Avbilder eller Joanna Mays kloning

By Fay Weldon

En gång i tiden var Joanna May gift. Nu har hon varit separerad i tio år. En otrohetsaffär, som fått ett ytterst obehagligt slut, blev spiken i kistan för hennes äktenskap till den rika och känslokalla VD:n Carl May. Alltsedan dess har han gjort sitt bästa för att göra livet surt för sin ex-fru. Och när Joanna en dag får nog av Carls trakasserier, och bestämmer sig för att konfrontera honom, får hon sitt livs chock... Som personer kunde inte Alice, Gina, Jane och Julie vara mer olika. De lever vitt skilda liv. En är fotomodell, en annan blir misshandlad av sin make. En tredje gör mediakarriär och en fjärde lever ensam i ett olyckligt äktenskap. Men det finns en sak de fyra kvinnorna har gemensamt: de har alla exakt samma DNA. Ändå är de inte syskon - och de har aldrig någonsin hört talas om varandra. Så hur är det möjligt? Svaret finns i en äldre kvinnas förflutna - en kvinna som också delar deras DNA. En kvinna som heter Joanna May. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 21, 2017
• ISBN: 9788711739921

Fay Weldon

Fay Weldon is a novelist, screenwriter and cultural journalist. Her novels include ‘The Life and Loves of a She-Devil’, ‘Puffball’, ‘Big Women’ and ‘Rhode Island Blues’. She has also published her autobiography ‘Auto da Fay’. Her most recent novel was the critically acclaimed ‘She May Not Leave’. She lives in Dorset.

Book preview

1

Det här har varit ett år fullt av ovanliga händelser, en del av dem underbara, en del av dem gräsliga.

På hösten svepte blåsten genom min trädgård en natt och vräkte ned två ekar, tre lönnar och ett kastanjeträd, alla med tunga, våta kronor och med rötterna i genomdränkt jord. Om stormen hade kommit en vecka senare skulle löven ha fallit och då skulle träden utan tvekan ha klarat sig; en vecka tidigare och jorden skulle ha varit torrare och rötterna stadigare och då skulle allt ha varit väl. Som det nu var kraschade kastanjeträdet rätt genom orangeriet och satte igång tjuvlarmet, vilket stämde in i tjutet från stormen och skrämde mig från vettet, så att jag skulle ha ringt till Carl, min före detta man och genast tiggt om hans förlåtelse och förnyade beskydd, men eftersom kastanjeträdet hade rivit ned telefonledningen gick det inte. På morgonen hade vinden mojnat och jag, Joanna May, var mig själv igen, eller trodde att jag var det.

Jag gick ut i trädgården och studerade de stackars fallna jättarna med de jordiga stammarna onaturligt riktade mot himlen och med kringirrande insekter som var lamslagna av den plötsliga kylan och av ljuset, och undrade om det fanns något sätt att dra upp dem på fötter, plantera dem i jorden igen, gottgöra det som hade fördärvats, men Oliver, min trädgårdsmästare och älskare, sade att det inte gick. Jag måste se sanningen i vitögat – det var klippt för de här träden. Det här var slutet för dem; det enda de kunde göra nu var att långsamt dö. Jag upptäckte att jag grät, och det var ovanligt och underbart.

Och när jag skulle gå och lägga mig den kvällen tittade jag i spegeln och såg en gammal kvinnas ansikte titta tillbaka på mig, och det var ovanligt och fruktansvärt. Jag angrep genast den här uppenbarelsen med sammandragande ansiktsmasker, fuktbevarande krämer och makeup och när Oliver kom intassande i sovrummet på nakna unga fötter med jord under tånaglarna såg jag, Joanna May, nästan ut som mig själv igen, även om – och det är omöjligt att undvika den sanningen också – återställandet blir en allt svårare uppgift för vart år som går. De flesta saker blir enklare ju oftare man utför dem – men inte det här. Tidens gång gör oss alla till dårar.

Jag sade någonting i den stilen till Oliver och han svarade: Ja, du är ju sextio och borde ha vant dig vid det här laget, vilket ju är lätt att säga när man är tjugoåtta, som han var. Personligen hade jag förväntat mig att leva för evigt, stelnad i tiden vid, ska vi säga, trettio. Jag bryr mig inte om hur gammal du är, sade Oliver den kvällen, eller hur du ser ut. Det är dig jag älskar.

