Dolda spår

By Ida Axelsson

Snön ligger över Helsingborg när en polsk flicka hittas död i tunneln vid Hälsobacken. Ingen förstår vad den unga kvinnan gör i Sverige när hon egentligen arbetar som au pair i Dubai. I skuggan av sociala medier uppdagas ett spel där maktens män och unga kvinnor är deltagarna. Alla vet reglerna. Men alla följer dem inte. Samtidigt anmäler Anders Halvarsson sin syster försvunnen, ett år efter att han senast talade med henne.

Damir Skatzlic befinner sig på ett behandlingshem i Värmland när han får ett telefonsamtal som får honom att avbryta behandlingen. Väl i Helsingborg snubblar han över en hemlighet han aldrig kunnat drömma om. Linn Wide är tillbaka på jobbet efter några månades sjukskrivning och utreder fallet med den döda flickan i tunneln och försvinnandet av Marie Halvarsson.

Det här är del två i serien om Linn Wide, polisinspektör i Helsingborg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 26, 2018
• ISBN: 9789175234571

Book preview

övertaget.

1

När Linn klev in på avdelningen kände hon hur alla kollegor stannade upp med vad de höll på med och hur hon hamnade i blickfånget. Blickarna. Medlidsamma följde de vartenda steg hon tog. Dagen till ära hade hon klätt sig i svart. Svarta slitna jeans och en svart stickad tröja. Änka som hon var.

Hej…, mumlade Linn och låtsade leta efter något i handväskan när hon marscherade förbi kollegorna mot sitt skrivbord i Helsingborgs polishus. Den tre månader långa sjukskrivningen hade känts som en hel evighet och nu var hon redo att möta verkligheten igen. Efter månaders ältande insåg hon att hon förr eller senare skulle vara tvungen att fortsätta leva, även om Jens valt att lämna henne och Dante.

Linn höll blicken högt, rakt fram, kollegorna hade inte en chans att stanna henne för att småprata. Hon visste redan vad de skulle säga: Hur mår du, välkommen tillbaka, kan jag göra något för dig, det som hände var fruktansvärt, hur mår Dante? Visst menade de väl, hon tvivlade inte en sekund, men hon ville inte prata om det. Aldrig någonsin igen. Och vad spelade det för roll? Hela kåren hade ändå redan pratat, en kollega i Stockholm, tillika Linns sambo, hade tagit livet av sig med sitt tjänstevapen och hon hade inte fattat ett skit. Det var den brutala sanningen.

I polishuset på Kungsholmen florerade det konstant rykten om deras stormiga förhållande, hur Linn slets mellan hopp och förtvivlan för att få den omöjliga relationen att fungera medan Jens valde att gå under jorden när det passade honom. Han lyckades alltid hålla hennes demoner borta, men hon hade misslyckats med att hjälpa honom. Den skulden fick hon leva med nu. Kände hon sig själv rätt skulle den aldrig försvinna, den skulle bli lika djupt rotad som skulden och lögnerna om hennes egen barndom. Den hon alltid lyckats hålla långt ifrån sig.

Vita villan i strandbelägna samhället Viken utanför Höganäs. Pappa Harald, en välrenommerad advokat i flyktingfrågor. Mamma Elisabeth med sin boutique i Lund, dit kvinnor från hela Skåne åkte för att köpa det senaste i mode.

Familjen Wide – som vilken familj som helst. Ingen kunde ana att hon kom ifrån det motsatta.

Linn tänkte på självmordsbrevet Jens lämnat efter sig. Han hade vetat om hennes livslögn, ändå frågade han aldrig om det var sant. Hon förstod fortfarande inte varför, var det för att skydda henne eller för att testa henne? Se hur länge hon skulle kunna förmå sig att ljuga honom rakt upp i ansiktet? Nu skulle hon förmodligen heller aldrig få veta.

