Välgöraren

By Sara Önnebo and Viktoria Flodström

Gullan Storm lämnar en stressad tillvaro i Helsingfors och beger sig till det stillsamma samhället Tulisaari i Österbotten. Där ska hon tillbringa några månader i ett ensligt torp och hoppas finna lugnet i den finska naturen. Efter pojkvännens svek behöver hon verkligen hitta tillbaka till sig själv. Men hennes vistelse blir inte riktigt som hon hade tänkt sig.

Gullan möter kärleken igen fastän hon inte alls är redo. Och samtidigt som hon blir alltmer nyfiken på den äldre damen som tidigare bodde i torpet blir hon varse några av de mörka hemligheter som Tulisaari ruvar på. Dessutom känner hon sig ständigt iakttagen. Hur säker är Gullan i torpet egentligen? När dimman sänker sig över älven och det skogstäta landskapet kan vad som helst hända.

 

”Välgöraren” är den tredje, fristående delen i Sara Önnebos trilogi ”Morden i Tulisaari”, som utspelar sig i ett litet finskt samhälle. En plats där det förflutna på olika sätt inverkar på nutiden.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 17, 2023
• ISBN: 9789180004060

Book preview

Kapitel 1

April 2015

Restaurangen var tyst. För ett ögonblick sedan hade sorlet från blandade röster, blandade språk, fyllt lokalen. Klirrandet från porslin som sattes ner på överfulla bord eller staplades till rangliga torn av vana servitörer, stolarnas skrapande mot det skrovliga och genuina stengolvet, skratt och gälla röster från baren, ytterdörren som öppnades och stängdes, en ström av gäster som kom och gick. Alla dessa ljud bildade en tät ljudmatta som gjorde det svårt att höras utan att höja rösten.

Nu var det så tyst att man kunde höra en knappnål falla.

Allas blickar var riktade mot Gullan Storm. Hon stod alldeles stilla, likt en staty, mitt i rummet. På golvet framför henne låg åtta glas och en flaska champagne, splittrade i tusentals kristaller. Den lätt honungsfärgade vätskan skummade över det krossade glaset. Gullan tittade förvånat på röran vid sina fötter, sedan gav även benen vika.

Folkmassan drog kollektivt efter andan och tystnaden exploderade i ett kalejdoskop av röster. Gullan var vagt medveten om den febrila aktivitet som följde på hennes kollaps på Gregers Skafferi, Helsingfors senaste hipster hangout. Starka armar lyfte upp henne från golvet och bar in henne i VIP-området, som var avspärrat med ett lila band och tomt för tillfället. Bekymrade ansikten lutade sig över henne. Gullan noterade att ett av dem tillhörde Leo Swanbäck, ägaren till mäklarfirman som hon jobbade för. Välmenande röster frågade hur hon mådde, om hon hade slagit sig i fallet, om hon kunde lyfta på armarna och så vidare. Magdalenas alltid så trygga och tillförlitliga röst trängde genom sorlet. Gullan sökte med suddig blick efter kollegans ansikte i folkmängden. Såg att Magdalena befann sig vid hennes sida och sökte med vana fingrar över Gullans handleder för att lokalisera pulsen.

Pulsen är stark och jämn, om än lite i snabbaste laget, sa hon.

Magdalena hade läst tre terminer på läkarlinjen innan hon hoppade av och skolade om sig till mäklare. Hon fortsatte att slänga snabba frågor åt Gullan:

Har du smärta över bröstet?

Nej.

Har du ont någonstans?

Nej.

Känner du det här?

Magdalena nöp henne hårt i båda armarna och båda benen.

Aj!

Tror du att du kan ställa dig upp.

Gullan kände efter.

Nej.

Jag tror det är bäst att vi ringer efter en ambulans.

Magdalena vände sig mot en man i 40-årsåldern som var klädd i en skräddarsydd kostym och såg väldigt uppjagad ut, Greger själv gissade Gullan.

Mindre än ett dygn senare sicksackade sig Gullan fram på den överfulla trottoaren längs esplanaden. Vårsolen hade lockat ut både helsingforsbor och turister i stora mängder. En grupp japaner som stod böjda över en jättelik karta blockerade vägen. I stället för att tränga sig förbi korsade Gullan gatan. Hon köpte en kaffe att ta med från kiosken i Esplanadparken och fortsatte ner mot vattnet. Vid statyn av Johan Ludvig Runeberg väjde hon för en kvinna som bar pälsmössa och hade en kanin instoppad innanför kappan, endast de långa öronen stack ut. Om Simon hade varit med hade han säkerligen fällt en kvick kommentar som fått henne att skratta. Men hon fick inte tänka på det nu. Måste tränga undan alla tankar på honom och hålla dem på säkert avstånd. Där de inte kunde göra henne illa.

