Strindbergsmördaren

By Jean Bolinder

Just som högmässan avslutats skär ett blodisande skrik genom Klagslövs by. Med prästen i spetsen beger sig hela församlingen till Edla Olssons hus, där de gör en fasansfull upptäckt. På mattan innanför dörren ligger den gamla damen alldeles blodig - och i allra högsta grad avliden. Men överraskningarna slutar inte där. När polisen anländer till platsen är kroppen plötsligt spårlöst försvunnen - trots att huset varit låst! Hur har det kunnat gå till?Författaren Johannes Jager är tätt bakom prästen när mordet på Edla Olsson uppdagas. Det är också han som ansvarar för nyckeln till huset under tiden som liket försvinner. De mystiska omständigheterna gör att han börjar undra om det är hans egna hemligheter som lett till detta fruktansvärda skeende. Kan det vara så att någon är honom på spåren? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726783247

Book preview

landsvägen

1

– Det är prästen som är mördaren, skrek den unga flickan argt och hennes väna ansikte förvreds av hennes stora arghet. Han mörda’na! Den snuskbocken! Den äcklige drägelbocken.

Ovanför hennes solljusa hår välvde sig den sydskånska himlen blå som hennes stora ögon var blå. Hennes kinder blossade röda, hennes läppar var fylliga och lockande och näsborrarna skälvde i vrede.

Och strax därpå kom hon med en deklaration som visade att hon var en konsekvent ung dam:

– Jag ska gå ur statskyrkan så fort jag blir arton. Det är säkert det!

Den gamla kvinnan som låg innanför den öppna stugdörren hade i varje fall tagit steget ur både statskyrka och alla andra jordiska förbund och sammanhang. Hon var stendöd, det var inte svårt att se. Den så nedrigt beskyllde prästen stod böjd över den döda. Han försökte ta puls där ingen puls fanns. Han letade efter livstecken, men inga sådana stod att finna.

– Hon är död, konstaterade han och skakade sorgset på huvudet. Men hon är fortfarande varm!

Dittills hade det hela förefallit mig overkligt. En länge närd aning om att allt inte var så fridfullt i vår lilla by som det kunde tyckas, hade brutalt besannats. Men jag hade inte förmått fatta det. Det som hände liknade mest en stumfilmsfars där man skrattar åt att folk ramlar och slår sig och får tunga järnspisar i huvudet.

Nu gassade solen över Klagslövs by och det var söndag eftermiddag i augusti. Inga gastar tjöt i dimman över havet, inga spöken gled fram efter strandpromenaden och inga strandvaskare reste sig i dyningarna och vacklade in mot byns pittoreska hus.

Hade olyckan nått oss i februaris snörök, oktobers gröndagar eller en becksvart natt när vinden låg på utifrån Östersjön hade det bara varit vad man kunnat tro och vänta.

I början av mars såg jag August Strindberg promenera genom ett av gatten nerifrån hamnen. Han var rak i ryggen och hade åtsittande mörk kappa – precis som på bilden från hans sista promenad på Drottninggatan 1912. Nu var det också snö i luften och han såg rakt på mig med nyfikna blå ögon. Den lilla mustaschen satt på överläppen och håret spretade.

Han bar inte hög hatt – det får mig att misstänka att jag tog fel på honom och någon annan. Han var säkert en äldre herre utan några som helst metafysiska egenskaper och ute på en promenad. Och när jag mötte honom passade han in i mina studier av Strindbergs värld, jag håller nämligen på att skriva en bok om den.

Kanske ska jag också berätta att jag går under namnet Johannes Jager och anses vara författare. Klagslövs by är den yttre verklighet som omger mig och kanske var spöksynen i mars en materialisering av min inre verklighet i den yttre.

Jag menar som så att jag levt så mycket i Strindbergs värld och tankar att jag till sist såg honom också.

Den gången var det snö och halvdunkel. En kväll för det overkliga och övernaturliga. Men nu var det som sagt solsken och sommar. Och mitt i allt detta bisurrande, blomdoftande, solångande och sjöbrisfläktande hade skriket kommit.

Kvinnans dödsskrik.

2

Skriket hade kommit just precis som prästen stod utanför den vita skånska kyrkan och tog menigheten i hand efter avslutad högmässa. Han hade närmare bestämt tryckt en valkig näve som tillhörde Anna Morén – en egendomligt skrudad, korpulent konstnärinna.

