Framtidskontraktet

By Anna Tägtström Visconti

Under en avkopplande spahelg släpper tre vänner fram sina drömmar och skriver ett treårigt kontrakt om framtiden. Den utslitna Louise längtar efter egentid, fast det är inte lätt när hon har ensamt ansvar för sin familj. Hon frågar sig hur viktigt det är att vara en perfekt mamma. Marias enda önskan är att göra karriär, men problem på kontoret och en attraktiv kollega får henne att ifrågasätta sitt val.

Misshandlad försöker Linda frigöra sig från barnens pappa, men det är svårt, han släpper henne inte. Våldet trappas upp, samhället sviker och omgivningen har svårt att förstå.

Framtidskontraktet ger vännerna ny energi och snart stöttar de varandra genom mörker och besatthet, spännande resor och passionerade och hemliga möten.

Vad kan hända bland höga klippstäder i Tjeckien? Vad säger ett par kloka, bruna ögon i Nice? Vilken betydelse har ett par röda pumps?

Ett kontrakt, tre år, tre kvinnor.

Det här är en vardagsberättelse kryddad med envishet, viljestyrka och livsglädje; vägen till frihet.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 20, 2018
• ISBN: 9789175239996

Book preview

[e-mail]

Kapitel 1

Fingrarna far över tangentbordet, hon har trätt in i ett sådant flow. Varifrån kommer alla orden och känslorna? Smått förvånad inser hon plötsligt att hon har ett trängande behov av att berätta, för hon har sett så många livsöden som sitt eget gömmas, begravas och glömmas. Därför öppnar hon sitt liv på glänt så att du kan kika in. Ta för dig av det du ser, och kom ihåg, hon är vem som helst och hennes tid är när som helst. Sådana som hon finns överallt och de är verkliga. De är du, ni, vi, dem, tillsammans.

Snabbt och vant packar Linda väskan med toalettartiklar, smink, några smycken och ombyte för två dagar. Hon rör sig genom rummen så tyst hon förmår för att han inte ska vakna. Varje litet ljud kan störa honom, och blir han på dåligt humör kommer det bara att sluta med bråk. Endast ett lätt knäpp hörs när ytterdörren går i lås bakom henne. Jag klarade det! tänker hon lättad samtidigt som bilen som ska hämta henne dyker upp bakom gathörnet.

Lindas vänner har ingen aning om hur det är ställt där hemma. Hon säger heller ingenting om det utan hälsar glatt och ger dem varsin kram. Snart flödar deras konversation om den stundande spa-helgen.

Det här ska bli riktig roligt! Jag vill sola och gå promenader, för det är hög tid att lägga grunden till sommarens solbränna och bikiniform, säger Maria medan hon med missmod kastar en blick i backspegeln på sitt ännu vinterbleka ansikte.

Lena och Karin håller med och berättar entusiastiskt om sina redan beställda semesterresor till Medelhavet.

Jag behöver verkligen koppla av och rensa tankarna den här helgen, säger Louise, som fortfarande känner sig stressad efter att ha packat och lämnat barnen hos sina föräldrar samtidigt som hon gett dem instruktioner om helgens tidsschema med aktiviteter och läxor.

Linda lyssnar tyst på sina vänner medan oron gnager. Tänk om han har vaknat nu! Tänk om han glömt bort att hon skulle åka bort den här helgen! Kanske hittar han inte ens lappen hon skrev till honom! Kanske blir han så arg att ilskan håller i sig ända tills hon kommit hem igen! Hon försöker skaka av sig sin ängslan. Det skulle vara så skönt att komma bort från allt och göra en tvådagars paus från sitt liv. Dystert vänder hon blicken ut genom bilrutan. Hon måste börja varva ner och frigöra sig från alla tungsinta tankar. Hon måste sluta tänka på honom, annars kommer hon inte att kunna njuta av den här lilla minisemestern.

