Drömmen om en ponny

By Nan Inger Östman

Tänk vad livet hade varit bra om man bara haft en ponny ...Det är långtråkigt på landet, tycker Buttan. Hon är ensam, det finns ingenting att göra och hon drömmer ofta om att ha en egen ponny. En kompis att rida runt på och ha skoj med.Drömmen blir verklighet och Buttan får till slut sin alldeles egna häst! Men, det visar sig kräva mycket jobb att ta hand om ett eget djur. Det är inte heller särskilt lätt att rida, inte minst när ponnyn Putte är trött och grinig och vill bestämma när Buttan ska rida.Med hjälp av sin kompis Gabriella börjar Buttan lära sig mer om hur hon ska ta hand om Putte. De båda kompisarna blir mer och mer fästa vid den lilla hästen. Buttan börjar dock bli orolig: vem ska ta hand om Putte när sommarlovet är över?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 28, 2022
• ISBN: 9788726824124

Book preview

Nan Inger Östman

Drömmen om en ponny

SAGA Kids

Drömmen om en ponny

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1975, 2022 Nan Inger Östman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726824124

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Buttan går över gräsmattan till stallet. Det som mamma vill att pappa ska göra om till gillestuga, fast pappa lyckligtvis frågar varför hon ska ha gillestuga på landet. Det får väl för höge farao räcka med att hon har det i radhuset i stan.

Egentligen är det inget riktigt stall. I bortre änden finns ett gammalt utedass, som ingen längre använder, och i andra änden är det vedbod. Men mittemellan har det faktiskt varit ett bås för torpets enda ko, på den tiden torpet var ett riktigt torp. Och så finns det fortfarande kvar två kättar för kalv och gris. Där har mamma stuvat undan allt gammalt skräp, som hon inte har haft hjärta att slänga ifall det kanske skulle kunna komma till användning en dag. Där står också mammas älskade hammock med plastskynke över sig, och trädgårdsbordet och de olika vilstolarna.

Men längst in i båset har Buttan kämpat sig till ett utrymme för sig själv och Blue Prince. Där har Blue Prince stått hela vintern och hela våren med. Men nu är Buttan här och det är första dagen på sommarlovet.

Buttan sniffar när hon öppnar den svarta dörren till stallet och kisar in i halvdagern. Det är dammigare och skräpigare än hon minns och gamla lönnlöv som blåst in i höstas rasslar torrt under fötterna. Det luktar fortfarande svagt av kossor som för länge sedan förts till slakt. Det finns till och med en nästan omärklig doft av sött och mögligt hö från rännet ovanför stallet.

Nu kommer jag min lille gubbe, min lille prins, viskar Buttan. Hon trevar sig förbi utstickande möbelben och fastnar nästan i handtagen på den gamla rostiga sparken som står uppställd mot väggen.

Ingen gnäggning hörs, men Buttan fortsätter att locka. Och där står han, hennes älskade Blue Prince, under det lilla fönstret med fyra små dammiga rutor, färdiga att falla ur det lossnade kittet. Han har huvudet i krubban, där Buttan i höstas stoppade ner ett fång gräs.

Buttan stryker honom över manen och vänder på hans huvud. Hon har själv ritat huvudet på en skiva masonit och sedan har pappa sågat ut det. Han sågade så fint att båda öronen fortfarande är spetsiga och framåtriktade. Målat honom har hon gjort själv. Han är grå med vit bläs och stora svarta ögon, näsborrarna är lite skära inuti och munnen halvöppen, så att hon lätt ska kunna sätta i tränset. Manen är gjord av svart yllegarn och på väg att lossna, men med klister kan den mycket väl tänkas sitta en sommar till.

Kroppen är en vanlig käpp som en gång suttit på en kvast. Men foten är järnskodd och över skenbenet sitter en vit elastisk binda, eftersom Blue Prince var halt den gången i höstas, när Buttan satte in honom i stallet för vintern.

Bredvid honom på golvet står en hink med vatten. Vattnet har sjunkit djupt i hinken och är smutsigt. Döda flugor simmar på ytan och i botten ser Buttan med fasa något som ser ut som en osedvanligt död mus. Hon tar raskt hinken och bär ut den med bortvänd blick och tömmer den bakom knuten.

