Drottning Blanka

By Anna Sparre

En fantastisk berättelse om Drottning Blanka av oslagbara Anna Sparre!En klar oktoberdag 1335 styr ett skepp från Flandern mot Sveriges kust. I förskeppet står en ung flicka i guldskimrande vitt. Det är den fjortonåriga Blanche av Namur, Sveriges och Norges blivande drottning. I Bohus kungsgård blir hon Magnus Erikssons fru och som drottning Blanka intar hon sin plats vid det stränga svenska hovet. Hon är varmhjärtad, men skarptungad. Hon är älskad av många, hatad av andra. Hos henne hämtar den försiktige kungen handlingskraft. I en mörk och orolig tid, när landet härjas av krig, pest och intriger för att störta kungen, visar Drottning Blanka den styrka riket behöver. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 11, 2018
• ISBN: 9788711782880

Book preview

1

Oculi omnium in te sperant, Domine.

Den gamle patern rabblade bönen medan han lät blicken gå från den ena till den andra vid det långa smala middagsbordet. Det var enligt tidens sed placerat längs salens ena långvägg framför den fasta bänken, där ett skulpterat högsäte reste sig i mitten. Utåt rummet var bordet öppet, där ställdes rätter och dekorationer, därifrån serverade tjänarna. Et tu das escam illorum in tempore oportuno, fortsatte fader Mathias entonigt och otydligt. Så hade han stått vid bordsändan i snart tjugofem år och mässat medan tankarna flyktigt snuddat vid de många barnen och deras föräldrar, greveparet av Namur: Johan I och Marie av Artois. Aperis tu manum tuam, et imples omne animal benedictione. Sju söner och fyra döttrar hade hon fött till världen, den förnäma Marie av Artois. Nu var hon änka sedan några år tillbaka och äldste sonen Johan regerade grevskapet Namur i Flandern.

Flera barn hade dött som små. Nu år 1333 var de äldsta bröderna riddare och krigsmän och sällan hemma några längre tider.

Den yngsta dottern, Blanche, satt vid bordets andra kortsida mitt emot huskaplanen. Han blängde strängt på henne så fort hans blick nådde ner till de yngsta barnens platser.

Som vanligt stod hon där och fnittrade med sin leksyster Catherine de Spina, den föräldralösa, som greveparet tagit till sig. De två hade svårt att hålla sig allvarliga och de lurade småbröderna att göra grimaser och skratta mitt i bordsbönen.

Hon var odygdig, den där Blanche. Patern misslyckades ständigt i sina försök att uppfostra henne i Herrans tukt och förmaning. Hon borde stadga sig, hon var ju tolv år fyllda, snart tretton.

Patern hade nått slutet av sin långa bön. Alla gjorde korstecknet och läste gemensamt: Kyrie, eleison. Christe, eleison. Kyrie, eleison.

Husets fru satte sig och alla med henne. Hon nickade mot betjäningen att det var dags att börja servera dagens huvudmål.

Hon smålog mot de minsta barnen, hon smålog också mot sin gamle själasörjare. Hon kände hans tankar. Han ville så väl, stackarn, men han började bli till åren och hade inte den auktoritet han haft som ung. Barnen drev med honom och sprang och gömde sig i den gamla befästa borgens många skrymslen och vrår när han kallade till andakt i kapellet.

I dag var patern på dåligt humör och dristade sig att ta till orda. Han tolererade inte fula miner från barnen under bönen, han fordrade att den franska guvernanten demoiselle Agnès visade …

Längre nådde inte hans klagovisa, den avbröts av rasslande järnkättingar när vindbryggan fälldes, av hundar som skällde och tjöt och hästar som galopperade in på borggården.

— Så tjuter bara hundarna när deras herrar kommer hem, sa grevinnan. Hon vände sig mot de små på gaveln:

— Robert, se efter vem av dina bröder som kommit hem. Eller vilka, tillade hon för sig själv. Det var den ständiga frågan, hur många skulle hon återse, hade någon stupat i krig eller korståg?

— Tre, Madame Mère, ropade Robert från fönstret. En, två, tre — Johan, Guido och Philip.

I glädjen över att de stora bröderna var tillbaka sprang pojken från fönster till fönster, ropade och vinkade.

