Min broders bok

By Lars Åke Augustsson

Livet pajar. Så är det. Just när man skulle göra något - som att hugga ut ett spädbarnshuvud ur granit eller gå upp och pissa eller slutföra projekteringen av en motorvägspåfart eller vända på kudden så att den svala sidan kommer upp - så dör man. Så skrev jag i min arbetsbok en kväll i november 1995 bara någon dag efter min bror Kajs död. Han var 47 år, bara ett år äldre än jag själv. Min broders bok är en självbiografisk roman av författaren Lars Åke Augustsson. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726968569

Book preview

En och annan

Livet pajar. Så är det. Just när man skulle göra något – som att hugga ut ett spädbarnshuvud ur ett granitblock eller gå upp och pissa eller slutföra projekteringen av en motorvägspåfart eller vända på kudden så att den svala sidan kommer upp – så dör man.

Så skrev jag i min arbetsbok en kväll i november 1995. Mörkt utanför fönstren. Ännu ingen snö men snart vinter. Det var någon dag efter min bror Kajs död. Han var 47 år, bara ett år äldre än jag själv.

Jag visste inte om och när jag skulle skriva något mera. Om jag skulle kunna eller vilja eller våga gå så nära inpå den som delat så mycket med mig själv. Som skulle kunnat vara jag.

Min bror och jag föddes i Dalsland på den tiden det ännu var vanligt att tala om sig själv som en annan, eller ännu omständligare som en och annan. (På vår dialekt blev det: enåaan.)

En dialog kunde låta:

– Finns ju en och annan som har en halvliter kvar!

– Jaha. Men det finns en och annan som inte har det så fett.

Kanske man sade så för att göra sig till en anonym lanka i leken, för att man är rädd för ansvar. Eller kanske för att man insåg att ingen var mera unik eller värdefull än den andre. Är det en annan som dör kan det lika gärna vara jag. Inget under att skämttecknaren O. A. på sin gravsten ville ha texten: Här vilar en annan. Inget under att han blev nekad.

Våra föräldrar berättade om hans dop. Prästen frågade:

– Vad är det för ett namn? Kan ni inte kalla honom Kent istället?

Kände inte prästen till den danske diktaren och gudsmannen Kaj Munk, som dödades av nazisterna?

– Nej, han är inte bekant.

Kaj är inget vanligt namn i vårt land. Det gick inte att inbilla sig att det är någon annan än just han, inte jag, som söktes av kompisar som knackade på dörren när vi var barn och flickor som ringde i vår ungdom. Och fönsterkuverten som sedan kom från olika myndigheter var inte riktade till någon annan än Kaj, tro inte det.

Hans namn var lätt att retas med: Kaj-baj, Kajsa-bajsa. Att det också var lätt att åka på stryk lärde jag mig tidigt. Själv sökte han likna sitt namn vid något kraftfullt eller gärna hotfullt. I biologin fann han kajmanen, som liknade krokodilen och lever i Sydamerika. I Bibeln fann han Mordokai, fader till Ester.

I tonåren började han skriva det Caj och sedan, än mera förfinat, Caij. De sista åren av sitt liv skrev han det Kay, alldeles som pojken i H.C. Andersens saga Snödrottningen, som handlade om en pojke som lockas långt bort.

Men jag skrev hans namn på det vanligaste sättet. Varje gång tyckte jag att det avslutande j bildade en krok. Och när jag sade hans namn lät det avslutande diskantljudet som ett utrop av smärta:

– Aj! Som faan…

Men inte ens när jag var som mest ursinnig på honom vågade jag likna honom vid en bror vid namn Kain. Han som hatade sin lillebror och dödade honom i svartsjuka och sedan lugnt – antingen känslokall eller lamslagen av skräck – svarade:

– Skall jag taga vara på min broder?

Vilket namn är mitt? Som barn kallades jag Lasse. Men när jag började skolan fick jag lov att byta det mjuka mot ett strävare och längre dubbelnamn. Det satt ovant, likt finkläder. Bara mina långvarigaste släktingar och vänner kallar mig ännu vid mitt första namn.

Som tonåring läste jag det svenska fyrtiotalets prosa och kände igen ena halvan av mitt officiella förnamn hos Lars Ahlin. Han skrev, i novellen Kommer hem och är snäll, om hur spriten gjorde Sören först euforisk och sedan sårad, medan hustrun Tyra var först ursinnig och sedan förtvivlad. Tills alla övertygelser har brustit och bara en villkorslös gemenskap återstod.

Jag kände igen andra halvan av mitt förnamn i Stig Dagermans novell Nattens lekar, om Åke som väntar på att pappa ska komma hem och leker att pappa blivit sen därför att han hjälpt en arbetskamrat eller vunnit högsta vinsten eller fått en motorbåt av chefen. »Men i verkligheten går det långsammare och framför allt inte så överraskande till.«

Tidigt vaknade lusten att göra denna världen till en annan, att fly så långt in i fantasin att jag vågade vända mig om och se verkligheten.

Den sista hösten satt han mest inomhus, med bruten fot, och tittade på alla kanaler som kabelteven bjöd på. Räckte pengarna kunde han ringa efter en langare, annars fick han nöja sig med vad som fanns på bensinmacken i närheten.

Våra föräldrar tittade till honom när han druckit mycket och länge. En kväll låg han på golvet, han var alltför tung för att de skulle orka lyfta upp honom i sängen. De lade en kudde under hans huvud och sade till sist, utan att veta om han hörde:

– Vi kommer igen i morgon.

