Och min son heter Daniel

By Jascha Golowanjuk

Jean Marie Baron har tagit ett beslut som sänder chockvågor genom familjen. Den knappa tillvaron i Paris, med en nedvärderande far och en intetsägande mor, står han inte ut med längre. Han måste bli sin egen. Men att det skulle ske på det här viset? Nej, det hade ingen kunnat vänta sig. Det hör inte till vanligheterna att folk självmant väljer att lämna den franska huvudstaden för ett iskallt Sibirien. Men det är där, på Volkovs smörfirma i Ishim, som Jean Maries nya liv väntar. Är han riktigt beredd på den tillvaro han snart kommer att befinna sig i? Och vad händer om hans förväntade framgångar plötsligt uteblir? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788726967029

Book preview

Jean-Marie

1

Madame Baron såg skrämd på sin son, som stod där bredbent med händerna i fickorna och med tiilbakakastat huvud. Han var skrämmande lik sin far, bara en ljusare upplaga.

– Chéri, du menar väl inte allvar? frågade hon.

– Jag menar vad jag säger, maman. Nu reser jag, jag har fått nog.

De talade ryska när fadern inte var närvarande. Den gamla guvernanten mademoiselle Claudine Paulet, som uppfostrat Jean Marie och som de haft med sig från Petersburg, satt i salongen med ett handarbete. Hon förstod inte ryska.

– Jag har inga som helst chanser i Paris, fortsatte Jean Marie. Att vara en berömd fars son har aldrig varit nyttigt för en man. Någon hjälp av min far har jag aldrig fått. Han har alltid hånat mig vad jag än försökt mig på. Skrev jag artiklar, rådde han mig att läsa klassiker för att lära mig skriva, målade jag, talade han om de berömda mästarna. För ett par år sedan började jag ju skulptera, då fnyste han åt mina arbeten och orerade om Rhodin och Houdon. Jag har tiggt och bett att få gå på akademin för att lära mig måla, det enda som intresserar mig, men han har inte ens velat höra på mig. Mina karikatyrer, som han nådigt tittade på, ville han inte ta in i sin tidning. Han lyssnar knappt när jag talar till honom.

Madame Baron vred sina händer. Hur skulle hon stå ut med den skuggtillvaro hon förde, om hennes son lämnade henne? Hon hade det svårt nog ändå med sin i vissa kretsar mycket berömde man Pierre Baron, ryktbar för sina briljanta artiklar i Le Figaro och för sina otaliga kärleksäventyr. Baron hade blivit skickad till Ryssland efter rysk-japanska kriget. Där träffade han sin blivande hustru och där föddes deras son.

– Alla människor drömmer om att komma till Paris och du vill lämna stan.

– Har maman också drömt om Paris?

– Vem har inte det?

– Och hur blev uppvaknandet?

Madame Baron sänkte blicken. Det var första gången som sonen antydde något om hennes misslyckade äktenskap. Madame Baron var en gång en blond, vacker flicka, uppfostrad i en rik familj, bortskämd och blåögd som dåtidens flickor var. Nu var hon åldrad i förtid, en smula pussig och verkade kuschad. Hon betraktade sin son som genom en dimma. Som alla mödrar hade hon svårt att vänja sig vid att hennes son var en självständig, tänkande människa och inte längre hennes lilla älskade pojke. Senast för en vecka sedan, när de skulle gå över Place Clichy, hade hon tagit honom vid handen av ren vana. Hon blev förvånad över att känna en vuxen mans hand. Tiden hade flugit iväg. Hon tyckte inte det var så länge sedan hon badade honom och bad aftonbön med honom. Hur längesedan var det han förbjöd henne att komma in i badrummet?

– Varför ville far att jag skulle lära mig spela violin? Vad var det för en vanvettig idé? I åtta år har jag spelat hos Franc Choisi och vad har resultatet blivit? Jo, far tål inte höra mig spela. Inbillade han sig kanske att jag inom några år skulle bli en ny Paganini? Han frågade mig inte ens om jag hade lust att spela violin. Nej maman, jag är trött på att dansa efter hans pipa. Jag är tjugosex år och har inte en aning om vad jag ska bli. Men nu tar jag min chans.

– Vart ska du resa?

– Sibirien.

– Sibirien! utbrast madame Baron och sade på franska till mademoiselle Paulet:

– Jean Marie ska till Sibirien.

– Mon Dieu, sade guvernanten, han kommer att bli förkyld där.

