Det är fint att vara tankspridd

By Johan Rapp

Johan Rapp föddes i en familj med borgerlig etikett och höga militärer (hans farbror var ÖB). Ordning var högsta prioritet. Kruxet var att Johan ofta glömde saker och hamnade i de mest knepiga situationer. Han var född tankspridd. Detta är den sanna berättelsen om hur han kämpar för att öka toleransen för tankspriddhet och startar de Tankspriddas riksförbund, som blivit en stor framgång. Boken innehåller mängder av komiska anekdoter, tips som skickats in av medlemmar och en hjärtevärmande berättelse om hur en väldigt tankspridd son och en mycket ordningsam far kan mötas och överkomma sina olikheter med hjälp av humor och kärlek.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 18, 2021
• ISBN: 9788726940282

Book preview

Arvet

I mitt fall var tankspriddhet inte på något sätt en beundrad egenskap – i alla fall inte till att börja med. Jag växte upp i en borgerlig familj med många militärer. Att glömma något var ofelbart slarv, slafs och bristande självdisciplin. Jag har en viss förståelse för invändningarna vad gäller militär verksamhet. Det passar sig inte att ha soldater som förlägger sina vapen, marscherar till fel platser eller glömmer sina order. Det sista ett befäl vill höra i fält är: Eh, förlåt, vad var det du sa att vi skulle anfalla? Eller: Hoppsan. Jag ska bara hämta mitt gevär.

Men samtidigt, högre upp i hierarkin, i tysta rum för strategisk planering, där kan en tankspridd läggning vara en tillgång – i bemärkelsen personer med förmåga att hitta ovanliga och luriga lösningar på problem. Om de också förlägger en portfölj eller en penna, så betraktas det bara som charmigt. Faktum är att Winston Churchill som var soldat i sin ungdom, har leende erkänt att han en gång glömde sitt gevär när hans pluton gick till attack. Ett typiskt tecken på avancerad tankspriddhet får man säga. Men inte hindrade det honom från att bli superstrateg och Storbritanniens premiärminister i kampen mot Nazityskland.

Min pappa, Gudmund Rapp, utbildade sig till stridspilot under detta krig, det andra världskriget. Han hade press på sig. Hans syster hade en nyckelposition i den militära underrättelsetjänsten och hans äldre bror, Torsten, en bestämd man som var blott 165 centimeter lång, gjorde kometkarriär i flyget och blev ÖB, Sveriges överbefälhavare. Det gällde alltså för min pappa, som var en sladdis i en familj med fem barn, att visa vad han dög till. Det finns ett svartvitt foto med honom där han som tjugoåring står i stram givakt i led med andra piloter. Hans uniform har inte en mikroskopisk skavank och han stirrar rakt fram som en robot. Han var drillad. Han anade det inte, men det som präntades in i honom då skulle forma hans livsöde. Jag återkommer till det.

Även på mammas sida fanns det militärer. Min mammas farfar var en stenhård arméöverste. Det finns skräckskildringar om hur han uppfostrade sina barn för att odla deras självdisciplin och mod, som han såg det. Ett av hans barn, min morfar, Ragnar Hyltén-Cavallius, skriver i sina memoarer att hans pappa kunde stirra honom stenhårt i ögonen om han var ledsen och med sarkasm förkunna: Hör du lille man, en svensk pojke gråter inte förrän halva huvudet är av.

Talande för hans syn på verkligheten är hans gravsten. Det skulle vara ett kanonrör minsann. Vertikalt stående på en slät sten med sitt och sin hustrus namn. Jag kan bara tänka mig hur häpna de var i kyrkoförvaltningen när de fick det önskemålet. Ett kanonrör? Får man ha det på en gravplats? Ja, han fick sin vilja igenom. Kanonröret står där än idag, svart och ståtligt, rakt upp och ned, på Norra kyrkogården i Solna utanför Stockholm. Det har till och med blivit K-märkt och röret har idag stått där i över hundra år. På en sammankomst för några år sedan hade en till åren kommen släkting – för övrigt också med militär bakgrund – en lång utläggning i irriterade ordalag om att man låtit lacka kanonröret för att det skulle se fint ut och blänka i solskenet: Detta är ju vansinne. Man lackar inte ett kanonrör, det borde man väl fatta, även om man arbetar i kyrkan? Ett kanonrör är inget skönhetsobjekt.

