Annan påföljd

By Nina Cronee

Hur långt kan man gå för att bevisa sin kärlek? Så långt som mord? "Annan påföljd" är en fiktionaliserad skildring av det sanna dådet som utspelade sig i Stureby maj 2009.
Philip och Sofia är mitt i tonåren. De älskar varandra. Men på Valborg kysser Philip Mathilda. Philip ångrar sig djupt och för att gottgöra sitt svek tar han det ultimata beslutet – att döda Mathilda.
Mathildas mamma Charlotte fattade själv ett livsavgörande beslut år tidigare. Nu står plötsligt mannen hon bedrog, men aldrig slutade älska, framför henne. Kommer hon berätta om sitt svek?
Skuld väger tungt på huvudkaraktärernas axlar. I "Annan påföljd" skildras detta mentala straff.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 19, 2023
• ISBN: 9788727061535

Book preview

Nina Cronee

Annan påföljd

SAGA Egmont

Annan påföljd

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2013, 2023 Nina Cronee och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727061535

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Victor

Min son var tio år när jag möttes av rubrikerna om hur en femtonårig flicka mördats av en jämnårig kamrat. På grund av en kyss. Dagarna som följde målades en bild upp där svartsjuka skymde sikten av kärlek och där svek kompenserades med mord.

Jag minns hur jag tittade på min son. Fem år till och det kunde vara vi.

Allt sedan juni 2009 har jag försökt att förstå. Oron och obehaget inför det obeskrivliga har många gånger fått mig att stanna till. Nästan lika många gånger har jag slagit rädslan ifrån mig och gått vidare.

Historien är inspirerad av det som hände i Stureby natten till den sjunde juni 2009. Jag har läst artiklar och förhörsprotokoll. De flesta sms-meddelanden som skickas mellan Philip och Sofia i romanen är hämtade ifrån en av bilagorna till förundersökningen. Jag har i vissa enstaka fall lagt till skiljetecken för att de ska bli lättare att läsa, jag har även i något fall tagit bort delar – särskilt svordomar. Likaså är de tre förhörsprotokoll som löper genom romanen med några konsekvensändringar som namn, platser och datum autentiska.

Men - och det är ett viktigt men - mina karaktärers historia, familjerelationer och tankar är ren fiktion. Eventuella likheter är tillfälligheter.

Jag har inte haft som avsikt att smutsa ned minnet av den unga flicka som inte längre lever, inte heller att än en gång döma de två unga som nu suttit av sina straff, eller snarare den påföljd till vilken de dömdes.

Detta är inte en skildring av det som hände i Stureby. Min ansats med denna roman har varit att utifrån rubrikerna försöka skapa en fiktiv värld som i någon aspekt kan förklara hur något så ofattbart kan ske.

Och med det låter jag fiktionen ta vid.

[Annan påföljd]

Handlingar får konsekvenser.

Om handlingen enligt lag är att betrakta som brott är brottspåföljden antingen straff eller annan påföljd. Till straff räknas fängelse och böter. Till annan påföljd räknas villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Men det räcker inte med det.

Det finns andra påföljder.

Även om vi inte alltid kan förstå vilka, förrän det är försent.

Prolog

Den lilla stenkyrkan var fullsatt trots att två elever fattades. Sommarlovet var bara en psalm bort men i stället för förväntansfullt fnitter i bänkraderna låg tystnaden tung av saknaden. Niornas skolavslutning brukade alltid innehålla ett visst vemod. Grundskola skulle bytas ut mot gymnasium och relationer som byggts sedan förskoletiden stod inför den första prövningen när tidigare bänkkamrat inte längre skulle åt samma håll.

Martin tittade ut över de samlade eleverna som fyllde kyrkan. Klädda som seden bjuder och med blommor i håret såg det ut som alla tidigare avslutningar han varit med om.

Rektorn hade precis avslutat sitt traditionsenliga tal om framtiden och om hur de alla kunde bli vadhelst de önskade. Inte en rad var ändrad från föregående år men orden som annars fyllde Martin med värme och hopp lämnade honom nu med en isande kyla i bröstet och tomhet.

Rektorn tände två ljus och en tyst minut tog vid. Kantorn började spela den sista psalmen svagt och flera av eleverna tog fram sina telefoner och höll upp dem ovanför sina huvuden som om de var på konsert. Det högg till i hjärtat när Martin såg alla ljus. För knappt två veckor sedan hade himlen varit full av lyktor för att hedra minnet av flickan med det vackra namnet som inte orkade leva längre. Samma natt hade ännu en flicka dött och hon hade visat sig vara mer än bara en elev.

