Lilla grand hotell

By Jascha Golowanjuk

Hela Fredriksminde verkar befinna sig på tågstationen. Snälltåget kommer när som helst och på det sitter stadens stora snackis. Familjen Bangs lilla fosterbarn Lotte. Hon är tre år gammal och lyckligt ovetandes om den hårt hållna tillvaro som väntar henne. Den kristna församlingen, läsarna, hittar nämligen synder i det mesta. Och Lotte ska komma att skämma ut sin familj redan första dagen.Innan hon ens nått skolåldern inser Lotte det stora värdet i pengar. Ju äldre hon blir, desto sparsammare och mer vinstdriven blir hon. Allt sker förstås i största hemlighet. Sparkapitalet är hennes nyckel till frihet. Det som ska hjälpa henne börja om på nytt när hon är redo att fly barndomshemmet. Hennes jämnåriga tycks vara ute och roa sig dag ut och dag in. När ska hon få göra detsamma? Kommer hon någonsin få känna på hur det är att verkligen leva? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788726967265

Book preview

Första kapitlet

Rasmussen hade just låtit tapetsera om övre våningen, köpt fyra stora konstpalmer till restaurangen och engagerat en ny pianist, och så föll bomben!

Han låg på soffan på sitt lilla kontor och lyssnade till arbetarnas hamrande från torget. En krigsnyrik herre, som inte visste var han skulle placera pengarna han förtjänat — naturligtvis ohederligt — lät bygga en biograf. Och det alldeles mitt emot Grand Hotell! Stadens lilla tidning hade redan haft två artiklar om jättebiografen Kolibri. I stället för att gå på restaurang skulle Fredriksmindes ungdom nu springa på Kolibri, i stället för att sitta i lugn och ro på Grand Hotells lilla fina restaurang och höra på musiken skulle de ränna på Kolibri och fördärva sina själar.

Rasmussen hoppades att det skulle bli en dålig affär och att biografen tämligen snart skulle förvandlas till missionshus. Det skulle just vara rätt åt den där gulaschen! Staden var full av läsare, förstod inte karlen att de skulle opponera sig mot ett sådant syndens näste som en biograf? Jojo, bygg du bara, min gubbe lille, snart får du se att du har hoppat i galen tunna. Vad skulle man med en biograf i lilla Fredriksminde? Där man hade haft det så lugnt och trevligt. Idiotiskt! Grand Hotell, den vackraste byggnaden i staden och samhällets centrum, och så nu det där Kolibri mitt emot!

Telefonen ringde och Rasmussen tog luren. Det var hans fru. Som alltid talade hon utan uppehåll, man bara undrade hur och när hon andades, men ibland drog hon in luft på vokalerna för att inte förlora tid.

— Kan du tänka dig, började hon utan förberedelser, att Bangs får sin lilla flicka i dag de gör allvar av det det är sant inga fåniga rykten en sån idiotisk idé jag tror det är begravningsentreprenören som fått dem att ta ett barn ååååhhhhhh man vet ju aldrig vad det är för slags barn jag säger bara att det är vanvettigt har du talat med Bang nå jag vet att du inte tycker om Bang men vad man än vill säga om Bang sååhhhhh är han en hederlig karl men jag avskyr hans fru det är en helt annan sak och ett barn vars föräldrar man inte känner vore ju hemskt att ha gudskelov att man har fyra äkta barn åååhhhhhh vet var de kommer ifrån och vems föräldrar de är och i vilkas ådror blodet rinner jag menar man vet vad för blod som rinner i deras… ååhhhhh jag glömde fråga hur det är med din mage i dag har pillerna hjälpt eller inte jag skulle aldrig ta de där pillerna jag säger som min mamma alltid har sagt att ett äpple eller rättare sagt en bit äpple är det bästa mot lös mage men jag tycker det var så oförnuftigt att äta ärtsoppa mitt i sommaren och vem vill äta sån där tung soppa…

Rasmussen lade ner luren. Kolibri, ja. Och så det här med Bang. Begravningsentreprenören var den ledande i friförsamlingen, det var nog han som rått dem att ta ett fosterbarn. Rasmussen hade hört talas om det många gånger men nu var det alltså allvar. Nåja, Bangs hade pengar, de behövde en arvinge till sin speceriaffär, men varför inte ta en pojke då?

För att slippa ifrån funderingarna på den otrevliga konkurrenten ringde Rasmussen upp sin pokervän, telegrafisten på järnvägsstationen.

