Glädjens väktare

By Axel Hambræus

Kyrkoherde Ahlman stannade och såg ut över sjön. Här var sannerligen platsen där en människa kunde vilja dö, om hon nu inte längre orkade leva. Kyrkoherden hade aldrig träffat henne, bara hört talas om kvinnan som hittats uppspolad på stranden en morgon. En liten flaska hittades i hennes krampaktigt knutna hand. Hade bara hört det ryktas om brevet med hennes avskedsord. "Människor, förlåt mig! Jag orkar inte längre. Jag är så ensam ..."

"Glädjens väktare" är en samling berättelser av författaren Axel Hambraeus. Samlingen består av 17 olika historier, däribland "Häxan i Håxne", "Strandfynd", "Julfest i Finnmarken" och "Det brinner en eld".

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726624243

Book preview

författaren.

Tre trasiga tangenter

I alla år, så långt barnen mindes tillbaka, hade julgästen kommit. Barnen kallade henne helt enkelt Karin Jul. Hon hade fått det namnet den julen då flickan i köket också hette Karin. Det var Olle som givit henne det. Hon hade kommit in köksvägen och stod i sin vackra päls med snöflingor i det burriga håret och en hel massa paket i famnen.

— Och det här är Karin, presenterade mor, när flickan vid spisen vände sig om med sleven till doppgrytan i handen.

— Men hur ska vi kunna skilja dom åt? sa Lisa, skoltösen, dom heter ju Karin bägge två.

— Jag vet, sa Olle, vi kallar tant Karin för Karin Jul.

— Men den andra Karin då? sa’ Lisa.

Olle blev sällan rådlös.

— Hon får heta Karin Spis, sa Olle.

Och Karin Jul skrattade, och Karin Spis rodnade, så spisrosorna flammade ännu rödare än förut.

Ja, det var den julen det, och det var längesen.

Men Karin Jul kom varje år tillbaka. Och tiden gick. Och barnen blev stora, och tant Karins päls blev gammal och sliten, och hennes burriga hår blev grått. Men för barnen var hon alltid densamma, Karin Jul som kom med sina små paket med de roliga rimmen, med sina tusen historier men framförallt med detta glada humör, som hjälpte pappa att glömma bekymren och mor att glömma tröttheten och som klarade av alla små konflikter i köket. Hon höll ihop allting som en tråd håller ihop pärlor. Man kunde inte tänka sig en jul utan henne.

Hon var verkligen Karin Jul.

Man kan därför förstå, att det blev bestörtning, när ett brev kom dan före julafton att Karin inte kunde komma.

Hon hade fått bud från en sjuk släkting långt borta, som var ensam och behövde hennes hjälp. Hon hade måst packa och fara iväg utan att ens hinna titta in och säga farväl. Brevet var skrivet med blyerts på tåget.

— Barn blir aldrig stora, sa’ mor till far, när Olle som var yngst och ännu gick i läroverket förklarade, att det absolut inte kunde bli nån riktig jul utan Karin.

Lisa som var stora damen och redan satt på bank försökte lugna honom. Och Tore som var teknolog tittade honom bakom öronen.

Men Olle höll i sig. Och såsom unga gymnasister stundom pläga höll han ett tal. Han fäktade med skeden så att han spillde soppa på Lisas blus och inte märkte att far hostade så där oroväckande som han kunde göra innan han löste ett husligt problem genom att helt enkelt gå sin väg.

— Ni förstår, sa’ Olle, och gjorde en gest med skeden, så att prismorna i den gamla taklampan med sitt inmonterade elektriska ljus började klirra. Ni förstår, sa’ han, att det är inte Karin i och för sig som vi kommer att sakna, utan Karin i betydelsen Karin Jul. Hon har så att säga blivit julens begrepp, eller julens ande …

— Tomte kanske vore bättre, försökte Tore.

— Julens ande, julens själ, fortsatte Olle, julens jag vet inte vad, men julens i alla fall. Och utan Karin går det inte. Tänk bara på pappa …

Pappa hostade, och Lisa trampade Olle på foten. Mor böjde sig ned och åt soppa ivrigt. Tore såg intresserad ut: Olle var barnslig, men rädd var han inte.

— Tänk bara på pappa, vem skall få honom att skratta i jul om inte Karin. För inte kan jag …

— Nej, det kan du nog inte, tänkte Tore, du med ditt BC i tyska.

— Och tänk på mamma. Vem skall få henne ner i en stol i förmaket om inte Karin Jul. För inte kan du, Lisa. Och tänk, Olle sänkte dramatiskt rösten, tänk bara på den nya i köket …

Pappa, som halvvägs rest sig, satte sig igen. Det här började bli intressant. Han mumlade något i mustascherna: När man talar om trollen …

Ty just då kom trollet in. Olle höll andan. Man såg alltid först det knallröda. Hennes mun verkar smällkaramell, hade Tore sagt, när han kom hem och fick se henne. Sen såg man det kopparfärgade röda håret. Sen de plockade ögonbrynen. Så de pelarhöga, välbestrumpade benen under den kortaste och snävaste av alla kjolar. Så hörde man höga klackars smällar mot parkettgolvet. Utifrån köket hördes det dämpade ljudet av en tango, och faktiskt rörde sig fötterna i någon sorts synkoperad takt till musiken.

