Strypt, redaktörn

By Stigbjörn Bergensten

Ännu ett mordfall. Ännu ett lik att tvingas fotografera. Bosse Larsson undrar hur hans liv egentligen blev såhär. För tredje gången har stjärnreportern Gorm Willer dragit in honom i något han helst skulle slippa. För vem vill egentligen hålla på att fota döingar? Den här gången är det fiskaren Emil Sjögren som fått sätta livet till. Strypt i sin egen gungstol, i stugan på familjen von Barcks ägor. Friherren själv ringde förstås Gorm innan han ringde polisen. Vem gör ens något sådant?En rad omständigheter gör fallet med den strypte fiskaren riktigt intressant. Varför befann sig landshövdingens bil i närheten när mordet skedde? Att Emil Sjögren i hemlighet var miljonär borde vara ett solklart motiv. Men vem visste egentligen om det? Ju närmare sanningen Gorm kommer, desto farligare blir situationen för både honom och Bosse. Och om de inte aktar sig, ja, då kan det faktiskt gå riktigt illa... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726655681

Book preview

Alla personerna i denna berättelse är påhittade och alla eventuella likheter med verkliga människor är tillfälligheter. Händelser och miljöer kan dock vara autentiska men har av författaren fritt bearbetats för att passa in i den av fantasin skapade handlingen.

Personerna i denna bok:

I

Först senare tänkte jag på den. Doften. Det luktade inte fisk, utan mer som förrummet till en herrtoalett där någon sålde rakvatten med myskdoft. En gång i Bryssel, jag tror det var på järnvägsstationen som utgjorde slutet på färden in från flygplatsen, hade jag varit mycket angelägen att söka upp en herrtoalett, och när jag äntligen lyckades leta rätt på en stoppades jag i entrén av en kvinna som ville ha ett antal belgiska franc för att släppa in mig. Hon satt vid ett bord och på bordet fanns ett porslinsfat och i fatet låg en hög av mynt. Till vänster fanns herrtoaletten, till höger damernas.

Jag hade betalt nästan vad som helst för att få komma in, men nu med Hjälmaren framför mina ögon tänkte jag inte på pengarna utan på doften från just toaletten i Bryssel – en blandning av finare salonger och urin. En blandning av förnämitet och snusk. Just den doften, eller åtminstone något som liknade den, var vad som fanns i Emil Sjögrens stuga.

I Bryssel hade jag inte haft en enda simpel belgisk franc. En vänlig och medlidande belgare såg till att jag verkligen kom in på toaletten. Men det är en helt annan historia.

Jag stod nu och såg ut över Hjälmaren. Isen var borta och därmed också vintern. Det var den sjunde mars. Naturen var grå och brun och dyster. I diken och bakom stora tallar kunde man fortfarande hitta drivor av snö. Hjälmarens vatten var blåsvart och jag försökte lista ut vad öarna hette som omgav Vinön. Vinön och Valen var de enda öarna av vikt i Hjälmaren. Resten var mer att betrakta som holmar eller skär. En sur och grinig himmel hängde över oss och våren ville inte ens avisera sin ankomst.

Bakom mig kunde jag höra Gorm tala med friherre Axel von Barck. Det var mest Gorm som talade och helst hade jag nog önskat att jag sluppit höra konversationen. Rösterna kom från den lilla fiskarstugan som jag just vänt ryggen åt för att för en stund blicka ut över Hjälmaren, få frisk luft och slippa se vad som fanns i stugan.

Från stugan ned till stranden var det ungefär tjugo meter. Där nere stod ett par prydliga och moderna redskapsbodar och utanför dem hängde nät i flera rader.

Gorm berättade för friherren vad som var lämpligt att säga till polisen. von Barck hummade och grymtade, vilket möjligen kunde tyda på att han instämde i vad Gorm sa. Ett olyckligt val i så fall.

– Jag har inget förtroende för polisen. Det här är ett uppdrag för mig och jag kommer att lyckas, det känner jag redan på mig. Det är inte första gången jag har med mord att göra, hörde jag Gorm säga där inne i den lilla stugan. Jag tog blicken från Hjälmaren för en sekund och såg bort mot dem i stället. Både Gorm och friherren hukade sig en aning i dunklet när de talade till varandra, ängsliga att annars slå huvudet i en av balkarna som höll uppe den lilla stugans tak.