De kör riksväg 70 norrut. Den mäktiga Dalälvens klarblå vatten glittrar vackert i solskenet och följer dem till vänster om vägen. Ängsblommor kantar dikesrenen, och böljande åkrar avbrutna av stråk av tall- och blandskog inramar det vackra landskapet. Då och då ses små och större klungor av hus, mestadels faluröda med vita knutar. I horisonten reser sig skogsbeklädda berg, gröna och längre bort blå. Det är Dalarna i sin vackraste skrud; försommaren.

Det är vackert här. Sådant såg jag aldrig när jag var yngre, tänker Linda. Naturens skönhet får henne att känna sig på bättre humör, men plötsligt störs hennes tankar av ljudet från mobilens meddelandesignal. Inte nu, tänker hon medan hon snabbt kastar en blick på avsändarens namn. Det är han. Så naiv jag var som hoppades att han skulle lämna mig ifred bara för att jag åker bort över helgen. Hon stänger av ljudet och försöker slappna av igen.

Vi har kommit fram till Hjultorget i Insjön, säger Maria. Ska vi stanna en stund eller vill vi fortsätta? Jag skulle behöva köpa en ny, blå ögonskugga till konferensen nästa vecka. Jag tänkte ha min ljusgrå klänning med blå mönster. Det vore fint att rama in den med en matchande make up.

Ja, det tycker jag. Det är alltid kul med lite shopping, säger Lena.

Jag skulle vilja kika in i inredningsbutiken, inflikar Louise som behöver nya badlakan till barnen.

Linda har dock ont i magen efter meddelandet hon nyss tog emot och har ingen lust med någon längre shoppingpaus. Efter en snabb diskussion beslutar de därför att vänta med sina inköp till hemvägen istället, nu är de angelägna att komma fram till hotellet så snart som möjligt.

De fortsätter riksvägen förbi Leksand, så vackert belägen där Österdalälven möter Siljans södra strand. Några kilometer därefter tar de av till vänster och på slingriga småvägar bär det nu uppför till byn Plintsberg där de stannar till och låter sig hänföras av utsikten över sjön. Blått möter blått, himmel och vatten smälter samman till ett enda stort hav kantat av mörk skog. Medan de njuter av det sköna panoramat dricker de varsin kopp kaffe från termosen som Louise smugit med och äter av hennes nybakta bullar. Motvilligt kliver de sedan tillbaka in i bilen. Nu går det nedför, mot Tällberg.

Hotellets imponerande timrade huvudbyggnad ger ett ombonat och exotiskt intryck blandat med en känsla av lyx. Vännerna beundrar de trivsamma interiörerna och dividerar en stund om de ska gå en promenad före middagen men beslutar sedan att det är vila de behöver.

Lindas rum ligger inte långt från receptionen, det är inte särskilt stort men mycket trivsamt och smakfullt med trendiga dalainspirerade tyger i vitt och rött. Hon tar några kort på inredningen och packar snabbt upp sin väska innan hon sjunker ner i ett skönt bubbelbad, så avkopplande att tankarna flyter iväg och hon somnar. När hon vaknar igen vet hon inte hur länge hon sovit. Har det gått en minut, en timme eller kanske flera? Hon stiger snabbt upp, torkar av sig, går ut i rummet, tittar till mobilen och upptäcker att det fortfarande är gott om tid till middagen. Varsamt trär hon en gräddvit klänning i glansigt tyg och spets över huvudet och efter att ha fixat håret och sminkat sig känner hon sig för en gång skull riktigt fin. Hon öppnar rummets lilla garderob och ser på sina vackra, röda pumps som hon ställt där på golvet. Vågar hon ha dem på sig ikväll? Efter en stunds obeslutsamhet väljer hon ändå ett brunt par med lägre klack. De känns tryggare och är inte lika iögonfallande. Nöjd upptäcker hon att stressen och tröttheten har släppt och att en känsla av välbefinnande infunnit sig i dess ställe. Så skönt, det var länge sedan hon unnade sig några dagars avkoppling.

I baren beställer hon en drink, tar en tidning och slår sig ner i en av de bekväma sofforna. Antagligen skulle hon må bra av att gå en promenad i solen och värmen men istället väljer hon att invänta de andra. Tänk att hon för en gång skull har tid att läsa en tidning i lugn och ro utan att behöva tänka på vardagens jäkt!

