Mord som sagt

By Björn Sandels

När en amerikansk operasångerska hittas död på Östermalm i Stockholm tyder allt på att det är ett självmord. Sångerskans svenska make sörjer och ryktet om hennes tragiska död sprider sig. Men när den gamle sufflösen vid Kungliga Operan gång på gång hävdar att det är ett mord det rör sig om tvingas polisen till slut att lyssna. Kriminalinspektör Gunnel Bark tar på sig utredningen och tvingas åka ända till USA för att söka efter mördarens motiv. Samtidigt dras hon in i en relation med en yrkesfotograf som av en tillfällighet hamnat mitt i spaningsarbetet. Utredningen väcker många frågor till liv och Gunnel tvingas till sist inse att det kanske handlar om mer än en gärningsman ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 15, 2021
• ISBN: 9788726702187

Book preview

Bizet

1.

SEGELBÅTEN vid bryggan hos Vikingarnas Segelsällskap, där den låg ute vid Stora Hundudden på Djurgården, var av modell större lyxvariant. Längre än så sträckte sig inte Henrik Silversporres kunskaper vad det gällde klassificering av denna sorts flytetyg men han uppskattade den eleganta kajutan med alla detaljer i mahogny och mässing. Mannen på andra sidan av det blanka bordet med sin kardanska upphängning, Hugo Hessfeldt, tände en cigarett såg på sin gäst, släppte ut röken genom näsborrarna samtidigt som han sa.

– Så du menar att du är totalt utan medel och har som en sista utväg sökt upp din gamle vän och trätobroder för att få assistans om uttrycket tillåts? Ägaren av Svenska Fotoimportören AB har pengar, eller skall vi säga har man ett företag så är man rik. Det har i alla fall sossarna lyckats förmedla till svenska folket. Det budskapet gick hem, eller hur?

– Ta nu inte illa upp Hugo men du vet hur det är, man hör så mycket och jag var av den uppfattningen att ditt företag med hela femton anställda var en fin affär med tanke på alla de välkända märken du har på ditt program. Jag har inte kunnat undgå att se de stora annonserna du har i både amatör- och yrkestidningar i branschen. Det var inte min mening att förolämpa dig det hoppas jag att du förstår. Det var sannerligen inte därför jag kom hit.

– Förstår och förstår bäste Henrik, jag förstår förbannat mycket kan jag lova dig, sa mannen på andra sidan mahognybordet och smulade sönder sin halvrökta cigarett i en mässingsaskkopp i form av en fartygsratt. Numer tror jag mig om att ha varit med om allt man kan vara med om och det mesta verkar gå åt helvete förr eller senare vad det nu kan bero på.

– Jag erkänner utan omsvep att en av anledningarna till att jag sökte upp dig var att jag alltid haft intryck av att du har en medfödd förmåga att komma på lösningar eller att du är sjusärdeles uppfinningsrik samtidigt som du kommer ned med fötterna först när det gäller.

Hugo Hessfeldt rörde inte en min utan satt bara och såg på Henrik Silversporre. Hans brunbrända ansikte, så typiskt för seglare, var inte motbjudande men hade något av inbyggd hårdhet vilket förstärktes av en distinkt örnnäsa och ett långt ärr, som löpte från vänstra ögonbrynet och snett upp mot vänster tinning. Han hade stiftat bekantskap med landets fångvårdssystem från insidan och att det gällt både ekonomiska oegentligheter och misshandel, vilket hade antytts från mer än ett håll, kände Henrik Silversporre till men som han föredrog att inte låtsas om. I nuvarande läge vore det sällsynt klumpigt att ens antyda att han kände till dessa mörka sidor i Hessfeldts förflutna.

– Det här, sa båtens ägare, och pekade på pannans ärr, fick jag när jag var i Afrika och slogs och jag lovar dig att jag alltid trott att klarade jag mig igenom det jag var med om i den världsdelen klarar jag allt. Men så förbaskat lätt har det sannerligen inte varit. Svenska Fotoimportören gick ju förbannat bra och man expanderade som en varmluftballong men nu har det kommit grus i maskineriet genom att varenda djävel har gett sig in i den en gång så lukrativa fotobranschen.

Han avslutade föreläsningen med att tända en ny cigarett utan filter samtidigt som han fyllde på deras glas med iskall Heineken från båtens kylskåp.

