DÖDEN DÖDEN DÖDEN: En roman om livet och döden

By Lars Edqvist

DÖDEN DÖDEN DÖDEN är en roman med just döden som tema. Berättaren Nils arbetar som läkare och möter döden ofta både på jobbet och i privatlivet. Han är gift med läkaren Märta, som också ofta har en kontakt med döden.
Boken handlar mycket om att stå ut med att närma sig döden som gamling och att hantera övergången mellan livet och döden. Viktiga ämnen i boken är både vänlighet och våldsamhet.
Författaren till DÖDEN DÖDEN DÖDEN är 74-årige Lars Edqvist. Han känner att han själv närmar sig döden. Hans inställning till döden påminner om Woody Allens: Jag är inte rädd för att dö, men vill inte vara där när det händer.
Boken utspelar sig huvudsakligen i Växjö, men även exempelvis i Hudiksvall, Linköping, Berlin och Cancun.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 1, 2022
• ISBN: 9789180578776

Lars Edqvist

Lars Edqvist är en före detta jordbruksarbetare, lagerarbetare, fabriksarbetare, tolk, kontorist, journalist, direktör och politiker. Nu är han pensionärer och ägnar livet åt att odla, ta hand om barnbarn, resa och skriva böcker.

Book preview

Del 1

DÖDEN

Kapitel 1

Har Torbjörn blivit en ängel?

Växjö den 4 - 25 april 1956

Ett av mina tidigaste kolsvarta minnen är när jag var tio år och min bäste skolkompis Torbjörns mamma, Dagny, kommer uppför trappan till vårt hus på Birkagatan i Växjö, iklädd en svart kappa och en svart hatt. Hon ringer på dörren. Jag ser snabbt genom fönstret att hennes ansikte är vått. Först tror jag att det beror på att det regnar, men sedan ser jag att solen skiner och att tårar rinner nedför kinderna. Dagny – som brukar vara glad – ser ovanligt olycklig ut.

Jag blir väldigt nyfiken på vad som kan ha hänt och springer och öppnar dörren. Torbjörns mamma frågar snyftande om min mamma Emma är hemma. Det är hon inte. Hon har bara gått och handlat i några minuter. Min pappa Filip är på jobbet och min storebror Ola är och spelar fotboll, så jag är ensam hemma.

Då berättar Torbjörns mamma för mig:

– Torbjörn har blivit påkörd av en bil på Skyttegatan, utanför där vi bor. Ambulansen kom snabbt och körde iväg honom till sjukhuset. Jag var tvungen att stanna hemma och ta hand om Torbjörns sovande lillebror Albert, så jag kunde inte följa med. Efter en halvtimme ringde en läkare från sjukhuset och berättade att Torbjörn hade dött av sina skador.

Jag börjar också storgråta. Även om jag inte har hört så mycket om döden innan detta händer, så förstår jag att jag aldrig mer kommer att få träffa Torbjörn. Han och jag har haft så jätteroligt tillsammans under alla år som vi har känt varandra.

Hans mamma sätter sig ner på en stol i hallen, tar mig i knät och kramar mig.

– Nu har lille Torbjörn blivit en ängel. Vet du vad en ängel är? När du blir gammal, så kan du också bli en ängel och då kan du träffa Torbjörn igen, säger hon.

Vi sitter och gråter tillsammans en stund tills min mamma kommer hem från affären. Hon blir också väldigt ledsen när hon får höra vad som hänt. Samtidigt blir hon arg, när Torbjörns mamma berättar att bilisten som körde på Torbjörn hade kört alldeles för fort och slarvigt.

Torbjörns mamma går hem för att ringa runt till den närmaste släkten och berätta vad som hänt. Jag har lovat henne att berätta om det förfärliga som har hänt, både för skolkamraterna och vår lärare i skolan.

När Dagny har gått så ber jag min mamma om att hon ska berätta mer om änglar, hur de ser ut och var det går att hitta dem. Det vore spännande att få träffa Torbjörn som ängel. Jag har förstått att änglar har vingar och tänker att jag kanske kan lifta med honom högt upp i luften.

