Den heliga lögnen

By Jascha Golowanjuk

Det var något fascinerande med grevinnan Charlotte Trier-Gotha. På ålderns höst var hon skröplig och levde ensam, men en gång i tiden var hon vacker. Mycket vacker. Hon var gift med en greve och vän med drottning Alexandra i Storbritannien. Så varför började hennes så kallade vänner i Köpenhamn att undvika henne? Varför sa de att hon var galen? Kanske fanns svaret i någon av hennes många dagböcker. De som hon skrivit i sedan hon var en ung flicka, fastän det inte passade sig. Ja, kanske kunde man där få veta vad det faktiskt var som hände. Vem var egentligen grevinnan – och hur blev hon den hon blev? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726967296

Book preview

Jascha Golowanjuk

Den heliga lögnen

SAGA Egmont

Den heliga lögnen

Copyright © 1946, 2021 Jascha Golowanjuk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726967296

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

När jag första gången träffade grevinnan Charlotte Trier-Gotha var hon en liten skinntorr gumma, och själv var jag knappt sjutton år gammal. Jag vet inte vems fel det var att jag höll på att ställa till skandal vid detta tillfälle — mitt eget eller min farbrors. Min farbror samlade på originella människor, och grevinnan tillhörde »menageriet», som min far brukade säga. En del »djur» hade jag förut fått beskåda — den evigt hesa storsångerskan, den färgblinde målaren, den halta premiärdansösen från ryska baletten, den döve musikern, taskspelaren och alla de andra typerna, men grevinnan betraktades som nummer ett i hans samling, det sällsyntaste av alla hans »djur».

Jag fick vänta nästan ett helt år på henne, innan hon återvände från England, där hon varit på besök hos sin ungdomsvän änkedrottning Alexandra.

Jag hade hört så många galna historier om grevinnan och var därför så spänd på att se henne att jag rusade ut i tamburen, när jag hörde hennes vanliga signal, God save the King — fyra långa ringningar och två korta. Varje »djur» hade sin signal. Det var bekvämt, därför att min farbror inte alltid hade lust att se sina »djur». Och förresten trivdes inte alla »djur» ihop.

Jag öppnade tamburdörren. Blotta åsynen av henne fick mig att bita ihop tänderna för att inte brista i skratt.

— Goddag, goddag, unge man, hälsade grevinnan på bruten danska.

Vad jag svarade har jag inte något minne av — jag flög i väg från tamburen så fort jag hörde min farbrors steg, då han kom för att ta emot gumman. Sedan gömde jag mig i farmors rum och betraktade genom en smal dörrspringa den egendomligaste av alla uppenbarelser jag skådat.

— Min kära, kära vän, sade hon rörd och klappade min farbror på axeln, så roligt att få se er igen. Ni mår väl bra. Jag har hört att er bror och svägerska kommit från Ryssland. Den där unge mannen som öppnade är väl er brorson? Förtjusande ung man. Och er mor mår bra? Tack, jag vill gärna sitta. Jag har just varit hos änkekejsarinnan Dagmar med personliga hälsningar från änkedrottning Alexandra. Det är en lång väg att gå till Hvidöre.

— Vill grevinnan ha något att dricka?

— Nej tack, jag har just fått en sån härlig choklad hos änkekejsarinnan. Men när vi nu talar om såna materiella ting, så kommer jag plötsligt ihåg en sak. Jag känner en dam som har en hund; skulle ni vilja ge mig lite bröd till den?

Jag såg min farbrors ansikte i dörrspringan, det ryckte i hans mungipor, hans ögon spelade.

— Ska det vara smör på? frågade han.

— Ja, tack, hunden är mycket mager.

Farbror gick ut i köket och kom tillbaka med smör och bröd. Han undrade om inte grevinnan själv ville göra i ordning smörgåsarna till hunden. Jo, det ville hon. Jag fick senare veta att det blev tjockt med smör på brödet. Medan hon gjorde i ordning matsäcken berättade hon hela tiden om sitt besök i London.

— Min älskade drottning såg så trött ut. Det här kriget har tagit så på hennes nerver. Gud vare tack och lov att det är slut!

— Och hur gick resan?

— Tack, alldeles utmärkt! Jag förstår inte att det behöver bli så dyrt att resa till England. När min dotter Nancy reser över, kostar det henne minst hundra kronor. Min resa gick knappt till tretti.

— Det var lite det, grevinnan, anmärkte min farbror.

Jag såg det lilla fågelansiktet le ett sött och samtidigt en smula listigt leende.