Modern lät honom hållas, hon var själv lika lycklig och hade helst velat springa ner för trapporna och välkomna sönerna med öppen famn.

Men tjänarna bar fram de ångande rätterna, måltiden tog sin början.

— Blanche, Vilhelm och Robert, spring dem i möte och säg att vi satt oss till bords, sa hon medan tjänarna ställde ner faten framför henne, lyfte av silverlocken och gav plats åt förskäraren att sedan elegant föra kniven genom den saftiga hjortsteken. Marie vände sig åter mot patern.

— Fader, sa hon, det är en strålande höstdag, som gjord för ett fiskafänge i Sambre och Meuse. Vi kan behöva foreller nu när pojkarna återvänt. Gå Fader, och njut resten av dagen i Guds fria natur.

De nyanlända stormade in i salen följda av gläfsande och skuttande hundar. Guido bar Robert på sina axlar, Johan höll armen om Blanche. Alla reste sig, man hälsade till höger och vänster, det bereddes plats för sönerna vid sidan av modern där Johan intog faders plats i det snidade högsätet. Sedan fader Mathias hälsats av sina forna disciplar passade han på att i den allmänna villervallan kring bordet smyga ut ur salen. Han hörde sorlet där uppifrån medan han försiktigt gick ner för den ojämna stentrappan. Varje steg smärtade i hans slitna knäskålar. Men om en stund skulle han sitta på stranden av Meuse och kasta sin rev ut i det virvlande vattnet ovanför kvarnen. Välsignad vare hon, Marie av Artois, som givit honom en dag till skänks.

Förbittringen sjönk undan och när han efter en stund stod utanför borgen och såg ner över dalen där de två floderna möttes och där träden just nu fått höstens starka färger drog han en djup suck av tillfredsställelse, slängde fiskespöt över axeln och tog genvägen ner för den smala slingrande stigen.

I den vita kåpans stora välgömda fickor kände han vid varje steg den lilla flaskan och osten som han lyckats få med sig. I sanning, han skulle njuta av Guds fagra natur men även av Hans timliga håvor. Han skulle försöka glömma förtretligheterna däruppe i borgen. Varför låta en flicksnärta förpesta livet för honom? Hon var kvick i sitt vackra lilla huvud, det måste han medge, men hon var ärelysten så ung hon var och egensinnig. Dessutom anade man redan att hon snart skulle vara en skön och åtråvärd kvinna. Nu var hon ensam flicka bland syskonen. De två äldsta systrarna var gifta, en liten hade dött i späd ålder så naturligtvis gjorde bröderna sitt bästa att skämma bort lilla syster Blanche.

---

— Har ni stillat er värsta hunger och släckt er törst vill jag höra er berätta om era öden och äventyr i främmande land. Vilka hedningar har ni lyckats omvända, var och mot vem har ni kämpat? frågade dame Marie och satte sig tillrätta.

— Nej, Madame Mère, nej, nej, inte nu, vi är dästa och smutsiga, vi är inte i stånd att berätta något sammanhängande.

— Nej, nu vill vi svettas i bastun och sedan klä oss i rena kläder. Men vid aftonvarden framför elden och med en bägare ädelt vin …

— Ja då ska vi berätta om länder vi aldrig besökt tidigare. Länder där solen aldrig går ner, där björnarna är vita och mänskorna har hår av lin.

De tre bröderna skämtade och talade i munnen på varandra och dame Marie gav dem rätt, just nu var de inte lämpade att föra ett allvarligt samtal.

— Det landet vill jag se, Madame Mère, sa Blanche när bröderna lämnat rummet. En sol som aldrig går ner och hår av lin. Tror du de driver med oss?

— Jag är rädd för det. Men i kväll får vi veta mer.

---

Vaxljusen brann i järnkronorna som hängde lågt över det låga smala ekbordet längs ena kortväggen. Mittemot i en väldig öppen spisel spred stockvedsbrasan värme och ljus ut över hela rummet och upp mot valven. På bordet stod vildsvinsskinka, rökta fårbogar, ost, vin och öl. På bänkarna i de djupa fönsternischerna satt fader Mathias, demoiselle Agnès och några av husets folk. Blanche och Catherine hade gjort det bekvämt för sig på bäverfällen framför elden.