Den plötsliga signalen får henne att rikta sin uppmärksamhet på mobiltelefonen. Med en otäck förkänsla öppnar hon meddelandet vars aggressiva ton får hennes mage att åter knyta sig. Fan! Så var man tillbaka till verkligheten igen, tänker hon och sjunker tillbaka ner i det svarta ångesthål hon lämnat på uppfarten till huset därhemma. Hur kunde livet gå såhär snett? Tankarna för henne tillbaka till sommaren för 23 år sedan då hon steg ner i helvetet, oförstående om vad som väntade henne och omedveten om vad som höll på att hända. På den tiden var hon ung och nyfiken på livet. Hon hungrade efter äventyr och romantik och förstod ännu inte att tyda de illavarslande tecknen fastän de redan fanns runt omkring henne. Senare skulle hon kämpa febrilt mot det onda för att ta sig tillbaka upp igen, men det skulle bli svårt och ta lång tid. I helvetet sårades, skrynklades och trasades hennes själ sönder och i helvetet föddes hennes två döttrar. Hon antar att de kommer att lida av sviterna under resten av sina liv och skulden är hennes, den bär hon med sig. Kommer deras och hennes egna sår någonsin att läka?

Augusti, 1988:

Hon tog tåget till Italien. Efter två varma dygn på obekväma sittplatser anlände hon äntligen till sin slutstation och kunde lättad stiga av. Hans vackra huvud stack upp ur folkmängden av mötande människor lite längre bort på den modernt designade och tråkiga betongperrongen. Hon skyndade förväntansfullt på sina steg, mot honom; Diego, hennes älskade. Plötsligt insåg hon hur svettig hon blivit efter den långa och varma resan. Pannan kändes alldeles blank och fukten trängde fram ur armhålorna. Luktade hon? Hon lyckades få fram parfymflaskan och gjorde ett snabbt sminkförsök innan hon fortsatte att bana sig fram bland resenärerna.

Hej då, hoppas du får en trevlig semester här i Turin, sade en röst alldeles intill henne.

Det var två trevliga unga män hon delat kupé med, som passade på att hälsa innan de gick bort mot ett äldre par, av likheten att döma den längre mannens föräldrar.

Så mötte hon äntligen sin älskade och efterlängtade. Lång, vacker, brunbränd, vältränad och med intensiva, mörkt kastanjefärgade ögon tog han henne genast i sin famn och kysste henne passionerat. Rusig av lycka sveptes hon iväg i en kärleksvåg av månaders längtan och saknad. Var det såhär det kändes att vara verkligt förälskad? Hon kramade honom, hårt, hårt, men han lösgjorde sig från hennes famn och pekade mot de två männen som försvann runt hörnet mot utgången.

Känner du dem?

Hon skakade på huvudet.

Inser du inte hur farligt det är att tala med okända män?

Hon förstod inte allvaret i hans röst och viftade skrattande bort orden, för hon litade på sitt omdöme.

Diego mumlade något, tog Lindas tunga resväska i sin ena hand och henne i sin andra. Genom den vackra stationsbyggnaden ledde han henne sedan till en av de mindre sidoutgångarna. Utanför väntade dem eftermiddagens rusningstrafik. Den kvava, fuktiga hettan och stanken från avgaser slog emot dem och fick henne nästan att tappa andan. Dånet och tutandet från de oändliga bilköerna var öronbedövande, spårvagnar åkte förbi på räls bredvid körbanan medan de traditionella bussarna fick trängas med biltrafiken. Alldeles intill ett större övergångsställe var några gatuarbetare i färd med att gräva fram ett rör. Runt gropen hade de, som varningssignaler till fordon och gångtrafikanter, placerat särskilda metallklot varifrån brinnande lågor steg upp, knappt synbara i det starka solskenet. Eftersom luften var så het kändes inte lågornas värme förrän man kom alldeles inpå kloten och Linda beundrade fotgängarna som skickligt undvek att bränna sina ben.