En trumpet föll in i psalmen och ackompanjerade orgeln. Flera hulkningar hördes bland bänkraderna och längs väggarna där några föräldrar ställt sig efter att de smugit sig in i kyrkan. Martin kunde inte avgöra om det var för att undvika horden av journalister och fotografer som stod utanför eller om det var för att öka chanserna att komma med på bild som deltagande vuxna när ceremonin var över. Han skämdes över cynismen som inte tvekade att ta fäste inom honom. Han var trött. Tillät sig för ett ögonblick att skylla på det. De senaste veckorna hade han läst i tidningarna om hur allt gått till. Teorier och fakta skickligt ihopblandade till en sanning ingen ifrågasatte. Utpekande åt höger och vänster, föräldrar, föreningsliv och skola. En skyldig skulle hittas. Skuld skulle fördelas. Påföljder utdelas.

En ensam röst ersatte trumpeten. Kantorn fick själv bära psalmen eleverna annars skrålade som högst i. En ljus och klar röst sjöng om lust och fägring stor. När hon närmade sig slutet av första versen tog många i kyrkan ett djupt andetag och stålsatte sig inför de sista raderna.

Med blid och livlig värma

till allt som varit dött,

sig solens strålar närma,

och allt blir återfött.

ONSDAG DEN 12 MAJ 2010

23:15

Charlotte Wikner slog till den snarkande mannen bredvid henne. Han rullade över på sidan men ljuden fortsatte. Det lät som om snarkningarna fastnat i strupen, som om de slogs om utrymmet eller som om han höll på att kvävas. Då skulle det äntligen bli tyst i alla fall, tänkte hon och vände sig om i sängen och suckade. Hade jag vetat att han lät så här när han sov hade jag aldrig flyttat ihop med honom.

Insikten slog ned som en ljusblixt i rummet och hon öppnade ögonen för att dubbelkolla att ingen faktiskt tänt taklampan: Hon hade aldrig sovit med honom innan de flyttat ihop. Allt hade gått så snabbt.

För snabbt.

Men, tänkte hon medan hon drog det satinvävda täcket åt sidan och satte sig upp på sängkanten, han kan inte ha låtit så här i början av vårt förhållande. Jag kan inte ha stått ut i över sexton år med det här oljudet.

Ett gutturalt läte fyllde hela rummet och hon kände vibrationerna i sin egen bröstkorg. Charlotte ställde sig upp och skakade på huvudet. Hon tog sin ena kudde och gick ut ur sovrummet. Den senaste tiden hade hans nattliga serenader irriterat henne mer än vanligt och allt oftare resulterat i att hon lagt sig för att sova på soffan i vardagsrummet i stället.

På soffbordet stod två vinglas. Det ena var fortfarande fullt. Hon lade sig på soffan och slöt ögonen. Mindes hur hon andfådd efter promenaden hem från tunnelbanan några timmar tidigare hade öppnat dörren till villan på Ragnarröksvägen. Trots att hon visste att pulsökningen som kom med de snabba stegen förstärkte känslan av att vara jagad och rädslan för att bli överfallen kunde hon aldrig låta bli att småspringa. Hon tyckte inte om att gå hem sent på kvällen. Hade aldrig gjort.

Är du hemma redan? Calle mötte henne i hallen och hon valde att ignorera piken att klockan var efter nio och att hon inte hört av sig för att meddela sig sen.

Vill du ha ett? Han nickade mot vinglaset han höll i sin hand och höjde frågande på ögonbrynen. Gärna ett till, tänkte hon och nickade. Hon hade stannat kvar på galleriet efter stängning och druckit vin med galleriägaren och hennes kompisar. Det är mig väl unt. Särskilt i dag.

Den här dagen skulle för alltid påminna henne om vad hon förlorat. Kärlek. Mannen hon i stället valt att gifta sig med tog ett steg fram och kysste henne lätt på pannan. Hon böjde upp huvudet och mötte hans blick. Blank. Kåt. Hon blev förvånad. Det var länge sedan han såg så på henne. Pulsen var fortfarande hög efter promenaden och längtan stor och hon blev än mer förvånad över att känna hur hennes egen lust växte inom henne. Inte för honom, det var ett som var säkert. Det var länge sedan han var föremål för hennes fantasier, för hennes lust. Men det var han som fanns tillgänglig. Och man kan alltid blunda, tänkte hon samtidigt som hon lade sin hand på Calles arm.