– Ja, jag behöver väl inte tala om för dig att det förbannade svenska ölet kan ingen fan dricka. Han sade det som någon sorts kombination av ursäkt och förklaring i samma andetag.

– Jag visste inte att du varit ute med FN-trupperna och krigat, sa Henrik Silversporre, med förvåning i rösten, som även innehöll ett visst mått av skräckfylld beundran. Alltid lär man sig något, det var som tusan. Han läppjade på ölet och tittade på imman som bildats på det höga glaset, som var försett med en gravyr föreställande Operakällarens logotyp, det senare var han säker på. Stjäl folk allt tänkte han.

– Vem fan har pratat om FN, inte jag i alla fall, sa Hessfeldt och drog ett djupt bloss på den nya cigaretten.

Måste vara den femte sedan jag kom ombord för mindre än en timme sedan, tänkte Silversporre. Här har inte antinikotinpropagandan nått särskilt långt.

– Nej du gosse lille, FN var inget för mig. Jag och några andra pålitliga bröder begav oss till den svarta världsdelen som legosoldater. Vi var där något mer än ett år och pengar det tjänade vi som gräs. Oftast, kan jag anförtro dig, hade vi förbannat kul. Motståndarna, om man kan kalla dom det oss emellan, var som yra höns och någon organisation förekom överhuvud taget aldrig.

– Vilka slogs ni mot då, frågade Silversporre med stigande intresse, något liknande hade han aldrig ens snuddat vid.

– Fan, vi slogs mot alla, eller rättare sagt på kanslisvenska. Vi slogs för dem som betalade bäst och mest i kontanter. Men det skulle vara dollar annars fick det vara. Fienden var alla de som inte betalade alls vilket inkluderade ett och annat blåbär, eller FN fjant om du förstår vad jag menar. Dom fick skylla sig själva. Och jag kan glädja dig med, om det nu går, att alla vi rara gossar från norr kom helskinnade tillbaka med kappsäckarna fyllda med gröna dollarsedlar varav det mesta hamnade i Schweiz och Luxemburg. Ja, helskinnade kan kanske tyckas vara att ta i med tanke på det här, han pekade på ärret, men själv tycker jag faktiskt det är förbaskat snyggt, eller vad säger du bror?

– Jodå, nog lånar det en viss spännande särprägel åt ditt solbrända skråpansikte, tillade Silversporre skämtsamt och fortsatte, du har ju i och med det välplacerade ärret ett samtalsämne som kommer att räcka en tid framöver. Skål bror.

Nu hade tankar av hitintills okänd natur börjat fara fram och åter i Henrik Silversporres hjärna. Han visste inte själv vad som pågick men någonting var det som han inte kände igen. Han befann sig i ett tillstånd av desperation.

– Men vad hände med alla pengarna om du inte misstycker att jag frågar när du nu för dem på tal, kom det från Silversporre med en undrande blick på Hessfeldt.

– Ja, man kom ju omsider hem till Sverige och själv hade jag alltid varit intresserad av allt som gällde foto. Bilder, kameror, tillbehör och utrustning för alla de olika laboratoriearbetena. Marknaden föreföll helt enorm. Jag satsade praktiskt taget alla pengar jag krigat ihop på mitt företag och det gick som på räls. Först anställde jag två personer, en kontorist och en säljare och nu är vi, som du vet, femton och hela härligheten håller på att gå åt helvete. Du behöver inte säga det, jag vet att jag var för naiv och trodde samtidigt inte att det skulle bli så förbannat många nyetableringar i branschen. Inte bara det, nu har ju tillverkarna egna kontor och egen personal i massor anställda. Vi som en gång var ensamma herrar på täppan har fått se oss omringade av en djävla massa bananfärgade apor, som dessutom har ekonomiskt stöd från sina hemländer.

Tala om konkurrens på lika villkor! Nej, vi har inte skuggan av en chans längre. Vi byggde upp det hela, gjorde grovjobbet och jämnade vägen och resultatet är att hunnerna galopperar in på arenan. Svenska Fotoimportören AB kan för att uttrycka sig diplomatiskt dra åt helvete med musik, avslutade Hugo Hessfeldt och tände en sjätte cigarett, såg på glöden och konstaterade hest, medan han flyttade över sitt intresse till kajutans tak, att den var ytterligare en spik i kistan. Han betraktade spikens blå rök, som letade sig upp mot mahognytaket samtidigt som han frågade. Var det något mer?