För mademoiselle Paulet var Jean Marie precis lika liten som när hon kom till Barons tjugotre år tidigare. Hon kunde fortfarande anmärka om Jean Marie hade en fläck på byxorna, höll gaffeln fel eller åt slarvigt.

– Sibirien, fortsatte madame Baron, dit man skickar politiska brottslingar, tjuvar, mördare!

– Fel, maman, det är ett underbart land och jag har skrivit kontrakt på tre år med en smörfirma. De behöver en energisk ung man som kan franska och ryska, inga andra särskilda kunskaper fordras. Fria resor, fritt logi. Det kan bli en framtidsplats.

Madame Baron började stilla gråta med handen över ögonen. Mademoiselle Paulet reste sig och lade beskyddande sin hand på hennes axel. Hon var inte längre guvernant utan medlem av familjen. När Pierre Baron tog henne från Petersburg, där hon varit guvernant i en furstlig familj, vars barn inte längre behövde henne, lånade han alla hennes besparingar. Mademoiselle Paulet hade aldrig fått ett öre tillbaka.

Jean Marie satte sig mittemot modern, tog hennes hand och försökte lugna henne. Han försäkrade att tre år skulle gå fort, att han skulle komma hem med pengar och kanske ha ett yrke. Hon borde begripa hur svårt det var för en vuxen man att tigga småslantar av sin mor, hur förödmjukande det kändes att vara en nolla, sin pappas obegåvade son.

Jean Marie tänkte på faderns konstiga uppfostringsmetoder. Pierre Baron var förtjust i Kiplings historia om valpen som åt tvål. Hans son skulle pröva på allt som smakade illa och därmed lära sig leva. En gång när Jean Marie var femton år kom han hem med en cigarrett i munnen.

– Å, röker du? frågade fadern. Men cigarretter! Underklassens nöje. Ska man röka, bör man röka cigarrer. Kom ska du få en.

Och fadern gav honom en fet, svart cigarr med maggördel och tände den åt honom med ett sataniskt leende. Sedan låg Jean Marie i sängen och kräktes i timmar medan hans mor satt bredvid och grät och inbillade sig att han höll på att dö. Lika illa gjorde fadern när Jean Marie som adertonåring kom hem med en söt flicka. När flickan gått tog han Jean Marie med in i sitt arbetsrum och gav honom pengar för att han skulle gå till en bordell. Jean Marie kunde på nästan ett år inte se åt en kvinna efter den pärsen.

– Jag har varit på biblioteket för att se på kartan. Staden Ishim kunde jag inte hitta men floden Ishim fanns. Staden ligger någonstans i närheten av Omsk.

– Det lär vara hemska vintrar där, det vet jag, sade madame Baron, och Ishim är väl en liten håla också. Vad ska du göra där?

– Sköta smörfirman, skriva brev, räkna smördrittlar, resa runt till bönderna och kontrollera smörets kvalitet. Det skickas hundatusentals drittlar smör från Sibirien till Danmark till exempel.

– Men Danmark, som har så mycket smör!

– Ja ja, det billiga sibiriska smöret stannar i Danmark och danskarna säljer i stället sitt dyrare till England. Jag har fått reda på allt.

– Pauvre enfant, mumlade madame Baron.

Jean Marie gick sedan för att ordna med sina papper och sitt pass och åkte därefter med metron till Café de l’Opéra, där han drack sin eftermiddagsaperitif. Han hoppades slippa träffa sin far, men där satt han med en uppseendeväckande vacker dam, lyckligtvis med ryggen åt gatan. Jean Marie kunde se faderns skarpskurna profil, de blixtrande vita tänderna och om handleden guldlänken som blänkte i eftermiddagssolen. Han tänkte att så där skrattade fadern aldrig där hemma, han höll väl på att charma kvinnan. Pierre Baron kunde tillbringa en natt hos en berömd revystjärna och nästa natt förföra en enkel midinette. För något år sedan hade tidningarna i förtäckta ordalag berättat om dessa eskapader men på ett sådant sätt att alla begrep vem artiklarna handlade om. En dam med tvivelaktigt rykte hade testamenterat sin villa till Pierre Baron. Hennes son processade med honom. Senare sålde Pierre Baron villan för att betala sina kreditorer.

