Amanda! Amanda!

By Annika Holm

Olle har blivit äldre och fått upp ögonen för tjejer. Speciellt kompisen Amanda. Olle tror att Amanda gillar honom också. Men det spelar inte alltid så stor roll vad man känner för varandra när livet kommer emellan. Amanda ska nämligen återvända till Chile. Vad ska Olle ta sig till? Kommer hans hjärta bli brustet? "Amanda! Amanda!" är den fjärde delen i bokserien om Olle och Amanda Handlar om Olles liv alldeles innan och under tidiga tonåren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788726968279

Book preview

1.

Paketet är vitt. Snören i guld och grönt bildar en rosett. Med små bokstäver under rosetten står det: GOD JUL OLLE önskar AMANDA.

Olle vänder på paketet som är hårt och fyrkantigt. Hur har det hamnat här? Bland deras julklappar? Under deras gran? Pappa ser lika frågande ut som Olle känner sig men mamma ser bara vanlig ut — som en mamma ser ut under en julklappsutdelning. Lite nyfiken, lite nervös, lite trött, lite glad.

– Varför öppnar du inte? undrar hon medan hon böjer sig ner och studerar paketen under granen.

– Är det nån du känner? frågar pappa som har allt svårare att komma ihåg namnen på Olles klasskamrater.

Mamma suckar förebrående och påpekar detta. Att sitt barns klasskamrater borde ändå en pappa försöka komma ihåg.

– Visst ja, säger pappa generad, men jag tror faktiskt inte att jag har träffat henne.

Nej, det stämmer. Amanda började inte i klassen förrän efter det att pappa hade flyttat hemifrån och in till stan.

– Det är väl inte så farligt, mumlar Olle. De får inte bli arga på varandra, inte nu, inte på julafton.

– Hon kom upp och lämnade paketet igår medan du var ute, förklarar mamma. Jag visste inte att ni brukar ge varann julklappar.

– Det brukar vi inte heller.

– Hon ser så glad ut den flickan. Jag fattar inte att du kunde påstå att hon var tvär och arg.

– Det var mer förr, säger Olle undvikande och försöker komma på nånting att säga som får mamma att sluta prata om Amanda.

– Ska vi inte fortsätta med paketen! Det är väl Klaras tur nu.

Men mamma ger sig inte:

– Få se nu vad det är i paketet!

Hennes röst låter nyfiken och glad, den irriterade stämningen är helt borta.

– Jag väntar, säger Olle snabbt och lägger undan paketet. Det är inte så viktigt.

När Klara har somnat och pappa har gått och mamma sitter i soffan och lyssnar på musik tar Olle med sig paketet in i sitt rum. Han sätter sig på sängen och river av pappret. Det är en bok med svarta pärmar och röd rygg. På framsidan står det med röda bokstäver DAGBOK. I högra hörnet är bokstäverna O M målade med samma blanka röda färg.

Boken är tjock. Olle bläddrar försiktigt. Säkert flera hundra tomma vita sidor.

Olle har aldrig skrivit dagbok, aldrig ens tänkt tanken att göra det. Han är inte särskilt bra på att skriva, det går långsamt och alltid kommer någon och talar om för honom att han stavat fel. Då måste han sudda och pappret blir skrynkligt och texten ful. Det är inte roligt att titta på det han skrivit.

Nu tittar han på de tomma sidorna och suckar. Synd att en så fin bok ska ligga oanvänd. Han kunde använda den som ljudbok förstås, när den han nu har är slut. Han tittar mot hyllan där fem likadana blå anteckningsböcker står, fyllda med noggranna beskrivningar av bra och dåliga ljud. Det skulle bli konstigt att ställa en helt annan sorts bok i den raden.

Varför har Amanda givit honom en dagbok? Varför har hon alls givit honom en julklapp? Han har inte gett henne nån. Inte Annalotta eller Mats heller, de brukar inte ge varandra julklappar.

Han stryker med handen över den svarta pärmen. Det är vackert med de röda bokstäverna. Det är en snygg snirkling på bokstaven M och en fin svans på bokstaven O. Har Amanda målat dem själv? Mycket möjligt, hon är bra på att måla, det vet han.

Han vet också varför hon har givit honom en dagbok, det är ju klart att han vet. Hans kinder blir heta när han minns klassfesten för några veckor sedan. De pratade om dagböcker. Just det! De satt på ett bord i hörnet av matsalen, Annalotta, Amanda, Mats och han. De andra höll på med frågesport men varken Mats eller Olle hade lust att vara med och så hade de hamnat på bordet där Annalotta och Amanda redan satt och pratade om sina dagböcker. Och det hade visat sig att också Mats skrev dagbok. Varje vecka skrev han, men Amanda och Annalotta påstod att de skrev varje dag.

– Men vad skriver ni om då? hade Olle frågat och fått mest bara fniss till svar.

– Om livet, svarade Annalotta när hon hade fnissat klart.

– Om allt möjligt, preciserade Amanda, om det som händer.

– Det är kul, faktiskt, påstod Mats. Kanske inte att skriva men att läsa sen, efteråt. När jag började med en ny bok läste jag vad jag hade skrivit i den gamla. Det var skitkul.

Olle var förstummad. Sedan tittade Amanda retsamt på honom och frågade:

– Varför skriver inte du dagbok?

Men hon väntade inte på svar utan hoppade ner från bordet och gick och ställde sig bland frågesportarna i andra änden av rummet.