Älskar kunde jag förstå, men vad menade han med det där dig? Små barn (har jag hört) blandar till att börja med ihop mig och du. Eftersom man så ofta tilltalar dem med du räknar de i sina små kloka huvuden snabbt ut att det måste vara vad de heter. Du kall, säger de och huttrar när vinden viner in genom fönstret. Inte du, blir svaret, jag. Jag kall, säger barnet lydigt. Efter ett tag avancerar den lilla varelsen till det eleganta Jag fryser. Men är detta jag, egentligen samma sak som det ursprungliga du, som vi alla börjar med, den plötsliga, klara insikten om jaget som någonting som definieras av andra? Vi kanske skulle klara oss bättre med vår första tro på att kylan är någonting vi upplever gemensamt, någonting vi delar. Jag undrar, jag.

Nåja, vi får väl se. Och som det så ofta sker ledde allt det som hände till att jag till slut faktiskt fick se. Varenda fråga som detta du inom oss lyckas formulera beträffande verklighetens beskaffenhet möts genast av ett så ivrigt svar från denna verklighet, en så kraftig krampryckning av händelser att det verkar som om den ville antyda att dess enda funktion skulle vara att förse oss med exempel och illustrationer av de förslag som klarnar inom oss. Som nummerbyrån, som bara finns där för att bli tillfrågad, bara existerar för att bli konsulterad.

Mot slutet av det här året av ovanliga händelser ska jag säga att jag såg ett ansikte i spegeln som skulle behöva mycket mer än en burk hudkräm mot rynkor och ett par ansiktsmasker för att återföras till ordningen. Jag var gammal på allvar. Att få barn gör en gammal. Det är det pris vi betalar för odödligheten. Gud fick sista skrattet när han pålade människan detta extra straff innan han flög sin väg och lämnade mördaren tiden kvar, bara stillsamt på lur.

2

Den vilda oktoberstormen skrämde trettioåriga Jane Jarvis. Den tjöt och vrålade utanför hennes vindsfönster och fick fönsterrutorna att skälva tills en av dem verkligen sprack och splittrades och sedan svepte den in och for runt i rummet och drog kylan och vätan med sig. Regnet stänkte ned det manus till en tevepjäs som hon satt uppe på natten och läste för videoavdelningens räkning, och blåsten lyckades på något sätt slita loss bladen från pärmen och svepa upp dem i luften och runt i rummet. Jane Jarvis trodde att vinden var levande, att den var något slags hämndlysten ande, att den kved och gnällde som hennes aborterade barns spöke, för så länge sedan. Hon gick in i sovrummet och stängde dörren om vinden och manuskriptet – det var ändå inte en pjäs hon skulle rekommendera – och försökte sova, men kunde inte. Hon funderade över alltings tillfällighet, inklusive sitt eget liv, greps av panik och ringde sin särbo Tom, när hon hörde klockan slå tre för att säga att hon hade ångrat sig och att han kunde få bli sambo och att de skulle skaffa barn, men ingen svarade och på morgonen hade vaksamheten och modet återställts i själ och sinne. Hon häftade fast kraftig plast över fönstret eftersom hon skulle få vänta länge på glasmästaren. Londons gator glittrade av glasskärvor.

Du behöver inte mig alls, sade Tom. Du klarar dig själv.

Jag behöver dig för vissa saker, sade hon, med den där dröjande, sensuella rösten, som lät så märklig när den kom från hennes tunna, eleganta läppar, det vet du ju. Men det skulle vara vansinne att ge avkall på allt det här. Varmed hon menade frihet, oberoende, kontroll över sitt eget liv.

Du är känslokall, sade han. Känslokall och förläst och självisk.

Jag är bara förnuftig, sade Jane Jarvis, men hon var sårad. Hon såg till att inte visa det. Hon hade sin stolthet. Hon ville inte ha honom; hon ville inte förlora honom. Hon visste inte vad hon ville ha – utom sin karriär. Om hon spelade sina kort rätt skulle hon snart bli chef för hela hyrvideoavdelningen.

