Sommarvindar och sanningar

By Caroline Möllesand and Viktoria Flodström

Det har gått ett år sedan Melindas man dog och hon är inte alls i balans. När vuxna dottern Moa föreslår en kurs i självutveckling på Öland tvekar Melinda, men bestämmer sig sedan för att en hemester i vacker miljö kanske är precis vad hon behöver.

Väl framme på anläggningen Ekerum får Melinda dela boende med en annan kursdeltagare. Till hennes förvåning är det någon hon känner. För många år sedan var den livliga Sanna och mer försiktiga Melinda bästa kompisar, men efter gymnasiet gled de isär. Sanna har levt ett rotlöst liv, hoppat mellan jobb och försakat vänner och familjerelationer. Melinda valde en stillsam småstadstillvaro med man, barn och villa. Men kanske har de mer gemensamt än de tror?

När kursledaren visar sig vara en gemensam vän från förr tvingas de omvärdera sina val i livet. Det blir en dramatisk och omvälvande vecka på solens och vindarnas ö. En vecka som förändrar dem alla.

Caroline Möllesand bor i Kalmar och har en bakgrund som skribent och grafisk formgivare. "Sommarvindar och sanningar" är hennes debutroman och första delen i feelgoodserien ”Öland i våra hjärtan”. Det är en stark berättelse om vänskap och livsval som går rakt in i hjärtat och stannar kvar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9789180003742

Book preview

Caroline Möllesand

Sommarvindar och sanningar

Del 1 i serien Öland i våra hjärtan

Copyright © Caroline Möllesand & Word Audio Publishing, 2022

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-374-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

There will come a time

when you believe

everything is finished.

That will be the beginning.

Louis L’Amour

DEL 1

Kapitel 1

Melinda vänder sig om till sidoläge i soffan och lukten av armsvett slår emot henne. Trots att lördagseftermiddagen snart börjar gå mot kväll har hon inte gjort något vettigt av årsdagen för Johans död. Ögonlocken är svullna av all gråt. Hennes planer på ett besök vid graven och en pratstund med sin bortgångne make känns inte lika lockande längre. Med en grimas av självförakt pausar hon den romantiska Netflix-serien hon glömt namnet på och stirrar ut över parketten. Dagsljuset som sipprar in mellan persiennerna skapar ett mönster av prickar och ränder.

En ringsignal från ytterdörren får henne att spritta till så att påsen med ostbågar välter och gula smulor nästlar sig in i den tjocka ullmattan. Skit också. Vem kommer hit nu? Det kommer aldrig någon oanmäld till henne. Inte någon överhuvudtaget längre.

Hon reser sig och drar åt snöret i midjan på de fläckiga mjukisbyxorna. Den urtvättade T-shirten avslöjar alltför väl att hon inte har någon behå på sig. Hon drar händerna genom det flottiga håret och försöker fluffa till det innan hon låser upp dörren.

Först öppnar hon bara en springa. När hon ser vem det är tjuter hon till så att det ekar i trapphuset och hon slänger upp dörren på vid gavel.

– Moa, älskade barn! Vad gör du här redan, du skulle väl komma nästa helg?

Tårarna väller upp i ögonen men den här gången är det av glädje.

– Åh, mamma!

Melinda sveper in Moa i famnen och de håller hårt i varandra medan de vaggar fram och tillbaka. Dottern är den som släpper först och slingrar sig ur kramen. Hennes leende försvinner medan de gråblå ögonen granskar Melinda noggrant. En bekymmersrynka dyker upp mellan ögonbrynen.

– Men hur mår du egentligen? Är du sjuk?

Melinda skakar på huvudet och blinkar bort tårarna.

– Nej då. Jag mår mycket bättre nu när du är hemma. Hur kommer det sig att …?

Moa slår ner blicken i golvet.

– Äh, jag längtade hem och bokade om biljetten. Och … jag vet vad det är för dag i dag.

Det är som om hon försvinner in i sig själv och blir så där svåråtkomlig som hon var förra sommaren. Att hon ändå har koll på vilket datum det är känns fint. Ett litet framsteg.