Jean Marie betraktade fadern som en vilt främmande människa, kände ingenting, mindes inte om fadern någonsin klappat honom på kinden. Han till och med avskydde faderns parfym. Den enda parfym den tidens män kunde tillåta sig att använda var Atkinsons Ess bouquet.

Jean Marie visste att han var lik sin far, men det var naturligtvis bara till det yttre. Han märkte ofta hur mycket unga flickor fnissade omotiverat i hans sällskap, hur mogna kvinnor rodnade när han mötte deras blickar. Han hade förstås ärvt faderns dragningskraft, men ännu var han allt annat än glad åt det. De erotiska förbindelser Jean Marie hade haft var av en annan sort än faderns. Åtminstone gick han in i dem med de bästa, vackraste känslor, varje gång var det den rätta, stora kärleken. En annan sak var att det sällan blev så. Han var i alla fall ingen erotoman som fadern.

Samma kväll, när Jean Marie berättade att han skulle resa bort, nickade Pierre Baron gillande. Och ännu gladare blev han när han fick veta att han inte behövde betala sonens resa. Han blev riktigt upplivad av nyheten och talade med sin son som man till man.

– Du tänker väl inte begrava dig i Ishim hela ditt liv? Du ska naturligtvis till Petersburg, klart du ska. Det är en underbar stad, ett härligt land, präktiga människor. Jag ska ge dig rekommendationer när du ska dit. Har en del bekanta där fortfarande. Jag har hållit kontakt med dem under alla år, och de har alla fått min bok om Ryssland.

Pierre Baron blev vemodig vid tanken på allt han upplevt i Petersburg. Han hade haft turen att komma in i de bästa kretsarna bland diplomater och konstnärer. Han tänkte på de blonda, yppiga älskarinnor han haft, hysteriska, glada, våldsamma och sentimentala, på slädpartier till zigenarna utanför Petersburg, på berusade rikemanssöner som strödde pengar till höger och vänster.

Pierre Baron visade sina vita tänder i ett brett leende och snodde de färgade mustascherna vid tanken på allt som väntade hans son. Men leendet försvann. Jean Marie såg den kritiska blicken, kylan som lyste ur vivörens ögon.

– Du ska få rekommendationer när den tiden kommer. Du tar väl din violin med dig? Musiken öppnar alla dörrar. Både till hem och hjärtan.

Hjärtan, tänkte Jean Marie, faderns hjärta satt i alla fall inte i bröstet.

Pierre Baron tänkte på miljonärskan Vera Volsky, i vars hem han hade träffat sin hustru. Den dumma, dumma Vera Volsky. Levde hon ännu? Det borde hon göra, kunde vara sexti, kanske sextifem. Bra hem, underbart hus, perfekt mat och berömd vinkällare.

– Du förstår att många i Petersburg och kanske också i andra städer minns mycket väl mitt namn genom Figaro. De flesta bildade ryssar läser alltid franska tidningar. Så namnet Baron eller min pseudonym Epée kan också öppna dörren för dig. Jag har fortfarande kontakter med ambassaden.

– Känner du till staden Ishim? frågade Jean Marie, trött på att höra faderns skryt. Pierre Baron slöt ögonen ett ögonblick och lyfte ögonbrynen. Han svarade inte på frågan, var tydligen inte trakterad av att bli duad.

– Din mor kommer att sakna dig, sade han.

Han öppnade cigarrlådan för att bjuda sin son, men denne såg inte ens på den. Jean Marie betraktade utan minsta respekt sin far och såg honom direkt in i ögonen. Pierre Baron böjde sig fram över skrivbordet och Jean Marie kände Ess bouquet-doften. Han drog sig hastigt bort från bordet. Doften av cigarr och parfym äcklade honom.

– Mor har dåligt hjärta, sade han.

– Prat! Det är ingenting, bara fruntimmersnerver. Det är inget fel på henne, hon är bara så förbannat dum.

Jean Marie stirrade stint på fadern och knöt nävarna.

– Ifall du gifter dig i Ryssland, sade fadern, se till att du får en rik och dum flicka. Dumma flickor är de bästa att vara gifta med. Kloka kvinnor är ett otyg och för en begåvad man en plåga. Se på historien, inget av de stora snillena har varit gift med en klok kvinna. Och ett av dem har sagt: En tänkande kvinna är som en möbel som jämt står i vägen. Du är inget snille och för dig skulle en klok kvinna vara en olycka.

– Visste du att mor var dum när du gifte dig med henne?

