Färdas utan rötter

By Herta Wirén

Rudolf Valdén växer upp som ett barnhemsbarn. Det tar lång tid innan de hittar en familj som vill ta hand om honom och under sin uppväxt tvingas han flytta från fosterfamilj till fosterfamilj. Trots osäkerheten finner han någon slags trygghet, bland annat i skolan. Och trots att han saknar riktiga föräldrar tycks det alltid finnas någon vuxen där som tror på honom och bryr sig. Men när han som vuxen väljer att återvända till staden där han växte upp känner han sig långt ifrån säker. Kommer någon att känna igen honom? Under åren har även frågorna om hans bakgrund och riktiga familj växt sig allt större ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726856194

Book preview

www.sagaegmont.com

Där stod han i portvalvet och såg in över den ödsliga stationshallen, beredd att ta steget och gå den första rundan så som han tänkt ut det i natt, när månens närgångna sökarljus lyste honom i ögonen, höll honom vaken och gjorde honom ännu mer röksugen.

Han hade en syn inom sej, ett mönster att följa, ett beslut att genomföra. Men det bar honom emot. Ändå var det inget brott, inget olagligt han skulle begå och inte direkt förnedrande, men det kändes tarvligt.

Det var inte Rudolf Vahlén, det var den andre som stod här klädd i den klarblå religiösa trenchcoaten och den svart- och vitrutiga kepsen, som skulle genomföra rollen. Honom skulle han skjuta framför sej och se till att han klarade provet.

Så, vad väntade han på.

Det var ju bara att steg för steg gå runt och vara observant och följa det han föresatt sej.

De sa om honom i fosterhemmen att han var högmodig, att han inbillade sej att han var något särskilt.

Konstigt att han just nu kom att tänka på Hillevi, hans första lärarinna i småskolan, att det var hon som fått honom att se sej själv. Hon ändrade på Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara och sjöng högt och tydligt min lilla barnaskara för hans skull.

Resenär var han inte och skulle inte passera genom glasdörrarna som på ena sidan förde till biljettluckorna och på den andra till bangården, med tågen som förde folk bort och ibland hem. Några kom aldrig tillbaka, som hans mamma och pappa. Olyckan, där ett ungt par krockade sin bil med tåget vid järnvägsövergången strax före Helsingborg, fick stora svarta rubriker i tidningarna, med tydliga bilder av bilvraket och de lemlästade kropparna utslängda på banvallen.

Känsliga människor upplystes om att döden torde varit ögonblicklig.

Det dröjde några dar innan suddiga amatörfoton av de föräldralösa barnen, en pojke på sex och en flicka på ett och ett halvt år, for runt i pressen.

Många, en del med egna oförlösta sorger som tyngde och skavde i bröstet, fick nu en anledning att gråta ut.

Livet var sorgligt.

De små stackarna hade inga anhöriga som kunde ta hand om dem. Morföräldrarna var döda. Farföräldrarna bodde i Norrland, hade svårt att klara sej själva och kände inte barnen närmre.

Flickan, som såg ut som den dröm barnlösa bär inom sej, blev genast bortadopterad. Det fanns hundratals varmhjärtade människor som var beredda att bli föräldrar till en guldlockig, blåögd liten ängel.

Sexåriga pojkar med tandlucka, som inte ville sitta i främmande människors knä, som inte svarade på dumma frågor, som inte lekte på befallning, som inte lät sej mutas av karameller, var man mindre intresserad av.

Man låtsades inte se dem, man hade ingen lust att besvära barnet som tog betäckning och sökte skydda sin vilsna själ.

Stackars barn som suckades fram gällde barnen runt omkring i världen och inte den bleke lille matvägraren som ingen förstod sej på.

Myndigheterna tog sitt ansvar.

Barnhemmet hade sin rutin för föräldralösa barn. Det var ju nödvändigt. Hur skulle de annars klara av att ta hand om dem. Alla hade de samma behov av vård, av mat och sömn.

Utbildad personal tog allvarligt på sin uppgift att sopa igen spåren efter det som aldrig kunde göras ogjort. Frågor som inte hade några svar gled man över med lekfullhet och takt.

Halvt otydliga minnen av röster, av förmaningar, typ det är farligt, avklingade efterhand. Ett ljust skratt från någon i närheten kunde väcka ångest, skapa oroliga drömmar om någon som frågade: Vems pojke är du? Och innan han hade svaret färdigt vaknade han och var ensam.

Gunghästen, som han brukade rida långt bort på, tog de aldrig fram. Den stora muggen med kattungarna på som han ville dricka mjölk ur hade nog gått sönder. Och babyn, var fanns babyn som skrek och ropade mamma?