– Kom så går vi in, säger Melinda och lägger handen mjukt på dotterns arm.

Moa lyfter upp ryggsäcken från stengolvet. Det är en gåta hur den kan innehålla allt hon behövt under nästan ett år i Australien.

– Vänta, jag ska tända så att du inte snubblar på något.

Melinda blinkar när hon bländas av lampans sken och hon blir förvånad över oredan på golvet. Hon föser de utspridda skorna åt sidan och hänger upp jeansjackan och handväskan på en krok.

– Usch, det är något som luktar, säger Moa och petar med tån på soppåsen som står kvarglömd i hörnet.

– Oj, jag trodde att jag gick ut med den i går. Förlåt gumman. Kom och titta på ditt rum istället.

Melinda föser dottern framför sig i korridoren och förbannar sig själv över stöket. Hon öppnar dörren till sovrummet med utsikt mot innergården och tittar nyfiket efter en reaktion hos Moa.

– Fint. Mindre än mitt gamla rum i huset, men det spelar ingen roll. Jag vet ändå inte …

– Vadå?

– Hur länge jag kommer bo här, jag är ju vuxen nu. Vill klara mig själv.

Vuxen? Melinda vill inte klara sig själv. Vill inte alls att Moa ska flytta hemifrån. Hon har redan varit utan henne alltför länge. Smärtan skjuter upp i bröstet men hon försöker dölja den bakom ett leende.

Moa går fram till en av flyttkartongerna som står staplade längs med ena väggen och drar isär flikarna. Hon lyfter upp en fotoram med bilden från studentbalen för drygt ett år sedan, stannar mitt i rörelsen och vänder sig mot Melinda med blanka ögon.

– Jag fattar inte varför du hade så bråttom. Hur orkade du flytta så tätt inpå allt?

Melinda blundar och kastas tillbaka till kaoset som rådde förra sommaren och hösten. Först tog hon på sig en mask och låtsades ha läget under kontroll, sedan övertalade hon Moa att åka på sin planerade resa trots att det var så tätt inpå Johans död. När hon blev ensam brast allt och hon rasade ner i det avgrundsdjupa hålet. Hon ruskar av sig de obehagliga minnena och rycker på axlarna.

– Vet inte. Jag var för svag för att tänka rationellt och litade på mäklaren som sa att han ville mitt bästa. Att det var läge att sälja. I efterhand fattar jag att han mest tänkte på sig själv och ville tjäna en hacka.

Hon får bara en nickning till svar. Kan inte avgöra ifall Moa förstår eller anklagar henne. Inte konstigt om en tjugoåring har svårt att sätta sig in i hennes situation. Hon är själv osäker på om hon gjorde rätt.

Medan Moa tar en dusch studerar Melinda den öppna delen av lägenheten. Ingen skulle kunna gissa att en fyrtiofemårig kvinna bor här. På soffbordet ligger flera tidningar utspridda. Både tallriken med gårdagens pizzarester och flingskålen från frukosten står kvar. Usch, en halväten macka också. Hur har det kunnat gå så här långt?

Hon plockar ihop porslin och bestick och rycker åt sig rullen med hushållspapper. Lyckas precis undgå att trampa på ostbågarna. Hon rundar köksön och ställer disken i vasken så länge. På spisen står en smutsig gryta med några intorkade makaroner i botten. Ner med den i grytlådan. Hon sköljer ur disktrasan och sveper bort brödsmulor och andra skumma rester från diskbänken.

Precis när hon har hunnit dammsuga av och ta hand om det värsta kommer Moa ut från badrummet med en handduk virad runt kroppen. Huden är gyllenbrun och det doftar jordgubbe om henne. Det blir plågsamt tydligt att Melinda också behöver duscha.

– Varför har du det så mörkt? frågar Moa och trippar fram till ett av fönstren i vardagsrummet och drar i persiennsnöret.

Melinda tar en titt i kylskåpet. Ingen middagsmat hemma i dag heller. Varma mackor får duga. Hon plockar fram smör, skinka och ost. Kollar i grönsakslådan men där finns varken tomat eller purjolök.