De tog spårvagn nummer 15 till Diegos lägenhet. Inga sittplatser fanns lediga, vagnen skakade och krängde och gjorde det svårt för henne och de övriga stående passagerarna att hålla balansen. I trängseln var stanken av svett nästan outhärdlig och fick Linda att må illa, men hon fascinerades av de vackra byggnaderna och torgen de passerade och det pirrade i henne av förväntansfull spänning inför framtiden. Hon befann sig på en historiskt betydelsefull plats, i det enade Italiens första huvudstad. Från och med nu skulle det också vara hennes hemstad. Här skulle hon fullfölja sina studier, skaffa ett jobb och vänner och skapa sig en familj. För henne var livet fortfarande ett äventyr och jorden en plats att nyfiket utforska.

Diego bodde i närheten av universitetet, i ett hyreshus uppfört i början av 1800-talet. Hans lilla etta låg på fjärde våningen utan hiss och såg ut som en typisk studentlya. Möblerna var enkla och funktionella, väggarna var nymålade i klara färger och affischer från konserter och konstutställningar fanns uppsatta lite överallt. Sängen var en bäddsoffa av rätt dålig kvalitet och vid fotändan, på en bänk, fanns en musikanläggning och en teve. Istället för gardiner hängde i fönstren vita hellånga persienner. I köket hade de begagnade möblernas vita laminat gulnat en aning, kaklet i badrummet hade en ljust beige färgton och badrumsskåpen, porslinet och tvättmaskinen gick i traditionellt vitt.

Linda släpade in sin resväska och ställde den i ett hörn, men Diego hade omtänksamt redan gjort plats för hennes kläder i sin garderob och även tömt en byrålåda. I badrumsskåpet hade han också gjort rum åt henne. Hon började packa upp men hann inte mer än öppna sin resväska förrän hans armar fanns om henne, hans läppar mot hennes mun och hon förlorade sig i honom och i deras passion. De älskade intensivt, nästan våldsamt och vilade sedan utmattade i varandras armar ända tills han plötsligt reste sig med ett ryck.

Vi ska ju gå på fest! Jag glömde visst att tala om det!

Efter att ha duschat och gjort sig iordning, hämtades Linda och Diego av hans vänner. De hälsade på henne, kramade om henne och kysste hennes kinder. På knagglig engelska frågade de vad hon hette, varifrån hon kom och vad hon tyckte om Italien. Hade hon besökt landet tidigare? Mådde hon bra? Hur hade hennes resa varit? Hade hon ätit middag? De generösa ansiktena log mot henne från alla håll och fick henne att känna sig välkommen. Generat och smått fumligt försökte hon besvara deras vänlighet.

Efter en stunds diskussioner, som Linda absolut inte förstod ett ord av, lämnade alla trottoaren och klämde in sig i små Fiatbilar. Snart hade de lämnat Turins innerstad. Linda försökte förstå i vilken riktning de åkte, men smågatorna och korsningarna var för många, det var mörkt och hon förlorade orienteringen.

Än idag kan hon ibland undra var festen de åkte till ägde rum, men hon förstår att den var i ett hus någonstans i lågalperna, strax utanför ett litet samhälle utefter vägen mot Frankrike. Hon minns att platsen låg på en höjd, mycket vackert belägen.

Så var de äntligen framme vid festen. Efter att ha anmält sig via en porttelefon, öppnades de höga grindarna och vännerna körde in på en upplyst, stenbelagd uppfart, fram till en stor och imponerande villa i vit puts. Till höger, omgärdad av välskötta rosenbuskar och en liten mur, skymtade en terrass och nedanför den bredde landskapet ut sig som en vacker tavla.