Ja, herregud, vad är det som händer? Varför just jag? Jag, en helt vanlig fotograf på en helt vanlig tidning. Jag, som inte ens är en bra fotograf utan en medelmåtta. En fotograf som förlorat gnistan, sa man bakom min rygg när man trodde att jag inte lyssnade. En fotograf i utförsbacken, tror jag den exakta beskrivningen löd. Varför i all världen ville tidningens stjärnreporter Gorm Willer samarbeta med just den där Larsson? frågade man sig säkert också. Det gjorde även jag. Särskilt en sån här dag. Varför måste Gorm välja just mig när han hittar mördade personer?

– Jaha, jag tror att allt är klart.

Gorm steg ut ur stugan med friherre von Barck bakom sig. Eller rättare sagt, de två männen kröp ut ur den. Även jag hade fått huka mig när jag klivit ut.

– Är allt klart? Så bra då. Kan vi återvända till Örebro nu? undrade jag.

– Nä, inte än. Vi har lagt upp strategin, alltså. Axel och jag. Nu ska Axel ringa till polisen. Om en stund. Han blandar inte in oss. Jag tror att det är bättre att du och jag bedriver spaning på egen hand, utan att polisen känner till att vi känner till.

Stjärnreporter Gorm Willer kluckade till med rösten. Synnerligen opassande, tyckte jag.

– Alltså, jag vill att du går in igen och tar några bra bilder av Sjögren. Det kan vara bra att ha i fortsättningen.

I fortsättningen? Bra att ha? Bilder av en strypt fiskare? Det var något av det mest obehagliga jag sett fast kanske inte lika skrämmande som en mördad diamanthandlare ¹ och en till döds knivskuren pianospelare ² som jag på grund av Gorms agerande tidigare tvingats iaktta.

Naturligtvis borde jag ha protesterat, men jag känner ju Gorm och vet att protester för det mesta inte lönar sig, särskilt inte om man är en helt vanlig fotograf som råkar ha en annan uppfattning än Örebro Dagblads ledande nyhetsreporter.

– Okej, okej. Men jag begriper inte vad du ska använda bilderna till. De går ju inte att publicera. Särskilt inte om vi nu ska säga att vi överhuvudtaget inte har varit här. Men jag tar väl bilder ändå, vad det nu ska tjäna till, suckade jag.

Fiskarstugan var timrad, blågråa stockar färgade av tid och ständig sjöbris som lagts till varandra vid en tid när fisket var en näring att räkna med längs Hjälmarens stränder.

Jag hukade mig än en gång och klev in. Inne i stugan lyste en ensam glödlampa instängd i en glaskupa som hängde från taket. Först såg jag ingenting i mörkret, men efter en stund började jag urskilja den lilla stugans möblemang.

Stugan hade bara ett rum. Ett rangligt träbord stod i mitten och kring det fanns tre pinnstolar av äldre modell. I vänster hörn fanns en järnspis och ovanför den hängde kastruller och stekpannor i en prydlig rad. Där fanns också en vit emaljerad vask som såg ut att lysa i det mörka rummet.

Nu var det inte möblerna som tilldrog sig mitt intresse. Det var inte heller för möblernas skull som Gorm skickat mig tillbaka in i stugan för att fotografera. Nej, han ville ha bilder på Emil Sjögren, fiskare och stugans invånare. Här inne vilade den säregna doft som jag först senare skulle förknippa med besöket i Bryssel.

Emil Sjögren satt bakåtlutad i en gungstol och hans kroppsställning såg inte bekväm ut. Huvudet hängde bakåt utanför ryggstödet. Hans händer såg ut att hålla krampaktigt om halsen, precis som om han hade försökt att strypa sig själv. Så var emellertid inte fallet. Det hade nämligen någon annan redan sett till. Runt Sjögrens hals var ett läderbälte lindat och den gamle fiskaren var strypt till döds av denne någon.

Jag är alltså en vanlig fotograf, men samtidigt en ovanlig fotograf. Mord med pennkniv och förskärare har jag alltså fått ta del av. Däremellan en stackars man som slängts i en förbränningsugn, men den händelsen slapp jag bli vittne till. Nu var det alltså dags att ta bilder på en fiskare vid Hjälmaren som avlidit sedan någon virat ett läderbälte runt hans hals och sedan dragit åt. Jag tvivlar på att det finns många fotografer som varit med om något liknande. Örebro Dagblads allra bästa fotograf, som vi kallar Konstnären, har absolut inte varit med om något sådant och ändå är han i motsats till mig ingen vanlig fotograf.