Så utplånades de första åren av sexåringens liv av människor som gjorde sitt bästa, bergsäkra på att det var deras uppgift att klippa av de fina rottrådar som förenat honom med hans rötter, hans ursprung.

Det verkliga skälet till att han hamnade som fosterbarn hos det kristna paret som tillbringade kvällar och helger på missionshuset tillsammans med sin himmelske fader, och dagarna med församlingsarbete för samme faders räkning, kringgick man.

Mamma och pappa var i himlen.

Varför det? Vad gjorde de där? När kom de tillbaka? Kom de i flygmaskin?

Mannen i den blå rocken och den rutiga kepsen kunde fortfarande höra den pojkens röst och känna att den kom inifrån honom, lika tydligt än i dag, och känna hur den nya blårandiga kostymen, en sån som alla barnhemsbarn hade, skavde där den satt åt.

Barnen på hemmet hade sagt att hans mamma och pappa var döda. Då låg de väl på kyrkogården där hans mormor var begravd. Hans morfar hade drunknat och låg på havets botten.

Den rejäle nämndemannen, som var Rudolfs gode man, berättade för lärarinnan Hillevi, som var med i Barnavårdsnämnden, att pojkens ögon fick dem att känna att han anklagade dem och menade att de ljög, så de kände sej fega och falska.

Ingen hade mod att försöka med sanningen. Ingen svarade på hans frågor om lillasyster, att de inte riktigt visste var hon fanns. Att adoptivföräldrarna ville ha det så. Och varför kom aldrig lekkamraten Kalle?

Om de sagt honom att mamma och pappa ridit långt bort, där det var soligt och grönt, med fint bete för hästar, och där de kunde rykta dem så de glänste, skulle de ha gett honom en bild som han kunde ha till tröst, en plats som han kunde längta till, den första förvirrade tiden.

För det var vad hans pappa brukade göra, och Rudolf fick följa med på pappas cykel, och när de kom fram fick han ta sockerbitar ur pappas ficka och hålla dem i sin hand och föra dem intill hästens fuktiga varma mule. Sen lyfte pappa upp honom så han kunde klappa hästens glänsande hals.

Efter femtio år godtog han inte att det var av hänsyn till hans bästa som de inte berättade rakt ut om olyckan och hindrade honom från att träffa vännerna som passat barnen den söndagen föräldrarna omkom på väg till kapplöpningar på Jägersro. När han äntligen såg tidningsurklippen och läste texten gjorde han sin värnplikt, och då berörde det inte honom mer än andra olyckor som han läste om. Han levde med att vara föräldralös. Av tomheten och rotlösheten hade han skapat sej en sköld som hindrade människor från att komma honom allt för nära.

Farbror Elof, en liten tunn karl med färglöst hår och mustascher, och tant Alma, flera nummer större, både till kropp och själ, hade ingen längtan efter barn när de ombads att ta hand om Rudolf tills det kunde ordnas på annat sätt. De gjorde sin kristna plikt.

Fostersonen slutade snart med att ställa omöjliga frågor som ledde till knäfall framför sängen med suckar och bön. Han stod inte ut med att stirra på mannens skära flint och kvinnans mörka feta hårknut som höll på att lossna, och hennes armsvett ville få honom att kräkas.

De hade honom bara på försök. De hade hoppats att han skulle tycka om att följa med dem på möten i missionshuset och höra på sång och musik. Det fanns så många rara barn som gärna gick till söndagsskolan och var med på fester och utfärder. De hade en egen liten tidning som hette Solglimt och de kunde tävla och svara på bibelfrågor och vinna märken som de kunde klistra in i ett häfte.

Rudolf ville varken ha tidning eller klistermärken. Det han önskade sej var verktyg och gamla klockor som han kunde ta sönder och sätta ihop på nytt.

Den enda gång de träffade honom rakt i hjärtat var den första julen. Det stora paketet under granen hade han undrat över hela dagen, men inte trott att det var till honom.

Mannen läste högt på paketet: Till Rudolf från tant Alma och farbror Elof. Han kände mest ängslan när han slet av papperet och inte fick öppna lådan förrän papperet och snöret hade vikts ihop ordentligt.

Det var en ångmaskin. Han låg på knä och tog upp den och om de bett honom tacka Gud högt, så hade han gjort det. Hans strålande ansikte var förmodligen tack nog, för Elof torkade bort en tår och visade hur maskinen fungerade.

Ett gott hem hade stått öppet för honom om han inte hade vägrat att blanda in Gud i måltiderna eller ligga på knä på golvet och läsa aftonbön.

Farbror Elof försökte beveka tant Alma, den starka och orubbliga som stod vid sitt ord. Inga extra smörgåsar om han inte läste aftonbön.

Så snart hon försvunnit med sin gitarr och en sista förmaning kom Elof mysande med mjölk och smörgåsar och tre sockerbitar.