Min mamma Emma säger bestämt att hon inte tror att det finns några änglar på riktigt. Det är mer som en påhittad saga, på samma sätt som allt annat som står i Bibeln. Hon tror inte på någon gud eller någon gudomlig makt.

Jag undrar vad som händer med Torbjörn, om han inte blir en ängel. Mamma Emma berättar att han ska grävas ner i jorden och där kommer han ruttna, bli uppäten av maskar och så småningom bli till jord. Kanske eldas han istället till aska innan han grävs ner.

– Tyvärr finns det ingen chans för dig att träffa honom någonsin igen, säger hon.

Det känns jättetråkigt.

När min farsa Filip kommer hem fortsätter diskussionen om vad som har händer med Torbjörn. Det visar sig att min far och mor inte har samma åsikter om döden och vad som händer sedan.

Farsan tror att Torbjörn redan nu är en ängel i himlen. Han är övertygad om att både Gud och någon dörrvakt som kallas Sankte Per finns i verkligheten. Det är Sankte Per som bestämmer vem som ska få komma in i himlen och bli en ängel eller förvisad ner till helvetet och brinna där, tror farsan.

– Vilka bevis finns det för att de döda hamnar i himlen eller helvetet, frågar mamma Emma lite provocerande.

Farsan blir helt tyst en lång stund. Sedan säger han:

– Det handlar inte om bevis utan om tro.

Jag tror att det är mamma som har rätt. Det är viktigare och klokare att veta än att gissa och tro.

Den här kvällen går jag och lägger mig extra tidigt. Jag känner att jag vill tänka mina tankar själv, eftersom mina föräldrar tycker och tänker så olika att det bara gör mig förvirrad.

Det visar sig dock att jag inte klarar av att tänka så mycket utan fastnar i känslorna. Jag gråter och gråter och gråter. Torbjörn har varit mer än min absolut bäste vän. Vi har haft så mycket roligt tillsammans och hjälpts åt när det har behövts. Det har inneburit att vi också har varit varandras trygghet. Varje morgon har vi haft sällskap till Östregårdskolan och varje eftermiddag har vi gått tillsammans hem. På vägen dit har vi haft bråttom, men vi har ändå hunnit prata en del om våra läxors innehåll. På hemvägen har vi däremot oftast hittat på roligheter som att klättra i träd och härma Kalle Anka.

Självklart skulle jag önska att Torbjörn har blivit en ängel och flyger runt ovanför mig och våra gemensamma kamrater, men jag kan absolut inte tro det. Mamma Emma säger att hon aldrig har sett en ängel annat än på bild. Farsan erkänner motvilligt att det har han inte heller.

Nu har jag flera saker att fundera över: Hur ska jag klara livet utan Torbjörn? Vad ska jag göra för att hedra hans minne? Hur ser han ut nu när han är död? Har benen gått av? Är hans huvud krossat och alldeles blodigt?

Några självklara svar dyker inte upp i skallen. Jag är för ledsen och trött för att kunna ha några glasklara lösningar eller nya goda idéer.

När jag vaknar på morgonen minns jag att jag har drömt om att Torbjörn skäller på en bilist som kör för fort. Jag tar på mig de svarta kläder jag har för att markera min sorg och går sedan ner och äter frukost fort.

En stund senare kommer jag till klassrummet. Då går jag spontant fram till vår lärare, fröken Sonja, innan jag går och sätter mig i min bänk. Jag frågar henne om hon har hört vad som har hänt med Torbjörn. Det har hon inte och hon vill att jag ska berätta för henne vad jag vet.

Hon får tårar i ögonen, när jag berättar att han är död. Sedan frågar hon om jag kan tänka mig att berätta för hela klassen vad som har hänt.

– Risken är att jag börjar gråta, så att jag inte klarar av att berätta färdigt. Jag kan ändå tänka mig att försöka att berätta så mycket jag klarar av, lovar jag och går sedan snabbt bort och sätter mig i min bänk som står bredvid Torbjörns tomma bänk.

Fröken Sonja börjar lektionen med att säga:

– Nils har något väldigt sorgligt att berätta för oss alla. Var så god och börja nu direkt Nils!