Hon satte sig vid skrivbordet och loggade in på datorn. Kände kollegornas blickar i nacken men stirrade in i skärmen, betedde sig så avigt som möjligt. Det borde få dem att förstå att hon inte ville prata. Hon kollade snett över mot Mattias Kronas arbetsplats, när skulle han komma egentligen? Mattias var den som varit mest tvär när hon började i Helsingborg. Linn hade tydligen norpat tjänsten rakt framför näsan på någon som Mattias ansåg vara bättre lämpad, en kompis. Att komma från ett annat polisdistrikt och göra en sådan sak sågs inte alltid med blida ögon men allt överspelades på ett par veckor och var begravet. I alla fall mellan henne och Mattias. I efterhand fick hon veta den verkliga anledningen till varför hon fått tjänsten. Inte för sina fina meriter och goda arbetsinsatser – utan för att hamna i länspolismästare Didrik Knutsson järngrepp.

Reio Holgersson, hennes närmaste chef verkade inte heller vara på plats. De visste väl att hon skulle komma tillbaka idag? Irritationen hon känt när hon klivit in på stationen dröjde sig fortfarande kvar. Med bestämda slag på tangentbordet knappade hon in det hon sökte efter, det hon hade undrat över under alla de månader hon varit sjukskriven. Flyttade sedan pilen upp i vänstra hörnet och tryckte på skriv ut. Gick bort till skrivaren och tog listan över de personer som var markerade på Operation X most wanted-lista. Kollade snabbt över axeln så att ingen som gick förbi snappade upp vad hon intresserade sig för. Han var med. Hennes bror; John Kassel, vice president i Black Enemy.

Totalt var det tjugotre personer som ansågs vara de tyngsta inom de kriminella nätverken i hela Skåne. Alla var de listade hos polisen för att motverka nyrekrytering till grovt kriminella organisationer. Operation X var inspirerad av ett projekt som funnits i Stockholm i över tio år, men som nu under ledning av Didrik Knutson också nått Skåne. Linn tänkte på samtalet de haft när han konfronterade henne om hennes bakgrund. Att han visste vem hon var, även om ingen annan gjorde det. Innan Didrik Knutsson tagit ut en längre tjänstledighet för att genomgå en knäoperation och sedan tillbringa lata dagar i Sydafrika gjorde han en sak klart för Linn. Gängen, framför allt Black Enemy, skulle elimineras innan han gick i pension och Linns uppgift var att hjälpa honom, annars skulle han avslöja henne. Alla skulle få veta vem hon egentligen var: dotter till den mest beryktade familjen i svensk kriminalhistoria, där misshandel, grov utpressning, rån och mord var vardagsmat. I dagsläget var hon kort och gott utpressad och det gällde att komma på ett sätt att komma ur Didriks grepp. Hon hatade sig själv för att hennes familjehistoria var en känslig punkt. Den förstörde allt för henne.

Hon tog upp pappren ur skrivaren och läste sin brors meritlista. Narkotikabrott, grov misshandel, människorov, aktuell i en utredning om ett mord på en medlem i ett rivaliserande gäng, rån, utpressning. Listan fortsatte, men Linn slutade läsa, hon visste egentligen redan allt. Varför plåga sig igenom skiten ytterligare? Hon tittade på fotot av John, blicken var kylig. Det stämde, det som kollegan sagt: Han kunde täppa till käften på vem som helst bara med sin blotta närvaro.