Jag såg dem själv stå där, prästen och konstnärinnan och jag hörde ropet skalla över nejden.

Slapstickfilmen vispade igång. Alla började springa med prästen i spetsen. Han satte kurs på Edla Olssons stuga nere vid strandpromenaden.

Östersjön gick gröngrå och vattnet glittrade i Solljuset.

Vår präst heter Karl Möller och är i fyrtioårsåldern. Han sprang visserligen väl men säkert var det vördnad för herden och ovisshet om vägvalet som fick de yngre församlingsborna att hålla sig bakefter. Hade det varit en ren löpningstävling hade prästen nog fått nöja sig med förslagsvis en poängplats.

Men nu kom han först.

– Tog guld! hade min nu elvaåriga dotter Maria sagt om hon varit med. Jag visste genom telefonsamtal (hon bor med sin mor, min före detta hustru, i Uppsala) att Maria just nu ägnade mycket tid åt att se på OS i Moskva. På teve och tillsammans med en kompis. Marias mor är så uppe i sin forskarkarriär att hon inte har tid över för ungstackarn.

Själv hade jag – för att använda samma terminologi – gått in på silverplats. Detta mest därför att jag inte deltagit i högmässan utan stått utanför kyrkgrinden och sett på omgivningarna.

Prästen ryckte upp stugans dörr. Därpå blev han och jag stående i dörröppningen. Flickan som trängde på bakom mig, kikade över min axel.

Hon andades häftigt i mitt högra öra och hennes andedräkt luktade gott av Toy.

Bakom oss började allt flera att trycka på.

Synen som mötte var motbjudande. Gamla Edla Olsson var död. Hon låg på en blek rya och var blodig i huvudet. Ljusrött blod hade skvätt i klumpar på mattan. Kroppen såg otymplig och omänsklig ut i det glesa ljuset från ett litet farstufönster och dörren där många stod och skymde.

Hennes ögon var öppna och brustna. Kroppsfärgen var blekt blå.

Bakom henne var ett avskavt element och genom dörren därbredvid kunde man se in i köket. Kastruller och porslin stod på en rostfri diskbänk.

– Jag går in, sa Karl Möller. Stanna här.

Det var medan han konstaterade vad alla såg, nämligen att Edla Olsson var död, som unga Vera Aginander kom med sina anklagelser. Hon skrek dem mer eller mindre rakt in i mitt högeröra.

– Snälla Vera, bad jag. Lugna ner dig nu.

När jag vred på huvudet kom hennes ansikte mycket nära mitt – så nära som man bara brukar ha kvinnoansikten när man ska kyssas. Detta gjorde mig starkt förvirrad och jag vred åter tillbaka mitt huvud. En gammal författare med stadgat rykte får sannerligen se till att han inte tas för ful gubbe.

Karl Möller föreföll dock inte bry sig särskilt mycket om anklagelserna. Istället kom han fram till mig och sa lågt:

– Det är ett våldsdåd, Johannes. Så vitt jag förstår. Någon har slagit henne i huvudet och … det är mord!

Rösten skälvde till och jag kände hur ett hugg av skräck fortplantade sig från mitt hjärta ut i bröstkorgen. Egoistiskt nog funderade jag samtidigt på vad detta kunde ha för betydelse för mig personligen och vilka följderna nu skulle bli.

– Jag låter kroppen vara som den är, fortsatte han. Jag … sluter inte ögonen eller … rör någonting. Jag låser stugan och ringer polisen.

– Det är nog bäst, höll jag beskäftigt med.

Han gick in igen, drog gardinerna för det lilla fönstret och gjorde sedan detsamma i köket så vitt vi kunde avgöra av ljudet.

– Han mörda’na! envisades Vera Aginander och verkade helt utom sina sinnen. Prästen mörda’na!

Karl Möller kom nu från köket och passerade genom farstuns dunkel i en liten krok kring den döda kroppen. Det verkade som om han inte förrän nu lade märke till Veras existens. Han såg beklagande först på henne och sedan på mig. Därpå sa han:

– Det är en av mina före detta konfirmander.

Tydligen ansåg han att det var något slags förklaring till att flickan uppförde sig som hon gjorde!

3

Karl Möller låste omsorgsfullt dörren och räckte nyckeln till mig.

– Ta hand om den du, Johannes, sa han. Medan jag går hem och ringer polisen. Ingen får gå in där nu. Det är du som har ansvaret.