Var var du klockan tre i morse? frågade hon.

Det angår väl inte dig, sade han. Varför skulle det göra det?

---

Vinden klampade ned genom någon annans skorsten och in i trettioåriga Julie Rainers förortsvilla och fördärvade den perfekta ordningen på många sätt och spräckte den runda glasskålen där guldfisken Samson tillbringade sina tidlösa, cirklande dagar, så att Samson dog på den våta, tjocka mattan. Julie blev rädd och grät och ringde veterinären på morgonen och frågade honom med sin dröjande sängkammarröst hur det kunde komma sig att hon tog livet av så många små liv och han sade att de dog av glansen från hennes fulländning och hon gick och grubblade över hans ord i flera dagar. När han ringde veckan därpå och bjöd ut henne på middag tackade hon ja. Hon tyckte om lukten av antiseptiskt medel från hans naglar och hennes man var bortrest.

---

Blåsten skrämde inte bara Gina Herriot och Ginas tre barn, Ben, Sue och Anthony (tolv, nio och två år gamla) utan smällde ned en ek rätt genom kylaren på den bil där de låg och sov. Ingen blev skadad, men bilens underrede kröktes och dörrarna fastnade och fick brytas upp med räddningstjänstens stålverktyg som om den hade varit en konservburk med bönor och de varit burköppnaren. Bilen stod parkerad på gatan utanför det hus där familjen Herriot bodde. Barnens far, Cliff Herriot, hade druckit, och då var det ibland enklare att låsa in honom än att låsa honom ute, som Gina förklarade för socialvårdaren med sin mjuka, sexiga röst och med ett brutalt ordval som förvånansvärt nog gled över hennes ganska tunna, eleganta läppar. Gina anförtrodde sig sällan så mycket i detalj till någon, eftersom hon hade sin stolthet, faktiskt alldeles för mycket av den, men stormens våldsamhet hade skrämt henne mer än maken någonsin hade gjort. Lyckligtvis försvann rapporten eftersom socialtjänstens arkiv just då den skrevs ut fördes över på datadisketter, eller kanske för att ödet har en benägenhet att bete sig på samma sätt mot människor med likartad natur. Händelser utfaller på det ena eller andra sättet, utanför vår synbara kontroll, men ändå enligt våra förväntningar.

Gina var trettio, men född sju veckor för tidigt, och detta ursprungliga olycksfall, detta första hårda, obehagliga skrapande av ödets knivar gick som en ekande klang, som en sirensång, genom hennes liv. Det är klart att Gina skulle sitta i bilen när trädet föll, sade grannarna till varandra, men de sade det inte så att hon hörde det. De fruktade hennes lugna, snabba blick av ogillande, eftersom hon ogillade personliga kommentarer och kärleksfulla råd. Även om näsan var knäckt förblev hon kyligt högdragen i sin skönhet, precis som Grace Kelly sade folk, i den där filmen. Varför lämnar hon inte Cliff? frågade de. Den där buffeln! Men de frågade henne inte rent ut. Förresten visste de varför. Hon älskade honom.

---

Vad beträffade trettioåriga Alice Morthampton, som hade legat en vecka längre i livmodern än hennes moderssubstitut hade förväntat sig, gick den stora stormen henne förbi. Naturligtvis. Det var andra stjärnor som log mot Alice än mot Jane, Julie och Gina. Stormen slog som en lie genom södra England, drog från öster till väster och svepte genom London på vägen, men Alice var inte i London just då, utan i Liverpool, där hon hade ett modelljobb, fotograferades i eleganta kläder mot en bakgrund av förfallna lagerlokaler.

Le, för helvete, le! hade fotografen Angus vädjat under dagen. Men Alice Morthampton hade inte en tanke på att le och sade med sin lättjefulla, kuttrande röst att hon visste vad hon gjorde och faktiskt hade anställts för att helt demonstrativt inte le, eftersom det var hennes specialitet. Däremot tillbringade hon natten med honom. Du bryr dig inte om mig, gnällde han. Du gör bara det här för karriärens skull. Och hon suckade och sade att hon inte var säker på varför hon gjorde det, eftersom det faktiskt inte var något vidare och hennes karriär skulle gå sin gilla gång utan honom – förmodligen bättre – och hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt för sin vana att säga sanningen, även om den inte var populär, när hon kände att hans angrepp mot henne började skälva och slakna inne i henne, bara så att han skulle känna sig tillräckligt mycket som karl för att fortsätta.