Jag ställer mig upp och med lätt darrande röst berättar jag allt som Torbjörns mamma avslöjade för mig igår. Jag ser mig omkring och noterar att nästan alla i klassen har tårar i ögonen. De enda frågorna jag får kommer från Inger, en gemensam god vän till Torbjörn och mig. Hon bor nära oss. Nu frågar hon:

– När kommer han begravas? Ska du gå på begravningen? Är vi andra välkomna att komma med? Ska vi samla ihop pengar till en minnesgåva?

Jag svarar att jag inte vet något om begravningen och vet inte mycket om minnesgåvor heller. Troligen är det ännu inte klart när och var det blir. Utan att tveka lovar jag att fråga Torbjörns mamma Dagny om svar på frågorna. Jag försäkrar också Inger att jag gärna vill att hon och jag samlar in så mycket pengar vi kan till Torbjörns minne. Vad pengarna ska gå till har jag inte något självklart svar på, men det kan vi som kände honom bäst ta en diskussion om på rasterna senare idag. Både Inger och jag tycker oss ha ganska bra koll på vad Torbjörn skulle ha uppskattat mest när det gäller hans minne.

Det blåser hårt på första rasten när vår kompis Sune kommer fram till mig och ser både ledsen och arg ut.

– Vet du vad idioten heter som körde på Torbjörn? Jag tycker att vi borde söka upp honom och hämnas. Om vi kan få ihop ett stort gäng borde vi kunna spöa upp honom. Ett alternativ är att bara du och jag söker upp honom och skär honom i magen med var sin kniv, säger Sune.

Utan att tänka efter säger jag att våld inte är något bra sätt att få folk att bli klokare. Det har jag hört av flera vuxna. Istället föreslår jag att vi söker upp föraren och försöker tala förstånd med honom. Sune ser tveksam ut.

– Det låter lite klokt, men tror du verkligen att det går att tala förstånd med en sådan bilgalning? Han är ju en jävla mördare, men kommer antagligen inte att få något så strängt straff som andra mördare, eftersom han kommer att skylla på trafiken eller bilen eller slumpen, säger Sune.

Det har stått ett gäng andra kompisar runt om oss och lyssnat på vår diskussion. Inte helt oväntat föreslår tjejerna att vi ska leta upp föraren och försöka få honom att förstå hur viktigt det är att ta det mer försiktigt som fordonsförare. De flesta killarna vill att vi ska skada honom, så att han får plågor som kommer att kännas hela resten av livet.

– Ingen blir väl så mycket klokare av att utsättas för misshandel och känna svåra smärtor. Jag tycker att det är självklart att få honom att förstå att han inte bara tagit livet av ett barn utan att han också fått så många nära människor att känna en plågsamt stark sorg och saknad, säger Ulla, en av våra grannar, klokt på ett nästan vuxet sätt.

Jag föreslår att vi fortsätter att fundera på vad vi ska kunna säga till Torbjörns mördare till dess att jag med hjälp av hans mamma Dagny har tagit reda på vem han är och var han bor.

Tjejerna i samlingen håller med mig, men vår kompis Uffe förslår något som han uppfattar som en kompromiss:

– Jag tycker inte att vi ska skada någon människa, men jag tycker att vi kan leta upp hans bil och skada den. Vi skulle kunna skära sönder däcken och slå sönder rutorna. Ett alternativ är också att förstöra motorn genom att hälla något skadligt i bensintanken, säger han bestämt.

Skolklockan ringer och diskussionen slutar. Inom mig känner jag mig helt säker på att det ger bättre resultat att tala förstånd med gärningsmän än att förstöra deras saker.

Under dagens sista lektion ber fröken Sonja mig att uppsöka Torbjörns mamma senare i eftermiddag och framföra Sonjas hälsningar och berätta hur djupt hon sörjer sin duktige och snälle elev. De flesta av mina klasskamrater räcker upp handen och ber mig framföra en liknande hälsning.