— Jag tog däcksplats. Det blåste förfärligt, och då gick jag till kaptenen och sa hur det var. Jag sa att jag var grevinnan Trier-Gotha och att jag skulle på besök hos änkedrottning Alexandra. Gudskelov att jag hade hennes majestäts fotografi med egenhändig namnteckning på i väskan! Och kan ni gissa vad som hände? Nej, det kan ni inte. Jag fick en första-klasshytt alldeles gratis. Och när jag berättade det för drottningen fick hon sig ett gott skratt.

— Och hur mår kusin John?

Grevinnan suckade hörbart.

— Lika tokig och galen som alltid. Lever isolerad från alla människor och läser samma bok om och om igen. När han läst första kapitlet och ska börja på det andra, har han redan glömt det första.

— Det är inte alla som har ett så fenomenalt gott minne som grevinnan, sade farbror. Tack för kortet till min födelsedag och till jul! Har grevinnan nånsin glömt en födelsedag i hela sitt liv?

— Jo, kejsar Wilhelms, men det var med avsikt. Kusin Johns födelsedag glömmer jag också. Tänk att en sån onyttig varelse fortfarande lever. Han är nu — ja, vad kan han vara, låt mig se. Jag är sjuttitvå år, då måste han vara sjuttifem. Men säg, var är den unge mannen som öppnade för mig? Det kanske skulle roa honom att höra vad vi talar om.

Farbror hämtade mig och jag blev ordentligt föreställd för grevinnan som nickade vänligt. Jag stirrade i golvet för att inte blamera mig. Jag tror inte att jag vare sig förr eller senare sett en mer grotesk uppenbarelse än grevinnan. Jag försökte sätta mig bakom henne, men hon sade:

— Nej, sitt här, unge man, jag vill se er. Ni måste höra den här historien för att ni ska begripa hur bra ungdomen har det nu för tiden.

Så vände hon sig till min farbror:

— Kan ni tänka er, där sitter den galna John ensam med en halvblind betjänt och sin utslitna bok och låter ingen komma in. Jag var där tre gånger innan betjänten begrep vem jag var och släppte in mig. John lever i en förfärlig miljö, och ändå har min far givit honom nästan lika stor förmögenhet som han gav mig. Nåja, givit är kanske lite för mycket sagt. Det var tant Alice som framtvingade en ändring av testamentet då pappa låg för döden.

— Ja hon ja! mumlade min farbror.

— Gud vare hennes själ nådig! viskade grevinnan; hon har varit mindre snäll i sitt liv.

Historien, som skulle vara så nyttig för mig, glömde hon berätta, för just då kom min farmor hem från sin promenad.

— Goddag, goddag, käraste vän, sade grevinnan, här sitter jag.

— Det märkte jag redan i tamburen, svarade farmor, det stinker naftalin så man kan storkna.

— Alltid lika uppriktig, sade grevinnan förlåtande. Jag kan hälsa från änkedrottning Alexandra och änkekejsarinnan Dagmar.

— Kan eller ska? frågade farmor och tog av sig hatten.

— Jag kan! Vi hade så mycket att tala om att jag faktiskt inte fick tid att tala om er. Jag hoppas ni ursäktar.

— För all del, jag tror båda furstinnorna mår lika bra om ni inte berättar om mig.

— Jag har ofta berättat om er och hur förtjusande ni är.

Jag vet inte om farmor var trött eller på dåligt humör, men hon orkade inte med gumman den dagen, och det sade hon rent ut.

— Ja, då kommer jag en annan gång, svarade grevinnan, som inte föreföll det minsta förolämpad.

När hon tagit avsked och skulle gå mot dörren, vände hon sig om och sade till mig:

— Kanske ni skulle vilja vara så snäll och hjälpa mig bära det här paketet. Jag fick en hel del kläder och skor hos änkekejsarinnan, och jag har gått och burit på dem i två timmar.

— Var så god, grevinnan, hörde jag farmors stränga röst, och lämna tillbaka mina nya handskar! Jag såg själv att ni stoppade dem i er väska.

— Å, förlåt, det var ett misstag.

Grevinnan log så älskvärt och såg så oskyldig ut att jag nästan skämdes över farmors stränga ton.

Det var ingenting annat att göra än ta hand om grevinnans paket. Det var mig en gåta hur den lilla gumman orkat bära en så tung börda den två timmar långa vägen från Klampenborg.

Hon bodde nära Triangeln, inte långt från vårt hus på Österbrogade, men den korta bit vi gick tillsammans var en förfärlig pina för mig. Alla människor vände sig om efter grevinnan. Hon var ökänd i hela kvarteret, och folk gapskrattade när de såg henne. Men hon själv föreföll inte att märka den uppmärksamhet hon väckte.