— Kommer tåget i rätt tid? undrade han.

— Barnet kommer med snälltåget, svarade telegrafisten, som om det bara kunde finnas en orsak till att Rasmussen ringde.

Alla människor talade bara om Bangs och deras fosterbarn.

— Hela församlingen är redan här, skrattade telegrafisten. De dricker kaffe på järnvägsrestaurangen, både Bang och hans fru och en massa käringar och gubbar. Du skulle se dem, de ser ut som om de skulle ta emot ett lik och inte ett levande barn. Det är så man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jag är säker på att de har magkatarr allesammans. Jag tror de är minst tretti stycken, jag kan se dem genom luckan.

— Har du sett artikeln om Kolibri i Stiftstidende? frågade Rasmussen helt omotiverat. De heliga är rasande över den.

När han lagt på luren steg han upp och började klä på sig. Han skulle kanske gå till tåget, han kunde försiktigt höra sig för om läsarnas inställning till Kolibri och eventuellt påverka dem. Han skulle visa Bang en uppmärksamhet, Bang var ju en av de största leverantörerna till Grand Hotell.

Rasmussen var redan ganska rund vid sina några och trettio år och med ett äggformigt skalligt huvud som i dag var rödare än någonsin.

Det var varmt ute, inte en vindfläkt rörde sig på det gassiga torget, de magra träden kring den uttorkade fontänen var grå av damm. Rasmussen gick några steg och vände sig sedan om för att kasta en blick på sitt älskade hotell som han ärvt av sin far. Han var stolt över det, han beundrade dess fasad i två våningar och det brutna taket. Åtta fönster med prydliga vita gardinet vette åt torget, det var de dyrare gästrummen, de andra åtta rummen låg åt gården. Från restaurangen till höger på nedre botten strömmade det ut matos, det vädrades för att ta emot gäster. Festvåningens fönster till vänster var täckta av plyschgardiner. Det var ganska länge sen lokalen varit uthyrd, men folk festade inte så ofta på sommaren.

Rasmussen sneddade över torget in på Drottninggatan och hälsade på några stadsbor som också var på väg till stationen, förmodligen i samma ärende som han själv.

Det var ju inte säsong, det var väl därför det kom så få resande, fortsatte Rasmussen sina funderingar. Ingen hyrde festvåningen och hotellet gick närmast med förlust. Men till hösten skulle nog allting bli bättre. Den nye pianisten var engagerad från och med första september. Rasmussen kände redaktören i Stiftstidende och han skulle laga att det blev en fin artikel om den ryske pianovirtuosen, furst Schilministisky eller vad det nu var han hette — att folk inte kunde ha lite mindre barbariska namn. Ett tragiskt öde, rysk flykting, furst Schilikminintisky — var det verkligen så många i-n i namnet eller inbillade han sig det bara? — skulle komma till Grand Hotell i Fredriksminde. Stoff till en hel sida!

Rasmussen såg artikeln framför sig — Gud give att karlen såg något så när bra ut — Tragiskt Öde med stora feta bokstäver. Och sen hela restaurangen full av nyfikna, mest unga flickor förstås. Karlen måtte väl vara lång och mörk. Det var det allra viktigaste.

Rasmussen stod och väntade på stationen tills han fick se Bang och dennes trosfränder, alla svartklädda och med begravningsmin, komma ut från restaurangen för att möta tåget. Han hälsade på den sjukliga fru Bang, i vars citrongula ansikte ett leende aldrig lyst och fått åstadkomma en enda skrattrynka. Bang hälsade igen, men de andra läsarna låtsades inte se Rasmussen. Han var inte välsedd av dem. Grand Hotell var visserligen ett anständigt ställe, men den där musiken som man jämt hörde genom de öppna fönstren var allt annat än Gudi behaglig. Och förresten visste man inte med säkerhet om inte de där handelsresandena som då och då tog in på hotellet hade tvivelaktiga damer med sig. Nej, Rasmussen var absolut inte populär. Men man tolererade honom, halva församlingen hade ju med honom att göra. Bang var leverantör, ett par församlingsmedlemmar hade söner och döttrar anställda hos honom, några tvättade åt hotellet, andra arbetade i köket eller som städhjälp.

Rasmussen gick fram till paret Bang och räckte fram handen. Men hur förbindligt han än log, så förblev deras ansikten lika surmulna. Resten av församlingen hade dragit sig tillbaka.

— Nå, frågade Rasmussen, kommer ungen?