När jag är på väg hem i det höstlika vårvädret drabbar mig sorgen mycket hårdare än snacket om att hämnas Torbjörn. Jag tänker på alla roligheter vi har haft tillsammans och hur trist det är att gå helt ensam hem från skolan. Något annat vi brukade göra var att träffas hemma i vårt kök och lyssna på roliga radioprogram tillsammans, till exempel Räkna med bråk med Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud. Nu inser jag att jag i fortsättningen troligen kommer få lyssna på radion utan sällskap och gemensamma skratt. Plötsligt ser jag Torbjörns glada ansikte framför mig som en stor bild på himlen. Hans hår är svart, långt och lite lockigt. Leendet är stort och vitt.

Jag börjar gråta och flera vuxna som jag möter frågar vad som har hänt. De ser väldigt sorgsna ut när jag berättar att min bäste vän har blivit ihjälkörd av en bil.

Hemma berättar jag för min mamma om hur diskussionerna om hur vi ska hantera Torbjörns död har gått under rasterna i skolan idag. Jag tiger om de värsta förslagen, men berättar ändå om att det finns planer för en snabb hämnd.

– Jag tycker att ni ska koncentrera er på att vårda Torbjörns minne och tänka på hur ni ska minnas honom. Det är viktigare att sörja och hylla de döda än att hata levande människor, även om de har gjort något jättedumt, säger hon.

Jag berättar om alla hälsningar jag har lovat att framföra till Dagny och mamma uppmuntrar mig att genast gå till henne. Att få många omtankar framförda kanske kan lindra hennes sorg en liten aning, tror hon. Det hoppas jag verkligen.

När Dagny öppnar dörren är hennes ansikte helt annorlunda än vad det brukar vara. Det ser ut att vara vått av tårar och är lite rödaktigt. Ögonen ser helt dimmiga ut och hon utstrålar verkligen djup sorg. Hon bjuder i alla fall in mig och tar fram en flaska av Torbjörns favoritläsk, Guldus, som hon häller upp i ett stort fint glas. Jag får också några goda kex. Själv tar hon en kopp kaffe och berättar att Torbjörns lillebror Albert sover. Pojkarnas pappa bor i Malmö sedan han lämnade familjen förra året, men han är underrättad om vad som hänt och blev helt förtvivlad när han fick veta att han numera bara har en son. Detta trots att han sällan har träffat sina söner under det senaste året.

Jag framför alla hälsningarna från skolan och Dagny ser fortfarande lika ledsen ut. Hon berättar att hon har varit så fylld av sorg att hon inte har orkat ringa till fröken Sonja och är tacksam över att jag förmedlar så många kloka och känslosamma tankar. Hon ber mig att hälsa tillbaka till alla som hälsat och berätta att hon är både sorgsen och tacksam för omtanken.

Sedan kan jag inte låta bli att fråga om hon vet vem föraren som körde på Torbjörn är. Hon svarar att han heter Lennart och bor bara en liten bit bort på Östregårdsgatan. Han har faktiskt ringt henne och bett om förlåtelse för det han har gjort, något som Dagny har haft svårt att klara av.

Hon berättar att polisen har hört av sig och berättat att de har startat en utredning om vårdslöshet i trafiken och vållande till någons död. De lovade att den utredningen snart skulle vara slutförd och bilföraren dömd.

Det tycker hon känns bra mitt i sorgen. Hon är övertygad om att hennes liv kommer bli både ensamt och ledsamt nu. Ännu värre är att Torbjörns liv har blivit totalförstört. Något hon skulle vilja för att vårda alla ljusa minnen från åren med Torbjörn är att jag kommer hit och fikar några gånger varje vecka. Förutom sällskapet skulle det kunna betyda att hon kan få en lite suddig bild av hur Torbjörn skulle ha förändras med tiden, när hon ser min utveckling. Hon säger dock att hon funderar på att flytta, eftersom hon vill komma längre ifrån platsen, där Torbjörn dog.

Jag lovar att hälsa på henne flera gånger i veckan så länge vi fortfarande bor grannar.