Nedanför salutorget tornade Finnair SkyWheel upp sig och i hamnen gled en av Viking Lines stora båtar förbi med kursen satt mot Stockholm. En skara turister stod uppe på däck för att se staden försvinna medan de kryssade mellan holmar och skär på väg mot det öppna havet.

Efter gårdagens rabalder på Gregers Skafferi skulle Gullan helst av allt ha velat gömma sig under täcket för resten av livet. Men det var hennes helg att träffa tjejgänget och det ville hon inte missa. Även om hon var medveten om att det återigen skulle vara hon och hennes problem som stod i fokus vid dagens lunch. Gullans misstankar bekräftades i samma stund som hon steg in på bistron vid Allas Sea Pool och såg sina vänners ansiktsuttryck.

Hur mår du idag? frågade Magdalena som åkt med Gullan i ambulansen kvällen innan men sedan fått ett brådskande samtal från en mycket stressad sambo som inte lyckats lugna deras gråtande niomånaders bebis på hela kvällen och själv var nära tårar vid det laget.

Magdalena hade varit tvungen att lämna Gullan ensam kvar på sjukhuset.

Allt är bara bra. Läkarna hittade inget fel på mig. Inget fysiskt fel i alla fall.

Gullan försökte sig på ett avspänt leende men det fastande halvvägs i en grimas.

Du har haft det tufft det senaste halvåret, konstaterade Heidi medlidsamt över kanten på sitt vinglas. Är det inte dags att du tar tag i saken i stället för att begrava dig i arbete och hoppas på att det ska bli bättre? Du behöver kanske prata med någon.

Gullan försökte ignorera Heidi men Linda lade sig genast i diskussionen:

Du borde prata med henne, sa hon med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Ni måste väl ändå träffas förr eller senare?

Vem menar du? kontrade Gullan fast hon mycket väl visste vem Linda syftade på.

Tuija. Gullans bästa vän i hela världen sedan urminnes tider. Tuija som Gullan inte pratat med på tre månader. Eller närmare bestämt tre månader, en vecka och fyra dagar. Numera hade de delad vårdnad om tjejgänget som förutom de själva bestod av den skara underbara personer som satt framför henne med allvarliga ansikten just nu. Magdalena, högt värderad kollega och vän som alltid hade nära till skratt. Förståndiga och pålitliga Linda, limmet i tjejgänget. Hon höll ihop vännerna med samma säkra och vänliga hand som guidade förskolebarn tryggt genom dagen. Heidi som skrev skarpsynta reportage för diverse dagstidningar och underhöll vännerna med knasiga berättelser från sitt dagliga arbete och människorna hon träffade på. Alla värda sin vikt i guld. Ändå hade Tuijas vänskap, tills för några månader sedan, vägt tyngst i Gullans värld. Udda veckor tillhörde gemenskapen i tjejgänget Gullan och jämna veckor satt Gullan hemma ensam i sin lägenhet och undrade vad vännerna pratade om över cocktails, en brunch eller om de åkt ut till Tuijas stuga i skärgården. Ibland tillät hon sig själv att undra om Simon också var där.

Inte tänka på det. Inte tänka på dem.

Heidi suckade uppgivet men bytte taktfullt samtalsämne.

Vet ni, igår skickade redaktionen mig att intervjua en Brony i Nummela.

En vad för något? avbröt Linda.

Bronies är vuxna fans av teveserien My Little Pony, förklarade Heidi tålmodigt. Tydligen är den nya serien något alldeles extra. I alla fall så öppnade killen, som för övrigt jobbar för Försvarsmakten, dörren med en uppstoppad Pinkie Pie på axeln och en rosa fjäderboa runt halsen. Det var ganska svårt att hålla en neutral min. Han hade hela vardagsrummet fullt av My Little Pony-prylar och blev alldeles till sig när jag råkade sätta mig på en Rainbow Dash-kudde.

Menar du allvar, skrattade Gullan så att vinet skvalpade över kanten på glaset.

Javisst! Han hade till och med en tatuering med en bild från My Little Pony på sin arm. Ganska gulligt faktiskt.

Eller vrickat, fnissade Magdalena.

