Greve Rutger Stålbock, Janne Jönsson och den onda konsten

By Jonas Valtersson

Jag ville skriva en bok som jag alltid har saknat, från tonåren fram till nu egentligen. Den skulle vara väldigt underhållande, med massor av äventyr, spänning och humor, och den skulle inte vara för lång och den skulle vara lättläst, men samtidigt inte lättsmält. Den skulle vara lite filosofisk, en aning erotisk och tydligt antiauktoritär.
Det var det jag ville göra och nu är den här, så det är bara att hugga in och låt sig ryckas med i detta gripande och dråpliga drama. Det är en både ömsint och brutal skildring där buskis och snusk blandas friskt med anarkistisk glöd, punkattityd, medeltidsromantik, upprorslusta, satir, klokskaper och visdom.
Det är en skön text. Den är förrädiskt snäll i tonen, som en gammeldags pojkbok, men snart förvrids den till en burlesk och livsbejakande berättelse om en asjobbig revolutionär greve och en vilsen ung mans sökande efter sin plats i tillvaron.
Janne Jönsson är en tillbakadragen och försiktig pojke från en enkel skogshuggarfamilj i de stora skogarna, men han är en usel skogshuggare. Han är svag och klumpig och är egentligen bara intresserad av att läsa böcker. Janne är missanpassad och missförstådd, men så en dag slits han upp från sin eländiga tillvaro, för att i nästa ögonblick hamna i klorna på greve Rutger Stålbock, en revolutionär livsnjutare som lever ett kringflackande liv med i huvudsak två mål:
1: Bekämpandet av orättvisor, makt och dumhet
2: Maximal njutning genom omedelbar behovstillfredsställelse
(Punkt 1 kan i själva verket handla om att han egentligen bara tycker om att ställa till med bråk, det är svårt att veta säkert.)
Jannes och Rutgers vägar korsas och flätas ihop och Jannes liv får en helt ny och oväntad riktning.
Mot lycka eller katastrof?
Omöjligt att säga, men klart är i alla fall att inget i Jannes liv någonsin kommer att bli sig likt igen.
Och så råkar det vara konsten som får Rutger att osäkra sina mentala revolvrar.
För vad är god konst egentligen? Vad anses fint, vad anses fult och vem bestämmer vad man får tycka?
Det är naturligtvis en fråga om tycke och smak, och Rutger Stålbock ser sin egen personliga smak som den enda rätta och den som ska rädda världen!
För Rutger vet minsann hur den goda konsten egentligen ska se ut och han vill slå ett slag för den, medan den onda konsten ska krossas - sågas ned jämns fotknölarna, köras över med ångvält och helst spottas på efteråt.
Janne slits mot sin vilja med i Rutgers självpåtagna korståg mot den onda konsten.
Kommer Rutger att lyckas?
Och kommer Janne att överleva processen? Och om han överlever, kommer han ur det hela som en starkare och klokare ung man eller som ett vrak, traumatiserad för resten av livet?
Läs och lista ut själv!
Texten väcker många frågor, men levererar inga svar. Bokens huvudpersoner är sällan överens, man vet oftast inte vem man ska hålla på och slits mellan dem på ett sätt som känns uppfriskande, underhållande och ibland en smula oroande.
Berika ditt liv, läs denna bok och se världen lite annorlunda efteråt. Lite klarare och lite bättre!
Och det finns ju alltid en chans att du har roligt medan du gör det!
Vem vet, kanske är det många fler än jag som har saknat just den här boken?
Mycket nöje!

• Language: Svenska
• Publisher: Jonas Valtersson
• Release date: May 13, 2012
• ISBN: 9781476154039

Jonas Valtersson

En lagom tjock man i sina bästa år. Lite sorgsen ibland, ofta lite för eftertänksam, men snäll och vänlig mot de som förtjänar det. Se mer på författarens "hemsida".

Book preview

Jag hade en ganska svår uppväxt. Jag hade nämligen ett läshuvud, som det heter. Jag hade läshuvud, läshänder och läskropp. Jag kunde ägna hela dagar åt att läsa böcker och jag älskade att sitta och tänka och fundera, men jag var fumlig och klumpig när det gällde praktiska saker, som skruvar, sågar och plankor och sånt. Dessutom var jag kortväxt och klent byggd så jag orkade absolut inte bära runt på några stora timmerstockar eller bryta upp tunga stenblock ur marken.