Hon gick tillbaka till skrivbordet och lät kontorsstolen omfamna henne, medan funderingarna kring Jens fortsatte. Om hon inte flyttat till Helsingborg, hade hon kunnat hjälpa honom då? Hon flyttade för att Dante skulle slippa hennes och Jens stormiga relation och för att hon och Jens skulle få en chans att förstå vad de verkligen ville med varandra. Egentligen skulle hon ha bett honom dra för flera år sedan, men varje gång Jens bedragit henne hade han bönat om förlåtelse och ironiskt nog benådades han alltid. Bara han kom tillbaka. På senare år förstod hon spelet. Hur han lyckades hålla hennes intresse vid liv. Om det var planerat eller slumpen som styrde begrep hon inte. Han höll sig borta så pass länge att all hennes aggression hann dunsta och gå över till bedrövelse. När han äntligen öppnade dörren till deras gemensamma lägenhet blev hon upprymd av lycka. Varje gång utspelades samma kärleksfulla återförening trots att hon borde vara förbannad. Total förnedring. Redan före självmordet pendlade känslorna. Det gjorde de fortfarande. Mellan desperata försök att förstå och okontrollerad ilska. Idag var hon förbannad.

Efter några timmar i polishuset kände Linn sig något mer bekväm än tidigare, en gammal förundersökning fick henne koncentrerad när telefonen på skrivbordet ringde. Display-en visade att det var ett internsamtal som slutade på sjuttiosju – receptionen. Under någon sekund övervägde hon att strunta i att svara. Hon hade noterat att det var Karin Rosén, alias Rosa, som satt i repan när Linn passerade tidigare på morgonen. Smeknamnet Rosa var något Linn gett henne efter första gången de träffades några månader tidigare. Associationen mellan Karin och tjuren Ferdinand var så passande att hon fått heta Rosa sedan dess. Linn störde sig så pass mycket på kollegan att hon ville kategorisera henne som den mest hopplösa polisen i mannaminne. Det var nog osäkerheten som störde Linn mest och den totala avsaknaden av pondus. Karin själv var inte medveten om det nya öknamnet. Linn drog en djup suck innan hon lyfte luren.

Ja, Linn här.

God morgon Linn, det är Karin Rosén nere från receptionen. Först av allt vill jag önska dig välkommen tillbaka.

Tack. Vad gäller det? Hon höjde ögonbrynen och väntade på att Rosa skulle komma till skott. Blundade och försökte koppla bort Rosas sävliga östgötska dialekt men ändå såg hon henne framför sig, det bruna långa håret i fläta, de stora frågande ögonen med vidsträckta ögonfransar.

Eh jo …

Ja…

Jag har en man här nere som vill anmäla sin syster försvunnen, och vet inte riktigt vad jag ska göra?

Du har väl ett stationsbefäl att fråga? sa Linn och himlade med ögonen.

Jo, men… han sa att jag skulle ringa upp till dig. Det är något som inte stämmer i historien. Kan du komma ner?

Ta upp en anmälan så tittar jag på den i eftermiddag?

Jo… Men det är nog bäst att du träffar honom.

Linns ovilja att ta hissen ner till Rosa berodde mest på att hon inte ville gå förbi de nyfikna kollegorna igen. Efter Jens död hade hon lovat sig själv att möta allt som skrämde henne. Det var kanske dags att börja i små steg, så varför inte utmana sig redan nu.

Hallå, är du kvar? Rosas röst lät osäker.

Hur länge har systern varit försvunnen? Linn tog en klunk ur vattenglaset.

Ett år…

Hon ryckte till. Vattnet stänkte och landade på pappren om hennes bror.

Vad sa du?

Ja, du hörde rätt, svarade Rosa med en för en gångs skull stadig röst.

Men varför går han till polisen först nu? Linn försökte dölja sin förvåning.

Han tror att det ligger något brott bakom …

Okej, det låter onekligen konstigt men jag kommer ner. Hon lade på luren och sjönk ihop på stolen. Försvunnen så länge? Egentligen ville hon bara svara Karin att personen förmodligen levde och inte ville bli hittad, och att kontakten med de anhöriga inte kunde ha varit speciellt tajt om de saknade henne först nu. Och nu när familjen vaknat till liv ville de slå på stora trumman och visa att de oroade sig, aningen sent. Linn gned händerna mot låren, hon frös fortfarande sedan hon skrapat bilrutorna på morgonen. Hon hade kunnat slopa vintern rakt av, inte ens julhelgen fick henne att tycka att snö och kyla var någon höjdare. Tanken på hur många gånger hon tvättat Dantes overall de senaste veckorna förstärkte känslorna. Snö, slask och lera – nej tack. Hon tog passerkortet och reste sig med förhoppningen att hon skulle få lyssna på ytterligare en annorlunda historia.