På vägen hem tar jag den lilla svängen förbi bilföraren Lennart. På garageuppfarten står hans mordvapen, en beige Opel Rekord. När han öppnar och släpper in mig i sin stora villa berättar jag genast varför jag har kommit dit:

– Att jag har kommit hit är för att fråga dig varför du har dödat min bäste kompis Torbjörn. Samtidigt vill jag varna dig för att det finns andra vänner till honom som vill hämnas genom att förstöra din bil och misshandla dig. Själv föredrar jag att ta en diskussion om hur vi ska kunna få dig att aldrig mer döda någon. Många av oss barn vill känna oss säkrare när vi rör oss i trafiken.

Lennart ser plågad ut och är tyst och eftertänksam en liten stund. Han försäkrar sedan att känner stor sorg och ånger över att han har orsakat Torbjörns död.

– Nu i efterhand har jag insett att jag har kört alldeles för fort och varit åt helvete för ouppmärksam. Det är sannolikt att jag som straff kommer att få mitt körkort indraget under en lång tid och jag ser det som helt rätt. När jag får det tillbaka lovar jag köra mycket långsammare och vara mycket mer koncentrerad på trafiken än på till exempel bilradion. Jag satt och pillade med bilradion, så jag fick inte syn på Torbjörn förrän det var för sent. Nu känner jag att detta kommer att vara det värsta som någonsin har hänt i mitt liv, både förr och i framtiden. Om Torbjörns kompisar saboterar min bil, så känner jag att det är välförtjänt även om det inte kan väcka honom till liv, säger han.

Jag frågar vad han kan tänka sig att göra för att i någon mån gottgöra det han har ställt till med.

Han svarar att han ska lägga mycket tid på att uppmana alla bilförare han känner att ta det lugnare i trafiken och att vara mer inriktade på allt som händer framför bilen än inne i den. Dessutom är han beredd att jobba lite mer för att tjäna ihop pengar till att betala ett stort skadestånd till Torbjörns mamma, även om han inser att pengar aldrig kan kompensera för ett barns liv.

– Kan det kompensera för en vuxens liv, undrar jag.

– Nej fan. Det kan det aldrig, svarar Lennart tvärsäkert.

Sedan bestämmer jag mig för att gå hem. Lennart tackar för att jag kom, ställde viktiga frågor till honom och lyssnade riktigt uppmärksamt på hans svar.

Strax före klockan 8 på morgonen ringer det på vår ytterdörr. Utanför står min klasskompis Ulla. Hon har också svarta kläder på sig och undrar om jag vill ha sällskap med henne till skolan nu när min följeslagare Torbjörn aldrig mer kommer att komma hit på morgonen.

Jag svarar att jag är tacksam för att hon har tänkt så snällt. Eftersom jag inte ännu har packat min skolväska går jag och hämtar morgonens Dagens nyheter och ger henne för att fördriva tiden med under några minuter. Hon blir glad och nyfiken, eftersom hennes föräldrar inte prenumererar på någon dagstidning. När jag kommer med min packade skolväska pekar hon på seriesidan, som hon tycker är jättekul.

Vi har drygt 20 minuters promenad till skolan och hinner berätta en massa roliga minnen från dagarna med Torbjörn för varandra. De förstärks av att solen skiner idag.

Ulla minns hur hon kände sig kär i honom och att de hade kramats länge en gång förra året, när hon var hemma hos honom för att göra läxorna tillsammans. Jag berättar hur vi spelade många roliga spel hemma hos mig flera gånger varje vecka och att vi lyssnade på radio ihop. Ulla undrar om hon och jag kan spela spel hemma hos henne i eftermiddag och många fler dagar. Ja, det vill jag gärna.

Hon frågar också om jag har fått reda på något mer om det som hände med vår vän. Jag talar om att jag igår kväll var hemma hos Torbjörns mamma, som berättade om sin förtvivlan och tackade för omtanken. Exakt hur olyckan gick till vill Dagny inte veta, men hon hade hört av en polis hon talat med att föraren skulle åtalas och sannolikt både skulle bli av med körkortet och få betala höga böter eller kanske till och med skulle få någon månads fängelse.

Ulla hoppas att han kommer att spärras in länge. Även om hon är både klok och snäll avstår jag att berätta om att jag vet vem Lennart är.