— Ja, nu kommer hon, svarade Bang högtidligt.

Han studerade Rasmussen med sina blida, blågrå ögon som ville han läsa hans innersta tankar.

— Jag hoppas hon är en vacker flicka, fortsatte Rasmussen.

— Det blir som Gud vill, svarade Bang, det är inte nödvändigt med skönhet, bara hon är snäll och gudfruktig.

Rasmussen var på vippen att fråga hur en treårig flicka kunde vara gudfruktig men hejdade sig. Han kvävde en suck. De där svartklädda människorna skulle nog lyckas fördärva barnasinnet och göra en karikatyr av flickan. Han lyfte på hatten och gick in på telegrafistens lilla kontor.

— Det var kanske svagdricka, sade Bang tröstande till sin fru, som gjorde en min som om hon luktat på något avskyvärt. Tänk inte på Rasmussen, fortsatte han, låt oss sköta vårt!

En bit ifrån dem stod begravningsentreprenören och försökte se uppmuntrande ut. Barnadoptionen hade dryftats ofta och länge efter gudstjänsterna och vid alla kafferep. Hans leende var ansträngt, han försökte se så mild ut som möjligt. Första-klass-begravnings-mildhet.

— Titta på de där, sade telegrafisten till Rasmussen, man skulle kunna tro att de allesammans kommit till världen på konstgjord väg. Titta på Bangs, de två har väl aldrig i livet försökt avla ett barn tillsammans, eller vad tror du? Jag tvivlar på att de nånsin gett varandra en syndig kyss. Och de där andra svartingarna som har sex, sju barnungar, de har väl anlitat den Helige Ande? Förbannade församling! I går anmälde de stinsen för fylleri, fara för järnvägen. För att våran stins tar sig en öl på kvällarna!

— Det är ett oskick att dricka öl på perrongen, anmärkte Rasmussen, öl ska man dricka på Grand Hotell, där är det kyligt och prima.

— Jag ska gå ut och beskåda packet, sade telegrafisten. Stinsen står där redan och slickar sig om mustascherna. Hi-hi! Inte kan de focka stinsen för att han ölade på perrongen.

Tåget var försenat, folk promenerade långsamt fram och tillbaka under väntetiden. Förutom de svartklädda fanns där även några resande som skulle norröver. Bang stod stilla bredvid sin fru och lyfte ibland sina hårlösa ögonlock för att skicka Vår Herre en liten bön.

— Jag har tänkt, började fru Bang, tänkt och undrat vilka föräldrarna kan vara.

— Fadern okänd, modern betplockerska, det vet du mycket väl, svarade Bang och torkade svetten från sitt självbelåtna, högtidliga ansikte.

— Ja, jag vet, men jag undrar om barnet är kristet. Det finns ju polska judar till exempel.

Bang skakade på huvudet. Inte skulle Vår Herre skicka ett judebarn till dem. Aldrig! Vår Herre visste väl vem han straffade och vem han gynnade. Och Bangs hade inte begått den minsta synd på många, många år.

Fru Bang gav sin man en omärklig knuff för att han skulle observera en dam som promenerade på perrongen. Redan för en vecka sedan han hon uppenbarat sig i staden, klädd i en eldröd klänning. Fredriksmindeborna, även de ogudaktiga, höll på att tappa hakan när de såg den röda klänningen och de hade genast stämplat kvinnan som ett lösaktigt fruntimmer. När entreprenören samma kväll låg på knä i missionshuset och anropade Gud om syndaförlåtelse, bad han en innerlig bön för den olyckliga kvinnan. Hon såg mycket bra ut, hade en fantastiskt djärv hatt och vaggade på höfterna. Både stinsen, telegrafisten och Rasmussen begapade kvinnan som just då mätte perrongen med långa, nervösa och okvinnliga steg. Man såg hennes kängor när kjolen fladdrade om benen.

När tåget töffade in på stationen och stannade, öppnades ett par kupédörrar och de resande steg av. Alla som stod på perrongen stirrade förväntansfullt på Bangs. Den rödklädda kvinnan stod med uppspärrade ögon och väntade på någon. Då öppnades ett fönster just i den vagn som stannade framför Bangs, och konduktören räckte ut ett barn.

— Är det här Bang? frågade konduktören.

— I Guds namn, ja.

Bang tog emot barnet, allas blickar följde scenen.

— Å Gud, å Gud, å Gud! utbrast den lilla och drog ner mungiporna av skräck för den svarta hopen.