Linda gick fram till muren och lutade sig ut. De små eldflugornas underbara blinkningar blandade sig med ljusen från byar och samhällen. Tillsammans med den lummiga växtlighetens siluetter och svalkan efter dagens hetta, fick det henne att känna sinnesfrid och välbehag, men också en bubblande spänning av förväntan. Äntligen var hon hos Diego i Italien och i startgroparna till en nytt liv, långt från det hon var van vid. Var höll han hus förresten? Hon vände sig undrande om, såg sig omkring utan att kunna urskilja honom någonstans, och började gå mot huset. Natten kändes svartare ju längre bort från terrassen Linda gick, förutom strålkastarna vid uppfarten var den stora trädgården endast svagt upplyst av några trädgårdslampor och ljuslyktor. Skuggor av människor satt i klungor på bänkar och stolar. Ingenstans såg hon Diego men nya ansikten omringade henne och ställde nyfikna frågor. Plötsligt kände hon sig ensam och faktiskt en aning tveksam inför framtiden. Vad hade hon gett sig in i? Vad hade fått henne att lämna familj, vänner och studier för en man hon knappt kände, som dessutom bodde i ett främmande land?

Linda, jag har letat efter dig. Var har du varit? Diego svepte in henne under sin högra arm.

Lättad över att se honom igen, glömde hon genast sin oro, tryckte sig kärleksfullt mot hans trygga, skyddande kropp och lät sig ledas in i huset. De gick till köket, där de hittade några av Diegos bästa vänner. Samtalsämnet runt bordet handlade om irländsk och engelsk rockmusik och Linda bröt sig ivrigt in i konversationen och diskuterade artister, texter och låtar. Hon berättade också entusiastiskt om konserterna hon varit på och hur hon träffat en del musiker, både i Stockholm och när hon bott en tid i London. Plötsligt noterade hon hur tyst det blivit runt bordet. Allas ögon, en del beundrande, andra skeptiska, var riktade mot henne och förvirrat försökte hon dra sig ur konversationen. Hade hon sagt något tokigt? Sakta började hon förstå hur hennes frihet och erfarenhet uppfattats i de andra festdeltagarnas öron. De frågade sig om det verkligen var möjligt att hon, med sin trygga och naiva medelklassuppväxt, kunde ha levt loppan i Europa alldeles själv!

Det här var första gången hon kände sig annorlunda, som en främling i sitt nya hemland. Senare skulle det bli en vana.

Om dagarna arbetade Diego på ett kontor i centrum medan Linda tillbringade den mesta av tiden i ensamhet i hans lilla vindsvåning. Ibland fick hon besök av någon av hans vänner. En av dem var en belgisk musiker vid namn Sebastien som då och då knackade på hos Linda med frukost åt dem båda i en papperspåse. Han hade flyttat till Italien med sitt band när det fått ett skivkontrakt, men gruppen hade senare upplösts och han försökte nu tjäna sitt levebröd som soloartist, dock utan större framgång. Han talade bra engelska och Linda och han pratade ofta om hur det kändes att bo i detta nya, främmande hemland, där människorna uppträdde och reagerade så annorlunda än dem de själva vuxit upp bland.

En annan som hälsade på var Michele. De hade inget gemensamt språk och kommunicerade knapphändigt, men hon fann honom intelligent och intressant. Micheles ögon var de vackraste, djupaste och klokaste Linda någonsin sett och han verkade mognare och mer erfaren än de flesta. Diego berättade för henne att Micheles syster hade dött i cancer, och att hans föräldrar sedan skilt sig. De hade inte klarat av att bearbeta den tragiska händelsen tillsammans och Michele hade kommit i kläm mellan föräldrarnas bråk och sorgearbete. Under och efter den svåra perioden hade han kontinuerligt testat sina gränser, som för att utmana döden och sin egen skuld över att vara syskonet som överlevt. Det hade tagit lång tid innan han blivit sig själv igen.

Diego tyckte inte om att Sebastien och Michele besökte Linda. Han misstänkte att båda ville förföra henne.

Förstår du inte att du är snygg och att du har ett sätt som attraherar. Förresten finns det inte en man som inte vill gå i säng med varje kvinna han möter.

Linda undrade om det verkligen var sant. Kanske förhöll det sig istället så att Sebastien och Michele, av olika anledningar, upplevde en själslig ensamhet och därför kände igen och sökte kontakt med någon likasinnad, det vill säga hon.