Blanche satt med sin trogne följeslagare och leksak Ami tätt intill sig. Det var en liten långhårig hund som sedan många år tillbaka alltid fanns i hennes närhet. Den följde henne hack i häl, den låg i hennes knä eller satt på henne skuldra och om natten kurade den intill hennes hals.

Endast dame Marie satt på en stol med vävnader över sitsen och högt snidat ryggstöd. På väggbänken bakom bordet satt de fyra äldsta sönerna, de små sov redan sött intill varandra och med några hundar vid fotändan i den inbyggda sängen i rummets ena hörn. Det var egentligen en gästsäng men vid tillfällen som det i kväll tyckte modern om att ha alla barnen i sin närhet, sex söner, en dotter, hennes stolthet, hennes rikedom.

— Hur ser natten ut i det där landet där solen aldrig går ner, frågade Blanche, som var otålig att få höra bröderna berätta sagor. För nog var det väl sagor hon skulle få höra. Hon visste aldrig riktigt när de skämtade och när de var allvarliga.

— Landet heter Norge, det ligger så långt åt norr man kan komma med skeppen. Vi kom från Skottland mitt i sommarens fagraste tid. Sent en natt seglade vi in i en djup vik, solen var på väg ner men tycktes ångra sig och steg upp igen på himlen. Det var varmt, vi trodde oss vara i ett förtrollat land där ingenting levde, där allt var stilla som på en målning, vattnet, bergen, träden. Då såg vi en väldig vit björn lunka fram på klipporna följd av en lika vit unge. De hasade sig ner i vattnet och simmade bort.

— Vi var trötta så som man blir då det är natt men solen steg på himlen och det var omöjligt att få en blund i ögonen. Vi fann en liten by längre in i viken, vi lärde känna folket, vi köpte och sålde ett och annat till varandra. Vi fick veta att solen gömmer sig om vintern och då blir det evigt mörkt och kallt och marken täcks av snö och vattnet blir is. Då trivs isbjörnarna. Vi har ett sådant skinn med till Madame Mère och ett litet till Blanche.

— Dödade ni ungen?

— Det gjorde folket, det är mat för dem liksom vildsvinen och hjortarna för oss.

— Vi fortsatte längs kusten söderut till grannlandet Sverige. De två länderna har samma kung och vi inbjöds till honom i Varberg i den befästa kungsgården, där han just då besökte sin mor, hertiginnan Ingeborg. Vi hade hört en del om henne, ståtlig och vacker var hon helt visst men vi kom överens om att vi inte ville bli ovänner med henne. Hon styrde och ställde i landet och de där nordborna drar sig inte för att bränna inne sina fiender, förgifta dem med någon giftört i vinet eller låta dem svälta ihjäl i en fängelsehåla.

— Överdriv inte, mina kära söner. Håll er till sanningen, den är spännande nog.

— Hör själv, hör vad som hände hertiginnans man, hertig Erik, bror till kung Birger. Det är dagsens sanning. Kungen inbjöd sina bröder med vilka han legat i fejd till ett försoningsgästabud. Efter att ha välfägnat dem rikligen kastade han dem i slottets fängelsehåla och slängde nyckeln i vallgraven. Sen for han därifrån och lät dem dö av svält fastkedjade vid väggen, anfallna och uppätna av råttor.

— Nej, tyst, tyst, det är ju ohyggligt. Vilket barbariskt land! Vad fick han för straff?

— Kungen och hans drottning fördrevs ur landet och deras son avrättades.

— Och hertig Eriks son som då var tre år valdes av folket till kung i Sverige. Sen ärvde han Norge efter sin morfar.

— Det är den kungen vi besökte i Varberg. Nu är han sjutton år och har just förklarats myndig och övertagit regeringen.

— Som en vacker flicka ser han ut. Håret ljust som lin låg slätt över huvudet och nådde axlarna där det lockade sig och låg som ett burr runt nacken.

— Han hade säkert papiljotter om natten.

— Han har ljust blå ögon så klara som en sommarhimmel eller ett stilla hav en tidig vårmorgon.

— Hans hy är som guld, hans tänder starka och vita.