Min pappa och mina båda äldre bröder var däremot riktiga grovarbetare. De hade väldiga grovarbetarhänder, stora starka grovarbetarkroppar och små platta grovarbetarhuvuden. De kunde snickra, spika och fälla timmer, snabbt och lätt. De kunde slita och släpa från morgon till kväll, men de kunde inte läsa många ord på raken eller tänka särskilt länge utan att få väldigt ont i huvudet.

Janne din olycka! Sitter du och latar dig nu igen, fräste min pappa åt mig när han kom på mig med att sitta och läsa bakom någon buske i skogen istället för att hugga timmer och barka stammar. Se till att göra lite nytta istället. Det där dumheterna har då aldrig fått någon mat på mitt bord!

Nej, ett läshuvud var inte mycket värt när man levde i en skogsarbetarfamilj i en liten timmerkoja i den norra Svartkärrskogen.

Jag fick gå de tre första åren i folkskolan, precis som alla andra, och jag klarade mig mycket bra. Jag var den klart bästa eleven i hela min årskull och magistern sa att jag borde få fortsätta och ta examen på läroverket inne i Mariannelund, men det ville inte pappa höra talas om.

Tre år är mer än nog för mina pojkar, sa pappa. Vi är skogsarbetare i den här familjen! Det där med att läsa och skriva är bara bortkastad tid!

Det fanns inte en enda bok i mitt hem, men en av våra grannar hade massor. Hon hette Gunnel Gran, men alla kallade henne för tant Gun. Hon bodde ensam i en liten jordkula en knapp halvmil bort. Hon hade jobbat som lärarinna i skolan när hon var yngre, men nu var hon gammal och skröplig. Hon fick nästan aldrig några besök och blev alltid väldigt glad när jag kom förbi och hälsade på.

Vi brukade sitta och prata en stund ute på förstubron om det var fint väder, eller inne framför brasan om det var mulet, och sedan brukade hon låna mig någon av sina böcker. Efteråt skyndade jag mig hemåt igen så att inte pappa skulle börja undra var jag höll hus.

Pappa avskydde att jag träffade tant Gun.

Kärringen är tokig! Håll dig borta från henne Janne! fräste han åt mig om han upptäckte att jag kom hem från skogen med en ny bok i ränseln. Att läsa böcker gör folk galna, se på henne bara!

Jag brydde mig inte om vad pappa sa, jag gick över till tant Gun i alla fall och jag lånade böcker av henne och läste dem så fort jag fick tillfälle.

Jag kommer så väl ihåg den sista gången jag gick över till tant Gun för att låna en bok. Det var en dryg vecka innan den stora katastrofen, händelsen som skulle förändra mitt liv för all framtid. Det var eftermiddag och jag satt nere vid Rävtjärnen och smygläste i skydd av en stor nyponbuske. Det var vackert där nere och ingen annan kom dit, så jag brukade ofta smita ner dit och läsa lite.

Jag var nästan färdig med Billy Bottoms underbara maskiner och läste snabbt ut de sista tjugo sidorna. Det var en väldigt bra bok och jag bestämde mig för att försöka hinna ner till tant Gun och låna en ny innan pappa började leta efter mig.

Tant Gun satt ute på förstubron och stickade, men hon lade ifrån sig stickningen och reste sig upp när jag kom närmare.

Nej men hej Janne! Vad trevligt, hälsade hon. Är du törstig? Jag har en kanna isthé i skafferiet.

Nej tack, sa jag. Jag har lite bråttom idag.

Tant Gun nickade. Hon visste vad pappa tyckte om att jag besökte henne och hon ville inte ställa till det för mig i onödan.

Då är det bäst att vi skyndar oss, sa hon och gick före in i stugan. Hur är det med dig annars?

Sådär, sa jag. Pappa har satt mig att hacka upp ris och sly i backen bakom det gamla hygget. Det finns hur mycket som helst och jag kommer ingen vart. Det är slitigt och stickigt och jättetråkigt. Det spelar ingen roll hur hårt jag arbetar, det kommer ändå att ta mig ända fram till hösten att röja av den där backen.