Bang klämde fram ett brett leende. Hans hjärta slog hastigare, det var nog Vår Herre själv som skickade ungen, hon talade ju deras språk, hon hade sagt Gud tre gånger. Något underbarare kunde flickan aldrig ha sagt. Antagligen hade hon i kupén hört någon flitigt använda Guds namn, men en så enkel och banal förklaring kunde eller ville Bang inte tänka sig.

När flickan sagt sitt sista »Å Gud» gömde hon huvudet vid Bangs bröst. Alla läsarna trängde sig fram för att titta på det svarthåriga barnet, men ungen blev så skrämd att hon började gråta, och när fru Bang sträckte händerna emot henne, satte hon i med ett sådant illvrål, att hon nästan överröstade lokomotivets avgångssignal.

— Nej, låt bli henne, sade Bang, hon är rädd för dig. För mig är hon inte rädd.

»Låten barnen komma till mig», tänkte han. Gudsgåvan satt på hans arm med huvudet gömt i händerna. Församlingen följde efter paret Bang. Rasmussen, stinsen och telegrafisten tittade efter dem med roade miner.

— Stackars unge, sade stinsen, den får det inte för roligt!

Följet gick långsamt som om de kom från en begravning och de väckte uppseende på gatorna. Efter några minuters promenad mötte de en av stadens fyra hästdroskor och fru Bang hejdade den. Hon plågades svårt av kroniska liktornar som inga besvärjelser eller plåster kunde få bukt med. Och den här dagen var det så varmt att hennes plågor var olidliga. Entreprenören, Bangs och en av de äldsta steg upp i droskan och åkte hem, resten av församlingen skyndade efter så fort de kunde.

Hemkomna satte Bangs flickan på golvet och väntade på de andra och på prästen, som skulle komma och döpa barnet. Fru Bang lät tjänsteflickan sätta på den stora kaffepannan och hämta trettio wienerbröd och ett kilo småkakor. Hon kastade av sig kappan och böjde sig över flickan för att granska hennes ansikte, hon var så rädd att få se några semitiska drag hos henne. Men hon blev strax lugnad. Flickans näsa var som en glänsande pärlemorknapp, tyckte hon, flat och rund. Ögonen var visserligen mörkbruna, men det hade många sanna kristna också. Håret var strävt och spikrakt. Fru Bang hoppades att näsan snart skulle bli av normal storlek. Att hon jämförde barnets näsa med en pärlemorknapp berodde på att hon plötsligt kommit ihåg att det fattades en knapp i hennes flanellbyxor, precis så stor som barnets näsa och med två små hål i. Och just när de andra bröderna och systrarna anlände gick fru Bang ut i köket och påminde tjänsteflickan om att inte glömma köpa pärlemorknappar.

Ungen betittades från alla sidor och tittade ängsligt igen på församlingen. Det var betydligt mer uttryck i den lillas ansikte än i de vuxnas. De granskade henne med stela, allvarliga miner och det fanns ingen glädje i deras ögon.

Någon hittade på att ta en flaska sockerdricka från bordet och ge den åt flickan. Det var just vad denna längtade efter, något att dricka. Hon drack av buteljen, rapade ett par gånger och när hennes törst var släckt ställde hon flaskan på golvet och torkade sig om munnen.

— Vad ska hon heta? undrade entreprenören.

— Fråga henne, föreslog en gumma, hon kanske förstår. Säg, lilla barn, vad heter du?

— Lotte Augusta Sosja Malitsky, svarade flickan med klar och tydlig röst.

Alla tittade förvånade på varandra, ungen förstod ju allting.

— Då kallar vi henne Lotte, bestämde Bang, det är ett trevligt namn.

— Och vad heter din mamma? undrade samma gumma.

Men det kunde inte Lotte svara på. Hon kunde bara säga sitt eget namn, det hade de lärt henne på barnhemmet där hon lämnats in av sin mor för tre år sedan, nästan nyfödd. Personalen på hemmet hade inte tid att sysselsätta sig med barnen eller leka med dem. De gav dem mat och passade på dem när de behövde det motsatta, lade dem till sängs och tvättade dem när det var absolut nödvändigt. Där fanns barn som vid fem, sex års ålder inte kunde tala bättre än ett tvåårigt barn ur familjemiljö. Sinsemellan talade barnen ett underligt språk som ingen brydde sig om att förstå.

— Kan du säga vad din mamma heter? frågade gumman än en gång.