Gå in då! Eller bangar du, eller?

Sebbes hårda ord fick Emils mage att dra ihop sig till en stum klump. Det gick inte att undgå budskapet: Det var nu eller aldrig han hade chansen att visa att han inte var någon fegis.

Killarna hade känt varandra sedan första klass och nu var det bara några dagar kvar tills jullovet i sjuan började. Emil längtade. Alla tidiga mornar och mörkret som gjorde honom tröttare än tröttast. Han längtade till våren. Och sommaren.

De befann sig i tunneln mellan Hälsobacken och S:t Jörgens skola i Helsingborg. Efter några dagars bändande med en kofot som kånkats mellan skolan och tunneln lyckades de bryta upp porten till tunneln och låset som skulle hålla obehöriga borta. Skylten med Tillträde förbjudet lyckades inte skrämma killarna att hålla sig borta. Låset hade förvånande nog varit rätt enkelt att bryta upp.

Gå in, sa jag ju!

Emil kände handflatorna dunka i ryggen, föll handlöst och landade på den kalla marken. Det sved till på högerknät.

Vad fan gör du?, röt han.

Jag trodde inte du skulle trilla…, svarade Sebbe likgiltigt. Här, ta min hand!

Emil slog bort handen och reste sig sakta upp. Tittade på knät och såg det missprydande hålet. Fan också, nu skulle mamma bli förbannad. Fråga tusen frågor om var han varit, med vem och hur det kom sig att han efter en dag lyckats göra hål på sina nya jeans. Inte nog med det, hon skulle förstå vem han tillbringat eftermiddagen med. Efter det senaste krismötet med skolan hade hon blivit vansinnig när det framkommit att det var han och Sebbe som krossat alla fönsterrutorna till skolans matsal strax efter att skolan dragit igång efter sommarlovet. De hade gjort det för att de var uttråkade och i efterhand förstod Emil hur idiotiskt allt var. Det var efter den händelsen hon förbjöd honom att umgås med Sebbe, eftersom han ständigt hade en massa skit för sig. Det var han som kom med nya påhitt och även om inte allt var olagligt ställde det alltid till det för dem, i alla fall för Emil. Enligt mamma hittade Sebbe på en massa djävulskap där han själv alltid lyckades komma undan medan de andra killarna fick ta konsekvenserna. Och nu stod Emil här med leriga byxor och ett hål på knät.

Han förstod sig inte på Sebbe, ena sekunden var han snäll, i nästa elak. Hans ständiga spel gjorde Emil osäker. Var de riktiga vänner eller lurade Sebbe honom bara? Var Sebbe den fega som därför hela tiden utmanade Emil? Det var vad mamma sa i alla fall; att han blev utnyttjad.

Det hade börjat skymma, en halvtimme senare skulle det vara mörkt ute.

Ska vi göra det här får du ge hit ficklampan, fräste Emil.

Sebbe räckte över lampan, Emil lyste in i tunneln. Långsamt tog de några steg framåt, men stanken fick dem snabbt att backa.

Fy fan, vad är det? Sebbe hulkade.

Fuck, fuck, fuck! utbrast Emil. Lukten av ruttna sopor, fukt och aceton fick magen att vända sig ut och in. Emil andades i armvecket på jackan för att försöka vänja sig vid lukten. Han vände sig om för att putta upp porten ytterligare när han såg att Sebbe ställt sig utanför.

Du kan ju inte gå nu när vi äntligen fått upp skiten, utbrast Emil.

Men jag mår illa.

Plötsligt tyckte Emil Sebbe lät ynklig.

