Du Janne!

By Jean Bolinder

Bilen, klockan och telefonen lägger plötsligt av i samma sekund. Hur är det ens möjligt? Ejnar får inte tag på Janne, som han egentligen skulle träffa nu. Istället flyr han åskovädret in i ett förfallet hus. Därinne upplever han saker han inte kan förklara - ser saker som inte borde vara möjliga. Och vad är det som luktar så fruktansvärt? Plötsligt är det som att ingenting känns verkligt. Allra minst kroppen som hänger i ett av rummen."Du Janne!" är en sinnesutmanande kriminalroman som balanserar på den tunna linjen mellan verklighet och fantasi. Och för att förstå början, måste du ta dig hela vägen runt till slutet...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726783124

Book preview

stöd!

1

– Du Janne!

Inget svar. Fortfarande inget svar.

– Du Janne! Så här är det. Objektivt uttryckt:

Plötsligt stannar Saaben, slocknar ljusen, upphör stereon att spela Hassan-sketchen My name is Luka.

Uppringaren bor på andra våningen på Kungliga Tennishallen som inte har någon andra våning.

Det ligger en grön nyans över landskapet. En enerverande grällgrön ton. Ute på Sundet är ett rostigt skepp förankrat. En tung klump på en plan yta men samtidigt och oförklarligt upphäver diset båtens tyngd och skrovet svävar uppe över horisontlinjen.

Vad väntade man på i den båten? Den hade legat där i flera dar.

Ejnar anstränger sig desperat att få igång bilen igen men den är obegripligt död. Så här har den aldrig tidigare betett sig. Ingenting hjälper. Bilen är totalt borta. Medvetslös.

Han är redan på väg att bli rädd och rafsar fram sin mobiltelefon för att försöka få tag på någon verkstad. I fjärran mullrar åskan. Dagsljuset sjunker men båten ute på vattnet tycks samtidigt bli tydligare. Och komma närmare. Det måste bero på någon optisk synvilla för skeppet ligger kvar där vid sin förankring. En tung klump och en svävande ballong.

På himlen över havet står en bakåtlutad dagmåne – nästan halv.

Ejnar ser sig i bilens backspegel. Han har ett utseende som inger förtroende hos män och som får kvinnor att förälska sig. Blå ögon med lätta skrattrynkor, mellanblont hår som börjat gråna, pojkaktigt smalt ansikte med bred och glad mun, ganska trubbig näsa och bestämd haka. Så ser en lättsam och positiv människa ut – en som därtill är ordhållig, kan fatta beslut och få andra att respektera dessa beslut.

För ett par timmar sedan var han inne i Lund och gick över Mårtenstorget. Då kom en färggrann ballong svävande lågt över hustaken. Det brummade från elden för varmluften och en av passagerarna viftade frenetiskt ner mot torget. Ejnar vinkade tillbaka och gick sedan till en uteservering för att äta. Han beställde lamm och fick vänta i vad som kändes som ett helt liv innan lammkotletterna anlände, flottiga och inte särskilt välsmakande. Han försökte skoja med servitrisen om att det tagit lång tid för restaurangen att slakta och stycka detta lamm men hon tyckte tydligen inte skämtet var roligt utan verkade sur.

Ballongen var försvunnen bortom konsthallens vägg.

Nu liknar skeppet där ute en ballong. På sätt och vis. Det är så långt bort att han inte ser någon människa på däck. Förmodligen sitter besättningen i sina hytter och spelar kort eller ser på video. Det måste vara trist att vara ombord på ett sådant skepp som bara ligger och väntar.

Väntar på vad?

Väntar på vem?

Ejnar försöker ringa på sin mobiltelefon. Men det vill sig inte.

Också mobiltelefonen är alldeles död.

2

Åskan kommer närmare. Ett första regnstänk träffar Ejnars högra hand.

Han ser sig omkring. Vägen är smal och inte asfalterad. Den buktar fram genom björkskog och inne bland träden ser han en kulle som verkar vara en gravhög från gamla tider. Mycket riktigt har man satt ut en tavla med upplysningar bredvid.