Du borde hålla på med något annat, sa tant Gun. Skogsarbete ligger inte för dig.

Försök att förklara det för pappa, suckade jag. Jag förstår inte varför han envisas med att ge mig de här tunga arbetsuppgifterna. Jörgen eller David hade röjt av alltihop på bara ett par veckor! Varför kan inte de få göra det då?

Tant Gun skakade på huvudet och gick före in sovrummet.

Hon hade en väldig bokhylla där inne. Den fyllde hela långväggen och den var proppfull med böcker av alla de slag. Ett par gånger om året for Tant Gun in till marknaden och köpte ännu fler och jag fick låna vilka jag ville.

Jag tror att du behöver något sånt här, sa hon och böjde sig fram och drog ut en bok ur den understa hyllan.

Vad är det? sa jag när hon räckte mig den ganska tjocka boken med slitna ljusbruna skinnband.

Den heter ’Breven till Saharas drottning’ , sa tant Gun. Den handlar om en ung diplomatson som förälskar sig i den tyranniske kalifens enda dotter. Den är både spännande och romantisk.

Jag nickade. Det lät som en bok i precis min smak.

Jag älskade när böckerna beskrev främmande platser och hur folk levde där. Jag brukade fantisera om att en vacker dag få besöka en av de här platserna, långt, långt borta. Där skulle allt vara mycket bättre än i Svartkärrskogen. Där var det varmt och vackert, människorna var vänliga och förstående och det var fint att kunna läsa och skriva. Jag hade läst om såna platser i tant Guns böcker, men jag tvivlade på att de fanns i verkligheten, och även om de fanns så skulle jag förmodligen aldrig få chansen att komma dit.

Jag skulle bo kvar i Svartkärrskogen i hela mitt liv och fortsätta att vara en usel skogsarbetare och familjens skamfläck. Jag kunde på sin höjd drömma om att kunna bli kär i finniga Görel i grannstugan, det var så den bistra verkligheten såg ut, det förstod jag mycket väl, men jag kunde ändå inte låta bli att fantisera om att verkligen få ge mig av från Svartkärrskogen och försöka hitta min plats här på jorden.

Jag stannade kvar och pratade med Tant Gun en stund och det blev alldeles för sent. Jag skyndade mig hemåt i skymningen och när jag kom hem var det redan mörkt.

Kapitel 2 – Den stora katastrofen

Pappa berättade om det fruktansvärda vid middagsbordet en vårkväll, bara några dagar efter min fjortonde födelsedag.

Pappa hade gett mig en ovanligt dyr och fin födelsedagspresent det året, men det borde han inte ha gjort! Han kunde ha gett mig en påse karameller istället, eller en liten fickkniv eller något annat ganska trevligt och inte särskilt dyrt, men nej då! Pappa slog på stort, riktigt stort, och det var den där förbannade presenten som var orsaken till allt som hände sedan.

Nu är du fjorton år Janne, sa pappa medan mamma skar upp födelsedagstårtan. "Du är en man nu Janne och nu ska du få något som gör dig till en fullvärdig medlem i familjen Jönsson."

Jag öppnade paketet och försökte se väldigt glad ut. Jag hade fått en alldeles egen timmeryxa! Och det var inte vilken timmeryxa som helst. Det var en oerhört fin timmeryxa.

Den är smidd av smeden nere vid Domarviksdammen, sa pappa stolt. Jag har sparat hela vintern för att få råd med den, och nu är den din min son.

Pappa såg så lycklig ut när jag vände och vred på den blanka yxan. Jag log så brett jag bara kunde och försökte se ut som om det var precis vad jag alltid hade önskat mig.

En alldeles egen timmeryxa, sa jag. Åh tack så hemskt mycket pappa.

Varsågod Janne, sa pappa. Vi i familjen Jönsson är Svartkärrskogens bästa timmermän. Så har det varit i alla tider. Jag vet att det inte alltid har varit lätt för dig, men med den här yxan kan du göra oss stolta!

