Junia på jakt

By Boel Werner

Junia är femton år och hon är inte glad. Saker har hänt. Dåliga saker. Hennes kompis Sandra försöker muntra upp henne, men det går dåligt.I timmar kör Junia omkring på skogsvägarna på brorsans gamla moped, och hamnar så småningom hemma hos morfar och mormor på deras gård. När Junia käkar bullar och kelar med hunden Uffe, så föreslår morfar att Junia ska följa med honom ut på jakt.Junia bara skakar på huvudet, det var det dummaste hon hört.Men så kommer hon att tänka på brorsan. Mogge. Han som alltid ville testa allt.Brorsan hade inte tvekat. Inte en chans.Junia på jakt gavs ut för första gången 2010. Det här är en reviderad upplaga.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726598193

Book preview

författaren.

1. Gruset sprutar

Junia står i köksdörren med en bunt tyskaböcker i famnen.

Hon har långa ben i smala jeans och lite för mycket mascara på ögonfransarna. Vid datorn sitter pappa och scrollar på en internetsida.

– Vad är det där?

Junia pekar på ett foliepaket som ligger på köksbänken. Pappa tittar först på Junia och sen på paketet.

– Älgstek. Sigge var här med den.

– Morfar! Junia ler. Kom han när jag var i skolan?

– Joo. Han sa att de måste få slut på förra årets älgkött. Snart jakt igen, tydligen.

Pappa fnyser till och fortsätter: Dags för gaggiga gänget att ge sig ut i skogen igen och panga på allt som rör sig!

Ute hörs ljudet av en bil som svänger in till huset och stannar. En dörr smäller. Snabba steg klapprar över stenplattorna, och Junias mamma står i köket.

– Hej! säger hon. Jag kan bara vara hemma en stund, måste tillbaka till jobbet sen. Har du fixat nån mat?

Hon tittar på pappa. Han rycker axlarna. Mamma gör en grimas.

– Nähä.

– Men kolla! säger Junia. Det finns älgkött!

– Jaså, pappa har varit här. Han ringde till mig och sa att han höll på att rensa frysen. Jaja. Det är ju lätt att dumpa all gammal mat på oss nu när han ska ut och jaga igen!

– Och jag som hade tänkt gå ut och kolla efter kantareller, det kan jag ju glömma nu, säger pappa.

Junia går fram och knackar på den silvriga, stenhårda köttklumpen.

– Tina upp den, mamma! Laga till älgstek med gräddsås och potatis och lingon... och vi kan ju ta några av kantarellerna som pappa plockade förra hösten, eller hur?

Hon tittar på dem. På mamma och pappa. Hallå! säger hennes ögon. Jag skämtar här! Sådär som vi brukar! Det är ju aldrig någon som äter pappas kantareller, sover ni eller?

Men pappa glor bistert på sin internetsida och mamma rycker på axlarna.

– Tjälknöl då? säger Junia.

Men mamma tar köttbiten och vrider på den med en äcklad min. Hon öppnar dörren till frysen och stoppar in den.

– En annan dag gumman, okej?

Junia rycker på axlarna, lämnar köket, dumpar tyskaböckerna på hallbordet och går ut i trädgården.

Det är tidig höst. Skolan har hållit på några veckor. Nian. Den viktiga nian, det är nu man ska bestämma sin framtid sägs det. Junia suckar. Hur fasen skulle hon kunna veta vad hon vill göra i framtiden? Hon vet inte ens vad hon ska göra de närmaste tio minuterna.

Gräset i trädgården är högt, ingen har klippt det på hela sommaren. Framför huset står en utegrupp med mögliga dynor. På bordet en kaffemugg fylld med regnvatten. Junias cykel ligger slängd under ett träd, omgiven av ruttnande äpplen.

Hon går ett varv runt huset, sparkar till en kruka med vissna blommor och blir stående med blicken på garaget. Där sitter nån liten fågel på taket och piper. Junia undrar vad det är för sort.

Fundersamt drar hon upp den gistna dörren.

Garaget är fullt med bråte. Trasiga gräsklippare, gamla leksaker som de rensade ut från Junias rum för flera år sen. Tomflaskor, plastskräp och gamla datorkartonger, hennes pappa har en fix idé att jorden typ ska gå under om man gör sig av med gamla datorkartonger.

Mitt bland all bråte står brorsans moped. Morgans gamla PUCH som deras pappa hade på 80-talet och fick renoverad till brorsans femtonårsdag. Den är blå, med limpsadel och en massa klistermärken överallt. Spola kröken, står det på ett märke, vad det nu kan betyda.

Junia tar tag i styret och drar ut mopeden. Ruskar på den för att höra om det finns bränsle. Det skvalpar i tanken. Hon öppnar tanklocket och drar in bensinlukten. Den är ljuvlig, kittlande. Hon skulle kunna stå här hela dan och dra in ångorna, som värsta knarkaren.

Hon tvingar sig att skruva på locket och sätter sig tvärs över sadeln. Blundar en stund tills det slutat snurra i skallen, sen lyfter hon foten och provar kicken. Motorn hostar till. Junia böjer sig ner och vrider på bensinkranen. Hur vet hon vad hon ska göra? Junia har aldrig kört en moppe. Men hon har sett brorsan göra det. En miljon gånger. Hon vet precis.

Hon kickar igen och motorn startar. Hon får kämpa för att hålla balansen när moppen tar fart och skumpar ut ur garaget, genom det höga gräset och genom grindhålet.

– Weee!

Hon skrattar och svänger ut på gatan, åker förbi brevlådan och grannens grind. Far tvärs över korsningen utan att se sig om och fortsätter på gångvägen genom skogsdungen. Förbi ICA och busshållplatsen, kyrkan och bilskroten far hon.

Med fladdrande hår åker Junia genom samhället. Hon vrider gasen i botten och skrattar högt när hon känner fartsuget i magen. Moppen är trimmad förstås. Borrad och drevad och gud vet allt brorsan har gjort med den. Händiga Mogge.

Hon minns när han kom på att han skulle söka till skogsbruksgymnasiet. Hur glad han var åt att hitta en utbildning där han fick göra något praktiskt. Något vettigt, som han sa. Att skogsbruksprogrammet fanns femton mil bort, att han skulle få flytta hemifrån och bo på internat, det gjorde ingenting.

– Det finns en hästskötarutbildning där också, hade han sagt, och tittat på Junia med smala, glittrande ögon.

Hon stannar vid macken. Tankar moppen. Hör brorsans röst i huvudet: Oljeblandat ska det vara. Alltid.

I butiken plockar hon åt sig en flaska motorolja, en påse bilar och så, nästan utan att tänka på det, en dosa snus. Brorsans märke. Junia vet att hon inte är tillräckligt gammal för att