Löjligt nog kände jag mig en smula smickrad av förtroendet. Mycket omsorgsfullt lade jag nyckeln i plånboken och stoppade sedan denna i innerfickan. Samtidigt försvann prästen runt knuten.

Det var den tredje augusti 1980. Jag hade tidigare på förmiddagen åkt taxi hem till Klagslöv efter en ganska våt författarträff i Malmö, kvällen innan. Övernattning på Kramer och frukost tillsammans med danska kolleger, innan det var dags att åka hem.

Chauffören hade känt igen mig och envisades med att prata strunt hela vägen. Som jag var trött och inte riktigt nykter, irriterade han mig åtskilligt och förmodligen var jag inte särskilt trevlig mot honom.

Han hade sett filmen Nattflickan som baserats på en roman jag skrivit. Själv menar jag väl att jag skildrat ett inre själsligt landskap och jag har för mig att det stod något i den vägen i motiveringen till ett stort nordiskt pris som jag fick för boken. Men min chaufför var mest intresserad av att tala om filmens nakenscener. Han hade tydligen mer än något annat attraherats av att Mari Pers sprang utan kläder i fullmånens sken bland Ales stenar.

Varför hon gjorde det – det intresserade han sig inte för.

Tyvärr tror jag att han representerar folkets röst. Och hans prat var som petande på en halvläkt sårskorpa. Den ömmade och var dröp fram i kanterna. Han fick mig att känna mig billig och köpt av marknadskrafterna.

Slutligen led dock pinan mot sitt slut. Medan hans lite gnälliga röst malde vidare i samma raspiga skivspår steg havet upp framför bilens kylare: grönt och grått och vitskummigt i den hårda vinden.

Taxin vek av och for genom Smygehamn med Sveriges sydligaste udde till vänster.

Klagslöv ligger mellan Smygehuk och Gislövs läge. Byn begränsas i norr av landsvägen Ystad–Trelleborg och i söder av havet. Sjön kallar fiskarna det.

Uppe vid landsvägen är bebyggelsen helt modern – lik den på andra spekulationsområden runt om i vårt land. Dyra och skrytiga hus på minimala jordplättar.

I ett sådant fusk- och prålhus bor jag, författaren Johannes Jager.

Johannes Jager. Lång senig, strax efter de sextio och med rött hår som inte grånat. Blå ögon och kraftig näsa. När man gör reportage om mig brukar man påstå att jag ser ut som en indianhövding.

Kanske säger det något även om man skulle kunna få det intrycket att mina fjädrar är lånta.

Helst hade jag velat bo nära stranden där lite av den gamla bebyggelsen finns kvar. Låga fiskarehus med blåmålade karmar och de obligatoriska porslinshundarna i fönstren. De där om vilka det påstås att man sålde dem på engelska kvinnohus eftersom det i lag var förbjudet att ta betalt för kärlekstjänsterna.

Kärleken levererades gratis men sjömannen fick istället inhandla ett par porslinshundar till kraftigt överpris. Och väl hemma gav han dem förstås till den troget väntande hustrun. Det påstås att många sådana hustrur sedan använde hundar som signal. Stirrade hundarna ut genom fönstret varnade de för att mannen var hemma. Hade de däremot nosarna riktade inåt rummet betydde det att det var fritt fram för älskaren.

Dubbel tjänst åt horeriet alltså.

Taxichaufförens dumma prat hade så rört om i mitt innersta att jag inte kunde somna på soffan som jag tänkt. Jag låg där och tänkte att jag var ett jävla fnask som lånade ut mina böcker till spekulerande filmmakare.

Inte var det någon skillnad mellan mig och damerna på de engelska 1800-talsinrättningarna. Gratis kärlek och extradyra porslinshundar. Idealistiskt författarskap och pengar från filmer som Nattflickan.

Missmodig lämnade jag soffans nötta läderbädd och gick mig att promenera i min by.

Det var en frisk och vacker dag med sol och skugga och vajande örtaprakt i alla trädgårdar. Mitt humör vände till det bättre.

4

I den vita skånska kyrkan pågick högmässa. Jag ställde mig utanför att lyssna på orgelspel och psalmsång. Det var fridfullt att vara därutanför, höra lagom mycket och slippa sitta fängslad i en trång träbänk. Jag får över huvud taget alltid myror i benen när jag vet att jag i anständighetens namn inte kan lämna en sammankomst.