Utöver Sebastien och Michele fick Linda och Diego ofta besök av Diegos övriga vänner, särskilt på kvällarna. De var grabbar som diskuterade politik, spelade kort och drack öl, vin och starksprit. Vid de tillfällen då flickvännerna följde med gick sällskapet istället till någon bar eller nattklubb. Flickvännerna skjutsades sedan hem strax efter midnatt, medan killarna fortsatte sin klubbrunda ända in på småtimmarna. När Linda ifrågasatte detta svarade Diego att det ansågs både farligt och opassande för ogifta tjejer att vara ute sent om nätterna. Hon kunde dock följa med eftersom hon och Diego bodde ihop. Han tog ju hand om henne. Linda minns att hon svarade att hon minsann kunde ta vara på sig själv men han skrattade bara och svarade att hon var alldeles för stursk och stolt, men att det var en del av hennes naiva charm.

Trots att de flesta av Diegos vänner var universitetsstuderande och rätt beresta behärskade endast ett fåtal av dem engelska. Linda lyssnade tyst på deras diskussioner på italienska och ansträngde sig att lära sig språket så snabbt som möjligt. Snart konverserade hon för fullt, men dämpade sig när Diego berättade att hans vänner hade lite svårt för henne. Kanske begränsade hon deras manliga gemenskap, men de stod ut med henne för Diegos skull och för att lägenheten var deras tillhåll.

Italienskorna var mer reserverade än killarna. Trots att de alla var mellan 20 och 25 år, levde de fortfarande under starkt inflytande av sina föräldrar, gick sällan ut om kvällarna och reste aldrig på semester själva, inte ens över en helg. När Linda jämförde sin uppväxt med deras kändes hennes plötsligt lyckligt obegränsad, bekymmerslös och jämställd. Men hade hon vårdat och tagit ansvar för sin frihet? Borde hon kanske ha tagit mer omdömesgilla beslut, festat mindre och varit försiktigare med sex? Vad hade hon till exempel gett sig in på nu när hon lämnat Sverige, sina studier, sin familj och sina vänner för en man hon knappt kände? Hade hon inte handlat lite för impulsivt och ansvarslöst? Varför hade inte hennes föräldrar ifrågasatt hennes val och krävt framtidsplanering istället för att bara låta henne resa? Vid närmare eftertanke hade de sällan gett henne några goda råd och ledning. Någonstans i hjärtat hade nog en litet frö av oro inför framtiden börjat gro i Linda, utan att hon själv förstod det.

Så levde Linda första tiden i Italien; som hemmafru och fullkomligt beroende av Diego, både ekonomiskt och socialt. Hon insåg att hon borde skaffa sig ett jobb eller läsa vidare, att hon behövde egna vänner och tid att utveckla egna intressen, men här stötte hon på motstånd.

Mina vänner är dina vänner, mina intressen är dina intressen. Eller känner du dig uttråkad? sa Diego. Du behöver inte söka något jobb, jag kommer att skaffa mig ett som försörjer oss båda.

Linda kände frustrationen växa. Tanken på att förbli hemmafru utan egen fast inkomst skrämde henne nästan till panik. Hon hade ambitiösare drömmar än så. Hon ville studera, hitta ett jobb som verkligen intresserade henne, göra karriär och ha egna pengar att röra sig med.

Linda beslöt att själv söka en anställning i smyg. Om dagarna, när hon var ensam hemma, började hon därför skriva sitt CV för hand. Hon letade jobbannonser i tidningen och ringde runt till olika företag. Så småningom hittade hon också ett arbete, på ett resebolag som sålde språkresor. Diego godkände det men inte utan klagan eftersom han ansåg att det inte var något riktigt arbete. Hans var mer välbetalt, och bekymrad över att Linda inte bidrog med lika mycket pengar till hemmet föreslog han därför att hon skulle jobba av sin löpande skuld genom hushållsarbete.

På så vis drar vi lika många strån till stacken, sa han.

Senare, när hennes lön stigit till mer än hans skulle han inte kännas vid någon sådan överenskommelse.