Hon följer Moa med blicken när hon barfota går ut på balkongens betonggolv och kan nästan känna strävheten och svalkan under sina egna fotsulor. Skyndsamt torkar hon händerna på kökshandduken och gör henne sällskap. Efter en stund vänjer sig ögonen vid det skarpa ljuset och hon njuter av att fylla lungorna med fräsch utomhusluft. På andra sidan viken cirkulerar några skrikande fiskmåsar över bryggan. Den nordliga vinden får hennes hår att fladdra och hon stryker det bakom öronen.

– Jag är ledsen att jag sålde huset utan att prata med dig om det först.

– Det är lugnt, det är fint här också. Jag är glad att du bor kvar på Varvsholmen. Gillar att man fortfarande ser vattnet och Ölandsbron liksom.

– Jag tycker faktiskt utsikten är bättre här. Se så fint med de gamla bryggorna och sjöbodarna där på Ängö. Om du tittar längre bort ser du gamla vattentornet och Domkyrkan. Jag tror att pappa också hade trivts här.

– Sluta. Jag orkar inte prata om honom, det vet du, säger Moa med ynklig röst.

Melinda vänder bort huvudet och tittar långt bort i fjärran. Hon ser sin älskade Johans ansikte framför sig. På något sätt måste hon se till att både hon själv och Moa kommer vidare. Det känns som om de har fastnat i sorgeprocessen, fast i olika faser.

Kapitel 2

Efter mer än tio månader ifrån varandra sitter de äntligen till bords, mor och dotter. Melinda, som tog en snabbdusch medan mackorna var i ugnen, har fått på sig en vit blus och ett par rosa chinos. Till och med en behå, som inte bara lyfter brösten, utan verkar hålla ihop hela henne.

Den smälta osten doftar ljuvligt och det frasar om brödet när hon skär en lagom stor bit att stoppa i munnen. En flaska rioja som turligt nog fanns hemma är uppkorkad och upphälld.

– Skål för oss mamma, och för sommaren!

Melinda ler, klingar sitt glas mot Moas och tar en klunk av det mörkröda vinet. Det är mjukt och smakar vanilj. Men så ovant att dricka alkohol med sin dotter, hon var ju bara barnet nyss.

– Sommaren ja, har du fått något av jobben du sökt?

– Kanske. Jag ska till Öland på måndag. Restaurangen på Ekerum söker personal. Känns nästan som hemmaplan.

– Ljuvliga Ekerum … Ja, så många fina minnen vi har från stugan där. Ibland ångrar jag att vi sålde den.

Musiken, som nyss bara anades i bakgrunden, blir tydligare när Laleh sjunger refrängen i En stund på jorden. Melinda fingrar på tallrikens kant och drömmer sig bort för ett ögonblick. Hon ser det vita trähuset framför sig där hon sitter på knä och rensar ogräs i rabatten medan Johan går loss med sekatören på de taggiga nyponbuskarna. Då trodde de att de hade hela livet framför sig.

Moas röst kallar henne tillbaka till nuet.

– De behöver servitriser omgående och jag tycker jag borde ha god chans med min erfarenhet från Australien. De är faktiskt dumma om de inte vill ha mig, eller hur?

Moa sträcker på sig och skrattet trollar fram smilgroparna i kinderna. Äntligen skymtar den goa och glada tjejen, så som hon var innan … Utan att verka bry sig om något svar reser sig Moa och går bort till köksbänken, spolar upp kranvatten i ett glas och fortsätter prata med ryggen mot Melinda.

– Vad ska du hitta på i sommar då? Händer det något kul?

Det bränner till i hjärttrakten och Melinda tar en stor klunk av vinet. Hon är ju ensam. Det finns ingen att planera något ihop med. Alla vänner kom från Johans håll och hur trevliga de än har varit genom åren känns det som att hon och de inte har så mycket gemensamt egentligen. De få gånger de sågs efter Johans bortgång blev en plågsam påminnelse om att de alla hade förlorat honom. Pliktskyldigt sa de att Melinda skulle höra av sig om det var något. Fattar ingen hur stort det steget är? Det är enklare att dra sig undan när man mår dåligt.