När vi kom fram till hennes hus, lade jag märke till en smutsig pappbit som satt fastspikad på väggen nära porten. Där stod: Lektioner i engelska, tyska, franska och italienska, sång och pianospel. Grevinnan Charlotte Trier-Gotha.

Jag bar paketet ända upp till hennes dörr, fem trappor upp, och såg till min häpnad hur grevinnan torkade av sina skor — ett par herrskor nummer fyrtifem och antagligen inköpta i något klädstånd för billigt pris — på alla dörrmattor i alla trappavsatser.

— Är grevinnan mycket fattig? frågade jag när jag kom hem.

— Jag känner en banktjänsteman, svarade min farbror, som säger att om han ägde en tiondel av grevinnans förmögenhet, skulle han kunna leva som en rik man resten av sitt liv.

— Men hur har hon blivit så där konstig och snål?

— Hon är galen, svarade farmor.

Men hur och varför, hon blivit det, det kunde varken farbror eller farmor förklara. Båda tyckte hon var en lustig typ, som kunde berätta alldeles fascinerande historier både om sig själv och om Europas krönta huvuden.

Grevinnan var ofta gäst hos oss, och hon väckte min nyfikenhet i hög grad. Jag kunde sitta och lyssna på hennes historier för att gissa mig till hennes märkliga utveckling. Efter något års bekantskap lyckades det mig att bli vän med henne, och jag blev bjuden till hennes »jour fix» som hon höll varje torsdag. Själv kallade hon det »At home», men hon talade alltid franska med farmor och då hette det »jour fix». Det kom sällan någon människa till hennes »jour fix». En dag när jag mötte henne på gatan bad hon mig komma. Jag var nyfiken, här fanns ju ett tillfälle att lära känna henne närmare, och jag tackade ja. Det blev inte sista gången jag var hos henne.

De första gångerna jag var gäst hos grevinnan satt jag som på nålar. Vår Herre har begåvat mig med ett överkänsligt luktorgan, och jag led obeskrivligt av den överväldigande naftalindoften i hennes våning. Alltsedan sin debut i sällskapslivet hade hon samlat alla sina kläder i jättestora korgkoffertar, som nu stod uppstaplade i ett av våningens fem rum. Från detta rum hade lukten spritt sig till hela våningen. Väggar, möbler och grevinnan själv var genompyrda därav. Till och med maten och den vätska som grevinnan kallade »te, kaffe eller choklad» luktade och smakade naftalin.

När man kom in i hennes tambur fick man treva sig fram i mörker. Det fanns icke elektriskt ljus i våningen fast den låg i ett av stadens modernaste kvarter. Grevinnan hade bott där i tjugo år med gasljus, och när värden ville installera elektriskt ljus och därför höja hyran, förklarade hon att hon hellre behöll sitt kära gasljus.

Hennes våning såg ut som en bric-à-brac-affär, och vid första ögonkastet fick man intrycket att hon levde i en mycket torftig miljö. Men bland alla struntsaker och allt krimskrams som hon samlat under årens lopp fanns en del dyrbarheter. Där stod också en flygel belamrad med billiga orientaliska och afrikanska föremål i sällskap med kungliga porträtt med dedikationer.

Det vackraste grevinnan ägde var ett porträtt i olja av sig själv, signerat Sargent. Jag har sedan många gånger stått framför den tavlan och beundrat Charlotte Browne vid tjugoett års ålder. Fulländat vacker, eterisk, full av grace och charm. De mörka ögonen, de formfulländade läpparna, ansiktsovalen, händerna, de mest aristokratiska jag sett i mitt liv, allt detta gjorde mig sorgsen, när jag jämförde porträttet med grevinnan. Det fanns inte en tillstymmelse till likhet mellan bilden på tavlan och henne. Sedan jag sett den målningen kan jag aldrig beundra en fulländat vacker människa utan att tänka på hur förgänglig all mänsklig skönhet är.

När jag var på besök hos grevinnan, satt jag helst och rökte en cigarrett för att bli kvitt naftalindoften i hennes våning och studerade de olika föremålen i hennes s. k. salong. Hon hade en lustig historia om varje sak som fanns där.

När hon skrattade tyckte jag ibland att jag såg en glimt av förgången skönhet i det lilla rynkiga fågelansiktet. De en gång så underbara händerna liknade nu grova fågelklor, och dock fanns det när hon rörde dem en smula kvar av flickaktig grace. Grevinnan förblev hela sitt långa liv en sjuttonåring i sitt sätt och sina rörelser.