Då räckte Lotte ut sin lilla tunga och sade:

— Bä bä aj mam ja.

— Det är kanske polska, föreslog någon.

— Det gör detsamma vad det är, sade Bang, nu ska hon tala vårt kära språk och inget annat. Nu ska ni få se.

Han gick ut i butiken och hämtade en karamell, som han visade den lilla. Antingen hade Lotte aldrig fått smaka en karamell, eller också var hon osäker på om hon verkligen skulle få den. Hon satt alldeles orörlig och stirrade med runda svarta ögon på tingesten som Bang höll framför henne. Han förde den närmare hennes ansikte och Lotte tog karamellen.

— Nej, sade Bang, så lätt går det inte. Det här är en karamell, kan du säga det?

Lotte slickade på karamellen och ett uttryck av förtjusning spred sig över hennes lilla ansikte.

— Nå, vad säger du nu, Lotte? Karamell, ka-ra-mell.

— Karamell, härmade Lotte.

Bang vände sig till de församlade, stolt och nöjd med sin metod.

— Gud give att hon anammar Guds tro lika lätt, sade en dam förhoppningsfullt.

— Det är då väl, att hon har såna anständiga namn, sade fru Bang.

Hon hade varit rädd för att flickan skulle haft något judiskt namn som Sara eller Rebecka. Visserligen bibliska namn, men ändå. Hon tog just emot den jättestora kaffepannan från tjänsteflickan och började gå runt och fylla alla koppar som förväntansfullt sträcktes fram mot värdinnan. Kaffe var en härlig dryck, både när det var kallt och när det var varmt som i dag. Det piggade upp, lika välsignat som gudsordet.

Lotte fick en kaka som hon med förtjusning lät försvinna på några sekunder. Hon fick flera, de gav henne sockerbitar och förvånades över så fort hon åt och så mycket. En av damerna viskade till sin granne, att lilla Lotte säkert skulle bli en liten extra utgift som Bangs inte hade räknat med. Alla visste hur snål Bang var.

När man druckit den traditionella tretåren och blivit svettig var det på tiden att tänka på de högre tingen. Prästen kunde komma när som helst, man måste göra i ordning för döpelseakten. Entreprenören, som var van att arrangera begravningar, bad om två ljus och en vit duk att lägga på kaffebordet. Fru Bang ropade på jungfrun att komma och ta bort kopparna och de tomma faten.

— Ta av de mellanstora ljusen! sade Bang.

Kristusbilden flyttades ner från pianot, ljusen placerades på båda sidor om, och en skål med vatten ställdes fram. Eftersom det inte fanns några blommor tog entreprenören en förtorkad aspedister och satte den på bordet. När prästen kom reste sig alla vördnadsfullt. Först sjöng man en psalm, prästen läste ett bibelord som passade för akten och tänkte sedan ta flickungen för att ösa vatten på hennes huvud, men det var lättare sagt än gjort. Hon var snabb som kvicksilver och gled ur hans grepp ner på golvet. Han måste låta henne sitta på golvet medan han öste vatten på henne, vilket hon tyckte mycket om. Hon skrattade och ville ha mer, och till slut fick hon hela skålen till sig på golvet och roade sig av hjärtans lust med att stänka vatten på både prästen och gästerna. Alltmedan församlingen sjöng en psalm falskt och hjärtslitande.

Nu var akten slut och gästerna gick fram och tog farväl av Bang och hans fru. När värdfolket blev på tu man hand var de glada att ingen lagt märke till den lilla pöl som bildats under Lotte. I sin förtjusning över vattenleken hade hon tydligen glömt bort sig själv.

Bang bar ut henne i köket, där hon kläddes av och klänningen, som var det enda plagg hon hade på sig, sköljdes upp. För att slippa se henne naken svepte fru Bang in henne i en schal. Men det tyckte Lotte inte alls om. Hon slingrade sig ur den och sprang kring i butiken som Gud skapat henne. Bang och hans fru, jungfrun och biträdet i butiken var högeligen upprörda och försökte fånga in henne, men hon slet sig loss ur deras händer. Medan de jagade henne kom det kunder in i affären. Och hela tiden skrek flickan »Å Gud, å Gud!» och skrattade av hjärtans lust. När så en ny kund öppnade dörren, slank hon ut på gatan och dansade av glädje över att ingen lyckats fånga henne.