Ejnar ids inte gå dit för att titta och läsa. Han är irriterad på bil och mobiltelefon som inte fungerar. Det är rent ut sagt själve Fan att sådant händer just precis när han är på väg till ett viktigt möte. Ett avgörande möte.

Han tittar på klockan men även den har stannat. Allt har stannat och han minns inte ens vad mötet gäller.

Fan! Fan! Fan!

Han går en bit efter vägen för att se om han kan få mobiltelefonen att fungera bättre på detta sätt. När han var på semesterön upptäckte han att halva ön saknade kontakt med telefonnätet. Så kan det vara. Vissa platser ligger i telefonskugga. Kanske är det så här?

Men då var ändå inte telefonen helt död. Den fungerade men fick ingen kontakt. Nu är det annorlunda. Telefonen vägrar helt sonika att reagera. Kan det kanske vara åskan? Elektrisk energi i luften som slagit ut både bil, klocka och telefon?

Han ställer sig att se ut över vattnet. Långt bort ser han atomkraftverkets gråblå klossar. De representerar döden med sin hotande strålning. Osynlig död.

När saker händer oförklarat så försöker man hitta på en rad rationella orsaker till det som skett. Dessa orsaker tenderar dock gärna att bli långsökta och orimliga.

Kanske har man en mera näraliggande misstanke som man undviker därför att den är så obehaglig att man söker sig till andra, orimligare förklaringar.

Ejnar har en sådan misstanke som han undviker.

En förklaring som han inte kan acceptera därför att den är alltför skrämmande.

Åskan tilltar och regndropparna kommer tätt.

En bit bort får han syn på det vita huset. Han känner igen det och skyndar ditåt. Bilen får vara så länge men mobiltelefonen har han i fickan.

3

Det är i augusti den allra sista sommaren i hela årtusendet. Det är en ganska bra sommar, i vart fall har den varit bra de senaste veckorna. I vart fall har den varit bra för många. Den mördade presidentens son John-John som på sin treårsdag stod i stram givakt på faderns begravning, har störtat i havet. Alla har inte sommaren varit bra för. Varm och solig är den – ibland nästan för het och ljusdränkt.

Människan är ju aldrig nöjd! Än klagar hon på att det regnar för mycket, än på att det är svårt att uthärda all sol. Och när hettan dallrar över tillvaron tycks vintern eftersträvansvärd. Men en iskall januaridag ser man fram mot sommarens lust och fägring! – Hur ska människan egentligen ha det för att vara nöjd?

Det kan man fråga, tänker Ejnar och skyndar mot huset.

Huset är omgivet av höga lindar och just som han når fram under dem kommer regnet. Det är inget vanligt regn, det är mera som om en simbassäng välter och allt vattnet träffar honom på en gång.

Han kommer in under alléträden och ställer sig under ett av dem.

Trädets krona förmår på intet sätt stoppa skyfallet. Det blixtrar och dånar samtidigt. Det är som om hela tillvaron sprängs i bitar. Ejnar erinrar sig att det är farligt att stå under träd. Han tar om silverkorset som hänger om hans hals och mumlar en bön till Gud.

Så snabbt han kan, rusar han mot det stora vita huset i slutet av lindallén.

Hela tiden har han en känsla av att han är på väg in i en fälla. Det är den misstanke som han undvikit. Men nu måste han börja inse att de iakttagelser han gjort de senaste dagarna stämmer – ingår i ett mönster. Små, små detaljer som var och en för sig är oskyldiga, men som inpassade i ett mönster visar fram en fruktansvärd hotbild.

Kvinnan i snabbköpet som trängde sig före med en charmig ursäkt och ett leende. Barnet som frågade var han bodde. Ynglingen med kameran. Telefonsamtalet som inte genomfördes. När Ejnar svarade, lades luren bara på.

Flera obesvarade samtal från Okänd registrerade på mobiltelefonen.

Inget egendomligt i sig. Sådant händer. Men sammantaget!

Mannen med hunden. I parken. Ett par gånger nu. Samtal om ingenting.

– Jo, det är en rottweiler. Den är så snäll så! Klappa den gärna!