– Äsch, jag ska mest jobba, svarar hon så nonchalant hon kan. Jag är bara provanställd på nya jobbet, men några enstaka semesterdagar kan jag nog ta.

– Då har jag en idé, säger Moa och sätter sig igen. Jag såg att Ekerum har en kurs av något slag, med en massa aktiviteter. Det vore väl något för dig? Ifall jag får jobbet får du se mig i action också.

Moa nickar och gestikulerar ivrigt när hon pratar men den sorglösa entusiasmen smittar tyvärr inte av sig på Melinda. Hon får något tjockt i halsen istället.

– Nja, det låter inte riktigt som min grej. Vad ska alla tänka om jag kommer dit ensam? En stackars änka som varken har man eller vänner kvar.

Så bitter hon låter. Klumpen i svalget växer och hon ångrar att hon sa det på det sättet. Men tanken på att göra något på egen hand får henne som vanligt ur balans.

Moa ser osäker ut och tittar ner, som om hon vill ta tillbaka det hon precis har sagt.

– Tack för tipset, gumman, det låter egentligen roligt, försäkrar Melinda. Men det passar nog inte med ledigt från jobbet och så där.

– Just det, hur trivs du där? Är de schyssta?

– Det är okej, jag har bra arbetskamrater. De är mycket yngre än mig allihop. Det är klart att jag saknar att vara min egen, men jag förstår att kunderna försvann, så som jag betedde mig …

– Vad hände egentligen? Du berättade bara att du hade lagt ner firman.

Melinda överlägger med sig själv. Hur mycket ska hon berätta för Moa? Hon vill inte tynga henne med för mycket elände, men hon måste säga som det är. Det kan inte vara bra att förtränga allt det svåra, så som hon verkar göra. Hon tar sats genom att andas in djupt.

– Ärligt talat så mådde jag jättedåligt efter att du hade åkt till Australien. Jag bara grät. Orkade inte jobba, slutade svara på både mejl och telefonsamtal. Det är nackdelen med att vara ensamföretagare, att inte ha någon backup. Kunderna försvann och det var inte så konstigt. Jag skäms så klart.

– Men mamma, säger Moa med darrande underläpp och blir blank i ögonen. Jag skulle aldrig ha åkt. Nu ångrar jag att jag lämnade dig.

– Nej, nej, säger hon och pressar fram ett leende medan hon lutar sig framåt och lägger handen på Moas arm. Det var inte ditt fel. Jag behövde få bryta ihop och sörja, det hade jag inte kunnat göra inför dig. För mig var det viktigast att du var lycklig och kunde följa dina drömmar. Det hade pappa också velat, det vet du.

Moa nickar och ser allvarlig ut när hon ser rakt på Melinda.

– Visst, men ändå … Du verkar ju … Så som det ser ut här. Som du ser ut. Jag borde ha fattat …

Nu kan inte Melinda hålla tårarna tillbaka längre. Hon försöker gnida bort dem men det kommer hela tiden nya som trillar nerför kinderna.

– Åh, Moa, det är så tomt utan honom. Alla frågor och andras medlidande, det är värre än ensamheten. Därför sitter jag mest här hemma. Själv. Du och jag borde nog ha pratat mer.

– Prata och prata, vad hjälper det? Jag saknar också pappa. Skitmycket! För mig blev det lättare när jag reste bort. Då kunde jag glömma allt jobbigt här hemma.

– Ja, men …, börjar Melinda och sträcker sig efter Moas hand men hon undviker den.

– Du måste också börja leva igen!

Dotterns ord ekar i rummet. Melinda drar åt sig handen, stirrar ner i bordet och skakar på huvudet.

– Det är inte så lätt som du tror. Jag vet inte hur.

– Men ta reda på det då! Lär känna nytt folk, hitta på något, gör vad som helst! Jag står inte ut med att se dig så här, fattar du det?