Gullan lät sig roas av Heidis underhållande anekdot, som innehöll en lång beskrivning av Brony-kulturen. Spänningarna gav vika och andetagen blev lugnare. Hon fyllde på sitt glas och lutade sig bekvämt tillbaka. När hon tittade upp såg hon till sin förskräckelse ett krulligt hårsvall komma guppande genom folkmassan. Det fanns bara en människa i Helsingfors som hade en sådan frisyr. Hon reste sig snabbt upp och började i panik rafsa åt sig jacka, halsduk, mössa och handväska medan hjärtat hamrade mot bröstet för att signalera hennes bestörtning till resten av kroppen.

Väninnorna registrerade den hastiga rörelsen och följde hennes blick mot Tuija.

Vi tycker att ni behöver prata ut, förklarade Linda snabbt.

Vi är alla oroliga för dig. Tuija också, fyllde Magdalena i.

Tanken på att Tuija tyckte synd om henne fick Gullans mage att knyta ihop sig till en hård boll. Hon ville inte ha hennes medlidande! Det var illa nog att Gullan tyckte synd om sig själv. Hon ville inte att andra skulle tänka på henne på det sättet, särskilt inte Tuija.

Vad är detta? skrek Gullan. En jävla intervention. Hur kan ni göra så mot mig? Ni är mina vänner!

Linda tittade på henne med skamsen min.

Tuija, som hade stannat upp när hon uppfattade Gullans ilska, gjorde en tafatt gest för att stoppa henne när hon stormade förbi och såg med ledsam blick efter sin forna vän när hon sprang ut ur restaurangen.

Linda gjorde en ansats att följa efter men Gullan som var liten och snabb, tack vare de hundratals smärtsamma timmarna hon tillbringat med sin personliga tränare PT Paul, försvann snabbt i folkmängden.

Du måste prata med någon! ropade Linda till Gullans flyende ryggtavla.

Kapitel 2

April 2015

Gullan letade sig fram till dörren med namnskylten Maja-Leena Blomster, legitimerad samtalsterapeut. Dörren stod på glänt, men hon knackade ändå på och väntade tålmodigt på att bli inkallad. Efter några sekunder öppnades dörren av en dam i 50-års åldern som var så liten och tunn att det såg ut som om hon skulle blåsa bort av minsta vindpust. Inför sitt inre såg hon den tunna Maja-Leena promenera längs hamnen vid Salutorget och svepas ut till havs av den kalla aprilvinden.

Maja-Leena log vänligt och bjöd Gullan att stiga in i det lilla rummet. Ett skrivbord överbelamrat med häften, papper, tomma kaffekoppar och tomma chokladförpackningar stod intill fönstret. Gullan noterade att utsikten var inramad av gardiner i en grön färgskala, likaså var väggarna målade i en ljusgrön färg som fick tankarna att fyllas av minnesbilder av ljusa sommarängar. Hon visste att grönt påstods ha en lugnande inverkan. Det irriterade henne att samtalsterapeuten hade inrett sin mottagning på det viset. På furugolvet låg en fluffig grön- och beige matta där en handfull stolar klädda i ett mossfärgat manchesterliknande tyg och ett soffbord stod utspridda. På väggarna satt ett antal diplom och bilder på rosenkindade barn slarvigt uppsatta med häftstift.

Maja-Leena slog sig ner i en av stolarna och pekade med hela handen åt den lediga stolen vilket Gullan tog som en invit att hon skulle slå sig ner. Efter att ha bläddrat febrilt i en bunt papper hittade terapeuten vad hon sökte, satte på sig läsglasögonen som hängde i ett färgglatt snöre runt halsen och ögnade igenom texten.

Så, sa hon slutligen. Vill du berätta lite om varför du är här?

Gullan berättade kortfattat om händelsen på Gregers Skafferi och avslutade med att förklara att hon verkligen inte hade för vana att bete sig på det sättet.

Jag kan inte för mitt liv begripa vad som tog åt mig, sa hon.

Det låter som en ångestattack, förklarade Maja-Leena med ett vänligt ansiktsuttryck. Det är en helt normal reaktion på exempelvis stress eller oro. Har du känt ovanligt mycket stress på sista tiden?

Nej, svarade Gullan sanningsenligt.

Inte ovanligt mycket.

Det är inget särskilt som har hänt på din arbetsplats?

Nej.

Du känner inte att du har haft svårt att hinna med dina arbetsuppgifter? lirkade Maja-Leena.