Var är barnen? Handen smekte sakta över hans skjorta. Vill du knulla?

Max är hos en kompis och Mathilda somnade tidigt. Calle gick in i köket och hällde upp ett glas vin. Han räckte över glaset till henne. Hon såg att han sett glimten i hennes ögon. Kanske vågade han inte riktigt tro att han uppfattat hennes outtalade fråga rätt.

Hon följde efter honom in till vardagsrummet. En gång i tiden hade han tagit henne med storm. Fått henne att lämna sin stora kärlek för bekräftelse och piedestal. Självföraktet för sitt svek och insikten att hon valt fel slog henne när Mathilda föddes. Han hade sett på henne med samma blick som han haft när han försvarat sin affär med henne med att han inte kunde se sin fru som älskarinna efter hon fött deras son. Charlotte förbannade sig över att hon inte förstått att det inte skulle bli annorlunda efter hon fött dottern. Hans blick skulle ändras. Hon skulle inte fortsätta vara älskarinnan utan även hon skulle förpassas till den oantastliga modern. Den man inte fantiserar om längre.

Calle satte sig i fåtöljen.

Spel.

Han testar mig, tänkte hon. Det gjorde henne irriterad. Bjud till då för helvete. Samtidigt förstod hon honom. Trots madonnabilden önskade han ett alternativ till vänsterhandens eviga dragande upp och ned i morgonduschen. Men sedan akten blivit mer mekanisk än nyfiken, utforskande och himlastormande hade hon gjort en pakt med sig själv att inte vara den som ställde upp om det inte gav henne något. Husfridssex kunde debatteras i sexspalter och artiklar men inte praktiseras av henne. Men denna gång fick utgöra undantaget som bekräftade regeln. Hon behövde ett alternativ till den lilafärgade plastsaken som låg i lådan i nattduksbordet.

Fåtöljen? Charlotte kunde inte dölja sitt missnöje. Hon ville inte vara svag. Inte be.

Calle tittade på henne. Inget i hans ansiktsuttryck avslöjade om han hört vad det var hon inte sagt. Hon satte sig i soffan med en suck. Jag vägrar fråga rakt ut.

Men hon hade inte behövt fråga. Han stängde av teven och sträckte fram handen mot henne som om han bjöd upp till dans.

Är lite trött. Tänkte gå och lägga mig.

Hon reste sig upp och tog hans hand.

Jag med. Kanske orkar läsa lite. Eller något.

Jag går inte med på något jävla tråksex i kväll. Bjud inte bara upp. Bjud till.

23:25

Martin Wester hade bjudit kollegorna på öl efter jobbet.

Flera.

Han skyllde på att det var hans födelsedag. Men sanningen var att han inte var sugen på att åka hem efter jobbet.

Vid sjutiden hade Agneta skickat ett sms och frågat om han var på väg hem. Tuva hade kommit förbi för att spontangratulera honom.

Systern brukade komma förbi lite då och då. Särskilt sedan olyckan. Martin hade tyckt att det var bra. I början. Att hon sökte kontakt med någon. Han hade förstått att hon inför många andra höll fasad. En del av honom trodde att hon valt just deras sällskap för att de var de enda i hennes närhet som ännu inte hade barn.

Och så verkade det förbli.

Martin såg att det lyste i köket. Agneta brukade lämna en lampa tänd när han kom hem efter hon lagt sig. Hon gjorde alla rätt. Men han kunde ändå inte låta bli att tänka att hon inte var den han var menad att leva med. Det var hemskt. Och än värre var att Agneta visste det.

Hennes tårar över deras ofruktsamhet kom många gånger att handla om att det var ödets sätt att visa att de inte hörde ihop. Inte var menade för varandra. I början hade han tagit henne i sin famn och strukit henne ömt över håret. Men han hade aldrig förmått säga emot henne.

Agneta låg på sidan av sängen, inlindad i täcket som en kåldolme. De hade köpt ett enda stort täcke när de flyttade ihop. Mysigare så, hade hon tyckt. Men han höll inte med om att det var mysigare att under natten bli av med allt täcke eftersom hon på något sätt alltid lyckades linda in sig i hela täcket.