Så strövade jag omkring bland de gamla gravarna. Läste namnen på länge sedan avlidna fiskare och bybor och begrundade den ojämlikhet som markeras av att hustrurna nämns som bihang och inflyttat rikemansfolk från staden har dubbelt och tredubbelt stora stenar mot den fattiga ortsbefolkningen.

Havet stack blått där bakom.

Så spelades utgångspsalm inne i kyrkan. Jag smet nerför stentrappan och ställde mig i solgasset vid södra kyrkogårdsmuren.

Så kom de ut, prästen och hans fårahjord. Prästen placerade sig vid utgången och tryckte allas händer. Karl Möller är, som jag nämnt, cirka fyrtio. Han ser mycket bra ut och har ett öppet och vänligt ansikte. Håret som inte visar tecken till att förtunnas eller försvinna är blont och ganska kortklippt. Han ler gärna och brett och då blixtrar hans vita tänder i det solbrända ansiktet, hur han nu burit sig åt för att bli solbränd denna regniga sommar.

Vårt planetsystems dvärgstjärna lyste upp den lantligt betagande tavlan. Det hela hade kunnat vara en reklamfilm för svenska statskyrkan om nu statskyrkan bara hade kunnat komma på att göra reklamfilmer.

Och så mitt i alltsammans, när solen brände som hetast och molnen ovanför det röda kyrktaket var som vitast och ulligast, ljöd det hemska skriket över byn.

5

Först kunde jag inte lokalisera varifrån skriket kom. Menigheten där uppe tycktes också förvirrad. Man stirrade sig frågande runt omkring och den kraftiga, i blommigt schabrak skrudade konstnärinnan som stått och pumpat prästens hand som om hon trott att han var en gammalmodig bensinpump, slutade pumpa och sa högt och tydligt:

– Va in i helvete var det där?

Prästen var inte den som i denna handlingskrävande situation lät sig sinkas av hennes lågteologiska spekulationer. Han gjorde sig snabbt fri från hennes hand och rusade i sprintertempo längs grusgången mellan sina döda församlingsbors sista vilorum.

Efter följde en klunga ännu levande församlingsbor. Unga Vera Aginander låg i täten och smällfeta Anna Morén kom på efterkälken. Jag anslöt direkt till kyrkoherden när han passerade och var honom i hälarna när han öppnade stugdörren. Och som jag redan berättat låg fru Olsson död därinnanför.

Vad som därpå hände har jag också beskrivit. Församlingens präst konstaterade att hon var död, utsattes för illasinnade beskyllningar av sin före detta konfirmand, låste stugan, gav nyckeln till mig och försvann för att ringa polisen.

Och vi andra stod kvar vid stugans ingång och undrade vad som skulle ske.

Ett par ynglingar försökte glutta genom fönstren men kom inte åt att se något eftersom prästen dragit för gardinerna. Inte heller lyckades de komma åt stugan från baksidan eftersom den där vette åt en trädgård, som på tre sidor var avspärrad med höga plank och på den fjärde av ett låst församlingshem.

Och efter en kvart var herden tillbaka hos sina otåliga får.

– Nu har jag varit hemma och ringt, upplyste han. Polisen kommer direkt. Det är lika bra vi åker och möter dom vid stora vägen. Kan du följa med, Johannes?

Jag nickade. Tydligen hade min vän och schackmotståndare prästen starkt förtroende för mig. Och naturligtvis var jag lika förtroendefull. Även om säkert många menar att en person som av en av sina egna konfirmander har utpekats som mördare, inte är att lita på utan vidare.

Ingen rök utan eld, säger folk som gärna tror även goda vänner om det värsta.

Och naturligtvis kunde det vara på det viset att jag åkte med en mördare.

6

Han hade en enorm Chrysler, som skulle ha anstått en raggare inne i Malmö snarare än en medelålders eller nästan medelålders präst på vischan. Chryslern som var grön och försilvrad stod parkerad vid församlingshemmet, inte långt från mordplatsen.

Vi satte oss i och han vred om nyckeln. Motorn vrålade igång. Vidundret till bil började vagga och guppa som en drucken kamel medan han gav sig till att backa ut från parkeringsplatsen under ett par stora och dovt susande ekar.

Medan vi for upp till vägen och ställde oss att vänta på polisen började det egendomliga i hela situationen att bli mer och mer uppenbart för mig. Jag befann mig faktiskt plötsligt mitt inne i en mordaffär. Och omständigheterna var sådana att jag inte skulle vara alldeles säker på