Sedan hämtar hon Prinsen och sätter på honom tränset, som hänger på en krok bredvid krubban. Hon tar ut honom i solen och låter honom beta av det gröna gräset utanför stallet. Så springer hon in efter en trasa som hon väter i ljummet vatten och tvättar honom försiktigt i hela ansiktet och på kroppen Bandaget på benet tar hon av och undersöker såret. Det verkar att ha läkt.

Blue Prince ser efter detta helt återställd ut. Vinterns vedermödor i form av damm och smuts är överståndna.

Hon rider över ängen i skritt, trav och galopp. Hon bygger upp små hinder och hoppar honom. Han har aldrig gått så bra förut. Han formligen flyger över det högsta hindret — en stör lagd på två upp och nervända hinkar. Buttan berömmer honom och klappar honom, ger honom socker och smeker hans hals.

På verandan sitter pappa och mamma och betraktar henne på avstånd.

— Tror du tjejen är riktigt klok, frågar pappa. Hon är i alla fall elva år. Fast hon går på som om hon var fem.

— Dom är så där, säger mamma och dricker kaffe. Dom som går på ridhuset.

— I så fall tycker jag hon ska sluta på ridhuset, säger pappa. Det verkar rena snurren. Aldrig var Susanne sån.

— Susanne rände efter killar från det hon var tio år, påminner mamma. Då var du arg för det och för popmusiken som skrällde i hela huset.

— Men det var naturligare på något sätt, svarar pappa. Att hålla på och leka med en gammal käpphäst, det är ju inte klokt.

— Hellre hästar än killar, säger mamma. Man vet åtminstone vad dom håller på med.

Pappa begrundar detta. Det ligger mycket i det.

— Du tror inte att det är något fel på ungen då, frågar han nästan vädjande.

— Inte är det något fel på Buttan, säger mamma dröjande. Fast lite egen är hon. Som det här med hästarna. Hon hänger ju jämt på ridhuset och hon kan bara tala om hästar. Man har nästan ingen kontakt med henne, inte som med Susanne i alla fall. Henne begrep man sig på.

— Tror du hon kan rida då? undrar pappa. Hon ska ju ha pengar till ridbiljetter stup i ett.

— Inte vet jag. Men det kan hon väl. Hon har hållit på ett par år nu. Och minns du den där söndagen vi var och tittade på henne. Då såg hon jättegullig ut på den där stora hästen.

— Egentligen tycker jag att det är en snobbsport, säger pappa.

— Men visst ser det fint ut, protesterar mamma oväntat.

Käckt på något sätt. Och tänk på TV, när dom hoppar. Det vill du inte missa själv.

— Om hon red i TV skulle man vara stolt. Men att flänga runt på en käpphäst, det är rena vanvettet. Det går mig på nerverna.

— Skaffa henne en häst då, en riktig, föreslår mamma retsamt och öppnar tidningen.

Men pappa fortsätter att betrakta Buttan, där hon springer runt på ängen. Ibland gnäggar hon gällt och lyckligt. Då ser pappa mycket fundersam ut.

2

Nej, mamma har ingen kontakt med Buttan och Buttan har ingen kontakt med mamma. Det är inte så att de inte tycker om varandra. Det gör de. Buttan är ju mammas barn och mamma är ju Buttans mamma. Det är självklart att de hör ihop. Men något att prata om tillsammans har de knappast annat än vardagliga saker. De träffas vid måltiderna och ett slag på kvällen, innan Buttan lägger sig.

Så har det varit ända sedan Buttan började i lekis för många år sedan. Buttan har sitt liv för sig, sitt liv med kompisar och ridhus. Och mamma har hemmet och sina tanter, sin stickning och sin sömnad.

Men hur lite mamma och Buttan har att tala med varandra om har aldrig märkts så tydligt som den här sommaren, när de stora syskonen är borta. Lasse har fått arbete i Skåne och Susanne är ute i världen och tågluffar med sin pojke. Och pappa är kvar i stan och arbetar än så länge.