Moas röst går från hetsig till grötig. Melinda famlar efter vinglaset i tårdimman och råkar svepa det med sig alltför hastigt. Glaset välter mot henne och de sista dropparna skvätter som blodstänk över blusen.

Båda brister ut i ny gråt och som på en osynlig signal kommer de på fötter och klamrar sig fast vid varandra. De skakar och hulkar. Kroppskontakten och närheten är lika ovan som efterlängtad för Melinda. Det känns som om de står där i en evighet. Till slut samlar hon sig, drar upp snoret i näsan och torkar tårarna med baksidan av handen. Sedan kupar hon händerna om dotterns kinder och ser henne i ögonen.

– Förlåt älskade Moa, jag ska skärpa mig. Tänk på dig själv och allt roligt du har framför dig. Det kommer ordna sig, jag lovar.

Melinda drar sig undan för att hämta hushållspapper att snyta sig i och tankarna snurrar. Hur kan hon lova det förresten? Tänk om det inte är meningen att hon ska leva ett bra liv igen. Att Johan dog kanske är ett slags straff.

Snart måste Moa och hon prata ut ordentligt. Om allt.

Kapitel 3

Måndagsmorgonen är molnfri och solstrålarna får daggen att glittra i gräset. Sanna trampar så fort hon kan på cykelvägen längs Ståthållaregatan på väg mot sjukhuset. Hon älskar sin nya hybridcykel, snabb som en racer men bekväm som en mountainbike. Från slakteriet luktar det kadaver, så hon andas genom munnen. Varje tramptag svider skönt i låren och vinddraget pressar fram tårar. Utan att slå av på takten närmar hon sig rondellen med övergångsstället. En snabb blick åt vänster. Där kommer en svart Audi i hög fart och impulsen säger bromsa. Men hon trampar hårdare. Ut i gatan. Hon måste hinna!

Det skriker om däcken när bilen tvärnitar och föraren tutar och gestikulerar bakom vindrutan. Hjärtat hamrar hårt när hon tar sig i säkerhet på andra sidan. Hon klarade det. Innan mannen kör vidare vänder hon sig om och sträcker upp långfingret mot honom. Hon skrattar för sig själv, så jäkla go känsla.

Hon parkerar och låser cykeln utanför Länssjukhuset. Rufsar till håret som förmodligen ligger platt efter cykelturen. Spretigt ska det vara. Adrenalinkicken ebbar ut och ersätts av ett tryck över bröstet som gör det svårt att andas. De brunröda tegelbyggnaderna omringar henne och axlarna dras upp mot öronen. Allt hon kan tänka på är när morsan låg här. När hon …

Nej! Hon hindrar tankarna från att vandra vidare. Inte älta. Trycker istället på den grå knappen och entrédörrarna svänger upp med ett surrande ljud.

– Sakta i backarna! Sanna, visst är det du?

En vitklädd dam i sextioårsåldern med Birkenstocktofflor kommer rakt emot henne. Hon är tvungen att stanna till.

– Visst är det jag. Tjena, det var länge sedan.

Det är Lena som bodde granne med morsan och farsan i alla år. Sanna klistrar på ett leende och stålsätter sig, för hon vet hur Lena kan babbla på.

– Så pigg och fräsch du ser ut. Jag beklagar allt som har hänt, vi har ju inte setts sedan … Så sorgligt med din mamma. Och det din kille gjorde.

Lena snuddar vid hennes arm och blir obekvämt närgången. Sanna flyttar vikten från ena foten till den andra och sneglar mot dörren dit hon ska.

– Jaså det. Glömt och borta. Livet går vidare vet du.

– Okej, svarar Lena utdraget som om hon inte riktigt vill släppa det. Vad gör du nu för tiden?

– Jag har en lägenhet här i stan men jag jobbar lite överallt. Restaurangbranschen. Har hängt i Norge några år, det är bra betalt och Oslo är en kul stad. Det passar mig när det händer mycket.

– Du är modig du, jag har varit uppe på hudmottagningen i över tjugo år. Snacka om att vara ett inventarium, skrattar Lena.