Första lektionen frågar fröken Sonja mig om jag har träffat Torbjörns mamma igen. Jag berättar allt jag minns från vår träff igår utom namnet på Lennart och vem han är och var han bor.

Fröken Sonja hoppas att jag kommer att fortsätta att hålla kontakten med Dagny. Det lovar jag. Då övergår hon till matematiklektionen och drar några spännande räkneexempel, troligen för att få oss att sluta tänka på Torbjörn en stund.

På rasten efter första lektionen kommer Sune fram till mig och vill veta om jag inte kan utnyttja till min kontakt med Torbjörns mamma för att ta reda på mördarens namn.

– Aldrig i livet. Det är polisens och domstolen sak att ställa bilföraren till svars anser Torbjörns mamma, svarar jag.

Sune tror att namnet kanske kommer att stå i Smålandsposten, när de skriver om rättegången. Samtidigt har han hört av sina föräldrar att de är väldigt negativa till polisens släpphänthet gentemot bilister som kör som galningar.

Vi diskuterar om Torbjörn dog direkt eller om han kan ha drabbats av svåra smärtor. Jag lovar att fråga Dagny om någon har berättat för henne exakt när han dog och vilken typ av skador han drabbades av.

Fler klasskompisar kommer och ansluter sig till vår diskussion om trafiken. Inger säger att hon har blivit livrädd för att hon ska bli påkörd och plågad av både bilförare och motorcyklister, även om hon brukar gå på trottoaren. Det finns dock bilister här i Växjö som kör på trottoaren, trots att det är förbjudet, konstaterar hon.

När andra lektionen börjar berättar fröken Sonja att den kommer att handla om allt hon kommit på att informera om döden, så att vi förstår bättre vad som har drabbat Torbjörn och vad som kommer att hända honom.

Hon börjar berätta att hjärtat har stannat hos alla som är döda. Orsaken till att hjärtat stannar kan vara en svår sjukdom eller en svår skada efter en olycka. Hjärnan kan ibland dö före hjärtat, oftast i samband med olyckor.

Sonja berättar också om hur begravningar går till och om hur gravar kan se ut. Hon berättar också vad olika ord som har med döden att göra betyder. Arv, halvdöd, liemannen, lik, salig och stupad till exempel.

Framför allt inriktar hon sig på livet efter döden.

– Den som är död kommer aldrig mer att leva. Döden är ett definitivt slut. Det finns människor som tror på ett liv efter döden, men jag är säker på att det inte finns något sådant. Det som är viktigt är dock att koncentrera sig på att komma ihåg de döda människornas alla egenskaper innan de avled. Jag är glad över att jag minns min farfars röst och hur min mormors goda mat smakade. Jag brukar också vara noga med att berätta mina minnen av döda släktingar för mina barn, säger hon.

När hon ger oss barn möjligheter att ställa frågor om döden räcker Ulla upp handen.

– Hur vanligt är det att barn dör jämfört med vuxna? Vad brukar barn dö av, undrar hon.

Fröken Sonja säger att hennes medicinska kunskaper är väldigt begränsade, men hon misstänker att det är vanligare att barn dör av olyckor än av sjukdomar. Hon tror också att det är vanligare att vuxna dör än att barn gör det.

Den oroliga flickan Barbro undrar hur hon ska göra för att undvika att dö som barn.

– Det gäller att vara försiktig i trafiken och till sjöss till exempel. Sedan gäller det att äta nyttigt och att röra sig lagom mycket, så att kroppen får förmågan att mota bort döden. En del svåra sjukdomar är ärftliga och det går inte att ändra på vilka föräldrar man har. Döden är något komplicerat, så det finns inte svar på alla frågor, säger Sonja.

Sedan frågar Inger om vad själen är för något och om den kan överleva döden.

Sonja svarar att själen är det känslomässiga vi har inne i huvudet, men att hon är säker på att själen försvinner när vi dör och hjärnan ruttnar eller bränns. Inger kommenterar att det verkar troligt.

Frågorna upphör, även om många av oss elever inte förstår allt som gäller döden. Vi inser att Torbjörns död kommer