– Man glömmer så mycket så det är nästan hemskt. Fast det vet man ju inte om. Om man inte får reda på det när man läser. Om man har skrivit dagbok alltså.

Så hade Mats sagt och Olle minns fortfarande hur förvånad han hade blivit över att Mats gjorde nånting som han, Olle, inte visste nånting om. Över att Mats var så klok. För det verkade vettigt att skriva dagbok om det nu var så att man på det sättet kunde komma ihåg det man annars skulle glömma bort.

Men Mats gör inte lika många stavfel som Olle. Inte skriver han så fula bokstäver heller. Det är säkert helt annorlunda för Mats att läsa det han har skrivit än det är för Olle att ta sig igenom det han har skrivit.

Han tar dagboken med till mamma i soffan och knuffar lite på henne så att hon vaknar ur musiken och tar dagboken.

– Så fin! Var det den du fick av Amanda? Vilken bra idé. Det är tydligen inte bara jag som tycker att du borde skriva dagbok.

Olle häpnar. De har väl aldrig pratat om dagböcker, mamma och han?

– Men minns du inte att du fick en dagbok när du gick i tvåan. Jag skrev DAGBOK på den och du skrev ditt namn. Var är den?

Nej, det minns han inte, inte alls. Han har aldrig fått någon bok som det stått DAGBOK på, inte förrän i dag, det är han helt övertygad om.

– Jag har aldrig frågat, fortsätter mamma, för dagböcker ska ju vara hemliga.

– Hemliga?

– Så att man kan skriva hur man vill och vad man vill eftersom ingen annan nånsin får läsa.

Han sitter kvar en stund hos mamma och lyssnar på musiken. Han vet inte vad det är för musik men den är fin. Det är en ton som klättrar uppåt, nu gör den halt och dansar på stället, nu fortsätter den uppåt, klingar ut och kliver ner en bit för att hämta ny luft kanske. Nu börjar klättringen uppåt igen, men åt ett annat håll.

– Godnatt, säger han och klättrar uppåt han med när han går in i sitt rum.

– Jag kommer och pussar dej om en stund, ropar mamma ur musiken.

I högra nedersta lådan ligger det förfärligt många saker. Under en hög med diplom om att Olof Magnusson simmat 25 meter (Fisken) och deltagit i Domus Fotbollsskola (en hemsk junivecka) och i Gula Ringens orientering (och kommit trea) hittar han en blå bok som det mycket riktigt står DAGBOK på. Han öppnar den och ser att han också skrivit i den, fast bara tre rader.

3 januari. Idag åkte vi skridskor.

6 januari. Idag behövde jag inte åka skridskor.

7 januari. Idag började skolan.

Det konstiga är att han faktiskt minns precis hur det var den 6 januari. Det var sista lovdagen och pappa hade kvällen innan föreslagit att de skulle ta en långtur på sjön och ha choklad med sig. Olle hade legat länge vaken. Han avskydde att åka skridskor på den tiden, det var innan han lärde sig. Men på morgonen regnade det!

Han lägger tillbaka den blå boken i lådan och lägger upp den nya svarta boken på skrivbordet. I burken hittar han en nästan nyvässad blyertspenna och han vet precis vad han ska skriva på den första blanka sidan:

Julafton. Jag fick den här boken av Amanda.

Ingen mer än jag ska få läsa i den. Gonatt!

2.

– Har du tackat Amanda för julklappen? undrar mamma redan dagen efter annandagen.

Det är klart att han inte har. Hur skulle han ha kunnat göra det? På juldagen åt de middag hos pappa och sov över och kom inte hem förrän på annandagens kväll. Och nu är det bara morgon. Varför frågar hon då?

– Det måste du göra, fortsätter hon från köket. Vet du vad, jag har en snygg burk som vi kan fylla med godis och ge henne.

Urlarvigt! Inte kan han gå till Amanda och ge henne en burk godis. Bara så där! Hon skulle skratta på sig. Han drar täcket över huvudet.

– Titta här, säger mamma och står i dörren. Ja, men titta då!

Hon håller en glasburk med knäck i ena handen och ett guldpapper i den andra.

– Gör ett snyggt paket och gå över till Amanda när du har ätit frukost. Klara och jag åker in till stan men vi är tillbaka nån gång mitt på dan. Vi ska byta jackan som hon fick av pappa.

– Varför det? muttrar Olle och föser undan burk och papper som hon ställt på hans mage.

– För att jag drunknar i den, visar Klara. Titta!

Hon syns knappt, för jackan räcker till smalbenen och den uppfällda kragen döljer nästippen.

– Jag fattar inte vad Börje tänker på när han handlar, suckar mamma men kan inte låta bli att skratta när hon tittar på Klara. I alla fall har han kvittot kvar. Alltid något.

Nu har också Klaras gula hårstrån försvunnit ner i jackan och Olle måste skratta med.

– Kom nu, säger mamma och baxar ut Klara ur jackan och Olles rum.

– Men jag vill bo i tält, piper Klara och stretar emot.

När Olle känner efter — det är när han har vaknat ordentligt och det är tyst i lägenheten — känner han att han nog har lite lust att gå till Amanda med den där burken. Kanske hon skrattar. Men kanske gör hon det inte. Kanske är hon på prathumör. Kanske tittar hon så där som hon gjorde på Lucia när de hade den där