Hon svepte förbi bordet med skickligheten hos den som var van att röra sig på en dansrestaurang, och alla kände faktiskt sugningen av den blick teknologen fick när hon tog bort hans tallrik. Det var som lågan från en svetslampa.

När hon gått, slog Olle ut med handen — utan sked.

— Den, sade han, det blir våran jul!

I tystnaden som följde var det nästan som om man hörde hur något brast sönder. Kanske hade ingen förrän först nu förstått vad det ändå betydde, att Karin Jul inte skulle komma. Hon var den brustna tråden, och de kände sig alla som borttrillade pärlor som inte själva kunde knyta ihop varandra.

— Förstår ni nu, sade Olle — han hade fått tag i en kniv, och Lisa höll faktiskt undan sitt lockiga huvud — förstår ni nu, att vi måste ha en julgäst.

— Var ska du få den ifrån?

Alla hoppade till. Det var pappa som yttrat sig. Han brukade så sällan säga något vid matbordet, och om det var något, så var det mestadels ledsamheter.

Nu såg alla på pappa. Till och med mamma. Tore som ärvt hans spydighet, såg att han inte var spydig. Lisa som ärvt hans häftighet, såg att han inte var häftig. Men Olle som ärvt hans förstånd (BC:t i tyska berodde bara på lättjan eller kanske egentligen på modellflygbyggandet) begrep att pappa verkligen allvarligt funderade på problemet. Och som bekräftelse på att hans uppfattning var riktig kom återigen frågan:

— Var skall du få den ifrån?

Nu vågade mamma ett ord: — Vi kunde ju bjuda tant Ulla.

En storm av nej bröt ner mammas hopp att kunna göra den ensamma vännen denna stora glädje. Och Lisa gav det enda avgörande svaret: — Det går aldrig med henne i köket.

Men nu var familjediskussionen i gång. Förslag väcktes och förkastades. Pappa glömde affärerna och mamma julstöket. Ännu vid kaffet i förmaket var man inte färdig och till slut trillade alla pärlorna i sär igen. Man skildes åt ungefär som våra dagars stora statsmän skiljs åt utan att ha kommit till något resultat om lösningen av världens problem.

Men det var märkvärdigt hur allt var kommet ur gängorna. Den vanliga trivsamheten före jul var borta. Pappa påstod att någon lagt undan ett brev som kommit med posten, och fastän han hittade det i plånboken var det som om mamma rådde för att det hamnat just där. Och Lisa fick återbud från hårfrisörskan, och »hon i köket» ställde till ett uppträde. Mor och Olle diskuterade julgästfrågan i oändlighet. Och Tore förargade sig över flygeln.

De hade ju säkert lovat att den skulle vara lagad, när han kom hem från Teknis. Tore var duktig pianist, men man kan ju inte spela Chopin med tre trasiga tangenter. Han försökte men det gick inte. Det gick faktiskt inte.

— Hopplöst, muttrade han och tände en cigarrett. Det var nu tredje julen som tangenterna inte varit lagade. Alltid hade de lovat. Nåja, förra julen gjorde det inte så mycket, för då var Karin Jul här. Nu är hon här igen, den där Karin, tänkte han. Men det var just det hon inte var. Men det vore då märkvärdigt, om de inte skulle klara en jul utan Karin. Han skulle då åtminstone fira jul med Chopin. Och så gick han till telefonen. Han fick upp yrkesregistret. Pianostämmare. Det här skulle väl vara kirrat på en eftermiddag. Tre trasiga tangenter. Det var på hans studentfest det skett. Det hade gått lite glatt till och så hade notstället ramlat ner och den elektriska lamphållaren hade slagit sönder elfenbenet. Det gick inte att spela passager på sådana tangenter.

— Ja, hallå! Jaså inte. Ja, tack då!

Nästa nummer. Likadant. Och nästa och nästa.

Hopplöst!

Sista numret.

Det dröjde, innan svaret kom. Till slut kom det. Långsamt, liksom långt bortifrån. En trött och sliten röst. Som en rostig sträng, tänkte Tore.

— Nej, nej, lät det. Har slutat stämma … jaså, inte fråga om att stämma. Vasa? Laga? Brukar väl det också ibland. Men det finns inte elfenben. Men kanske. Vänta, jag skall se efter. Kanske har något kvar. Det dröjde en evighet innan den rostiga rösten kom tillbaka. Jo verkligen. Hittade verkligen litet elfenben. Ja, det räcker till tre. Vill ni bara skaffa mig lite kallim. Verktyg har jag själv. Ja, jag kommer i morron.

— Inte i kväll?

— Nej, inte i kväll. Jag har redan gått och lagt mig. Rematismen förstår ni, den eviga rematismen. Och så den här kylan. Nej, nej, jag får komma i morron. Gunatt.