– Klart att jag visste. Hon var ett av de där små hönsen, som fabricerades av adliga fabriker i Petersburg.

– Hade hon varit klokare, hade hon antagligen aldrig gift sig med dig, sade Jean Marie och reste sig.

– Antagligen inte.

Jean Marie lämnade rummet utan att säga adjö.

2

Sista dagarna i Paris vandrade Jean Marie omkring liksom för att ta avsked. Som de flesta parisare kände han bäst till det arrondissement, där han bodde och det, där han studerade. Det fanns människor som aldrig kom till centrum och aldrig sett Place de la Concorde och ännu mindre Versailles. Mest hemmastadd var han i femtonde arrondissementet, där hans hem var, och i Sorbonne. Unga män i hans ålder brukade redan ha plats och vara gifta, sitta på kaféer under lediga kvällar eller jaga flickor. Att bo i Paris och inte ha råd att leva ens som vanligt folk, se teatrar, sitta på restauranger eller följa med vad som hände! Till allt detta behövdes pengar. Jean Marie var glad att han beslutat att lämna hemmet, det kunde inte fortsätta som det gjort i alla år. Han var ingen skolpojke längre och han var trött på att behandlas som en sådan. Och fick han någonsin en son, så nog skulle han veta hur han skulle uppfostra honom. Ett dåligt exempel är ibland ett gott exempel.

Avskedsstunden med modern blev svår. Hon och guvernanten stod på bangården, båda trötta, gråa och förgråtna. Mademoiselle Paulet hade lagt ner reskost åt honom i en flätad kappsäck, stekta kycklingar, rökta korvar, hembakade pastejer och hårdkokta ägg. Resan till Sibirien var lång och att äta i restaurangvagnen skulle bli för dyrt. För sina sparade slantar hade hans mor köpt honom en kort fårskinnspäls och varma underkläder.

– Maman, tröstade han, jag kommer tillbaka som miljonär, tre år går fort. Och jag lovar att skriva ofta, ofta. Mademoiselle Paulet, ta hand om maman!

Han kysste de båda kvinnorna, och när tåget gick gömde han sig på toaletten för att gråta ut, rasande över sin svaghet.

Andraklassvagnarna i Frankrike var ganska komfortabla. Om dagen satt där åtta passagerare, och om natten fanns det plats för fyra personer. Platserna kallades couchettes och man sov med kläderna på. På mornarna stod man i kö för att få komma in på toaletten och tvätta sig. Jean Marie satt i en kupé för rökare och kom att prata med en vacker, ung, sorgklädd dam, som berättade att också hon skulle till Ryssland för att ta plats som guvernant. Hon var från Dordogne.

– Så lustigt, sade Jean Marie, min gurvernant Claudine Paulet är också från Dordogne.

Den unga änkan berättade om sina öden. Hon hade förlorat sin man ett år tidigare och sedan genom annons skaffat sig plats hos en rik rysk familj med fyra barn. Hon suckade vid tanken på hur hon skulle kunna klara barnen. Den som änkan mycket väl klarade av var Jean Marie. Samma natt råkade de vara ensamma på sina couchettes och hon kröp intill honom utan vidare preludier. Hon kände sig ensam och behövde tröstas. Jean Marie tröstade henne varje natt tills det var dags för henne att stiga av tåget. De lovade skriva till varandra, men när de skilts glömde Jean Marie henne nästan genast.

Efter Verschbolovo, gränsstationen, var Jean Marie ensam första dygnet och funderade över erotikens meningslöshet. Allt prat och alla skriverier om den var överdrivna, överdimensionerade. Han tänkte på sin far. Hur orkade han ideligen jaga nya äventyr? Vilket besvär var det inte att anstränga sig att förföra och erövra för en så futtig upplevelse. Naturligtvis fanns det stora passioner, våldsamma känslor, tillgivenhet och kärlek. Men hur ofta upplevde man dem? Man läste mest om sådana fall, man såg dem på teatern, mötte dem i dikter. I verkligheten engagerade man sig knappast känslomässigt. Jean Marie hade varit kär några gånger, han mindes svagt föremålen för sin kärlek. Han glömde dem lika fort som episoden på tåget.