Hur menar du? sa Gullan.

Vissa känner att arbetstiden inte räcker till. Att de helt enkelt har för många arbetsuppgifter. Att de inte kan göra ett bra jobb. Det kan skapa en hel del stress i tillvaron, förklarade Maja-Leena.

Nej, så upplever inte jag det.

Om man inte hinner med det man ska göra får man väl arbeta en stund på kvällen också. Det är väl inget märkvärdigt med det. Är det inte det man har företagets laptop och smartphone till?

Du upplever alltså inte att ångestattacken utlöstes av något som hänt på din arbetsplats?

Gullan tänkte på veckan som gått.

På söndagen hade hon arrangerat tre visningar på tre helt olika typer av fastigheter i tre olika stadsdelar. Sammanlagt kom 57 personer vilket resulterade i att hon tillbringade större delen av måndagen med att svara på frågor via telefon, email och sms. Framåt eftermiddagen mottog hon ett flertal bud vilka alla avvisades av säljarna och budgivningen pågick till sent på kvällen då två av ägarna äntligen uppnådde det pris de önskade och hon kunde ta bort deras bostäder från hemsidan och börja förbereda pappersarbetet. Kvar stod den tredje bostaden, en nybyggd villa med öppen planlösning och pool i Tammelund. Ägarna vägrade överväga bud under 800 000 Euros. Tre spekulanter ville gärna se villan igen på tisdagen och Gullan arrangerade mötena. Däremellan storhandlade hon till sina föräldrar och åkte runt för att fotografera och sammanställa dokumentation för några nya lägenheter som firman fått in. På kvällen genomled hon veckans session med sin personliga tränare PT Paul. Det enda positiva med träningspassen var att det kompenserade för all skräpmat som hon tryckte i sig nu för tiden.

På onsdagen drog budgivningen i gång på nytt och innan Gullan gick från kontoret på kvällen kunde hon nöjt konstatera att även villan i Tammelund hade fått nya ägare. Det hade varit en bra vecka. En del hus hängde med i flera veckor, till och med månader, och genererade många extra arbetstimmar vilket till stor del uppvägdes av veckans försäljningar. Förutsatt att det inte blev något krångel innan de slutliga signaturerna var på plats.

Den kvällen fyllde en bekant från universitetstiden 30 år vilket firades med en långdragen middag marinerad i stora mängder alkohol som inte slutade förrän framåt småtimmarna.

Torsdagen var seg men på något sätt lyckades Gullan ta sig igenom arbetsdagen. Hon gick ifrån kontoret tidigare för att följa med sin pappa till sjukgymnasten och hann precis i tid till sin yogaklass som drog över tiden. Gullan somnade under avslappningen och vaknade inte förrän Zumba-instruktören satte på musiken och hon fann sig omringad av ett gäng hoppande kvinnor i tajts. Hon var tvungen att småspringa i duggregnet hela vägen från Skatudden till Annagatan där tjejgänget, minus Tuija, väntade med sushi och cocktails.

På fredagen vaknade hon med en känsla av att veckan aldrig skulle ta slut. Framför sig hade hon ännu en segdragen arbetsdag fylld med problem som måste lösas och kunder som måste krusas. Veckan hade avslutats på Gregers Skafferi där de senaste lyckade försäljningarna skulle firas.

En helt vanlig arbetsvecka med andra ord.

Gullan tittade Maja-Leena i ögonen.

Nej, jag upplever inte att det varit mer stress än vanligt på mitt arbete.

Maja-Leena såg besviken ut.

Nå, hur är det hemma då?

Hon lade armarna i kors och sög in läpparna som om hon stålsatte sig för vad hon skulle få höra.

Gullan var frestad att dra till med något riktigt fånigt, som till exempel att hennes partner föredrog sina My Little Pony -figurer framför henne. Men hon visste att många kvinnor verkligen lever i hemska förhållanden och orden fastnade i halsen.

Hon skulle kunna berätta sanningen men bestämde sig, utan vidare reflektion, för att inte anförtro sig åt Maja-Leena. Sanningen förvarade hon långt inne i sitt innersta och dörren dit kämpade hon konstant med att hålla stängd. Hon var inte beredd att öppna upp den på glänt inför en total främling som hon träffat för mindre än en halvtimme sedan. Inte nu när hon äntligen började komma över sveket.

När Gullan inte svarade lutade Maja-Leena sig närmare.

Du kan känna dig trygg här. Vad du än berättar för mig så stannar det mellan oss.