Det var svårt att få in Emil Sjögrens hemska gestalt i sökaren. Ljuset var för svagt. Men jag kunde ju se honom rakt framför mig. En man i sextioårsåldern, eller möjligen något mer. Kanske till och med sjuttio. Mager och senig kropp, som ett hårt liv på sjön och en diet av gös torde ge. Han hade ett väderbitet ansikte, rödaktigt, med markerad haka, kraftiga kindknotor, ett grått hår som lämnat plats för en kal hjässa med samma rödaktiga färg som ansiktet i övrigt. Läpparna var smala och bestämda och mellan dem stack tungan fram som på en reptil. Blicken – ja vad tror ni blicken på en strypt människa säger? – var innehållslös men skrämmande. Hans klarblå ögon hängde nämligen nästan utanför ansiktet. Det här hade jag svårast med. Jag såg hans overkliga ögon när jag tittade över kameran. I sökaren var de försvunna.

Ansiktet var förvridet, präglat av smärta och skräck och förtvivlan. Jag såg en bild av en människa som kämpat för sitt liv. Och förlorat.

Det fanns inga andra spår av strid i den lilla stugan. Sjögren satt i sin gungstol precis som om han hade planerat att sitta där och bli strypt. Sannolikt hade han känt sin mördare. Men varför tänkte jag så? Jag var ingen detektiv. Jag var inte ens en stjärnreporter som Gorm Willer, van att lösa komplicerade mordfall.

– Jag har tagit bilderna. Jag var tvungen att rikta blixten direkt mot honom. Stugans tak var ju becksvart. Ingen mening att försöka få någon bra bild därinne. Men den kommer väl inte heller till någon användning så det spelar ju mindre roll, sa jag, det sistnämnda mest till mig själv.

Gorm Willer nickade åt mig. Jag såg att friherre von Barck var nästan lika lång som Gorm som med sina 191 centimeter var längst av alla på redaktionen.

Gorm och friherren stod och talade med varandra. Gorm vajade som han brukar göra när han antingen är upprörd eller upphetsad. Det inträffar tyvärr rätt ofta. Hans trenchcoat var som vanligt öppen och fladdrade i den lätta men kyliga vinden som svepte in från Hjälmaren. Gorms långa hårtestar fladdrade också i vinden.

Bakom de två resliga medelålders männen såg jag konturen av Hjelmarsborg, släkten von Barcks mäktiga herresäte som från en kulle blickade ut över Hjälmaren. En gång hade denna herrgård legat direkt vid Hjälmaren, men efter den idiotiska sjösänkningen i slutet av 1800-talet hade den hamnat med ett betydande stycke onödig åkermark emellan, som nu låg i träda och inbringade den friherrliga ägaren ett antal tiotusen av skattebetalarnas pengar.

– Alltså, du kom ner till fiskarstugan vid tiotiden. Du såg att dörren stod öppen fastän det inte var mer än ett par grader varmt. Jaha. Och då gick du in utan att knacka och fick se Sjögren sitta där alldeles död i sin gungstol. Och sen ringde du mig. Ja, det var väl klokt. Men nu måste du ringa polisen. Det finns liksom inget annat att göra. Det blir väl kommissarie Dolk som tar hand om fallet. Han tar hand om alla mordfall, tror jag. Han löser inget av dem. Det gör jag. Men säg inte till polisen att du har talat med mig eller att jag har varit här och kollat, så att säga. Det kan stanna oss emellan. Tids nog kan vi berätta hur det var. När jag har löst fallet, så att säga, sa Gorm.

Han såg yngre ut än de 43 år han var. Han är verkligen pojkaktig, tänkte jag. En blandning av charm, dumdristighet, mod, intelligens och vansinne. Antagligen hade han suttit inspärrad om han inte varit journalist.

Axel von Barck var jämnårig med Gorm. De hade gått i skola tillsammans eller gjort lumpen samtidigt eller något sådant. De var i alla fall goda vänner sedan länge. von Barck hade en betydande mage och inte längre så mycket hår på huvudet, annars såg han ut att vara en väl bibehållen fyrtiofemåring. Han bar en ljusgrön jacka från Peak Performance och kring halsen hade han knutit en vinröd sidensjal. Chict, minsann. Hans hustru Antonia von Barck, född Leijonhufvud, sas vara en av Örebros vackraste kvinnor. Ja, det var Gorm som hade sagt det.

Friherre von Barck lyssnade uppmärksamt på Gorm, men jag tyckte mig se en smula tvivel i hans blick. Eftersom han kände Gorm sedan gammalt var det inget att förundra sig över.

– Ja, det blir nog bra med det där, med mordgåtan och så. Men det finns mycket att berätta om fiskare Sjögren. Han var ingen vanlig man och jag tror nog att jag vet motivet till mordet. Jag kan till och med säga att det här inte kommer som någon direkt överraskning.