Det kunde naturligtvis inte gå på något annat sätt än åt pipan! Fort gick det också! Redan dagen därpå slog jag snett mot en stor ekrot och bröt eggen av den nya fina yxan. Det vassa metalliska klinket då den långa eggen brast ekade genom skogen och pappa kom rusande och det gick inte att ta miste på hans besvikelse. Det hela var riktigt obehagligt för han skrek och röt inte ens åt mig. Det hade faktiskt känts mycket bättre om han hade gjort det. Om han bara hade skällt ut mig efter noter och kanske till och med slagit till mig eller gett mig någon slags straffkommendering, men han blev bara stel och stum. Först blev han alldeles kritvit i ansiktet, och sedan blev han röd som en kräfta. Han bet ihop och ådrorna på hans panna svällde upp när han böjde sig ner och plockade upp den sönderbrutna yxan från marken och sedan gick han därifrån, utan att säga ett ord.

Han pratade inte med mig på hela dagen, han såg inte ens på mig, och samma sak var det dagen därpå.

Jag kände mig väldigt illa till mods, jag visste ju att jag hade gjort min far besviken, och därför blev jag lite misstänksam när han plötsligt kom ut till mig ett par dagar senare. Det var en solig vårdag.

Jag hade fått i uppdrag att rycka upp en massa rötter ur jorden i en skogsteg, men jag tröttnade snart och satt i skuggan och läste Breven till Saharas drottning istället, när pappa plötsligt kom ut ur skogen.

Något stod inte rätt till, det förstod jag direkt, för pappa var inte arg på mig. Han var vänlig. Han gick fram till mig och klappade mig på axeln, mumlade något och nickade och sedan gick han därifrån. Jag tyckte att det hela var underligt för det var ju nästan som om pappa hade försökt be om ursäkt för något, men det var ju jag och inte han som hade gjort fel. Det var jag som hade förstört den nya fina yxan och det var jag som satt och läste istället för att arbeta. Så vad var det han bad om ursäkt för?

Jag fick svaret senare samma kväll. När jag kom in till middagen stod det tre stora tunnor brännvin på köksbänken. Det var äkta köpebrännvin från Mariannelund, med Åkessons spritfabriks emblem inbränt i de mörka ekfatens sidor. Hur i hela friden hade pappa haft råd med något så dyrt och fint? Han hade ju lagt ut alla våra sparpengar på den där yxan!

Under hela middagen vilade en spänd tystnad runt bordet, men efter maten reste sig pappa upp och harklade sig och höll ett litet tal.

Ja Janne, du är ju en man nu och vi är alla mycket stolta över dig, började han och jag teg och stirrade ner i matresterna på min tallrik.

Det där var inte sant, det visste vi alla. Pappa harklade sig lite till och mamma och mina storebröder skruvade besvärat på sig.

Vi har ju haft det lite kärvt ett tag nu, fortsatte pappa sedan. Men du har faktiskt räddat oss ur knipan Janne!

Jag såg på pappa, men han undvek min blick, så jag såg på mamma istället och helt plötsligt började hon gråta. Hon snyftade och snörvlade och dolde sitt ansikte i händerna.

Vad var det som stod på? Vad var det pappa pratade om egentligen? Vad hade jag gjort för att rädda familjen? Jag hade ju inte gjort någonting särskilt, förutom att förstöra min dyra födelsedagspresent.

Jag har skrivit på ett papper, fortsatte pappa. Och det pappret ska bli vår räddning. Du har räddat oss ur knipan Janne, det måste man säga, och vi är alla skyldiga dig ett stort tack!

Men Pappa, vad pratar du om? Vad är det för papper? sa jag och jag hörde hur hes jag lät.

Jag har ordnat med en anställningsintervju inne på marknaden, sa pappa. Imorgon bitti ska du få följa med en arbetsförmedlare in till staden. Det är en fin man som vill dig väl.

Det kom som en chock för mig! Det här förklarade de tre brännvinstunnorna. Pappa hade alltså sålt mig till en arbetsförmedlare från Mariannelund!

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag kunde helt enkelt inte tro att det var sant! Arbetsförmedlarna brukade komma förbi ibland på vårarna och fråga om vi hade någon arbetskraft att hyra ut, men pappa brukade alltid huta åt dem och säga att vi var en bra och duglig familj och att han aldrig skulle låta någon av sina söner följa med några som dem, vad de än betalade!