Allt är bra hemma, sa Gullan bestämt.

Lättad rätade Maja-Leena på ryggen igen.

Lever du i ett förhållande?

Nej, jag är singel.

Det var fortfarande ovant att säga de orden.

Har du nyligen varit i ett förhållande?

Det är mer än tre månader sedan, sa Gullan och svalde hårt.

Hade det verkligen redan gått så lång tid?

Vill du prata om det? frågade Maja-Leena.

Nej.

Maja-Leena fortsatte tappert med sina frågor.

Har du någon hobby?

Varför frågar du det? Vad har det med saken att göra?

Vem har tid med en hobby?

Det ger balans i livet. Man måste hitta tid för det man tycker är roligt.

Jag tränar en del, erkände Gullan även om hon inte fann något nöje i det. Och så fotograferar jag.

Det var nästan sant. Hon hade köpte en fin kamera för sin första bonus men hade inte haft tid att lära sig använda den.

Det var ju roligt att höra.

Maja-Leena såg nöjd ut. Sedan anlade hon ett bekymrat ansiktsuttryck igen.

Känner du ångest nu?

Nej.

Känner du dig deprimerad?

Nej.

Kan du fortfarande finna glädje i livet?

Ja!

Du har aldrig funderat på att ta ditt liv?

Gullan stirrade förskräckt på terapeuten. Vad var det för fråga?

Hon skakade energiskt på huvudet.

Det är inget att skämmas över, sa Maja-Leena med mild röst. Många gånger hjälper det att prata med någon om sina känslor.

Jag måste ut härifrån. Nu! Tänkte Gullan.

Jag har kanske haft lite mycket att göra på jobbet på sista tiden. Så ligger det nog till, bekände hon men utan övertygelse. Jag ska se till att varva ner.

Maja-Leena förstod att hon inte skulle komma någon vart med Gullan. Hon suckade uppgivet och tittade på klockan.

Tiden är slut för idag. Jag föreslår att du pratar med din arbetsgivare om att trappa ner på arbetstakten. Om du inte känner att det hjälper dig kan du ringa och boka en ny tid med mig.

Gullan reste sig snabbt upp, tog i hand och tackade. Sedan snubblade hon ut ur rummet så fort benen bar.

Hon hann ut på gatan innan tårarna kom.

Kapitel 3

April 2015

Det första Gullan gjorde när hon vaknade på morgonen var att kolla Facebook. Hon låg kvar i sängen medan hon bläddrade i flödet. Hälsosamma Helena hade delat en länk om varför det är bra för hälsan att börja dagen med citronvatten. Engagerade Emma hade delat en länk om en försvunnen 84-åring, en annan om ett gäng som säljer droger på skolgården samt skrivit en kommentar om det senaste inom invandringsdebatten. En gammal barndomsvän hade lagt upp åtta nya bilder på sina barn och husdjur samt ett flertal från senaste semestern. Det fanns även en länk från PT Paul om hur man kan göra löpning roligare samt en bild på hans nyttiga frukost: färskpressad apelsinjuice, chiapudding med blandade nötter och torkade tranbär, tre avokadoskivor på ett glutenfritt och mjölkfritt bröd som antagligen smakade kartong.

När Gullan uppdaterat sig själv om Facebook-vännernas förskönade vardag, skakade hon sömnen ur kroppen och släpade sig ut i köket. Hon blinkade bort minnesbilder av Simon i sina skotskrutiga pyjamasbyxor och bar överkropp när han stod och malde kaffebönor i deras svindyra espressomaskin. Numera gjorde Simon kaffe åt någon annan men maskinen hade flyttat med Gullan och glänste med sin snygga design på köksbänken i den pyttelilla lägenheten, som förvisso var ljus och trevlig med ett rymligt vardagsrum, modern kokvrå och nyrenoverat badrum, men aldrig skulle kännas som hemma eftersom Simon inte bodde här.

Hon bryggde en espresso utan någon större entusiasm och avnjöt den tillsammans med chokladmuffinsen som blivit över från gårdagens chokladfrossa. Under tiden ögnade hon igenom Twitter- och Instagramflödet. Hon tog en bild på sin frukost och lade upp den på Instagram med texten: En god och onyttig start på dagen. Sedan delade hon bilden på Facebook och Twitter så att ingen av hennes vänner och lösa bekantskaper missade denna viktiga händelse i hennes liv. Vid det laget var hon redan sen till jobbet så hon tog en snabb