Hans röst hade en bitter ton. Det verkade som om han förebrådde sig själv för mordet. Att han kunde ha förhindrat det.

– Följ med upp till huset. Vi tar en kopp kaffe så ska jag berätta.

Gorm och von Barck gick jämsides på den lilla stigen upp från fiskarstugan vid Hjälmaren mot Hjelmarsborg, en vitkalkad herrgård med grönt koppartak som vakade över sjön från sin upphöjda plats och som kunde ses från vartenda skepp ända bort från Björkön och Mellanfjärden och ut mot Vinön och Valen.

Hjelmarsborg ligger på norra Hjälmarstranden och bara ett av de många herresäten som finns kring Hjälmaren. Herrgården har över 20 rum, men von Barcks använder nog inte mer än hälften. Det räcker nog väl, antar jag.

– Vi sätter oss i biblioteket. Jag ska ropa på Antonia, sa von Barck.

Han visade in oss i ett rum med läderfåtöljer utplacerade runt ett bord med knottrig kopparskiva. Väggarna var täckta av bokhyllor som innehöll både oläsbara klassiker och mer moderna bästsäljare. Jag brukar alltid kolla vad folk har i bokhyllorna. Det säger en hel del om dem, nämligen. Ingen tror att fotografer läser böcker, men det gör jag. Gorm däremot, den store reportern, läser sällan skönlitteratur.

Antonia von Barck gled in i rummet. Lång och smal och med det bruna håret uppsatt i en knut. Hon hade en blå klänning med grå ränder och den gick ända ned till anklarna. Visst var hon vacker, en sån där sval skönhet som jag antar passar till en adelsman. Men inte min typ. Jag gillar mer sensuella kvinnor.

Hon gav Gorm en kram och hälsade mer formellt på mig. Hon såg väldigt nöjd ut, trots att hon måste ha varit medveten om vad som hänt i fiskarstugan nere vid sjön.

Vi slog oss ned i varsin läderfåtölj, och det såg ut som om någon av oss när som helst skulle börja dela ut bridgekorten.

Ingen sa något. Efter någon minut kom en ung flicka in i rummet med en bricka. Hon var klädd i svart klänning med vitt förkläde. Precis som det ska vara i en herrgård. Flickan såg mycket latinsk ut, hade våldsamt röda läppar, kolsvart hår och en konstgjord ros nedstucken i håret. Rosen hade samma färg som hennes mun. Utan att säga något placerade hon ut blå ostindiakoppar på kopparbordet och slog upp svart kaffe. En liten porslinsskål med praliner fanns där också och en kanna mjölk.

Hon försvann diskret ur rummet, fortfarande utan att öppna munnen. Det enda man hörde från henne var fraset från klänningen när den slog mot dörrkanten då hon gick.

– Det var Felicia. Hon är från Uruguay. Det är en lyx vi unnar oss, den sista lyxen man kan ha förmodar jag. Dessutom är den olaglig eftersom vi inte betalar några sociala avgifter för henne, sa Antonia som svar på våra outtalade frågor.

– Så kan det vara. Alla är vi brottslingar på ett eller annat sätt. Ingen går fri. Ni får gömma undan henne när kommissarie Dolk dyker upp, sa Gorm, och jag suckade för mig själv och sjönk ännu lite längre ned i den fina läderfåtöljen.

Samtalet tystnade igen och vi satt där alla fyra och drack vårt kaffe och det enda som störde stillheten var Gorms överdrivna vispning av sitt kaffe. Han som inte ens använde socker, varför skulle han hålla på och slamra med skeden på det där sättet?

Det var åter Antonia von Barck som bröt tystnaden:

– Men här kan vi väl inte sitta? Måste vi inte ringa polisen? Stackars Sjögren som ligger död där nere och vi sitter här och dricker kaffe precis som om ingenting hänt? Axel, ska du inte ringa polisen?

En klok kvinna. En mycket klok kvinna. Äntligen någon som sa något vettigt. Ringa polisen, det var precis vad vi skulle ha gjort för länge sedan. Och jag borde inte alls ha varit där. Jag hade ingen som helst funktion att fylla, allraminst att ta bilder som inte kunde användas. Hela idén var idiotisk.

I stället för att lyssna på friherrinnans förnuftiga uppmaning verkade Axel von Barck lätt irriterad:

– Det är bra raring, men det finns saker som du inte förstår. Jag ringde Gorm först eftersom han har viss erfarenhet av mord och jag ville ha ett gott råd. Sjögren är död. Det är ingenting att göra åt det. Sjögren har säkert varit död sedan i går. Mördaren är inte kvar här i knutarna och det finns inga bevis som kan undanröjas. Men jag måste berätta hela historien för Gorm innan polisen kommer hit.