Min bror dog ensam den natten. Han hade inga barn och hade aldrig haft någon familj. Jag var många mil därifrån och hade inte träffat honom på länge.

Kvällen efter hans död var mina barn hos mig. Och när jag såg från min dotter till min son och tillbaka igen, såg jag med våra föräldrars ögon på Kaj och mig. Dem gjorde det ingen skillnad vem som var död. Han kunde varit jag.

Jag var med och städade ur lägenheten. Kvar på golvet låg kudden där han haft sitt huvud. Det var en blodfläck på den.

– Hör, din broders blod ropar till mig från jorden.

Så sade Herren till Kain. Men Kain var storebror, och det var inte jag! Min protest var ett eko från vår barndoms många bråk. Men blodet i fläcken på kuddvaret sade mig ingenting.

Flera år senare, när jag börjar närma mig mitt femtionde år, befinner jag mig i något ärende på Stockholms Stadsbibliotek.

Jag får infallet att slå upp Statistisk årsbok och finner att år 1995 dog 93 955 människor. Bland dem var min bror. Hans liv är ett avslutat konto i folkbokföringen. Hur skulle jag kunna skriva om Kaj som om hans liv och därmed mitt skulle kunnat vara annorlunda?

Den kvällen läser jag Utopia, Thomas Mores 1516 utgivna berättelse om ön där rättvisa råder. Namnet bildat av grekiskans ou som betyder inte och topos som betyder plats: alltså Ingenstans.

Mitt i läsningen tycker jag att någon viskar:

– Det finns en och annan.

Vem då?

– Det kunde vara annorlunda.

Någon som viskar alldeles för nära för att jag tydligt skulle kunna se vem det är. Tunn som en trumhinna är väggen mellan den som talar och den som lyssnar. Istället för att läsa flyr jag till teven, alldeles som Kaj gjorde den sista tiden.

Viskningar (framför teven)

Doris

Va? Jag stirrar in i teverutan, nästan lika tom som ett underhållningsprogram. Måste stängt av den i sömnen. Vad är klockan egentligen? Jag hittar först varken fjärrkontrollen eller glasögonen.

Novembernatten därute lika mörk vilken timma det än är. Alla runtom mig sover trygga. Min son i en annan lägenhet i samma bostadsområde, min dotter i en annan stad. Och min bror, ja min bror

Vad var det? Det måste vara senare än jag trodde, alltså tidigt på morgonen. Jag tyckte precis att jag hörde brevlådespringan öppnas och stängas som när morgontidningen läggs i.

Kan lika gärna hämta in den. Kommer ändå inte att kunna somna om. Men det är bara tyst och mörkt när jag öppnar ytterdörren. Hör varken de gnisslande hjulen på tidningsutdelarens barnvagnsunderrede eller hans fotsteg på någon av loftgångarna. Gatlyktorna är de enda undantagen från mörkret, och jag minns ett råd jag fick av Kaj på den tiden jag lärde mig köra bil:

– Titta aldrig in i ljuset, titta vid sidan om!

Någon står under en av lyktorna. Av de runda formerna att döma är det en kvinna. Samma färger – gröna byxor och orange täckjacka och rödtonat hår – som ett stoppljus. Kanske någon granne som kom hem från att ha jobbat natt inom vården. Men varför vinkar hon så vitt och brett åt mig, alldeles som om jag vore ett barn?

Förvånad hör jag ett namn komma över mina läppar:

– Doris?

Varifrån fick jag det? Fortfarande vinkande stiger hon ur ljuskretsen och försvinner in i mörkret. Med bara undertröjan på överkroppen börjar jag huttra. Hur jag än stirrar ser jag inte vart hon tar vägen. Och jag är alldeles våt i ansiktet; när jag lyfter handen för att rätta till glasögonen blir den också våt.

Vatten. Och en rå och sur lukt. Isflak och solglimtar som virvlade om varandra i en ström. Jag går in och börjar packa en väska. Min kvinna vaknar och undrar vart jag ska ta vägen.

– Tillbaka. Dit jag växte upp.

– Nu igen? Jag förstår inte varför du behöver återvända till alla dom ställen där du växte upp.

– Det är därför att du har växt upp på ett ställe, du vet var du kan hitta dig själv. Men jag måste springa som en vallhund runt en hjord för att samla ihop bitarna av det som är jag som är en och annan.

Livräddaren

Virvlar och reflexer och minnen som inget betyder utan bara är, som kristallerna av is på fönstret till köket, där vi satt eller kröp på en trasmatta randig i rött och blått och vitt. Det var varmt och luktade socker och kanel. Mamma bakade och ur radion hördes klockspelet i Stadshustornet klinga S:t Örjanslåten; klockan var tolv.

Isen smälte i solen och vi satt i källarkullens höga gula gräs en eftermiddag. Pappa kom från jobbet. Den luddiga kragen på hans skinnjacka var mjuk och skäggstubben på hans kinder sträv.

Och isen frös till en annan höst när vi var stora nog att få vara ensamma ute på gårdsplanen. Vi tröttnade aldrig på att rycka till oss de enkla gatkamomillerna, som inte ens har kronblad, för att känna deras söta doft på fingertopparna. Liksom alla vi som var födda efter kriget, tröttnade de aldrig på att växa och växa ur det frusna gårdsgruset.

Vi vadade i det höga gräset på källarkullen, lika gult som håret på våra huvuden, ända upp till toppen. Och sedan inget