— Hans händer är en pojkes. Inga mjuka flickhänder, nej starka, beniga fingrar med tvärklippta naglar.

— Hans blick var bestämd, hans ögon fulla av klokhet.

— Han är bredaxlad men slank och han förde sig med värdighet som det anstår en kung.

Blanche gäspade, hon hörde hellre om grymma kungar och hungriga råttor än om den där flickpojken med himmelsblå ögon.

— Hur var han klädd? frågade hon.

— En guldkantad röd klädnad som räckte till vristerna. Ett brett guldskärp vilade på höfterna.

— Riktigt guld?

— Säkert. Tungt, gediget guld.

— Han hade också en bred guldkedja om halsen.

— Det är ett lyckligt land, det styrs med klokhet och mild men fast hand.

— Ni beundrar tydligen den unge nordiske kungen, sa dame Marie.

— Ja, han är en fängslande blandning av styrka och vekhet både till utseende och kynne. Han är enhälligt vald av folket men ännu för ung att visa om han blir en statsdocka eller har styrka nog att i framtiden få inflytande på riksrådet som under hans omyndiga år haft makten.

---

Blanche skulle få anledning att i framtiden tänka tillbaka på den kvällen och vad som sagts om den unge kungen av Sverige och Norge. Hans styrka, hans vekhet, hans händer och ljusa ögon. Hon kunde höra brödernas röster och tonfall och minnas blickarna mot systern i eldskenet på fällen. Var det med avsikt de gjort ett tilltalande porträtt av den unge kungen? Hade de redan då sett möjligheten av ett äktenskap mellan honom och Blanche? Kunde de ha talat om henne, nämnt hennes namn?

Eller kom kungen till Namur därför att han blivit inbjuden? Eller var det en svarsvisit på grevarnas besök i Varberg föregående år?

Det var inte vanligt att kungasöner sökte sig gemåler i fjärran länder. Det var tvärtom brukligt att de gifte sig med inhemska flickor eller fann dem i grannländerna. Att Magnus våren 1334 begav sig till Frankrike i akt och mening att finna en brud hade sina tänkbara skäl. Sannolikt hade de bestämmande i landet påverkat honom att söka sig en drottning utanför Norden. Det var ett sätt att frånta honom nära anförvanters stöd om det skulle komma till stridigheter i framtiden.

Och Frankrike var honom inte främmande. Hans mormor Eufemie hade franskt påbrå. Hon var gift med kung Håkon efter vars död Magnus genom arv även blev Norges kung.

Han kände sin mormor väl, han tyckte mycket om henne, han talade franska, det var naturligt att söka sig en livsledsagarinna i det land han så ofta hört besjungas.

Han gav sig alltså iväg på den utstakade färden och en dag i början av maj när bokskogen skimrade ljusgrön och vitsipporna växte i drivor under träden nådde han med sitt stora följe grevskapet Namur och red upp för berget som kröntes av den till synes dystra och kalla befästa borgen.

Känslan av mörker och kyla försvann dock när följet ridit över vindbryggan och kom in på borggården. Fönster och dörrar slogs upp och från alla håll sprang folk och hundar fram. Ingen högtidlig ceremoni, nej öppen famn och välkomsthälsningar. De tre grevarna som Magnus var bekant med och så några halvvuxna och några små bröder, knektar och svenner som tog hand om hästarna och ledde dem till stallet och tjänare som visade de långväga gästerna till deras förläggningar.

Kungen presenterade sin svit. Johan presenterade sina yngre bröder: Vilhelm, Robert och Ludvig.

Kungen yttrade något om den imponerande skaran unga män då kedjorna rasslade och vindbryggan åter fälldes, de stora portarna öppnades och en uppenbarelse red in genom det mörka valvet med ljuset och solen i ryggen.

Ingen hade kunnat ordna en effektfullare entré.

Det blev med ens tyst och man gav plats åt de två ryttarinnorna. Båda hade korgar fyllda med blommor framför sig. Blanche red bort mot sin äldste bror.

— Förlåt, sa hon, jag visste inte att våra förnäma gäster redan anlänt. Vi har hämtat växter till våra mediciner. Madame Mère bad oss plocka blad och rötter nu i vårens tid medan månen är i ny.

— Sitt av min vän och hälsa kung Magnus.