Vid klockstapeln

By Axel Hambræus

"Halta Hanna" kallades hon. Men hon hade inte alltid varit halt, gamla Hanna. När hon var ung slog hon nästan alla stadens pojkar i snabbåkning på skridsko. Men till sist slog hon sig själv också och lårbensbrottet gav henne ett smeknamn som skulle följa henne livet ut. Livet blev inte som Hanna hade tänkt sig och på äldre dar satt hon ensam och fattig i sin lilla stuga ...

"Vid klockstapeln" är en novellsamling av författaren och prästen Axel Hambraeus. Berättelserna kretsar kring människor och händelser i anknytning till Dalarna, Värmland och Västmanland.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726623970

Book preview

ned.

Gamle herrn på Sickelnäs

Sickelnäs är ett gammalt slott i ett av mellersta Sveriges landskap. Det ligger långt från allmän landsväg. Inbäddat i stora skogar, omgivet av vanvårdade ängsmarker liknar det mest en grå spöksyn i någon medeltidssaga. Fyra hörntorn omgiver en kvadratisk byggnad, dit man genom en tung port kommer in i en jättelik hall, som upptar nästan hela nedre våningen. Grova pelare stöttar taket och ger intryck av en krypta i en gammal stenkyrka. Genom trappor i de fyra tornen kommer man upp i de övre våningarna. Fönstren är små med djupa fönsternischer på grund av murarnas tjocklek. Köket ligger i källarvåningen, där en väldig spis sörjer för hela slottets uppvärmning. Ty rökgången från spisen är inmurad i slottets väggar. Finurligt nog har slottets ursprunglige byggmästare lett dessa rökgångar under de bänkhällar som är anbragta i fönsternischerna, så att dessa även vid den strängaste väderlek är varma nog att sitta på. Alla golv är av tegel, alla fönster är blyinfattade och består av gammalt iriserande glas, som ger en skymning som påminner om kyrkorum. Taken består av tunga ekbjälkar som uppbär limfärgade bräder, bemålade med cirklar och sirater, blomstersmycken, amoriner eller adliga vapensköldar. Dörrarna är låga och trösklarna höga. Vackra smiden, sniderier och mörka målningar gör varje dörr till ett konstverk. Möbler och i synnerhet sängarna är av uråldrig beskaffenhet, de senare försedda med pelare, tak och förhängen av tunga draperier. Kort sagt, slottet är mer ett museum än ett boningshus, och det skulle knappast falla moderna människor in att vilja bo där, i synnerhet som det är i avsaknad av alla moderna bekvämligheter. Där finns varken vattenledning, avlopp eller elektriskt ljus. Knappast ens en gammal fotogenlampa. Hallen upplyses av levande ljus i vägglampetter och rummen av takkronor eller jättestora kandelabrar, snidade, förgyllda, månghundraåriga.

I detta slott bodde vid tiden för vår berättelse blott en enda person. Han kallades allmänt Gamle Herrn på Sickelnäs. Han tillhörde en numera utdöd adelsfamilj och hade varit överste vid ett ärorikt svenskt regemente, som redan under hans levnad blev upplöst, något som han aldrig kunde förlåta svenska folket. På grund av hans säregna vanor och gammaldags syn på saker och ting hade han, svårt att få lämpligt folk till godsets skötande. Sedan en förvaltare grundligt lurat honom och blivit körd på porten, tog han själv hand om förvaltningen, och som han var mer militär än jord- och skogsbrukare gick allt så småningom överstyr. Tjänstefolk flydde från hans slott som råttor från ett sjunkande skepp, och han fann sig till slut blottad på all hjälp så när som på gamle husaren Palm och dennes son, en duktig dräng, samt sin gamla hushållerska Malin. Den senare städade hans rum och lagade hans mat och gjorde de för detta ändamål nödiga uppköpen. Husaren Palm hade varit överstens livknekt och kunde läsa sin herres tankar innan denne själv uttänkt dem. Drängen Filip körde plog och harv, korn till kvarnen och Gamle herrn var söndag till kyrkan, där han satt i släktbänken längst fram till höger, varöver epitafiet över hans anfader från trettioåriga krigets tid hängde. I kyrkan var i korgolvet en tung kalkstenshäll med fyra grova järnringar. Därunder vilade alla herrar till Sickelnäs, och där skulle också Gamle Herrn vila, när den dagen kom.

