten och sen lägga betorna i stora högar som dom vuxna sedan hämtade med häst o kärra.

Jag hade olovligt tagit med mig några stora spik från Fars snickarlåda och stuckit fyra av dom, som ben i en beta och en liten beta fick föreställa huvud.

Sockerbetorna kunde ha så många olika former och det tyckte vi barn var så roligt. Ibland kunde dom likna en boll, ibland en gris eller en sko.

Visst kändes det i våra små ryggar efter ett par timmar på knä, därför ville man hitta på något roligt också. Det var inte första gången som jag gjorde ett rackartyg och absolut inte det sista, det skulle bli många med åren.

Kanske hade jag redan från början en konstnärlig ådra, eller så var det bara så att jag ville göra något annorlunda för att protestera mot någonting.

Jag hade till dom andra barnens stora förtjusning placerat mitt så kallade konstverk mitt på landsvägen för att se vad som skulle hända om det kom en bil.

Det var långt mellan bilarna och min första konstutställning fick tack vare min Far ett abrupt slut.

Det skulle nu dröja, ja ända fram till år 1977 innan jag då tillsammans med konstnären Lennart Pettersson gjorde en utställning igen. Min (förlåt) elake Far hade varit lagd under jord i kalla graven sen 14 år, så någon durrving blev det inte den gången.

Jag glömmer aldrig bonden Allan och hans fru Britta, vilka jag kom att träffa som vuxen senare i livet, men under helt andra omständigheter.

Durrving är ett slag med flata handen i bakhuvudet och Krabaten är ett uttryck från den tiden om en pigg och livlig parvel.

SKOLAN BÖRJAR

Hösten 1941 var jag sju år och andra världskriget hade redan pågått i två år. Josef Stalin och Adolf Hitler höll på med sina utrensningar, medans folket tittade på.

En olycka kommer sällan ensam heter det och Sovjetunionen anföll vårat grannland Finland, där fortsättningskriget som det så vackert kallades kom att påverka oss svenskar på många sätt.

«Hur ska det gå för en sådan odugling» sade min Far på morgonen när jag gick till skolan för första gången. De orden ringde i mina öron och dom orden hade jag med mig hela livet.

Jag började i alla fall i småskolan den dagen och «Bitvargen» hade redan kört och skrapat vägen så det var lätt att gå dessa tre kilometerna utefter sandvägen.

Farbror Alf som arbetade på Vägstyrelsen visste att vi ungar ibland hoppade på skrapan där bak, för att få åka med en bit. Då körde han alltid lite långsammare så vi inte skulle falla av maskinen.

Maskinen hade stora tänder bak och fram och såg farlig ut så därför fick den heta Bitvargen.

Fröken Maria stod i dörren och hälsade oss välkomna. Hon var en liten svartklädd och rätt gammal tant tror jag.

Vi var tolv barn, alla lika magra och dåligt klädda. Några av barnen hade sin mamma med sig till skolan första dagen, men jag var ensam.

Ransoneringen på så gott som alla livsmedel och kläder pågick sedan ett år tillbaka. Till all olycka, så drabbades Sverige också av missväxt både år 1940 och 1941. Men det skulle bli ännu värre för vissa av oss.

Barn som hade rika föräldrar, fick kläder och kunde äta sig mätta varje dag. Men det var annorlunda för dom fattiga. Den svarta marknaden blomstrade och ransoneringskorten var mycket åtråvärda och en olaglig byteshandel förekom. Det var ransonering på elektricitet också, men det gällde ju bara de som hade ström och det var långt ifrån alla.

Skolbänken som jag blev tilldelad var gammal och sliten, men på något konstigt sätt så blev den ändå en trygg tillvaro för mig. Man kunde fälla upp locket och låtsas leta efter något i bänken, då kunde fröken inte se mig. På så sätt kunde man kanske slippa svara på frågan, vilken jag säkert inte hade kunnat.

Någon hade ristat in sitt namn bredvid bläckhornet, John stod det med stora bokstäver.

På ena sidan bänken fanns en krok som var avsedd för de som hade skolväska. Jag fick bära mina böcker och en smörgås i en liten korg som jag hade fått av min Farfar en gång.

Eftersom jag hade fått smaka på käppen kvällen innan så kändes det inte så skönt i ändan, stolen var ju så hård.

Min Far slog mig så gott som varje dag, han hittade alltid någon orsak. Ibland så funderade jag på om han hade rätt, var jag ett dumhuvud eller tyckte han bara illa om mig?

Det var bara när vi skulle sjunga en psalm eller en barnvisa som skolfröken nickade godkänt till mej. Räkna, läsa och skriva hade jag mycket svårt för.

Har vi fått möss i skolsalen, frågar fröken eller är det bara Sten som gnager på sina naglar igen? Mina skolkamrater skrattade, men jag tror inte att dom menade något illa. Det kändes pinsamt för jag hade så svårt att låta bli. Ingen visste då vad mitt envisa nagelbitande berodde på. Detta skulle i alla fall aldrig avta, för idag har det blivit en dålig vana.

Jag fick väl så mycket bakterier och smuts i mig av allt bitande så kanske var det därför som jag aldrig blev sjuk. Ett barns intensiva känslor med ångest samt en stor saknad av kärlek bidrog säkert också till detta.

Under dom första skolåren upplevde jag både sorg och glädje, en flicka i min klass som var oäkting, hur nu ett barn kunde vara oäkta, det förstod jag aldrig. Målaren Leonardo da Vinci var ju också oäkting och det gick ju bra för honom hörde vi.

Hon hade blivit svårt sjuk och kom aldrig mer tillbaka till skolan. Jag minns att hon hade hostat väldigt mycket. Hon dog i Tuberkulos sa fröken.

Alla skolbarn var med i kyrkan och jag glömmer nog aldrig när vi på frökens uppmaning höll varandra i händerna medans den lilla vita kistan sänktes ner i graven. Vi barn sjöng «Den blomstertid nu kommer» och många vuxna var ledsna och grät.

En skolkamrat och jag stod länge ensamma kvar sedan dom andra hade gått. Vi tittade ner i graven för att se om vi kunde se barnens vackra bukett. Vad hade hon gjort för ont, jag kunde inte förstå varför det var så orättvist, var det för att hon var en oäkting?

Det skulle bli åtskilliga sådana avsked under min tid. Hade bara Alexander Fleming uppfunnit Penicillinet några år tidigare så kanske lilla Karin hade fått leva tillsammans med oss.

En gång när vi senare talade om vad som hänt med lilla Karin, så sade fröken, ni kommer alla att få träffa Karin igen, detta trodde vi barn på då, fröken ville väl trösta oss.

Jag kom att tro lika lite på Storsjöodjuret i Jämtland som på att vi hade kommit till som bibeln och koranen beskriver. Allt var bara till för att tygla och skrämma människorna.

Det som forskningen på senare tid hade kommit fram till talar nästan ingen om idag. Nämligen att för över 300 miljoner år sedan födde Pansar hajen sina foster och dom hade navelsträngar, precis som oss människor.

Vem tror ni så småningom kom krypande upp på land?

ÖDET VALDE MIG

När någon vinner så är det någon annan som förlorar. Denna gången var det min