Farlig besatthet

By Bob Van Laerhoven

Stramt, snyggt och chockerande – alla dessa historier har snedvriden kärlek som källa till våld. Den belgiska/nederländska författaren, Bob van Laerhoven, vinnare av USA Best Book Award 2014 i kategorin ”Mystery/Suspense” och Hercule Poirot Prize med sin kontroversiella roman, Baudelaire’s Revenge, länkar samman flera individers öden med djupa sociala förändringar. Van Laerhoven arbetade som reseskildrare i konfliktdrabbade områden från 1990 till 2003, och ekon av hans erfarenhet präglar dessa konfronterande och spännande berättelser, som utspelar sig under inbördeskriget i femtiotalets Algeriet; i ett koncentrationsläger under andra världskriget; i en peruansk gränsstad, där stöld är en dödlig konst; i Liberia under inbördeskriget på nittiotalet och i Belgiska Kongo under det blodiga upproret på sextiotalet. Omnia vincit amor, kärleken övervinner allt, som ordspråket säger. Men inte Farlig besatthet.

• Language: Svenska
• Publisher: BadPress
• Release date: Dec 24, 2017
• ISBN: 9781547512546

Book preview

HJÄRTAN SLÅR INTE PÅ BOKSTÄVER

Foton? Har du kommit för att ta foton av mitt rum, av mig?

För en bok, säger du? Det var som sjutton. På den tiden, i Algeriet, hade det fått mig att le.

I Algeriet, absolut, du hörde rätt. Ta en titt i lådan där borta, längst ned till höger. Ser du den där medaljen? Det är svårt att tänka sig, eller hur? En gammal sasa som jag, i sjuttioårsåldern, som nickar till i mysiga Home Saint-Lambert i Bryssel. Jag skämtar inte: Jag var en gång en boudin i det smutsiga kriget, i slutet av femtiotalet, för länge sedan, så länge sedan.

Min röst låter numera som en cirkelsåg, för många cigaretter förstår du, men på den tiden – som stupide Belge! – lät de mig leda sången när legionen gav sig ut i strid. En vacker baryton! Det var tider det, den gamla goda tiden.

Nous sommes des degourdis,

Nous sommes des lascars,

Des types pas ordinaires,

Nous avons souvent notre cafard,

Nous sommes des Legionnaires.[1]

***

Vad handlar din bok om? Handlar den om pensionärerna i denna stiliga byggnad som har samlats här för att ruttna i lugn och ro? Säg som det är, okej? Okej? Det finns mycket att gilla här, det är sant. När jag sitter i min rullstol i trädgården hänförs jag ofta av samspelet mellan glas och sten och de ständiga ljusväxlingarna det skapar. Förr i tiden tyckte jag aldrig att byggnader var vackra, förstår du? Byggnader var platser där fienden kunde gömma sig, platser att misstro. Men nu, unge man, kan jag se mitt förflutna i ljuset som speglar sig i allt detta glas. Vad annat har en gammal man än ett förflutet? Kan du öppna dörren, är du snäll? Ja, på vid gavel. Ser du muralmålningen på väggen i korridoren? Den tropiska scenen med palmträden och de enhetliga, glansiga färgerna? Det var exakt så jag trodde att Algeriet skulle se ut när jag landade där som ung soldat. Men verkligheten var långt ifrån solen, havet och sanden som visas på väggen därute. Dagens ungdom och deras heliga treenighet sol, sand och sex – vi kom inte ens i närheten av det. Plages var magnifika, men vi vallades in som boskap och det var en helt annan treenighet som väntade oss. Krigets treenighet: blod, skit och rädsla. Tro mig, unge man, svineri som du inte kan föreställa dig. Vår brutalitet och deras brutalitet, jag svär till Gud att min hals förvandlas till en öken när jag tänker på det. Var snäll och ta en titt i det där skåpet, plocka fram ett par glas och flaskan på den nedersta hyllan. Låt oss dela en droppe av det hårda virket. Det är redig sprit, jag lovar, en légionnaire känner skillnaden. Vi såg till att vi fick i oss tillräckligt med vätska, till och med i Algeriet, och efter att vi hade fått i oss några glas började min polare Bisserund och jag att sjunga

Pigalle, Pigalle,

das ist die grosse Mausefalle,

mitten in Paris.[2]