– Det var mycket på en gång vill jag lova, sa Silversporre med en suck och tog en extra stor klunk ur ölglaset med den välbekanta gravyren. Att det var så illa trodde jag faktiskt inte men så är jag ju å andra sidan inte affärsman till professionen.

– Jo, Henrik lille, hela den här situationen började spira omkring början av nittiotalet och farten ökade hela tiden ju närmare millennieskiftet vi kom. Grossister och agenter i hela branschen föll som mastfuror till höger och vänster, om liknelsen tillåts nu när vi är på sjön. Alla de som inte såg skriften på vägen, underförstått den elektroniska och digitala frammarschen, stupade. Man var på sina håll för korkade för att anpassa sig. Den kemiskt baserade fotografin fick helt enkelt ge vika för elektroniken. Det här nya årtusendet, bäste Henrik, innebär en helt ny era inom den fotografiska tekniken och jag har ta mig tusan inte haft lust eller ork att hänga med, eller ska vi säga, börja om från början om bror förstår.

Här avslutade Hessfeldt sin utläggning om fotobranschen med en hostattack av en magnitud endast en äkta nikotinist är mäktig. Glas klirrade i kajutans hyllor av tryckvågorna. Han såg på sitt besök, lade huvudet på sned, fumlade med en ny cigarett och i ett anfall av någon sorts medkänsla med fotografyrket tillade.

– För lång tid framöver finns det utrymme för den typ av kvalificerad och traditionell fotografi som du representerar Henrik. Men du och dina medbröder kommer ändå att vara en liten och något speciell grupp inom den totala fotografin ungefär i likhet med vad som hände inom tryckerinäringen då blysättning ersattes av fotosättning. Det lär för övrigt fortfarande finnas några blytryckerier kvar i landet har jag hört.

Nu brann en tändsticka i Hessfeldts högra hand och snart drog han in röken från en nytänd cigarett. Han släckte tändstickan med expertens hela nonchalans genom att knäppa till den med ett finger utan att se på lågan.

– Kanske du skulle ta det lite försiktigare med rökandet, försökte Silversporre lamt, för att ha något att säga.

– Ha, försiktigt, rökande, utbrast Hessfeldt med hög röst. Fan, gosse du har nog fortfarande inte förstått vad det hela handlar om. Du låter ju som en pensionerad skolfröken. Sluta röka kan man ju om man har lust men så blir man klippt av en spårvagn på Djurgårdsbron, som man inte ens visste fanns där när man minst anar det. Nej du bror, har man varit med och krigat ett tag har man lärt sig att hålla ordning på sina prioriteringar. Gör vad du har lust med så länge du kan och vill, det är ett gratis råd du kan göra vad du vill med. Jag bjuder, vill du ha en ny öl förresten?

– Tack gärna, svarade Silversporre, man blir törstig på sjön, förbaskat gott öl förresten. Jag håller med dig i princip men vill ändå tillägga att det visserligen går att prata, verkligheten är ju något helt annat, eller hur? Jag menar det där du säger om att göra vad man vill. Riktigt så enkelt är det väl ändå inte?

Nu började Hugo Hessfeldt bli otålig då han alltid hade haft svårt att trivas i sällskap där det varit för många om och men närvarande. Skall nu Silversporre sälla sig till den skaran också blir jag tokig tänkte han och spände blicken i vännen med orden.

– Då jag är i samma beknip, för att återigen använda en nautisk term, som du så tycker jag fan i mig att vi skall göra något åt det. Vet du bara var pengar finns att hämta skall vi nog med förenade ansträngningar och knipta käftar se till att tillgångarna blir omdistribuerade så att pengarna hamnar i rätta händer.

– Du menar en bank eller en värdetransport då? sa Henrik, med något trevande i rösten.

– Visserligen kommer jag ihåg att du lumpade vid Svea Livgarde som någon sorts efterbliven skyttesoldat så vapen kan du nog handskas med men det är för mycket smällande och oväsen i samband med väpnade rån, det passar idioter och gorillor, som för övrigt oftast åker fast. Främst på grund av alla järnvaror de släpar med sig. Nej, skall det göras skall det utföras med finess och något av elegans över det hela så att snuten tappar tråden redan från början.

Hugo Hessfeldt reste sig upp och började göra sig klar för avfärd vilket i det här fallet innebar att lämna båten och gå hem. Han slog huvudet i överdelen på kajutans dörrfoder och utropade.