Buttan och mamma är verkligen hänvisade till varandra, för i år vill det sig så illa att Lindgrens i stugan uppe i backen har rest till Spanien med sina flickor och hyrt ut stugan till ett äldre par. De ser snälla ut, men som kompisar är de naturligtvis otänkbara. Buttan saknar redan Lotta och Eva Lindgren obegripligt mycket.

Det är ett elände. Buttan går till Perssons på bondgården redan andra dagen för att se om pojkarna, Nisse och Johan, är hemma. De hör också till sommarvännerna, fast med dem leker Buttan och Eva och Lotta mest bara om kvällarna, för pojkarna har så mycket annat att göra på dagarna.

Men genast Buttan kommer upp till bondgården, ser hon att Nisse och Johan har tuffat till sig under vintern. De hejar lite på henne och säger:

— Jaså, du har kommit nu.

Men mer blir det inte, fast Buttan sitter på lagårdsbacken och leker med de perssonska kattungarna i en hel timme. Pojkarna bara bökar med den nya traktorn och låtsas inte om henne.

Sedan slinker Buttan iväg och när hon är väl utom synhåll för Perssons, tar hon fram Blue Prince, som hon gömt bakom en buske vid vägen. Hon vill inte att någon hos Perssons ska se att hon leker med käpphäst.

Nu sitter hon här med mamma och det är nästan kväll och de allra första dagarna på sommarlovet har redan gått. Och den här dagen har då inte varit särskilt rolig.

— Känner du hur gott det doftar, frågar mamma ut hammockens djup. Å, vad jag älskar torpet.

Buttan älskar också torpet. Men inte på samma sätt som mamma. Hon trivs och är lycklig, när hon får sätta upp rena gardiner för de små rutiga fönstren. Hon tycker om att rensa i rosenrabatten och plantera blommor i plastbunkar att sätta vid trappan. Och att sola. Mamma blir aldrig trött på att sola. Hon vänder och vrider sig så att varenda centimeter av hennes mulliga kropp ska få känna solvärmen.

Men Buttan bryr sig inte mycket om någonting av allt detta, inte ens att sola. Dessutom blir hon brunare än mamma utan att anstränga sig det bittersta.

— Du tycker väl inte att det är tråkigt att vara ensam här med din gamla mamma, frågar mamma bekymrat.

— Äsch, säger Buttan. Men hon låter inte ovänlig, för det är inte mammas fel att hon inte har några kamrater den här sommaren.

— Saknar du Lasse och Susanne, undrar mamma.

— Nej, säger Buttan förvånat.

Hon har inte ens tänkt på sina syskon. De är nästan som stora människor. Trevliga och roliga ibland, när de har tid med henne, men mest blir det bråkigt när de är hemma allesammans på en gång.

— Usch, det börjar bli kyligt, säger mamma. Kom så går vi in och gör kväll.

De hjälps åt att ta in dynorna i hammocken, för mamma är rädd för att det ska bli regn. Buttan sätter in Blue Prince i stallet för natten.

I stugan är allt rent, fint och städat. Det märks att pappa är i stan, för inte en sak ligger framme och skräpar.

Mamma tar fram sin stickning. Det ska bli en tröja åt pappa, en överraskning till hans semester. Den har ett invecklat mönster och mamma måste ideligen sätta på sig glasögonen och kontrollera att maskorna stämmer.

Buttan letar reda på en pappskiva och pennor och färglåda. Hon sätter sig vid köksbordet och börjar rita en häst med flygande man och svans. Det ska blir det första stoet till hennes stuteri. När hon äntligen är nöjd med stoet, gör hon ett föl. Det är förfärligt svårt att få fölet att se barnsligt ut på rätt sätt. Benen blir hela tiden för långa och för knaggliga.

En bra stund senare när hon äntligen lyckats klippa ut mammahästen och hennes föl, kan hon inte låta bli att visa dem för mamma. De blev så förfärligt bra.

— Jättefint, säger mamma förstrött och stickar.

Buttan hör inte hur ointresserad hon är. Hon smeker sina hästar med pekfingret och är lycklig. Det är det bästa föl hon någonsin gjort. Och det bästa stoet också, fast halsen blev lite för tjock.

Kvällen går. Buttan ritar och klipper. Stuteriet växer sakta fram. I morgon ska hon göra ett