– Aha, då kanske vi ses snart igen, jag har en tid där om några veckor. Behöver kolla upp några födelsemärken du vet, och nu måste jag in och få tuttarna klämda.

Sanna öppnar dörren till mammografienheten, går fram till skärmen och checkar in. Hennes tid är inte förrän om en kvart men lika bra att vara här i god tid. Ifall det inte är mycket folk kan hon få det överstökat snabbare.

Flera andra kvinnor sitter i väntrummet men alla är tysta. Hon undviker att möta deras blickar, passerar ett bord och rycker åt sig en tidning innan hon slänger sig ner på stolen i hörnet. Det är KalmarPosten. Bra, den är lättsmält. Mycket annonser och många vimmelreportage. Kanske någon hon känner är med på bild? Hon bläddrar i den utan att läsa.

Tankarna går till undersökningen och hon vet precis hur ont det kommer göra när brösten pressas ihop i maskinen. Men ännu ondare gör det när minnesbilderna sköljer över henne. Älskade mamma. Det har gått fem år sedan hon dog i bröstcancer. Och att hon och pappa dröjde så länge med att berätta om återfallet och att det hade spridit sig … Fan, det går inte att förlåta.

Hon vet att risken är stor att även hon ska upptäcka en knöl. Hon är tacksam för undersökningen men det känns verkligen som om bröstvävnaden mosas sönder. Äsch, hon kan lika gärna operera bort brösten helt för att minimera cancerrisken. Då skulle hon skaffa en cool tatuering som täcker ärren. Kanske några färgglada blommor eller en ilsken drake? Hon ska ändå inte ha något stadigt förhållande så ingen behöver bry sig om ifall hon har bröst eller inte.

Sanna försöker koncentrera sig på tidningen och ögonen dras till en färgglad annons. Det är en helsidesbild på en ljuvligt grön golfbana där knallblått vatten blänker i bakgrunden. Vidga dina vyer på Öland läser hon i rubriken och fortsätter neråt till informationsrutan.

"Med fokus på personlig utveckling och motivation får du ägna dig åt olika aktiviteter och upptäcka nya sidor hos dig själv.

Med en nickning konstaterar hon att det onekligen skulle behöva hända något roligt i hennes liv. Restresan på egen hand till Kreta som hon har tänkt boka verkar tråkig i jämförelse.

Golf, cykling, padel och yoga i Ekerums ljuvliga omgivningar – passar även nybörjare.

Wow, det låter ju helkul. Golf har hon förstås inte spelat sedan i gymnasiet, men hon kommer säkert in i det på nolltid. Cyklar gör hon gärna varje dag. Kanske kan hon välja det istället för yoga? Sitta stilla är inte hennes grej. Padel har hon velat testa länge, men inte haft någon att spela med. Det borde säkert kunna bli lite fest på kvällarna också.

En unik möjlighet för dig som vill ta nästa steg i karriären eller bli mer tillfreds med privatlivet. Du får inspiration via enskild vägledning och föreläsningar av den välkända coachen och äventyraren Vendela Verner.

Hon ger ifrån sig en vissling, Vendela Verner minsann. Nyligen läste hon en intervju med henne. Vilken powerkvinna! Hon letar efter prisuppgift men hittar ingen. Jaha, då vet man att det är dyrt. Men det är knappast gratis att åka utomlands heller. Och för att hålla miljöaktivisterna lugna så här i flygskammens tid kan det vara bättre att stanna på hemmaplan.

– Sanna Sandberg, varsågod! ropar en kvinna med gäll röst och ett papper i handen.

Dags för giljotinen.

Hon får kolla kontot sedan. Tveksamt om hon har råd att dra till Öland efter det impulsiva cykelköpet förra veckan och hon vill helst inte låna ännu mer av Casper. Det kan nog vara läge för lite spel. Hon måste utöka semesterkassan på något sätt.

Kapitel 4

Varvsholmen visar sig från sin vackraste sida den här morgonen när Melinda som vanligt promenerar till jobbet. I dag är stegen extra lätta. Självklart kan det bero på solljuset som alltid gör gott, och att hennes nya vita sneakers, som Moa hjälpte till att välja ut dagen innan, ger skön svikt i steget. Men det är inte bara det. Inombords känns det nästan som förr, som innan Johan dog.