När du har ätit kan du mata hästarna och sen kan du be tyst om du vill.

Efter en stund kom han tillbaka och torkade bort smulor och rättade till hans kudde, strök honom över håret och gick omkring och smånynnade innan han sa godnatt och släckte ljuset.

Elof var en av dem som inte klippte bort rottrådar, men han rökte i smyg och det fick Rudolf lova att aldrig berätta. För tant Alma var straffet viktigt. Det var vägen till bättring. Det underliga var att Rudolf mindes henne med högaktning.

Det hon skrev i rapporten att han var högmodig, aldrig grät så någon såg det och avvärjde smekningar, men att hans örngott ofta var vått på morronen, var sanningen. På slutet skrev hon att de gärna hade adopterat Rudolf om han trivts hos dem. Det berättade hans gode man, nämndemannen.

Efter många år, när Rudolf var lärling, sökte en faster som bodde på Jylland upp honom. Hon var änka efter hans fars bror. Hon berättade att hans mamma och pappa var hästtokiga spelare båda två, som bara efterlämnade skulder. Allt i hemmet auktionerades bort. Det enda han fick i arv var ett brunt kuvert med fotografier och handlingar. Det följde honom oöppnat genom åren från det ena fosterhemmet till det andra.

Många hade velat se innehållet, men han nekade. När han äntligen bröt sigillet och studerade blekta amatörbilder av en främmande man och en kvinna med en liten pojke i sitt knä, lämnade de honom oberörd. De där fotografierna angick inte honom. Det enda han fäste sej vid var moderns namn som bekräftade att hon hade italienskt påbrå. Hon hette Silvana. Pappan hette Harald.

Kokerskan Anna Flink som var husmor på barnhemmet när olyckan hände berättade för sin systerdotter, lärarinnan Hillevi, om pojken som ingen visste sej någon råd med, som lämnade det mesta av maten orörd, som bara sa nej och inte lekte som andra barn.

En dag höll hon just på att vända pannbiffar på en stekplåt, femtio åt gången, när Rudolfs tallrik med maten orörd kom ut i köket. Biträdet visade tallriken och sa: – Han kan ju inte leva på bara mjölk och bröd. Det här går inte längre, någon måste göra nånting, ett barn kan inte få vara så olyckligt.

Anna Flink i sin kockmössa och all sin väldighet lämnade över stekspaden till biträdet och gick in i matsalen och såg den trotsige i ögonen och sa:

– Kom med mej så ska du få se en maskin som kan trolla, den gör köttbullar och biffar alldeles själv. Så vände hon sej snabbt om och gick före ut i köket och hörde lättad att han skyndade på sina steg och halvsprang efter henne.

Hon gjorde tecken till personalen att inte låtsas om nånting. De fortsatte sitt arbete medan husmor med stort allvar demonstrerade och förklarade den moderna storköksutrustningen för sexåringen. Hon visade hur hon fick de stora kokgrytorna på knä genom att fälla en spak, hon visade hur man lät maskinerna skala potatis, strimla morötter och hacka kål och lök och rörde ihop smet som kom ut som stora korvar och delades upp i småbitar.

Som en vuxen hörde han noga på och frågade vad man gjorde sen. Röd om kinderna av värmen och stekdoften fick han hjälpa henne att lägga två biffar på två tallrikar och hämta värmda bröd och iskall mjölk, och så satte de sej på pallar vid ändan av det stora beredningsbordet. Och han protesterade inte när hon la över sin ena biff på hans tallrik.

Mätt, så att han höll på att somna, lutade han sej mot henne och hon lyfte honom varsamt över i sitt knä, höll honom intill sin mjuka barm, vaggade honom som ett spädbarn och började nynna. När han hulkade till och snyftande kallade på mamma gick hon över till Sorgeliga saker hända, det gamla skillingtrycket om Elvira Madigan och Sixten Sparre som hon gråtit över så många gånger, men aldrig så bittert, sa hon till Hillevi, som den här gången när hon höll ett övergivet och försvarslöst barn i sina armar.

De bar in honom, klädde av honom och stoppade om honom och han sov ända tills nästa morron. När de tog upp honom vid den vanliga tiden på kvällen, kissade han halvsovande och trevade sej tillbaka till bädden mumlande att han ville ha filten över sej.

Köket blev hans trygghet. Han gjorde dagliga besök, tog reda på vad som lagades och förde det vidare och fick en viss ställning genom att hjälpa till. Matvägraren var borta för alltid.

Sen var det dags att skrivas in i skolan och när han var på upprop bröt Anna Flink lårbenshalsen och det var Hillevi som berättade att hon låg på sjukhus. Då bodde han redan i sitt första fosterhem.

Järnvägsklockan