– Vackert, nu får jag ett ärr till att resonera om.

– Jag kan köra dig jag har bilen på parkeringsplatsen här intill.

– Behövs inte, jag bor numer i den gröna stugan på samma sida som Djurgårdsbrunns Wärdshus, fick överta kontraktet via en affärskontakt, rena bonnturen. En promenad och lite luft skadar inte.

När de kommit till parkeringsplatsen en bit ovanför segelsällskapet var alla de bilar som stått uppradade där då Henrik Silversporre anlänt i den tidiga aftonen redan borta och hans eget fordon såg något övergivet ut när det nu började närma sig midnatt.

– Se på fan, konstaterade Hessfeldt, en Mercedes-Benz. Märkligt att alla framgångsrika, ta det inte personligt, fotografer numer till varje pris skall ha en fyrhjulsdriven bil. Dom där behövs bara i Afrika käre vän, här kör vi på asfalt. Har du inte lagt märke till denna modernitet? Strunt i promenaden vi tar bilen så jag får känna hur den är att åka i. Jag visar vägen, det tar bara två minuter och så parkerar vi bakom huset. Finns ingen anledning att annonsera ut att man har besök av en som färdas i en kärra som är lätt att känna igen.

Sakta och så tyst som det nu var möjligt körde Henrik Silversporre in bilen bakom den gröna stugan medan Hessfeldt viskade anvisningar till honom, som om någon skulle kunna ha hört vad som yttrades inne i bilen om han använt vanlig samtalston. Men konspiratoriska vanor tog väl överhand tänkte Silversporre. När Hessfeldt ljudlöst öppnade ytterdörren hade de båda männen redan en känsla av att de var sammansvurna. Man stod inför gemensamma ekonomiska problem, som måste lösas till varje pris med tonvikt på det senare. I riktning från Värtan hördes en utdragen signal från ett fartyg i vårnatten och på toppen av Kaknästornet lyste ett rött varningsljus, som ingen på marknivå tog notis om. Aktörerna var i färd med att inta sina platser i den gröna stugan, nu fattades bara regin.

2.

ASHLEY PARKS VAR UPPRÖRD. Därom rådde ingen tvekan, trots att hon stod med ryggen vänd mot sin make, han hade lärt sig att tyda tecknen. Hon stod med händerna stödda mot höfterna och betraktade den sparsamma trafiken som tog sig runt Danderydsplan. Det var inte många bilister som letade sig fram till denna del av Östermalm och de som gjorde det kände trakten väl och bodde oftast i närheten i själva Lärkstan. Andra bilister var hopplöst förlorade och hade många gånger svårt att hitta ut ur labyrinten. Hon hade själv ofta undrat vad systemet med denna allmänna virrighet hos stadsplanerarna låg. Utan att ta blicken från det hon betraktade sa hon i en ton, som var lugn men klart irriterad.

– Tycker du inte själv att det är på tiden att du tänker om?

– Vad menar du, tänker om, kom det från Henrik Silversporre med en röst präglad av den förolämpning han kände sig utsatt för.

– Ja, du vet mycket väl vad jag menar. Ditt fotograferande leder ju numer till ingenting och så har det varit de senaste två åren och det skall väl inte jag behöva påminna dig om.

– Vad vill du att jag skall göra då?

– I alla fall ingenting om du förstår vad jag menar. Vi lever faktiskt enbart på mina inkomster numer. Du har fått pengar till ett elegant kontor och en påkostad ateljé med utrustning som krävt hart när astronomiska summor. Hon gjorde en paus och andades djupt, en yrkesvana, innan hon fortsatte. Dessutom har jag väldigt svårt att förstå varför du nödvändigtvis skall behöva åka omkring i en bil som kostar lika mycket som en sommarstuga. Notera käre Henrik att jag inte överdriver, avslutade hon.

Innan hennes make yttrade sig kunde han inte låta bli att med beundran reflektera över att hans hustru efter bara några år i det nya landet talade en fullständigt felfri svenska. Inte bara det, uttrycken hon använde satt alltid på rätt plats och han tyckte det var enastående.

– Det var en salva vill jag lova, fick han ur sig, är det mitt fel att tidskriften Excellence inte blev det man hade hoppats på i den här delen av världen?

– Jag har inte sagt att det var ditt fel men man kan inte låsa fast hela sin tillvaro i ett yrke som ditt vid en enda produkt. Redan då den