Hon går längs kajkanten där de tre flytande sjövillorna ligger. Det kluckande vattnet sprider lukten av tång och morgonsolen reflekteras i fönsterrutorna på andra sidan fjärden. Hon gräver i handväskan efter solglasögonen och spanar bort mot Klapphuset och badplatsen på Kattrumpan. Jodå, de hurtiga damerna turas om vid stegen på bryggan. Man kan nästan ställa klockan efter gänget som kommer med sina morgonrockar och tar ett dopp varje dag, året runt, vid halv åtta. Hon passerar svanfamiljens bo i vassen där pappa svan väser åt en nyfiken man som förmodligen gått för nära för att få en skymt av de duniga ungarna.

På Ängöbron kommer en medelålders man i färgglad lycra och hjälm emot henne i hög fart. Han ligger dubbelvikt över sin cykel och trots att det är gott om plats på cykelvägen verkar han inte ha några planer på att väja. Hon kliver åt sidan och trycker sig mot broräcket när han svischar förbi men hon bara skrattar åt honom och skakar på huvudet. Triathlonfanatikerna håller på att ta över stan.

Tankarna går istället till hennes och Moas shoppingsöndag dagen innan. De var på plats vid köpcentret redan när de öppnade. Båda behövde förnya sina sommargarderober och de var varandras smakråd. Efter minst fem provhytter och ännu fler blipp med betalkortet tog de sina kassar och slog sig ner i restaurangen på övervåningen med varsin caesarsallad. Till en början kretsade samtalet mest kring Australien, det var som om båda undvek att nämna Johan för att inte förstöra stämningen. När Melinda ändå inte kunde låta bli att föra honom på tal var det som att dra ner en rullgardin. Moa tystnade och ville genast åka hem.

Melinda svänger runt hörnet in på Stortorget och skymtar porten till kontoret längre fram. Egentligen vill hon spy på reklambranschen. Hon är själv trött på att bli överöst med uppmaningar om att köpa saker hon varken behöver eller vill ha. Och så är det just sådant hon jobbar med. Hon suckar för sig själv. Men hon borde inte klaga. Även om det är ovant att vara anställd igen ska hon vara glad att hon fick jobbet på Tell Yell Sell. Hon slipper otryggheten som egenföretagare och får en fast lön. Som tur är får hon ägna mycket tid åt att skriva innehåll till kundernas digitala kanaler. Det är åtminstone meningsfullt och skrivandet gillar hon, även om syftet ibland står henne upp i halsen.

Melinda trycker igång datorn samtidigt som hon landar med rumpan på den felinställda skrivbordsstolen, en gammal skruttig sak där spaken som justerar sitsen är trasig. Men hon nöjer sig med den utan att klaga. Om värken i svanken blir värre måste hon kanske säga till, men ett tag till kan hon stå ut.

Eftersom det är måndag är det mest reklam och nyhetsbrev i inkorgen. Hon raderar mejlen ett efter ett. Men så hejdar hon sig, ett är faktiskt från en kund, Möblera mera. Melinda är den som sköter Facebook-kontot för den stora möbelbutiken i Färjestaden. Mejlet är skickat söndag klockan tjugotre och femton.

Hej, mitt namn är Anders Kling. Jag är inhyrd som marknadskonsult för att få fart på försäljningen här. Jag är därmed din nya kontaktperson. Vi måste genast se över era insatser. Jag är inte nöjd.

1. De banala historierna om våra kunder och bilder från deras hem har inte i våra kanaler att göra. Det är inte bara våra möbler som syns på bilderna!

2. Stryk personalens inredningstips. Personalen är utbytbar. Säljer de för dåligt har de inte här att göra och ska därför inte vara något ansikte utåt. De kan när som helst dyka upp hos en konkurrent.

3. Inga fler bilder på idrottslagen vi sponsrar! Det är en utgift vi snarast