Jag älskar dig, sade han.

Vad nu det står för, sade hon, uppenbarligen helt oberörd av både åtrå och känsla, eller kanske för stolt för att visa någondera. Stormen orsakade en viss försening vid landningen på Heathrow morgonen därpå, det var sant, eftersom plan hade vält på landningsbanan och det tog tid att forsla undan dem, men på det hela taget var ödet på Alices sida.

---

Jane, Julie, Gina och Alice – Joanna Mays kloner.

3

När Carl May skilde sig från sin högt älskade hustru Joanna May för att hon hade varit otrogen och sett till att få hennes älskare avlivad, levde han i celibat i ett flertal år (precis som hon) och koncentrerade sig på sina affärsintressen, som var av mångahanda slag. Men naturen avskyr tomrum, särskilt när det gäller sexualitet, och en dag sträckte sig den fyrtiofemårige teve- och tidningspampen Hughie Scotland, en välfödd, kraftfull och nyckfull herre efter adressboken och lät fingret glida längs M:en. Sedan slog han Carl Mays privata nummer, utan att ens låta sin sekreterare göra det. Hon satt ändå och grät. Det gjorde ofta hans personal. Tårarna dröp ned i persondatorerna, vilket inte alls var bra för dem. Men Hughie Scotland var tillräckligt rik för att inte oroa sig för det.

Låt mig vara burdus och gå rakt på sak, sade han.

Det gör du alltid, sade Carl.

Jag sitter i knipa, sade Scotland. Min fru skriker åt mig från morgon till kväll…

Jag trodde att hon var på Island, sade Carl. Susan Scotland, född i Alabama, hade nyligen utnämnts till amerikansk ambassadör i det där kalla, framgångsrika landet.

Det är hon också, sade Scotland. Det gör inte så mycket om hon skriker åt mig privat, men nu skriker hon över det internationella telefonnätet och det generar mig eftersom ingenting är heligt för en människa i massmedia som har fiender och du har ingen aning om vilka ord hon använder. För hennes egen skull vill jag inte att det ska komma ut.

Jag måste vara på ett möte om tio minuter om inte jag ska få fiender, sade Carl May.

Jag ska fatta mig kort, sade Scotland. Jag vill att du tar över den här tjejen jag har. Sådana här småbrudar topprider både presidenter och biskopar och jag vill inte att den här ska få köra med mig. Hon skulle kunna sitta i telefonen med skvallerpressen både dag och natt och göra min fru upprörd.

"Det är ju du som är skvallerpressen, Hughie, sade Carl, men det gick Hughie förbi. Susan Scotlands senaste förtvivlan hade orsakats av tidningsfotografier av maken och en ung kvinna vid namn Bethany, som badade och fiskade nakna vid en forellodling. De hade inte bara publicerats i konkurrenttidningarna utan i alla tidningar i hans eget vittomfattande syndikat. Du kackar i eget bo bara för att tjäna en spottstyver", hade hon gråtit i telefonen från Reykjavik och upprört och skrämt maken.

Hughie, jag behöver ingen liten tjej, sade Carl. Jag är en seriös person. Jag är inte som du. Jag brukar inte plaska omkring naken i forellbassänger.

Den här fisken odlas inte i bassänger utan i fritt vatten, sade Hughie, och när det är så varmt ute måste man väl få göra som man vill på sin egen mark, va? Du vet väl att jag har investerat i fiskodling? Om min fru vill se mer av mig får hon väl komma hem från Island.

Jag beklagar, sade Carl, men svaret är nej. Betala flickebarnet. Är det inte så det går till? Jag förstår inte vad du oroar dig för.

Du är en gammal torrboll, sade Hughie, och du har blivit värre sedan din fru stack!

---

Och Carl gick på sitt möte. Men snart lockade Hughie ut honom på lunch. Det är få människor som kan motstå lockelsen i inside-skvaller. Till och med Carl May kunde påverkas. Hughie valde en föga känd restaurang, vilket var lite snopet.