Linda levde på kärlek. Diego var rolig och passionerad men pengarna de tjänade använde han till restaurang- och barbesök och minisemestrar med henne och vännerna. Framtidsplanerna de så ofta diskuterade förblev bara drömmar. Inga pengar sparades till de långa resorna han längtade till och så ofta talade om och inga pengar räckte till att inreda lägenheten och skaffa bil. Men Linda var ung och hade hela vuxenlivet framför sig. Hon hoppades att de med tiden skulle lyckas skaffa ett rikare och ekonomiskt tryggare liv som även var anpassat till hennes behov och intressen.

Trots allt tar det flera år att integreras i ett främmande land, jag måste ha tålamod, tänkte hon och intalade sig själv att hon måste ge sig tid att lära sig språket och att förstå kulturen och traditionerna. En vacker dag skulle allt falla på plats, då skulle hon hitta ett tillfredställande jobb med karriärmöjligheter och skaffa så trevliga vänner att Diego accepterade dem.

Här! Jag har köpt vitt vin åt oss. Åtminstone du ser ut att behöva det.

Linda vaknar upp ur sina minnen av att Karin står vid hennes sida och sträcker fram ett glas.

Tack! Jag var så långt borta i tankarna, faktiskt mer än tjugo år tillbaka i tiden. Hon tar tacksamt emot den transparenta drycken som smakar ljuvligt och sprider en lugnande värme genom hela kroppen.

Du såg verkligen sorgsen ut. Hur är det fatt egentligen?

Jag mår bra. Det är säkert!, säger hon och ler tillbaka åt Karins tveksamma min.

Okej, jag tror dig nästan, säger Karin och slår sig ner bredvid henne i soffan.

De läppjar på vinet och småpratar en stund medan de väntar på att bli fulltaliga. Snart sitter alla vännerna tillsammans med en drink i handen.

Stämningen är hög och middagen superb. Samtalet runt bordet handlar om kärlek, barnens framgångar och sommarens kommande ledigheter. Maria låter örttimbalen smeka gommen medan hon berättar om sitt arbete. Trots att det går bra för henne känner hon inte längre någon inspiration. Hon behöver förnyelse.

Jag har kommit så långt och så högt jag kan nå i mitt jobb. Kanske är det dags att söka sig om efter ett nytt och nya karriärmöjligheter. Jag vill satsa på mig själv nu när jag är singel och småbarnstiden är över.

De övriga instämmer för de vet att Maria är både duktig och ambitiös, men föräldraskapet begränsar och det kan vara svårt för en ensamstående kvinna med två barn att ta vilka arbeten som helst, även när barnen närmar sig eller redan har kommit upp i tonåren.

Jag skulle inte kunna byta till ett jobb med obekväma arbetstider eller resor, det skulle innebära för mycket tid borta från hemmet, säger Linda. Jag är lite orolig för Sara. Hon går igenom sin svåra tonårsperiod just nu och jag behöver finnas till hands för henne.

Hennes pappa borde kunna hjälpa till på något vis, åtminstone med lite stöttning, säger Karin.

Jag vet inte, svarar Linda med tvekan i rösten. Jag tror inte han är intresserad och jag har en känsla av att Sara inte vill ta emot hans hjälp heller. Hon tycker att han bara skriker på henne. Jag är rädd för att hon ska hamna i dåligt sällskap och jag vill att hon ska sköta skolan. Det är viktigt för hennes framtid. Jag vill åtminstone att hon ska få fullständiga gymnasiebetyg så att hon kan läsa vidare.

Det är inte säkert att man får ett välbetalt jobb även om man har pluggat, säger Lena.

Exakt, instämmer Karin. Jag känner många välutbildade som sitter med höga studielån men med lägre lön än riksgenomsnittet. Det är för sorgligt att studier inte värderas högre. Det måste finnas andra sätt att göra karriär. Fast man önskar ju att barnen ska klara gymnasiet och läsa vidare. Det ger dem en bra grund att stå på när de ska ut i vuxenlivet. Men jag tycker ändå att de själva ska få välja hur de vill leva sina liv.

Det skulle jag också vilja göra, tänker Linda. För om jag inte är fri att göra mina val, hur ska då mina barn bli det?

Medan vännerna njuter av den goda maten pratar de vidare om familj, hus och karriärmöjligheter. Linda har dock svårt att koncentrera sig på det fortsatta samtalet. Istället