***

Det stämmer, sergeant Bisserund var en tysk soldat, en förstklassig tysk soldat kan jag tillägga, som räddade mitt liv mer än en gång, den där Bisserund med sitt kantiga ansikte och sin robusta lilla kropp. Det fanns andra tyskar i vårt kompani, riktiga svin kan man säga. Vår huvudinstruktör, en hundraprocentig skitstövel, var före detta SS. Legionens höjdare gillade den typen; de var de bästa instruktörerna. Bisserund var en underlig jäkel, jag svär. Han tillbringade varje ledig stund med näsan begravd i en bok. Han lovade gång på gång att han skulle lära mig att läsa och skriva. Ju äldre man är, desto svårare blir det. Jag var redan tjugotvå och kunde inte läsa ett ord. Vad förväntar du dig? Jag växte upp på en bondgård i Henegouwen och när farsgubben väl lät mig gå till skolan – högst motvilligt, tro mig – så stod tyskarna för dörren. Och när kriget var över var vi tvungna att arbeta hårt på gården för att få mat på bordet. Skolan var ett slöseri med tid. Bisserund planerade att lära mig att läsa och skriva, öppna upp bokstävernas värld, som kompensation. Men vi var mitt uppe i kriget och general Massu skickade ut oss på den ena ratissage efter den andra. Så det blev aldrig någonting av det. "Jean-Claude, brukade Bisserund säga. Jean-Claude, du har inte händerna för det, du har en björns labbar och arsel; det där är labbar, inte händer, du kommer aldrig att hålla i en penna." Du påminner lite om Bisserund, om jag får säga det, med de där lockarna och den där, hm, uppnäsan. Bisserund, min bästa polare... Det finns en stor likhet, vet du, men du är naturligtvis mycket yngre. Du är fotograf, du har en van blick. Bisserund var likadan, tro det eller ej. Och hans blick kom väl till pass i de mest omöjliga ögonblicken. Till exempel den där kvällen mitt i öknen, inte långt från Colomb Bechar, omringade av beduiner som sköt på oss likt galningar med sina gammalmodiga mynningsladdare. Och på nätterna gjorde deras kvinnor oss galna med sitt oändliga gnällande. Efter ett par timmar var mina nerver söndertrasade. Jag längtade efter att ge de där turbanerna vad de tålde, skjuta dem i bitar, fläka upp dem med min bajonett, och plötsligt var Bisserund där, med sitt sneda leende: Se däruppe, björnlabb, sa han. "Ser du stjärnorna, irrblossen på sammet? Jag var så här när att skjuta honom i bitar, men han hade en sådan spjuveraktig min att jag dunkade honom i ryggen och nästan kiknade av skratt, medan jag pladdrade på om att han var min polare, min satans bästa polare.

***

Skönhet, unge man, måste man ha blick för och det hade han, den Sauerkrauten. Hela mitt liv har jag mer haft blick för skit, ursäkta språket. Gud vet varför Bisserund gick med i legionen, vi pratade aldrig om det, men han hade studerat medicin tidigare och ville skriva en bok om våra upplevelser när vi båda kom hem. Vi kallade honom sergeant Baraka, det är arabiska för odödlig. Han överlevde allt: attacker med granatkastare i öknen, bombningar i Alger, eldstrider med griniga FLN-militanter. Sergeant Baraka kunde vara täckt med blod, skråmor och djupa sår, men fortfarande stå upprätt, stadig som en klippa. Det fanns ingen kula med hans namn på. Du, jag har en bild av honom här någonstans, vänta... Här, vad tycker du? Ser du likheten med dig? Lite grann, väl? Det kantiga ansiktet, den där näsan... Det kanske bara är jag, jag är lite närsynt numera. Men till och med din röst... Och så älskade han ju att fotografera. Du fotograferar byggnader, han föredrog kvinnor... Gillar du också att fotografera kvinnor? Aha, jag förstår. Män är desamma, till och med i min ålder. Det finns en sköterska här, crème-chocola, en söt ung sak... Vi gör det inte enkelt för dem, med våra dåliga andedräkter och de andra... hm... odörerna. Ibland luktar det värre i korridorerna här än i öknens latriner... Att bli gammal är bara en pina; du är fortfarande ung, njut av livet, det passerar fortare än