Jag kan handskas med regeringar och vanvettiga skatter och smygande socialism, men jag vet inte hur jag ska hantera kvinnor, sade Hughie. Ta hand om den här tjejen åt mig. Hon bara gråter. Varför ska kvinnor öda så mycket tid på att gråta?

Varför just jag, frågade Carl och petade i sjötungsfilén med citron. Han åt lite och drack ännu mindre. Han föredrog hel fisk framför filéer.

Sådana här brudar måste komma sig upp om dom inte ska känna sig förolämpade och ge en ett helvete, sade Hughie. Och det är klass på dig. Jag har snits, men på dig är det klass.

På mig? frågade Carl förvånat. Hur så?

Hur många kvinnor har du legat med i ditt liv? frågade Hughie.

En, sade Carl. Min fru.

Det är klass, det, sade Hughie. Varför skiter du inte i den där fisken? Den kommer från Nordsjön och har säkert dött av föroreningar från ert avfall. Carl May var verkställande direktör för Britnuc, ett företag som hade blivit engagerat i återuppbyggnaden av de gamla Magnoxkämkraftverken, varav två låg vid Nordsjöns stränder. Färskvattensfisk är morgondagens mat. Om du gör mig en tjänst ska jag göra dig en.

Vad då? frågade Carl.

Jag ska ligga på nyheten om plutoniumläckan på Britnuc A i mars. Det är ingen annan som vet om det.

Det är för att det inte var någon läcka, sade Carl.

Allmänheten är för godtrogen när det gäller kärnkraft, sade Hughie. (Hur skulle han kunna veta att Tjernobyl skulle explodera?) Dom behöver vakna. Det behöver du också. Bethany är rätt flicka att få liv i dig. Dom där bilderna i tidningen gör henne inte rättvisa.

Jag läser bara ekonomiska tidskrifter, sade Carl.

Du hänger inte med, sade Hughie. Du vill väl inte tappa greppet? Det du behöver är lite bekymmer för att vakna till liv. Du håller på att stelna.

Carl kände att det skulle krävas mindre kraft att göra Hughie Scotland till viljes än att protestera, så han gick med på att anställa den här flickan Bethany som sin personliga assistent, om Hughie betalade hennes lön. De rika förblir rika genom att förbli snåla. Fisk med ben kostar mindre än filéer.

4

Jag drömde jag var i en marmorsal, viskade Carl May för sig själv och sjöng: I dreamt that I dwelt in marble halls…

With vassals and serfs by my si-i-de,

And of all the assembly gathered there

You were the joy and pri-i-de.

Och visst hade han skäl att sjunga när han några månader senare klev ur baksätet på en limousin och foten i den mjuka sportskon sattes ned på erövrad mark, medan Themsen brusade förbi, lika trafikerad och betydelsefull som en gång gamla Eufrat.

Bethany Turner steg ut på andra sidan av limousinen och en helt annan låt klingade inom henne. Shoo fly, viskade hon och nynnade, shoo fly don’t bother me, for I belong to somebody, och så igen fula fluga flyg och stör mig ej, för jag hör någon till. Och hon trodde naturligtvis att om hon tillhörde någon så måste denna någon vara Carl May, hennes rika, gråhåriga karl, men där hade hon fel. Som miljoners miljoner andra kvinnor älskade Bethany någon som bara existerade i hennes egen inbillning och aldrig någonsin skulle materialiseras. Hon älskade en fantasibild, i vars ställe nu Carl May stod.

Vad är det du sjunger? frågade hon Carl.

Melodier från hundkojan, sade han. Bara melodier från hundkojan.

Det var ett skämt. För när Carl var liten och hungrig och stal höll hans mamma honom rätt ofta kedjad i hundkenneln ute på gården för att lära honom en läxa. Hans far var en död fähund och hans mamma var en satans hynda så pass mycket lärde han sig. Tonerna av Marble Halls trängde över grannens staket, från deras gamla vevgrammofon, och gav näring åt hans misshandlade själ. Med ett tjänande hov i mitt hu-u-s, och av det sällskap som fanns där, var du min stolthet och lj-u-us. Barnet Carl huttrade, grät, sov och drömde och senare förverkligade han sin dröm som några få, bara några få, barn kan göra.