Det är bara nollor och dagdrivare som måste sälja sina barn till såna som er, ropade pappa efter dem. Nej, mina söner är mer värda än så. De är skogsarbetare! De är Svartkärrskogens bästa pojkar, så här har ni inget att hämta. Seså, packa er iväg nu!

Ja, ja, vi förstår, sa arbetsförmedlarna artigt och red vidare.

Men nu hade pappa alltså tänkt om och gått och sålt mig till en arbetsförmedlare för tre tunnor brännvin!

De kommer förbi redan imorgon bitti och hämtar upp dig, så vi önskar dig alla lycka till, sa pappa och stirrade ner i bordet och det gjorde mamma och mina bröder också.

Sedan höll vi alla tyst.

Mamma snyftade och snörvlade lite medan hon dukade av och pappa tog sig ett par rejäla glas brännvin ur en av tunnorna och somnade sedan på fällen framför brasan inne i kammaren. Han sov och snarkade så det hördes ända in i mitt sovrum, men själv sov jag inte mycket den natten.

Kapitel 3 – Avresan

Morgon därpå gick jag upp före alla andra. Jag drog på mig kläderna, smet ut och sprang raka vägen ner till tant Gun genom morgondimman.

Hon hade inte klivit upp än, men jag bankade på hennes dörr tills hon kom och öppnade, yrvaken, rufsig i håret och insvept i en mörkröd morgonrock.

Hej Janne, sa hon. Vad är det som står på?

Jag skulle bara säga hej då, flämtade jag. Och lämna tillbaks den här, fortsatte jag och räckte fram Breven till Saharas drottning. Jag kan inte låna några fler böcker av dig.

Men vad är det du säger? sa tant Gun och såg allvarligt på mig. Varför inte det? Är det din pappa som…

Jag ska resa bort, sa jag med gråten i halsen. Jag åker härifrån, redan idag. Jag ska in till marknaden… i Mariannelund… för… pappa har sålt mig… till en arbetsförmedlare…

Plötsligt kunde jag inte hålla tillbaks gråten längre, rösten sprack och tårarna började rinna nerför kinderna på mig.

Men lilla gubben, sa tant Gun och kramade om mig.

Jag kommer aldrig mer att få träffa dig igen, bölade jag och borrade in ansiktet i hennes morgonrock.

Vad är det för dumheter, det kommer du visst, sa tant Gun och strök mig över håret. "Det är inte alls så farligt som du tror. Jag vet många som har lejts ut till arbete genom arbetsförmedlarna och haft det jättebra! Det är ett kontrakt på ett eller ett par år, och du får faktiskt chansen att komma ut i världen och se något nytt. Se det som en möjlighet Janne, en chans att komma härifrån!"

"Men vad ska jag göra då? Jag kan ju ingenting, snyftade jag. Jag är ju helt värdelös!"

Struntprat! Du kan massor! sa tant Gun och tog mitt huvud i sina händer och såg mig rakt i ögonen. Du kan läsa och du är en underbar människa! Du kommer att klara dig jättebra, särskilt nu när du får chansen att komma bort från den här gamla skogen!

Jag kommer att sakna dig så, snyftade jag.

Det kommer du inte alls! Du kommer att ha så roligt där ute… var du än hamnar. Du kommer inte att hinna ägna mig en tanke, det är jag övertygad om.

Det kommer jag visst det!

Nej, du kommer att träffa massor av snälla och vänliga människor, söta flickor i din egen ålder, som också läser böcker och som ser det goda i dig. Du vet inte vad du har missat genom att bo här ute i skogen i hela ditt liv. Du kommer att få se så många spännande saker… vackra landskap och stora städer! Du kommer att få det jättebra, och om ett år eller två löper ditt kontrakt ut och då måste du lova att komma tillbaks hit och berätta hur du har haft det. Lova mig det Janne! Kom och hälsa på mig. Jag vill höra allt om dina spännande äventyr där ute i den stora vida världen.

Ja, jag kommer. Det lovar jag, snörvlade jag.

Bra, sa tant Gun och log och blinkade åt mig. "Ta hand om dig nu och lycka till. Det är nog bäst att du kilar tillbaks