Vid mitt första besök bjöd hon på en hemsk dryck som hon kallade choklad och därtill ett fat hårda och härskna kakor. Under tiden pratade vi om hennes två drottningar, de kungligheter som hon ännu umgicks och korresponderade med.

En annan dag då jag kom upp till henne med ett brev från min farbror — jag misstänkte att det var en femma eller tia som han lånat av henne — öppnade hon dörren färdig att gå ut.

— Å, utbrast hon, är det ni? Så synd att jag måste gå ut! Jag ska ut till Hvidöre och det tar så lång tid att gå dit, annars skulle jag bett er stiga in. Om jag kommer för sent, så går jag miste om hennes majestäts utomordentliga choklad. Men kanske ni vill följa mig ett stycke?

Jag kan inte påstå att jag fann utsikten att promenera i sällskap med grevinnan särdeles lockande, men jag hade beslutat mig för att söka övervinna min motvilja och blygsel.

För att gå och dricka choklad hos änkekejsarinnan var grevinnan iförd en svart yllekjol, som hölls fast kring midjan av ett vanligt rep! På axlarna hade hon en svart, grönskimrande paljetterad pelerin, som hon antagligen använt under sin glansperiod för fyrti år sedan, och på fötterna de jättestora herrskorna, vars spetsar böjde sig uppåt som orientaliska tofflor brukar göra. Hatten hon bar var ökänd i hela Österbrogade. Den var stor som ett litet vagnshjul och vägde nog sina modiga två kilo. Den var full av blommor, fågelvingar, tyll och körsbärsklasar och hölls fast på huvudet med hjälp av ett halvt dussin gammalmodiga hattnålar, vars knoppar utgjordes av mångfärgade stenar. I ena handen bar hon ett paraply och i den andra minst fyra väskor av läder eller tyg.

Medan vi promenerade pratade hon livligt hela tiden med blicken fäst på marken. Hon spejade efter tomma tändsticks- och cigarrettaskar som hon samlade i sina väskor. Hon blev särskilt ivrig när hon fick syn på en hårnål eller något annat nyttigt, och hon blev inte ett dugg generad då folk stannade för att titta på henne.

— Vad ska ni göra med alla de där askarna? frågade jag.

— Å, de är så bra att tända i kaminen med. Vet ni, vad jag saknar mest av allt i min våning är en öppen spis, sån som man har i England. Finns det något ljuvligare än en brasa av doftande granved som sprakar och värmer och sprider trevnad i rummet? Underligt att det finns så få danska hem som har öppen spis. Den där lilla asken vill jag nu gärna ha. Titta så torr och ren den är! Ner med dig i väskan, lilla tändsticksask!

— Blir grevinnan inte trött av att ständigt böja sig ned, och är det inte besvärligt att släpa alla de där askarna hela vägen till Klampenborg och tillbaka igen?

— Nej visst inte. Jag är så stark, jag har aldrig varit sjuk i hela mitt liv och jag tycker ingenting är besvärligt. Jag vet vad ni tänker, sade hon och lyfte pekfingret, ni har kanske hört folk säga att jag inte är riktigt klok?

— Jag tvivlar inte ett ögonblick …

— Mycket vänligt av er. Jag bryr mig inte alls om att ursäkta mig. Tvärtom, ju tokigare man anses vara, desto friare är man. Jag gör allt som faller mig in och det får de s. k. kloka inte göra. Titta, där går prins Waldemar på andra sidan gatan, men han är närsynt, så han ser mig inte. Nu tar vi upp den där lilla chokladasken. Cahieř! Tycker ni om choklad? Det är det allra bästa jag vet. Choklad både morgon, middag och kväll. Det mättar så bra.

Grevinnan rev asken i småbitar och stoppade ner dem i en av sina väskor.

För att säga sanningen kände jag mig skamsen och generad över att gå i sällskap med den utspökade och lumpsamlande grevinnan. Jag var för ung för att med jämnmod kunna bära den allt annat än smickrande uppmärksamhet hon väckte och tog därför snart farväl av henne. Men jag tyckte så synd om henne för att hon skulle behöva gå i två timmar att jag frågade innan jag gick, om hon glömt spårvagnspengar.

— Ja, det har jag faktiskt, svarade hon ivrigt. Skulle ni vilja låna mig femton öre? Tack, så förtjusande snällt av er, tusen tack!

Jag såg henne kliva upp i en spårvagn med alla sina väskor och sitt paraply. Hon vände sig om för att vinka.

Dagen därefter fick jag ett brev skrivet på hotell D’Angleterres papper och kuvert. Grevinnan köpte sällan brevpapper utan gick i stället till skrivrummen på alla möjliga hotell och använde deras skrivpapper. Hon skrev nu för