N:o 14 Sparv anmäler sig

By Anna Sparre

Catharina Sparvell har bestämt sig. Hon ska åka på Lottakårens läger för unglottor och hon kommer inte acceptera ett nej från sina föräldrar. Varför ska hon ligga och sola i Falsterbo när hon kan få andas lantluft, lära sig livsviktiga saker och göra sin plikt för samhället? Hon ska dit. Så är det bara.När Catharina anländer till lägret verkar inget bli som hon tänkt sig. De andra flickorna är tysta, arbetet är hårt och smutsigt, och reglerna är strikta. Men allt eftersom att unglottorna lär känna varandra får de också uppleva saker de aldrig någonsin kunnat föreställa sig. Kanske blir det ändå det äventyr alla hade hoppats på. Ett äventyr de sent ska glömma... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788711783078

Book preview

Unglottor

Ankomsten.

»Lilla vän, överansträng dig nu inte! Och blir det för gräsligt, så skäms inte för att säga det, vi ska nog ordna, så du får komma därifrån och glöm inte läsa engelska grammatiken, det hinner du säkert också.»

»Tag plats. — Tag plats.»

Mammas goda råd och ängsliga förmaningar drunkna i den allmänna avskedsvillervallan, tåget glider ut och lämnar ett soligt och glittrande Stockholm bakom sig.

Catharina Sparvell suckar befriat. För första gången i sitt liv har hon drivit igenom sin vilja. Hon har lyckats övertyga mamma och pappa och stora syster Ebba, att en unglotta, som är sexton år, inte har rätt, just det hade hon sagt »inte har rätt» att en hel sommar slå dank, ligga i Falsterbo och slöa, dansa och egentligen ha gräsligt tråkigt. Det där »att ha gräsligt tråkigt» hade hon inte vågat säga, men det hade hon tänkt. Nej, hon hade talat om beredskap, om plikt, hon hade talat om landet, om skörd och kor, så att man nästan kände gödseldoften sprida sig kring frukostbordet. Pappa hade sett road ut, mamma förvånad och Ebba föraktfull. Då använde hon en ny taktik: »Pappa, som alltid klagar över att hushållet och alla våra kläder kosta för mycket, gillar väl att slippa betala dyra pengar för mig i Falsterbo. Jag kommer inte att kosta ett dugg på en hel månad, staten betalar resorna, och när jag väl kommer dit, så kommer jag att förtjäna pengar, och det är minsann inte alla som gör det.» Det där sista var riktat till Ebba. »Förresten anmälde jag mig i går, och att nu komma och ge återbud, verkar ju inte klokt.»

»Menar du att du anmält dig utan att först fråga oss? Men lilla Catharina, vad tar det åt dig? Jag känner inte igen dig, bestämt har det varit för mycket att göra för dig den här sista terminen. Litet salta bad skulle göra dig gott.»

När mamma börjar så där, får Catharina något hårt i sitt utseende. Det där pratet om »bestämt klen», »kanske litet blodbrist», »är det något du är ledsen för» får henne att koka invärtes, och hon får riktigt behärska sig för att inte rusa ut ur rummet och slänga igen dörren. Sedan ångrar hon sig alltid. Hon vet ju att mamma alltid ängslar sig och genast tror det värsta om allting. Har man skoskav, så anas redan blodförgiftningen, har man ont i halsen, så går det bestämt en difteriepidemi någonstans, och kommer man inte hem precis på minuten, så har det förstås hänt en olycka. Stackars mamma, det måtte vara besvärligt att ha en sådan fantasi, och Catharina skäms egentligen för att hon så ofta retat sig över sin mamma.

Men hon är inte ensam om den känslan. En dag på en bjudning hos en klasskamrat hade de ordnat en diskussion, och ämnet var »Problemföräldrar». Där hade nästan alla erkänt, att just vad mamma hittade på ofta retade en på något sätt, just därför att det var hon som hittat på det. Om någon annans mamma sa’ precis samma sak, eller om någon helt utomstående kom med liknande förslag, så var det något helt annat. Då kunde man diskutera saken, se det kloka i råden och till och med tycka, att det var både roligt och originellt. Den kloka Agneta hade då med sin basröst förkunnat, att det var för att man var så lik sin mamma, som man inte alltid gillade henne. Man kände igen små fel, små egenskaper, små svagheter från sig själv, och i grund och botten ville man inte finna dylikt hos sin mamma. Hon måste alltid vara bäst klädd av alla mammor, säga det rätta på rätt plats, vara sötast, kvickast, bäst på alla sätt.