Bangs var förtvivlade. Om Lotte haft bara ett litet, litet skynke på sig, så hade det inte gjort någonting. Man såg ju halvnakna änglar på heliga tavlor men… det här var verkligen oanständigt. Bang flög själv ut på gatan och fick äntligen tag i henne.

En del av trosfränderna som nyss lämnat huset stirrade förfärade på scenen. Detta var säkert inget gott omen. Vad skulle det bli av ett så halsstarrigt barn? Men ingen av dem sade något. De följdes åt, skildes vid hörnet eller fortsatte i små klungor. Några bjöd varandra hem till sig för att få sig en kopp riktigt kaffe och inte sånt diskvatten som man fått hos Bangs. Och så kunde man i lugn och ro diskutera lilla Lotte och hennes föräldrar, sina krämpor, den senaste begravningen, prästens vackra predikan, förlossningar och dödsfall. Men lilla Lottes ankomst var förstås viktigare än allt annat, till och med viktigare än den nya biografen. Att tänka sig att hon faktiskt kommit med Guds namn på sina läppar och en timme senare dansat omkring spritt naken på gatan! Med lite god vilja kunde detta väl anses för en riktig skandal i alla fall…

Många år efteråt fick Lotte höra berättelsen om sin entré i Fredriksminde, lite överdriven kanske men onekligen effektfull. Själv kom hon ingenting ihåg av alltsammans.

Jag fick höra alla de lustiga historierna om Lotte av den lille rockvaktmästaren Taché på Grand Hotell. Han var en mycket sympatisk liten man, som hade tillbringat större delen av sitt liv mellan rockhängarna och ett litet bord med spegel, en hår- och en klädesborste. Det hörde till hans uppgift att hålla dem rena.

Ända sen han var sjutton år gammal hade han suttit där, redan på den gamle tyranniske Rasmussens tid, han kände alla stamgästerna, alla handelsresande och allt om människorna i Fredriksminde som var värt att veta, det visste Taché. Han var gift sedan många år tillbaka, hade en vuxen son och älskade Lotte. Han tröttnade aldrig på att berätta lustiga episoder ur hennes liv och hennes märkvärdiga utveckling. Egentligen borde jag tillägna Taché den här boken, utan honom skulle den aldrig blivit skriven.

Jag hade rest bort från huvudstadens larm och hets till Fredriksminde för att i lugn och ro få ägna mig åt mitt arbete. Mina vänner hade sagt att den lilla staden var idyllisk och fridfull. En sentimental kollega påstod till och med att Greveparken och ån var som tagna från någon gammal engelsk akvarell. Men eftersom jag är en genuin stadsbo och har mycket lite sinne för naturen, hade jag fått nog sedan jag strövat omkring i parken ett par timmar och gjort en roddtur på ån. En storslagen natur kan vara en farlig frestelse till lättja, men den lilla stadens naturskönhet och idyll frestade mig inte alls och det passade mig förträffligt, jag kunde ostörd fördjupa mig i mitt arbete.

»Lotte var en bedårande unge», berättade Taché. »Hade Bangs varit lite mänskliga så hade hon säkert blivit annorlunda. Fru Bang dög inte till att uppfostra ett så livligt och begåvat barn. Och gamle Bang hade inte tålamod. Förresten kan man ju inte uppfostra barn utan kärlek. Och jag tror inte att de älskade henne, de tröttnade rätt fort på henne. De förstod inte att ungen behövde ömhet och vänlighet, en klapp på huvudet, en kyss då och då. Jag tror verkligen inte att de där läsarna nånsin kysser vare sig varandra eller sina barn. Allting är ju synd, synd, synd. Det finns lika många förkalkade läsare nu som då, och de lever på precis samma sätt. Men nu har vi två biografer, folk har telefon och W.C., staden har blivit stor. När jag var sjutton år var den en riktig håla. Man kunde inte nysa utan att grannarna fick reda på det.»

Jag blev mycket nyfiken på Lotte som jag hade sett ett par gånger, och det var inte svårt att leda samtalet in på henne.

»Snålheten har hon inte ärvt, som liten gav hon bort allting. Det var nödvändigheten att bli självständig och fri som fick henne att spara var slant. Det var Bangs mycket stolta över. Jag minns att de skaffade henne en sparbössa, och när hon fyllde fyra år gav Bang henne en krona. Hon tittade en stund på den, slickade sen på den för att se om den gick att äta. Bang pekade på sparbössan och förklarade att hon skulle stoppa ner kronan i springan. Men vad