En ensam själ som söker kontakt kanske.

Men … kanske inte …

Ett mönster.

Båten som ligger och väntar ute i Sundet.

Fienderna är honom tätt i hälarna. Att bilen stannar, mobiltelefonen är död och klockan står är ingen slump. Alla krystade förklaringar till trots är sanningen den att Ejnars fiender nu håller på att komma ifatt honom.

Och egentligen har han inget ont gjort för att få dem emot sig. Man har tagit fel på person en gång och sedan har allt utvecklats ur detta.

Nå, Ejnar Olof Addelbin är en person som kan hålla huvudet kallt och som har klarat sig ur betydligt värre knipor än denna. Nu ämnar han lura dem än en gång. Men nog hade det varit en fördel om han kunnat få kontakt med Janne.

Frågan är om åskvädret som nu kulminerar är till för- eller nackdel för Ejnar.

Det kan sätta streck i räkningen för hans fiender. Det här är inte något man räknat med.

Husets uppfartsväg är förvandlad till en bäck. Han vadar fram i iskallt vatten.

– Du Janne! Var är du?

Janne syns inte till. Ejnar känner sig ensam som Robinson Crusoe på den obebodda öns ödsliga strand.

4

Han känner igen huset, har varit där många gånger. Men det är nu mycket länge sedan. På den tiden var det ett vackert och välbyggt hus där man kunde vara glad och förhoppningsfull.

Nu är allt förfallet. Allt har stupat i missmod och ångest.

Det är ett vitt tvåvåningshus med en balkong som bärs upp av ett par vita pelare i imiterad marmor, vilken flagnat och spruckit så att det murkna träet under syns. Hela det stora huset lutar och tycks på väg att rämna eller falla ihop. Här har ingen bott på länge, det kan man lätt se. Flera av fönsterrutorna är spräckta och kvarsittande glasbitar är vassa som huggtänder på ett vilddjur.

Rappningen är bitvis nerfallen och blottar underliggande brädkonstruktioner.

Det är som att se en förvirrad gammal människa naken. En åldrad prudentlig och på alla sätt sedesam fröken på ett vårdhem, vilken i senil desorientering klätt av sig alla kläder och blottar en åderbräckt och sned kropp, som aldrig blottades för mansögon ens när kvinnan var ung och kanske kunnat attrahera någon karl.

Nu är allt förbi och förfall och strippandet motbjudande. Det är oförskämt att titta men ändå tittar man. Könet med raggigt vitt hår, låren magra och blåtonade, magen spänd som skinnet på en trumma, brösten ett par nedhängande tomma påsar …

Dörren till huset står halvöppen och lutar sned mot det spruckna verandagolvet. Ejnar går uppför trappstegen och tränger sig in. Han är skyddad mot regnet och åskan och han befinner sig i en värld av halvskymning – grönt dunkel på grund av lövverket som delvis växer framför och täcker fönstren.

En grotta i snålt ljus.

– Janne, är du här?

De skulle mötts här, men Janne tycks ha missat mötet. Å andra sidan brukar han göra som han behagar. Han dyker upp och försvinner som det passar honom. Men denna gång har de avtalat mötet mycket noga.

Det ekar dovt i rummen men ingen Janne svarar eller visar sig.

Plötsligt kommer en katt farande över golvet. Den slinker ut genom dörren. Försvinner ut i ovädret med obarmhärtigt regn, skrällande åska och flämtande blixtar.

Ejnar Olof Addelbin, 63 år gammal, VD för och ägare av Addelbins Datatillbehör, står i det mörka rummet och ser sig om åt alla håll. Han är på sin vakt, kanske är det någon längre in som skrämt iväg katten.

Kanske är det hans egen ankomst som fick katten att fly.

Det är osäkert hur det är och viktigt att vara på sin vakt. Att inte låta sig överrumplas.

5

Han befinner sig i en stor hall med en trappa upp till andra våningen. Försiktigt sätter han högra foten på nedersta trappsteget och det knakar väldigt. Att ta sig uppför denna trappa förefaller inte bara livsfarligt utan också omöjligt. Kommer man till hälften så brakar alltihop