»Vi är för kritiska», sa’ hon, »för kritiska på vår familj, och så är vi just nu i en ålder, då man inte är barn längre, och då de stora inte heller tycker att man hör dit, det är en mycket svår ålder, och stora människor har glömt, att dom har haft det likadant när dom var femton år. Förresten var det ju olika förr i världen, dom var barnsligare då på något sätt.»

Agnetas pappa är läkare, och Agneta vet alltid så mycket mer än alla andra. Det där om »den svåra åldern» var mycket intressant, och alla kände ju precis, att det var något särskilt att just vara femton—sexton år.

Sen föreslog någon, att de skulle öva sig i självbehärskning, det var det enda som hjälpte, när man blev upprörd över någonting, och så bildades klubben »D. B. H.» — de behärskade. En medlem i »D. B. H.» tänker lugnt tre gånger innan hon blir häftig.

Catharina tänkte och tänkte och tänkte, och så sa’ pappa:

»Flickan har rätt. Det är sunt att vilja göra nytta, och att komma ut på bondvischan kan inte skada någon; men vi måste ju ta reda på hur det är ordnat.»

Gudskelov att Catharina lyssnat på föredraget i går: »Det skulle vara bara unglottor på lägret, en gammal lotta som ledare, en gammal lotta som husmor, inspektion från närmaste lottakår och länsarbetsnämnd. Ann-Mari ska också med, och hon får för sina föräldrar, och flera detaljer kan ni få av unglottaledaren, bara ring till henne.»

Ja, och här satt hon nu alldeles ensam på tåget, ensam mot okända öden, medan Ann-Mari låg på Röda Korset med blindtarmsinflammation. Så hade hon inte tänkt sig avfärden. Nu skulle de suttit här båda och skrattat förskräckligt, och allt hade varit dubbelt så roligt. Nu var det faktiskt inte roligt alls. Hon hade nästan hoppats på en liten blindtarm de sista dagarna, men den kom inte, och mamma var plötsligen eld och lågor och skaffade over-all och ryggsäck, märkte filtar och tog fram sina grövsta lakan »som passade bäst för lägerliv». Mamma visste med ens allt om lägerliv. Lilla mamma, vad gjorde hon nu? — Hade Catharina inte varit vänlig nog när hon sagt adjö? Hon var nog vänlig längst inne, men att stå och kyssas på perrongen när man är lottaklädd, det passar inte — eller gör det? Mamma förstod nog i alla fall, hon skulle skriva till henne i kväll — — —.

»Hej, ska du till jordbrukslägret på Lagerö?» Där stod en unglotta bredvid henne.

»Ja.»

»Då får vi sällskap, jag heter Margareta Warén, Upsala.»

»Catharina Sparvell, Stockholm. Så kul att få sällskap, det är kusligt att komma ensam.»

»Ja, ruggigt. Jag har faktiskt tjutit. Syns det? Det satt en gumma mitt emot mig, och hon trodde nog inte att jag var riktigt klok. Hon sa’: »Är det ledsamt?» och då blev jag nästan full i skratt, för det kunde hon väl se. Men jag svarade: »Jag är utkallad som unglotta, och det känns alltid litet svårt i början.»

»Sa’ du utkallad?»

»Ja, det lät så bra tyckte jag, och det kan man väl säga — nästan. Men sen blev jag rädd, att hon skulle fråga mer om hur utkallelserna var ordnade bland unglottorna, och det hade jag ju inte kunnat svara på, eftersom vi ger oss iväg alldeles frivilligt. Men det kunde jag ju inte säga, för då hade jag ju egentligen ingenting att lipa för.» Hon skrattade så minst trettiotvå kritvita tänder syntes. »Och så gick jag min väg, och så hittade jag dig. Jag har tur ibland i alla fall.»

Catharina tyckte att hon haft tur också, för något så lustigt och pratsamt som Margareta hade hon bestämt aldrig råkat ut för. Måtte hon få komma i samma rum som