Men den dagen lät tydligen vänta på sig. Gamle Herrn steg var morgon upp, lika frisk och stark som han lagt sig. Benen blev kanske något styvare, nacken och sinnelaget likaså. Gamle Herrn kom att leva kvar i tider och tankesätt, som sen decennier försvunnit.

När därför kriget bröt ut, och det var det första världskriget, förändrades i ett slag hela världen för alla människor utom för Gamle Herrn på Sickelnäs. Förordningar kom ut, ransoneringar av alla slag, brödkort, sockerkort och andra slags kort infördes. När Gamle Herrn ibland hade ärenden ut i världen råkade han alltid i konflikt med människor som avkrävde honom dessa moderna osmakligheter, antingen det nu var i handelsbodar eller på restauranger eller kommunalkontor. Med en röst, som hade kvar den kärva klangen från kaserner och exercisfält, predikade den gamle översten om den galna tiden och förlusten av gammal svensk fäderneärvd frihet. Hade inte husar Palm och hushållerskan Malin delat med sig av sina egna små ransoner, hade Gamle Herrn fått varken kaffe eller socker. Och hade inte samma goda trotjänare hållit en minimal rest av slottets fordom förnämliga jordbruk vid liv, hade det blivit knalt både med brödkosten och med mjölken och julskinkan.

Ute i världen blev det bara värre och värre, och hemma i gamla Sverige fick man på sina håll känna på umbäranden av åtskilliga slag, medan å andra sidan förslaget folk gjorde god profit på kriget.

Överstens krigarhjärta tog eld gång på gång, men mest av harm över det moderna krigets brist på ridderlighet. Han predikade därom för Malin, och han predikade för Husar Palm, och Malin neg och Palm bockade eller gjorde honör, om han hade mössa på sig. Drängen Filip låg inkallad mestadels och bevakade broar och järnvägsstationer.

Gamle Herrn fick nu köra sig själv till kyrkan. Ty Malin och Husar Palm hade den märkvärdiga egenheten att hellre gå till missionshuset. Palm hade visserligen erbjudit sig att skjutsa patron till kyrkan, men som Gamle Herrn anade, att Palm skulle sitta i kyrkan och längta till missionshuset, så tog han tömmarna i egen hand, vilket ingalunda klädde honom illa.

Men så kom tiden för höslåttern. Palm körde en antik skördemaskin från dessa doningars äldsta tid, och Malin gick efter och tog upp. Men en dag måste några liar slipas. Malin hade gått till handelsboden, och Palm hade ingen som drog slipstenen.

Gamle Herrn var ute på inspektionsrond på ägorna. Han hade vanan kvar från den tid han hade förvaltare och rättare och en hel rad tjänstefolk under dem. Han förstod inte mycket av jordbruk, men folket hade gott av att han hade ett öga på dem. Nu hade han varit i ladugården och sett till kon och kvigan och grisen, och i stallet, där de många spiltorna stod tomma utom en, där Grålle, på en gång rid- och draghäst, stod och tuggade sin havre. Och nu skulle han gå ut på fältet. Men vid stallknuten stod Husar Palm och rev sig i luggen.

— Hur är det fatt, arbetar han inte, Palm?

— Jo, översten, sa Palm, och slog ihop klackarna, men en saknar liksom redskap.

— Han har ju ett helt fång liar i lie-skon.

— Ja, men dom är liksom oslipade, må vetta.

— Det går väl att slipa dem.

— Jo, nog går det, bara en hadde nån som drog slipstenen.

— Malin då?

— Hon har gått å handla.

Översten tänkte gå vidare men hejdade sig.