Han hade köpt två nya efter tre år. Det var två och ett halvt år senare än han först tänkt tanken. Men det hade kostat lite mod. Agneta vägrade kategoriskt fortfarande att köpa nya påslakan till de två singeltäckena. Som tur var köpte hans mamma mer än gärna nya lakan till dem i julklapp. Ironin låg i att hans mamma ofta adresserade paketen med de nya påslakanen till Agneta. Själv fick han alltid något personligt.

Martin vek omsorgsfullt ihop sina kläder och lade dem på pallen som stod bredvid hans sida av sängen. Agneta vände sig om.

Hej. Hon log trött och sträckte en hand mot honom.

Han satte sig på sängen och böjde sig fram. Kysste henne lätt precis bredvid munnen. Hennes reaktion var något sen. Vred sig en aning mot honom men hennes svar hamnade i luften.

De skrattade.

Martin kröp ned under täcket och drog henne intill sig. Det var ändå hans födelsedag.

Är du för trött? Han smekte henne över armen. Sakta. Såg att hon slog ned blicken.

Det är inte läge. Tror det är några dagar kvar till ägglossning.

Den hårdhet förhoppningen om samvaro försett honom med lade sig och han förde diskret ned handen för att se vad som gick att rädda.

För att det är min födelsedag då? Vi kan kanske låtsas att barnfabriken är stängd och öppna upp Moulin Rouge i stället. Han försökte låta lekfull och hoppades att hon skulle minnas kvällen de träffats. De hade sett filmen och sedan gått hem och lekt att hon var Satine och han den unge poeten och författaren som spelats av Ewan McGregor. Tanken på Nicole Kidmans karaktär gav utslag i de nedre regionerna och han tog Agnetas hand och lade den över kalsongerna så hon skulle tro att det var minnet av deras kväll som hetsat upp honom.

Hon ryckte tillbaka handen och skakade på huvudet.

"Inte så. Du vet att jag inte tycker om när du håller på så där.

Så där.

Rollspelen och nyfikenheten de haft i början hade varat i knappt ett halvår. Nej blev ett allt vanligare ord och till slut hade han slutat att ta initiativ helt och hållet. Det var först när hennes biologiska klocka börjat ticka högt och ljudligt som han hade fått leka igen. Men allt eftersom tiden gick och resultatet hon önskade uteblev började hennes intresse återigen svalna.

Martin visste att han inte var den mest välutrustade av män. Men ingen har klagat, brukade han säga till polarna när han lite överförfriskad efter en innebandyavslutning gick in i bastun utan handduk. Han förstod att det inte var till honom de klagade.

Han hade tidigt förstått att det bara var skitsnack när tjejer bedyrade att storleken inte spelade någon roll. Han visste nu att det var ett av det första de frågade varandra när någon träffat en ny snubbe.

Gumman. Spelar ingen roll om han är smart och funkar bra med ungarna. Har ni legat än? Du kan inte planera ditt liv med honom innan. Tänk om den är liten.

Ett tag hade han funderat över om hon hade några problem med hans. Om det var därför hennes intresse för sex svalnat. Men han trodde inte det.

Sanningen var att hon inte tyckte sex var roligt längre. Och roligt var det enda deras sex kunde vara.

Fortplantning var det inte.

Agneta vände sig om igen. Efter bara några minuter hörde han att hon sov. Han låg vaken och fantiserade om Satine.

23:45

Philip Löf vaknade av att han frös. Han huttrade till. Inte av kylan lika mycket som minnet av en annan natt då han också vaknat av att täcket åkt ned på golvet.

Han hade varit sex år.

Sluta! Sluta! Sluta! Philip ställde sig mellan pappa och mamma. Hennes skrik hade väckt honom och något kändes annorlunda. Han kunde stoppa det här. Han hade inte lagt kudden över huvudet som så många kvällar och nätter förut utan i stället tagit Kanin och gått ut i vardagsrummet. Kanins ena öra hängde löst. Philip var noga med att hålla Kanin i tassen så inte örat helt skulle ramla av. Han hade bett mamma sy fast det men till slut hade farmor förbarmat sig över Kanin. Eller den lilla trasan som hon trots hans protester kallade Kanin.

Philip stod med ryggen mot mamma. Han tryckte sig mot henne för att tvinga henne att backa.

Snälla Henrik, bad hon. Inte framför Philip.

Philip hörde henne hissa lite snor och såg i ögonvrån hur hon torkade snorblandad gråt från ansiktet.