– Jaha, det finns säkert saker som jag inte förstår, men det vore bra att få veta vad jag ska säga till polisen. Att du har suttit här och berättat historier för Gorm i stället för att ringa? Är det vad jag ska säga?

– Du ska inte säga något alls. Det är inte säkert att du blir förhörd, men blir du det får du absolut inte säga att Gorm varit här. Det är en hemlighet, än så länge i alla fall. Låt mig sköta polisen när det är dags.

Nu lät friherren mer än irriterad. Rentav lite arg.

Antonia von Barck tog sin kaffekopp i handen och reste sig upp. Hon var verkligen lång. Kanske till och med längre än jag. Hennes gröna ögon blixtrade till.

– Lycka till med era hemligheter och historier. När ni är klara kan Gorm höra av sig till mig. Det finns nämligen något som jag kan berätta som möjligen kan ha något samband med mordet eller kanske någon annan mystisk händelse som kan intressera en tidningsman.

Hennes röst var kall som en bandymatch på Vinterstadion.

Gorm tittade på henne och såg obehagligt förtjust ut. Som ett barn som just fått veta att en härlig present väntade.

– Ja, ja, jag säger till innan vi går, sa han, utan att sudda ut det förtjusta flinet ur ansiktet.

Hon försvann ut ur rummet och lämnade en angenäm doft av Yves Saint Laurent och flera frågetecken efter sig. Dörren stängdes med ett diskret klick och nu var det liksom upplagt för tremanswhist i stället.

Men friherre Axel von Barck hade inget kortspel i tankarna utan ville i stället berätta om motivet till varför en enkel och till synes fattig fiskare vid namn Emil Sjögren mördats.

II

Friherre Axel von Barck lutade sig tungt bakåt i fåtöljen och knäppte händerna framför sig i knät. Så började han sin berättelse.

"Jag övertog Hjelmarsborg 1980. Gården har visserligen varit i släkten von Barcks ägo i över tvåhundra år, men det var min pappas bror som hade den ända fram till sin död.

Vår familj har ju bott inne i Örebro under hela min uppväxttid. Jag har faktiskt inte vistats så mycket här ute på Hjelmarsborg eftersom far och farbror inte kom så bra överens.

Men farbror hade inga egna barn och när han gick bort var jag och mina två bröder arvingar till gården. Ingen av dem ville bosätta sig vid Hjälmaren eller ta hand om gårdens lantbruk. Herregud, här finns över 300 djur! Även jag tvekade inför att bli bonde på heltid. Men det har ju gått bra. Väldigt bra.

Vi flyttade alltså hit 1980. Jag var 29 år, hade just gift mig och hade en lovande affärsrörelse på gång. Så blev jag plötsligt fin adelsman och bonde. Alla här ute på landet kallar mig baron. Det kändes väldigt konstigt först, men nu är det okej. Det är så att jag själv tänker på mig som baron von Barck. Ganska lustigt faktiskt.

I farbrors testamente fanns Emil Sjögren. Inte så att han fick ärva något, men han skulle få bo i sin stuga så länge han ville och ingen hade rätt att avkräva honom någon hyra. Han skulle också få nyttja Hjelmarsborgs fiskevatten för eget bruk och även sälja fisk som han tog upp.

Jag visste ingenting om Emil Sjögren då. Jag visste inte om hans existens förrän jag tog del av testamentet. Jag visste inte heller var stugan var belägen.

När flyttbestyren var överstökade sökte jag upp Emil Sjögren. Han stuga ligger ju rätt nära själva huvudbyggnaden, men ändå ensligt. Man kan se den från sjön men inte från Hjelmarsborg och det går ingen väg dit ner, bara en enkel stig.

Jag gick ner till Sjögren och presenterade mig. Han var butter, men inte direkt ovänlig. Han talade med den där overkliga utpräglade närkingska dialekten som bara finns kring Hjälmarens stränder och på Vinön och Valen. Jag förklarade att han skulle få bo där så länge han ville och att han skulle få fortsätta fiska precis som på farbrors tid. Han tog emot beskedet utan att visa någon som helst tacksamhet. Han sa ingenting alls, om jag minns rätt. Men vi skakade hand och jag tror att han i alla fall pressade fram ett leende.

Hans fiskarstuga såg 1980 ut precis som den ser ut i dag och som den