Går du nu kommer jag säga till Stoffe att det var du som bangade. Emil kände att han för en gångs skull hade övertaget.

Jag kommer gå in. Du kan dra om du ändå inte ska göra någon nytta.

Emil fortsatte in i tunneln och sicksackade mellan bråte som låg på marken; träplankor, gamla kablar, stenras och betongplattor. Ljudet av sipprande vatten längs bergväggen fick honom att slappna av och sluta tänka på lukten.

Se upp för plankan, sa han och duckade. Han hörde Sebbes stapplande steg bakom sig. Emil tänkte på alla trådar de läst på ett internetforum om skräckens tunnel; det spekulerades hej vilt kring vad som gömde sig bakom den stora plåtporten. Allt från fängelsehåla, transporttunnel för kossor, horhus, tortyrkammare under andra världskriget, lagerplats för militärt material till skyddsrum. Emil tyckte det senare lät rimligast. Längre in kunde han skymta bänkar längs sidorna där de som sökte skydd förmodligen skulle sitta. Dagstidningar, filtar, öl och konservburkar visade tecken på tillfälliga gäster. Han lyste med ficklampan och fastnade på en tom kondomförpackning bredvid en smutsig filt.

Vi drar, viskade Sebbe.

Dra du, jag vill kolla vidare. Han visste inte var självförtroendet kom ifrån men när han nu fick chansen att bevisa sig för Sebbe skulle han minsann ta den. Han hörde kompisens fotsteg avlägsna sig och insåg att han var ensam kvar i tunneln.

Bergväggarna var sprejmålade med svordomar, könsord, namn och små förkortningar som bara betydde något för den som skrivit dem. Utanför snöade det. Emil vände sig om och såg hur det yrde vid porten. Han hoppade på stället för att få upp värmen. Skulle han fortsätta längre in? Han hade ju kommit så långt, varför vända nu liksom? Valde han att avbryta var det inte för att han var rädd utan för att han frös. Fast det skulle det knappast vara coolt att säga till Sebbe, så han bestämde sig för att gå längre in.

Hundra meter in i tunneln fanns två mindre utrymmen där två stora oljefat stod placerade vid bergväggen. Färgen hade flagnat men han kunde urskilja att de förmodligen varit mörkgröna. Emil förstod inte vad de använts till och ryckte bort locket på den ena för att se om den var tom. Det for i marken med en smäll och innan Emil visste ordet av stod han i en svärm av fladdermöss. Vingslagen flaxade över huvudet. Emil skrek, kände hur de nuddade håret. Han satte sig ner på huk och höll armarna runt huvudet i väntan på att fladdermössen skulle lugna ner sig. Och han som trott att han var ensam.

Efter några sekunder kunde han resa sig. Darrig på benen sträckte han på sig. Tog ett kliv baklänges, så långt ifrån tunnorna som möjligt. Lade handen över bröstkorgen. Hjärtat slog fortfarande dubbla slag. Ficklampan blinkade till och slocknade. Han omgavs av ett kompakt mörker. Hjärtslagen ökade igen. Han ville skrika men vågade inte för fladdermössen. Emil andades djupt. Skruvade av locket på ficklampan, kände med fingertopparna för att byta plats på batterierna. Under en kort stund levde han på hoppet att lampan skulle fungera igen men försöket misslyckades. Han blundade trots att mörkret dominerade. Han måste ut. Men vad skulle vara bäst? Krypa eller gå? Byxorna var ändå redan förstörda.

Stapplande tog han några steg i riktning mot utgången, långt där borta såg han ett svagt sken från en lyktstolpe. Återigen försökte han lugna ner sig. Det var ju bara en övergiven tunnel, inget annat. Famlande lyckades han ta sig in till väggen, strök den med handen för att få stöttning. Kylan från bergväggen fick fingrarna att domna; långsamt tog han steg för steg innan det tog tvärstopp. Emil försökte pressa sig fram ytterligare, men det gick inte. Stod det fler tunnor i tunneln? Han trevade för att känna vad som tog emot. Handen möttes av något mer bekant. Formen och konturerna av en näsa och två öron. Även om han inte såg något förstod Emil vad han känt. Ett ansikte. Han ryckte bort handen och försökte dra in luft i lungorna. Allt gick så fort att plankan han tidigare lyckats kliva över fällde honom.