Det var inte mammas böner som fick pappa att sluta. Philip hötte med handen mot pappa.

Sluta! Philips bröst var fyllt av hat mot denna man som skadade hans älskade mamma. Pappa tog ett steg fram mot honom och höjde armen.

Nej! Mamma slet Philip till sig och pappas slag träffade henne över ryggen då hon vänt sig om. Hon bar in honom till hans rum och lade sig ned bredvid honom. Sakta strök hon honom över ryggen och Philip vände sig om. Han borrade in sitt ansikte mellan hennes mjuka bröst.

Du har det bra här, mamma. Med mig. Han ska aldrig mer slå dig. Jag lovar. Philip strök med handen över mammas rygg. Hon kysste honom ömt på huvudet.

Philip tryckte sig närmare mamma när han hörde hur hennes snyftningar blev högre.

Vi flyttar. Det ska inte vara så här. Jag ska ta hand om dig. Philip kände hur hon nickade.

"Du tar hand om mig fint, gubben. Du är allt jag behöver.

Philip log. Han kurade ihop sig i mammas famn och somnade.

Senare hade han vaknat av att han frös. Täcket låg på golvet och sängen bredvid honom var tom.

Philip hade smugit upp ur sängen och ut ur sitt rum. Kvävda ljud hördes från föräldrarnas sovrum. Han får inte slå henne igen, tänkte han och kikade in genom den smala dörröppningen.

Mamma stod på alla fyra i sängen. Han såg hennes bröst gunga fram och tillbaka när hans pappa hårt puttade på henne med kroppen bakifrån. Mamma kved men lät inte ledsen som tidigare.

Förlåter du mig, Henrik? hörde Philip mamma böna. Pappa grymtade och böjde huvudet bakåt när han än en gång på knä stötte hårt mot mammas stjärt.

Säg att du älskar när jag knullar dig, väste han.

Philip hörde mamma ta ett djupt andetag.

Jag älskar när du knullar mig. Knulla hårt så jag lär mig att inte säga emot mer.

Pappa tog tag i mammas rumpa och slog henne medan han ökade takten.

Hårdare, bönade mamma och de tidigare tårarna var borta. Philip hörde hur mamma stönade och upprepade att pappa skulle knulla henne. Hårt. Hårdare.

På förskolan hade fröknarna sagt att man inte fick säga så. Philip gick tillbaka mot sitt rum och hörde mamma försäkra pappa att hon inte skulle bråka mer med honom.

Du tar hand om mig, Henrik. Du är allt jag behöver, sa hon och hatet som tidigare fyllt Philips bröst bytte mottagare.

TORSDAG DEN 13 MAJ 2010

10:15

Charlotte hällde i en liten skvätt mjölk och tog sedan upp den stora koppen. Värmen från teet tinade hennes alltid så kalla fingrar. Det var annars en varm majmorgon, konstaterade hon. Eftersom hon var ensam uppe hade hon gått ut på den inglasade uteplatsen och satt sig i den lilla soffan av svart konstrotting. Inför Calle vägrade hon att erkänna att möblerna inte var så illa som hon först tyckt. Hon hade haft andra planer med deras uteplats men maken hade inte gått att övertyga.

Men den står ju inomhus, hade hon sagt när Calle hade skakat på huvudet åt hennes förslag att köpa en skinnsoffa att ha på altanen.

Alla har sådana här, hade han svarat och för att markera att diskussionen var avslutad hade han plockat ned den stora lådan från hylla B13 på Rusta. Det är just det, hade hon velat fortsätta diskussionen, att alla har sådana. Jag vill inte vara som alla.

Soffan var skön, erkände hon för sig själv, och med några kuddar från Anna O såg den mer exklusiv ut än den knappa tusenlapp Calle hade betalat. Kuddarna var dyrare, tänkte hon och log.

Morgon mamma! Mathilda stod i öppningen till uteplatsen. Hon hängde med huvudet och Charlotte tänkte på hur olika samma mening kunde låta. Och se ut.

För knappt två veckor sedan, dagen efter valborg, hade Charlotte nästan tappat sin tekopp när Mathilda studsat in i köket, kramat om henne och kvittrat:

Morgon mamma!

Charlotte tog en försiktig klunk av det varma lakritsteet. Nu stod samma dotter framför henne men med en helt annan uppsyn. Charlotte betraktade dottern ett tag. Det mörka tjocka håret var slarvigt