Att pjäsen tagits ur bruk och nu fyllde en helt ny funktion ansåg han inte vara ett relevant argument. I det militära har verkligheten traditionellt varit svart eller vit. Det är rätt och det är fel. Du har kanske hört historien om kartan och verkligheten. En grupp soldater är ute i fält. En sergeant frågar sitt befäl, en major: Kartan stämmer inte överens med terrängen. Terrängen ser helt annorlunda ut. Vad gäller?

Det är kartan som gäller, självklart.

Utöver min anpassning till en militär kultur, fanns det dessutom en oändlig lista av borgerliga etikettsfrågor om vad du fick och inte fick göra i olika situationer som jag var tvungen att lära mig. Exempelvis, om en äldre person skålade med mig, så skulle jag inom fem minuter återgälda skålen. Första gången jag utsattes för detta, sju år gammal, var inför ett stort middagssällskap av förväntansfullt leende gäster i morfar och mormors stora lägenhet, med dess tunga draperier och möbler i dansk empir. Jag stirrade nervöst på sekundvisaren på min klocka för att för allt i världen inte missa tillbakaskålen. Efter fyra minuter och femton sekunder reste jag på mig och tittade på morfar: Skål morfar!

Han höjde sitt glas, titta stolt runt på gästerna och sedan på mig, djupt i ögonen som man ska göra. Jag tänkte hela tiden: Måste han titta på mig så där konstigt och när kan jag sluta titta på honom?

Skål på dig unge man.

Gästerna applåderade.

Så duktig han är, utropade en av dem. Han har framtiden för sig.

Pappa och jag

Det var egentligen inget fel med min militära och borgerliga bakgrund, det var bara det att jag föddes tankspridd och med kraftiga inslag av drömmare. I den miljön som jag växte upp i glömmer du inte saker, du är välorganiserad, ständigt alert och uttrycker dig korrekt enligt gällande etikettsregler. Tänk dig ett spel med ett rutmönstrat nät. För att ta dig vidare i spelet måste du bli en fyrkant som passar in precis i någon av de där rutorna. Med min läggning var jag mer som ett broccolihuvud som oupphörligt fastnade i nätet.

Eller som historien om två män som sitter på ett café bakom ett stort glasfönster. Den ene säger:

Har du hört talas om den här fantastiska, nya rakapparaten. Det är en sensationell uppfinning. Man kan raka sig supersnabbt.

Berätta, vaddå? Det kanske kan vara något för mig?

"Den är formad som en liten låda med små rakblad inuti.

Allt du gör är att sticka ner hakan. Du trycker på en knapp och det surrar en stund och vips så är du rakad."

Men, men … Det förutsätter ju att alla hakor är likadana?!

Jo, men det blir dom.

Ungefär så kan det kännas att vara tankspridd i en ordningsfixerad miljö.

Jag var kortväxt, spinkig och hade stora öron när jag var liten. Mamma försökte få lite ordning på mig. Jag minns att hon alltid envisades med att knäppa den översta knappen i min jacka för att jag skulle se proper ut, men så fort jag var utom synhåll knäppte jag upp den. Jag kom ofta hem utan handskar eller halsduk och i skolan försvann både böcker och anteckningar. Jag glömde förstås när det var prov och friluftsdagar och allt sådant. Alla var väldigt sura på mig, utom mamma som sa att jag var en fin pojke. Min pappa, stridspiloten, skakade bara på huvudet när han hörde om mina tankspriddheter: Hur kunde det bli på det här viset?, hände det att han sa.

Vi var från två olika planeter, pappa och jag. Han var otroligt självdisciplinerad och välorganiserad. Så här i backspegeln tror jag faktiskt att han hade gett upp om mig. Jag var ett hopplöst fall när det kom till ordningsfrågor, i alla fall enligt familjen Rapps måttstock. Dessutom var jag vadderad mot korrigering av en överbeskyddande mamma. Om det nu