Det blev en lång och tröttsam resa genom det nya landet, och Jean Marie hade mycket glädje av guvernantens matsäck. Medpassagerarna var vänliga och bjöd honom ideligen på te. Själv hade han ingen tekittel. Folk hämtade kokande vatten på varje station. Det var ovanliga typer. De fördrev tiden med att berätta sina levnadshistorier för varandra, de diskuterade hämningslöst sina känslor, skämtade och skrattade. Där fanns studenter i svarta skjortor och med silkessnoddar kring midjorna, studerande, unga damer, tjänstemän på expeditionsresor, tillgjorda provinsdamer, som blandade in franska fraser i sitt tal för att visa sin förfining, där fanns också feta köpmän, som ibland plockade upp en helstekt gås och en flaska brännvin och bjöd alla i kupén. Många var berusade från tidigt på morgonen tills de somnade. Här hade passagerarna var sin brits att sova på, och det fanns sällan mera än fyra personer i kupén. Men de skiftade ideligen, somliga steg av, nya steg på, man föreställde sig, man blev fort bekant. Jean Marie kunde räkna till minst tio kvinnor, som såg vänliga och lovande ut och gjorde sig till för honom. Mest förvånade honom männen, som slog sig för bröstet och under vodkans rus talade om, hur själen värkte och hur tragiskt livet var.

Ju längre in i Ryssland tåget kom desto kallare blev det. Redan i Petersburg var det fullt med snö fast man bara var i oktober. Här var vissa stationer igensnöade och istapparna, som hängde ner från taken, var så stora att de såg livsfarliga ut. Termometern sjönk hela tiden. En av passagerarna, som fick veta att Jean Marie skulle till Ishim, betraktade med utskjuten underläpp hans korta fårskinnspäls och de eleganta knäppkängorna och skakade på huvudet.

– Det där duger inte, unge man, ni borde ha en ordentlig päls och filtstövlar i Ishim. Den där lilla pälsen…

Mannen viftade föraktfullt med handen.

Naturligtvis var de flesta nyfikna på hur livet var i Frankrike, hur fransmän kände och tänkte och hur de levde. Ryssarna hade sin egen syn på fransmännen. Jean Marie försökte tillfredsställa deras nyfikenhet men ville hellre själv veta mera om det land han nu skulle leva i. Han kunde inte vänja sig vid öppenhjärtigheten och nära nog skamlösheten hos ryssarna. De vände ut och in på sina känslor och tankar, visade själens avigsida. Somliga var ibland så känsliga att de under berättelsens gång torkade tårar ur ögonen. Så gripna blev de av sina egna öden och så starka var deras känslor. Och så skålades det och dracks vidare.

Det var hett som i en bastu, men man vågade inte öppna fönstret. Förresten var det fastfruset för länge sedan. Röken stod så tät att man knappast kunde andas. Här gällde inga förbud och ingen brydde sig om vad det stod skrivet på väggen. Det såg nästan ut som om alla människor i Ryssland var rökare, kvinnorna rökte lika mycket som männen. Vad som förvånade Jean Marie var, att hur berusade männen än var, gjorde ingen av dem närmanden till kvinnorna. De vågade inte ens berätta något oanständigt, tvärtom, de behandlade kvinnorna med största respekt.

Jean Marie hade gått igenom alla vagnarna i tåget för att se hur man reste och vilka typer som fanns i de lägre klasserna. Han såg ett elände utan gräns i fjärde klassens vagnar. På de hårda bänkarna låg eller satt bönder med hustrur och barn, tekittlarna hängde över deras huvuden och skramlade i takt med tågets skakningar, det luktade billig tobak, smutsiga människor, otvättade barn och härsket smör. Somliga sjöng, andra pratade och barnen grät. Golven var fulla av apelsinskal, papperslappar, söndertrampade cigarretter, äggskal och spottloskor. Ingen ville öppna fönstren, ute var det fruktansvärt kallt.

Förstaklasskupéerna var för det mesta tomma, eller också satt där någon fet grosshandlare eller en uniformerad officer och glodde med berusad blick genom fönsterrutan ut på det trista, snötäckta landskapet.

Tiden släpade sig fram. Ingen hade böcker eller tidningar med sig. Man pratade i stället och turades om att gå ut på stationerna och hämta kokande vatten. När det en dag var Jean Maries tur fick han verkligen känna på hur otillräcklig hans korta päls var. Inom fem minuter var han stelfrusen.

Jean Marie var ganska trött när tåget stannade i Ishim och längtade efter ett bad och frisk luft. Det var som att svälja en isklump första gången han andades in. På perrongen stod en skäggig man i tjocka filtstövlar och med istappar i mustascherna.

– Är det