Han kom dit på förmiddagen. Ursäktade sig med många bugningar i tamburen. Se, man måste göra sig litet fin på julafton. Och det var kö på rakstugan.

Det visade sig att det var ingen småsak att laga tre trasiga tangenter. Hela klaviaturen måste dras fram. Och det gick inte bättre än att mekanismen till ett par hammare gick sönder, och så måste de lagas först. När man äntligen tog itu med elfenbenet, var redan förmiddagskaffet färdigt. Det brukade vara julens preludium så att säga. Då kom far från kontoret, och mor fick av stökförklädet, och Karin Jul kom ut ur sin kammare, lackdoftande och rimsprängd, och Olle och Lisa var färdiga med granen, och allt var ljuvlig förväntan. Nu var salongen en enda instrumentverkstad med den väldiga klaviaturen på salsbordet och verktyg överallt. Den gamle pianostämmaren blev förstås bjuden in i förmaket trots mycket krusande. Men han var gammaldags artig och sirlig och titulerade mamma Ers nåd och han berättade historier, så att pappa glömde sig och skrattade precis som på Karin Juls tid. Ja, det gick så att man faktiskt dröjde så länge att hon i köket, som inte drack kaffe — på det förra stället drack »vi» bara cock-tail — måste komma in och be frun om hjälp med »något som hon glömt vad det skulle vara».

Och så försvann de allihop utom pianostämmarn och hans hantlangare Tore. Och tiden gick och minutvisarn gick runt flera varv på den gamla pendylen. Lisa och Olle fick brått med granen. Tore försökte skynda på den gamle pianostämmarn. Men då blev denne nervös, och arbetet gick dåligt.

— Det skall inte bara lagas, det måste vara snyggt också, min unga herre. Det var att passa och fila och slipa och polera i det oändliga.

Mamma kom ut och viskade med Tore, men Tore bara skakade på huvudet. Pappa gick igenom salongen och såg så där ut som han kunde se ut när han letade efter en syndabock. Han fann mamma. Och hans order var bestämda. — Du får säga åt den där herrn att han får komma igen efter jul. Det är väl ändå julafton i dag.

— Jag har inte tagit hit honom, sa’ mamma. Och det var ju ett sant ord.

Både pappa och mamma talade så högt, att pianostämmarn borde ha hört dem. Men han hörde ingenting, åtminstone verkade det så. Och mitt i alltsamman stod hon med det knallröda i dörren.

— Det är serverat, sade hon. Det lät faktiskt som en smällkaramell.

Men då exploderade Olle.

— Nej hör på den! Serverat på julafton! Kom hit, lilla fröken, skall hon få höra ett sanningens ord.

Mor kände det som när man anar en jordbävning. Men smällkaramellen gick inte. Hon kom. Steppade fram till Olle. Hon gillade faktiskt Olle mest av alla i huset. Och det var ett gott betyg åt henne.

— Va’ va’ de’ om? sa’ hon.

— Jo, sa Olle, jag vet inte var hon — han sade alltid hon — firat jul förr. Men se här går det till på sitt eget lilla vis. Det skall tågas!

— Tågas?

— Jaha, inte dansas utan tågas. Det skall tågas ut i köket, och först skall hon gå som hittar vägen. Och efter henne skall Karin Jul gå. Men eftersom hon inte är här, får våran nya julgäst, pianostämmarn, gå. Och sen kommer jag, som är yngst. Och sen Lisa och sen Tore och sen mamma och sist pappa, för han är äldst. Och så skall det sjungas: Nu är det jul igen!

Det var tyst en stund. Men så började alla skratta. Det var faktiskt pappa som började. Han kunde skratta åt det som var riktigt tokigt här i världen. Och att Olle, som var yngst, tog kommandot i huset och plötsligt började kommendera hembiträden och pappor och mammor och syskon och bjöd en pianostämmare till julgäst, det var tokigt. Och så skrattade alla med. Alla utom pianostämmaren. Han lyfte hela den tunga klaviaturen och sköt in den på dess plats. Satte för en ebenholzsvart slå och skruvade i ett par skruvar och började samla ihop sina verktyg.

Just då tog ett par smala gymnasisthänder hand om honom och sköt in honom i ett uppställt led bakom något som log emot honom med en mun som en röd eldring. Och så stämde ledet upp Nu är det jul igen och alltsammans rörde sig som i en dimma, för pincenezen hade halkat av näsan och dinglade i en snodd. Men när han äntligen fick den på sig, stod han i ett kök som strålade av ljus och girlander och glada väggbonader, och som doftade av juldopp och julskinka och vörtbröd och gammelost. Och han leddes fram till ett bord som var som en dröm och han fick en tallrik i sin hand och en gaffel och ett par vörtbrödsskivor och han vändes igen och stod vid värdinnans sida vid den puttrande doppgrytan och fick sakkunnig undervisning av gymnasisten Olle.

Och det blev en julafton som på självaste Karin Juls tid. Alla kappades om att den gamle pianostämmaren skulle få ha det riktigt trivsamt. Var och en hittade på något till julklapp åt honom. Far lade in en femtikronsedel i ett kuvert. Mor hittade några