Och du? frågade han. Vad är det du sjunger? För Carl hörde allting, hur dämpat det än var, och särskilt då.

Melodier från min barndom, sade hon. Bara det. För sin del hade hon växt upp i ett horhus. Om man trycker ned människor när de är små blir de flesta kvar därnere. Några få reser sig, som Carl och Bethany, och om de har tur finner de varandra.

Han tog henne under armen och spatserade iväg för att inspektera den här särskilt tungviktiga delen av sitt imperium, alldeles här intill Themsen, och var glad över att få åtminstone den här timmen, för han hade hittat någon han verkligen åtrådde och som han kunde forma efter sin vilja, och hon hade hittat någon hon verkligen beundrade och som skulle göra som hon ville och de trodde att det förflutna nu verkligen var borta och förbi. Det finns inga som är så farliga som de som tror att de är lyckliga fast de inte är det. De flaxar vilt omkring sig och ödelägger allt.

Så hemma de kände sig, den unga Bethany och den gamle Carl, i det här ödelandskapet av rivna lagerlokaler och sjabbiga gator. De höga klackarna på hennes krokodilskinnsskor fastnade i sprickor där gräs och ogräs fortfarande hittade fäste för rötterna i bara tillräckligt med dammig jord för att överleva. Gummisulorna på hans sportskor gled lätt över sprucket, ojämnt underlag. Byggmästare och trädgårdsentreprenörer skulle snart dra in och en ny folkpark skulle skjuta upp ur marken, en park med snabbmatstillstånd i ormbunksbersåer och discodans i lövade gläntor medan Långben och Snobben och Katten Gustaf kämpade om uppmärksamheten på de blommande ängarna. Miniatyrfår skulle beta av det nygödslade gräset till fröjd och gamman för gamla och unga och det skulle bjudas på fyrverkeri på kvällen, tevekändisar på dagarna, till ett inträde av fem pund, och lite extra för godis, och allt detta tack vare Riverside Gardens uppfinningsrikedom och framåtanda, sponsring från DTI, välvilja från kommunen, och Riverside Developments Inc.

---

Carl May satt i styrelsen för både trädgårdsbolaget och byggnadsfirman. Sex månader efter det, självklart kungliga, öppnandet var det meningen att Riverside Gardens skulle hämta sina flyttbara växter, fylla lastbilsflaken med välvattnad gräsmatta och dra vidare till nästa väl valda vattenhål i innerstaden. Sedan skulle Riverside Developments komma efter, med alla planeringstillstånd och bidrag redan beviljade av den kommunala bostadsnämnden och uppföra dyra hyreslängor för de unga karriärmänniskor som ville ha utsikt över floden och nära till centrum, och som var beredda att betala för det.

På det sättet skulle alla få glädje av det, inte bara alla de som trängdes för att komma in på det som delvis var Disneyland och delvis trädgårdscentrum för folkparken – särskilt alla de tusentals berövade fäder som behövde ha någonstans att gå med sina barn på de helger som stod till buds – utan också alla dem som fick minst ett halvt års anställning medan det hela var igång; det vill säga hantverkare, hamburgerförsäljare, byggare, målare, servitriser, vakter, städare, säkerhetsmän, konstnärer, häckklippare och dikesgrävare, fritidsterapeuter och så vidare. Och när de var borta skulle det uppstå permanenta arbetstillfällen för dem som serverade de unga fastighetsägande höginkomsttagarna – vaktmästare, hårfrisörer, manikyrister, klädskapare, chaufförer, tandläkare och så vidare. Jo minsann, alla skulle tjäna på det, och inte minst skulle det ge guld och ära åt Carl May själv, Carl May på Riverside Parks, Riverside Developments och åtskilliga andra sammanlänkade företag, inklusive det företag där han satt som ordförande i styrelsen – British Nuclear Agents, eller Britnuc i dagligt tal.