Emil föll och landade på något. Han slog med händerna, sparkade med fötterna för att få bort plankan. Han lyckades greppa tag i något runt, möjligen ett större hjul och ett slags armstöd. En rullstol? Andra handen var kvar på marken, i ett famlande försök tog han stöd mot något som kändes som en fot. Han strök med handen en gång till. Jo, tår och tånaglar. Emil skrek rakt ut och paniken grep tag i honom med full kraft, han andades med snabba, andetag och insåg att en människa satt framför honom.

Han reste sig upp. Plöjde sig fram genom tunneln. Han struntade i om han slog sig mer eller rev sönder kläderna; han måste ut.

2

Slå dig ner Linn pekade på den mörkgråa stolen mitt emot skrivbordet. Hon stängde glasdörren, satte sig ner och tittade på mannen som iakttog varje rörelse hon gjorde. En person hade varit försvunnen i ett år. Hon kunde inte låta bli att känna en viss nyfikenhet över vad som skulle komma ur Anders Halvarssons mun. Hur var det ens möjligt att inte sakna någon under så lång tid? I hennes värld lät det orimligt, men å andra sidan förvånade inget henne längre.

Vad är det som har hänt? Linn snurrade upp sitt mörkblonda hår i en knut högt upp på huvudet.

Som jag förklarade för din kollega vill jag anmäla en person försvunnen. Halvarsson var i medelåldern, medellång, med mellanblont hår, varken rund eller smal. En helt vanlig man som ingen skulle lägga märka till i ett större sammanhang.

Okej, det har ju gått en tid så vi måste ta det lugnt och från början. Vem vill du anmäla saknad?

Min syster, Marie Halvarsson.

När såg du henne senast?

För ett år sen.

Linn tittade uppmärksamt på mannen, även om hon visste att det var vad han skulle svara.

Ja, du hörde rätt. Halvarsson skruvade sig på stolen. Verkade inte direkt bekväm i situationen.

När pratade du med henne senast då? fortsatte Linn.

Det var då också, för ett år sen.

Vad får dig att tro att hon inte försvunnit frivilligt?

Anders strök handen genom håret, sedan ner över ansiktet. En känsla, men en stark sån. Jag skäms att jag inte kommit tidigare.

Linn nickade. Under en sekund tänkte hon att vuxna människor fick försvinna om de ville, och inte heller hade de någon skyldighet att höra av sig. Linn ändrade inställning till Anders Halvarsson och bestämde sig ändå att visa lite god vilja för att möta hans oro.

Hur är Marie som person?

Hur menar du?

Jag tänker om hon gjort något liknade tidigare, ensamvarg eller behov av uppmärksamhet?

Det är mycket kring Marie, jag vet inte var jag ska börja. Hon är inte kapabel att bara försvinna. Jag ska inte säga att hon är förståndshandikappad, men hon är inte … som alla andra.

Vad syftar du på då? Hon kunde inte låta bli att tycka han var egoistisk. Först saknade han henne inte, sedan sa han att hon var halvt om halvt efterbliven. Linn tittade på två kollegor som passerade i korridoren utanför. Inga hon kände igen.

Anders Halvarsson pickade med pekfingret mot tinningen.

Hon har inte alla hästar hemma, om jag får vara lite fräck. Marie är alldeles för godtrogen och kan låta sig utnyttjas utan att ens förstå det och så har det varit under hela vår uppväxt.

Vad arbetar hon med?