— Jag kan dra slipstenen, sa han.

— Nej, det går allri an, sa Palm.

— Hur så, tror inte Palm jag kan?

— De’ ä ingen konst, sa Palm, men det passar sig rakt inte.

— Den saken bestämmer jag, sa översten. Seså, sätt igång! Översten gick fram till slipstenen och tog tag i veven.

— Seså, slipa nu!

— Förlåt, sa Palm, men han drar åt gali håll.

— Helt om då, sa översten och drog åt andra hållet.

— Inte så fort, sa Palm.

— Långsam marsch! sa översten.

— Lite fortare ändå, sa Palm.

— Öka takten, sa översten.

När Palm vände på liebladet, började över sten känna en smula kramp i armen. Han bytte om hand. Innan Palm vänt liebladet igen, hade översten bytt hand. Palm vågade inte fråga hur det kändes, men han visste vad en ovan ansträngning betydde. Han gav sig god tid mellan liebytena. Måste också hämta vatten, då sliphon läckte. Översten trodde aldrig att liehögen skulle ta slut. Han var lång, och slipstenen var låg. Det började kännas i ryggen, i vadorna. Solen brände i nacken, han såg rött för ögonen. Men han höll tappert ut. Den gamle krigaren hade inte haft en så hård dust med sig själv, sedan han gick i hårdaste rekrytskolan. Han vevade på slipstenen, som om den varit avfyringsmekanismen till en kulspruta och han hade haft ett fientligt regemente emot sig. Palm svettades i kapp med översten, men inte av någon arbetets överansträngning utan för att han förstod, att han plågade Gamle Herrn, som inte var van vid slikt slavgöra. Han var minst lika glad som översten, när alla liarna var slipade. När slipstenen äntligen stannat sträckte översten försiktigt på sin stela rygg. Ett gammalt ryggskott hade börjat göra sig påmint, och det var svårt att få igång benen. Men han bet samman tänderna och lyckades säga ett vänligt gu’afton till Palm, fastän det var blanka förmiddagen. Så gick han noggrann marsch fram till slottet, kom med möda uppför en av torntrapporna, lade sig påklädd i sängen och ringde på Malin för att få något stärkande. Men ingen Malin kom, och han erinrade sig att hon gått för att handla. Gamle Herrn ville själv gå efter sin förmiddagstoddy, men han kom inte upp ur sängen. Ryggen knakade till, det gjorde ont, som om han fått ett knivhugg. Det var, som om hans kropp var bruten i två delar utan sammanhang med varandra, den nedre delen lydde inte den övre och tvärtom. Sådant har nu sina besvärligheter, när man är en gammal man, och Gamle Herrn utstod svåra kval, både lekamligen och andligen, innan äntligen Malins steg hördes i det tomma slottet och översten lyckades tillkalla henne med ringklockans hjälp.

Malin vart bestört och ville genast skicka Palm efter doktorn. Men översten förbjöd det på det strängaste. Då ville Malin åtminstone gå efter Palm för att hjälpa översten av med kläderna. Men också detta förbjöd husbonden.

— Jag vet, att Malin kan alla gamla hus- och hästkurer, sa översten, sätt i gång med sina konster.

— Då måste jag först ha ett sofflock, sa Malin och försvann i torntrappan.

— Att inte gumman kunde förstå, att jag först av allt behöver en toddy, muttrade översten.

Malin kom upp med sitt eget sofflock. En stadig planka, sågad ur en enda metertjock stock. Hon lyckades få av översten kläderna och rulla honom på sidan, medan hon sköt in sofflocket i den breda sängen, lade filt och lakan över och rullade översten tillbaka igen, sen hon fått på honom en nattskjorta av tjock flanell. Nu får han ligga på rygg så här i två veckor och sen är han frisk igen som förr, Gamle Herrn.

— Tack Malin, sa översten. Men nu vet hon nog vad jag behöver ovanpå det här.

Jo, Malin visste det.

Det dröjde en vecka, innan Palms enträgna böner blev hörda och han