Bethany var tjugofyra. Hon hade högklackade krokodilskinnsskor, kanelbruna strumpor som hölls uppe med strumpeband under kanelbruna ylleknickers som spändes med läderremmar runt vader och midja, en inte särdeles ren vit bomullsskjorta i sjörövarstil och omsorgsfullt oknäppt, och kedjor med guldfjärilar runt hals, midja och fotled. Det röda håret var ostyrigt uppsatt med en spansk bärnstenskam och hon hade smaragdgröna kontaktlinser. Det slarviga intrycket var medvetet och lika falskt som hennes orgasmer och hon skulle kunna spela student eller direktörsfru eller kvinnlig läkare med samma framgång. Den enda examen hon hade tagit var i dramatik och där hade hon fått högsta betyg. Men hon kunde tänka sig enklare och roligare sätt att tjäna sitt levebröd på än att bli skådespelerska och insåg att det skulle vara galenskap att slösa bort faderns ansträngningar att lära henne hur man skulle bli allt en man önskade.

Carl var en och sjuttioåtta, eller hade i alla fall varit det sista gången han lät mäta sig, för trettio år sedan, när han fortfarande behövde ha en livförsäkring för att få säkerhet för lån. Eftersom han misstänkte att tiden kunde ha fått honom att krympa, hade tunnat ut brosket i ryggraden som tiden plägar göra, bar han nu skor med höga sulor. Han insåg värdet av längd i samröre med andra människor, men samtidigt att längd i andras uppfattning mer var en fråga om hållning än om verkliga centimetrar. Han såg ingen falskhet i de höga skosulorna, eftersom han skulle ha varit minst en och nittio om han inte hade blivit så svårt undernärd som barn, eller det var vad de hade sagt, och han visste att han i själen var en högrest människa. Han bar väl utvalda fritidskläder för den här utflykten med Bethany, eftersom han hade en naturlig fallenhet för att vara proper, med en nejlika i knapphålet, och ansträngde sig för att komma över den. Att klä sig för prydligt var att visa osäkerhet. Han hade den väl utvecklade haka man finner hos dem som är vana att tala om för andra vad de ska göra. Håret var fortfarande tjockt, även om det var vitt.

Åldersskillnaden, skillnaden i beteende, olikheten i kläder, doften av hans rikedom i kontrast till hennes konstfärdiga hjälplöshet, själva det område de promenerade i – exploatören och den exploaterade (men vem var vad?) – gjorde deras rundvandring högst oanständig. Folk tittade villrådigt efter dem och verkade inte helt tillfreds, som om de väntade sig att någonting oväntat och hemskt skulle hända i vilket ögonblick som helst – som om en bulldogg och en kattunge, och inte en man och kvinna, hade varit ute och gått. Men Carl och Bethany såg bara beundran och avund i deras blickar.

Carl och Bethany gick tillbaka till sin limousin för att dunsa över det ojämna underlaget till en särskilt intressant tomt, där en mässingsplatta skulle placeras i marken, som en vallfartsort för framtida generationer.

Kanske, sade Carl, blygsamt.

Hur kan du ens tvivla på det! sade Bethany, som hon förväntades säga.

Carls förflutna hade blivit en välkänd gudasaga för allmänheten, och även för honom själv. Faktum var att all denna vördnad nästan hade tagit smärtan ur hans barndom, sugit giftet ur den. Ändå visste han mycket väl att den smärtan, det giftet, var källan till hans livskraft och hans makt.

Varde hus! var det enda Carl May behövde utropa när han pekade med fingret mot ofruktbar mark och, hör och häpna, där blev också hus. I begynnelsen uppstod förstås bara fula, fyrkantiga hyreskvarter i cement, men allteftersom självförtroendet gav upphov till mer självkänsla reste sig glasade skyskrapor och stålkonstruktioner av den mest högtstående arkitektoniska uppfinningsrikedom. Och allt på Carl Mays befallning – han, som tills han fyllde tio hade bott i ett skjul här nere vid floden, fastkedjad tillsammans med hundarna!

Varde skönhet! var det enda Carl May behövde mumla, han som hade haft en styvfar som hade slagit och förnedrat honom, och genast skulle de som stod under honom skynda fram med träd och blommor – må vara odlade i självvattnande krukor under lysrör och väl steriliserade mot insektsangrepp – och, jodå, där skulle varda skönhet, av något slag.

"Varde