"Inget, hon är sjukpensionär. Innan dess fick hon någon form av bidrag av kommunen och tillbringade dagarna på olika dagverksamheter för att träffa andra i liknande situationer.

Klarade hon sin ekonomi själv?

Den hjälpte jag henne med.

"Kan du beskriva sista tillfället ni sågs?

Det var hennes födelsedag, första december. Han tog en av bläckpennorna som låg framför honom. Trummade den mot bordskanten.

Är du snäll och slutar.

Förlåt … Hon skulle åka till Boden för att bo tre månader hos en kvinna som fungerade som ett slags avlastningsboende eftersom Marie tidigare bott hos vår pappa. Den här kvinnan hjälpte familjer som behövde avlastning i vardagen även om Marie inte var någon större belastning, inte enligt mig i alla fall.

Boden, sa du?

Ja.

Linn kände intresset svalna. Att syssla med ett eventuellt försvinnande långt upp i landet fick vilken polis som helst att tappa intresset och Linn visste att ärendet bara skulle flyttas runt mellan olika skrivbord.

Okej, Marie har inte försökt höra av sig till dig efter att hon åkte?

Inte ett ord.

Vet du vad kvinnan i Boden heter? Linn kluddade i sitt anteckningsblock.

Irene Petrén, svarade han och knäppte händerna.

Har du försökt kontakta henne?

Det är väl klart! Han tittade på henne som om hon var världens största idiot. Jag får inte tag på henne. Jag har ringt varenda Irene Petrén i Sverige och ingen har hört talas om min syster. Halvarsson snyftade och strök fingrarna under näsan innan han fortsatte. Hon var förväntansfull över resan och såg fram mot miljöombytet. Tror du något har hänt henne?

Linn såg hans blick, hon hade mött den förut. Han ville höra något lugnade. Att allt stod rätt till.

Jag vet inte, men det finns ingen anledning att misstänka brott. Hade det hänt något särskilt som gjorde att hon ville åka iväg så länge? Jag tänker eftersom hon inte hörde av sig?

Inte vad jag vet.

Vad säger era föräldrar?

Pappa har pratat med henne en gång efter att hon åkt, men då ringde hon bara för att säga upp bekantskapen.

Är du säker på att hon vill ha kontakt med dig?

Nä, det är jag väl inte …

Din mamma då?

Marie och hon har alltid haft en knepig relation eftersom mamma har psykiska besvär…

Okej …

Jag trodde bara Marie ville komma bort en stund. Hon trivdes inte i Helsingborg och ville testa något nytt och jag stöttade henne. Jag kunde aldrig drömma om att det skulle bli så här. Jag har försökt få kontakt med henne på numret hon gav mig innan hon åkte, men det har inte använts sedan hon lämnade Helsingborg. Nu hittar jag varken Marie eller Irene Petrén. Det finns inte ett spår. Ingen adress, inget telefonnummer.

"Du tror inte Marie kan hålla sig undan frivilligt?

Anders Halvarsson tittade på pappershögarna som låg utspridda på skrivbordet och lyfte på ögonbrynen.

Det ser stökigare ut än vad det är, sa Linn och lade ihop några av pappren.

Anders nickade.

Tror inte det. Vi har alltid haft bra kontakt. Jag kan inte komma på en enda sak jag skulle ha kunnat göra för att hon skulle vilja bryta kontakten.

Anders … jag förstår din oro men varje dag försvinner flera personer och det finns även de fall där personen ifråga ofta försvunnit frivilligt, de vill inte bli hittade. Kanske var det nu hon skulle få en mer känslofylld reaktion från den till synes lugna Halvarsson. För att ha gått så långt som att kontakta polisen tyckte hon inte att han verkade speciellt orolig, vilket också stärkte hennes känsla om att det fanns en naturlig förklaring.

Jag förstår det, men nu när jag börjat nysta i allt förstår jag inte att jag kunde vara så naiv och bara acceptera att jag inte hört något från henne på länge.

Snuvad på