Syndaren

By Tom Lilywhite

"Syndaren" handlar om terapeuten Einar Mannerstråle. Med en framgångsrik karriär och ett långt lyckligt äktenskap som grundpelare, drabbas han plötsligt av svåra samvetskval angående världens orättvisor. Han börjar även fundera på om evig kärlek enligt Bibeln fortfarande existerar idag?

Einar skriver en bok om ämnet för att hitta en lösning och dämpa sin ångest. Men boken blir oväntat en bestseller. Frid och harmoni är det sista han får...

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 10, 2018
• ISBN: 9789177859055

Tom Lilywhite

Tom Lilywhite är musiker och har även en populär podcast där han intervjuar kända kulturpersonligheter. Mellan 2009-2012 hade han en blogg som hette "Toms Nöjesblogg". Han är född 1966 i Stockholm.

Book preview

Jag kunde byggt ett tempel

på den plats där vi låg

Jag kunde ha satt segel på varenda våg

Jag kunde ha stannat

i din famn.

Ulf Lundell

Innehållsförteckning

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapital 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 1.

Under en omkörning av en trög långtradare från Estland var jag nära att dö. När jag skulle in i högerfilen igen fick jag svår vattenplaning och en otäck sladd som nästan fick ner bilen i skogen. Jag lyckades med Guds försyn hålla bilen på vägen, och klarade livhanken med några meter tillgodo. Långtradarens tutande glömmer jag aldrig. Chockad pustade jag ut.

Kastade ett öga på den tyska bilens hastighetsmätare, som närmade sig hundrafemtio. Gäspade stort och försökte förstå hur nära döden jag nyss varit.

Konstaterade att jag var fartblind igen och borde piggna till. Lättade på gasen och la mig på hundratio.

När jag körde på motorväg uppfattade jag ingen distinktion mellan sjuttio eller, säg hundratrettio.

Det var erbarmligt trist att köra långa sträckor i vårt avlånga land. Inga byar, inga berg, inga insjöar, inga människor: bara enorma skogar med tall och gran.

Vindrutetorkaren svepte med långsamma intervaller bort duggregnet från vindrutan. Gamla E4an igen: gråmulna molnmassor, tät skog, långtradare i högerfilen. Mil efter mil.

Jag brukade roa mig med att filosofera över kuriösa ämnen när det blev för ensidigt. Det fanns inte mycket annat att roa sig med. (CD skivorna kunde jag utantill.

Jag sjöng med i refrängerna men även det blev enformigt, som allt blir när man gör det för ofta.)

Som den resan då jag snöade in på om evig kärlek kunde existera idag. Man ska köra bra långt för att den tanken ska uppstå, eller hur? Hur uppstod den frågeställningen egentligen? Det bör ha varit två, tre år tidigare. Boken hade just börjat klättra mot toppen. Jag var nykomling som föreläsare.

Jag körde långt och minnen av mormor Alice hade trätt fram. Hon hade varit troende kristen och arbetat i kyrkan trettio år. Som julklapp (kan det varit 1989?) hade mormor gett mig den heliga skriften, alltså Bibeln, och leende sagt att "Kärleken, den är allt min gosse.

Den eviga… Glöm aldrig det.", och klappat mig kärleksfullt på huvudet.

Mormor och Bibeln, jaså, inte sånt jag funderade på dagligen direkt.

Bilen rullade vidare mot målet och avverkade ytterligare några mil norrut. Pappmuggen med ljummet kaffe från Statoil lockade inte mer. Tryckte på elhissen till sidorutan och hivade ut muggen.

Minnesbilderna från mormor och Bibeln snurrade vidare i min överhettade hjärna.

Det här med Guds son. Jesus. Var det inte underligt att Jesus hade varit singel? Varför ens bry sig? Jag menar: Mannen levde för tvåtusen år sedan! Jesus sägs ju ha haft en enorm empati. Varit fylld av kärlek och fina råd till sina lärjungar, när han predikade runt i Galileen.

Fina egenskaper i ett förhållande, eller hur? I den heliga skriften påstods det att killen även var stilig och händig. Byggmästare och timmerman som sin styvfar Josef. Yvigt skägg och långt hår. Sax och rakhyvel var knappast uppfunnet.

Men borde då inte Jesus följaktligen ha varit ett hett byte för alla palestinska singelkvinnor? Empatisk, stilig och händig. Såg flickorna möjligen framför sig ett kommande lyckligt äktenskap? Med stor familj, ett vitt palats innanför muren, vita friska hästar som väntade utanför porten, tjänare som serverade frukt, vin, rent kallt vatten, färska dadlar? God knows...

Jesus borde väl haft trånande kvinnor efter sig? Även om palatset nog var mer en utopi, han hade ju bott ganska spartanskt i Nasaret som varit en liten obetydlig by.

Så varför valde han singeltillvaron? Men om hans predikantkarriär hade fått en längre fortsättning än bara tre år, hade nog inte palatset varit omöjligt, funderade jag och körde om en långtradare till.

Eller betraktades Jesus som ouppnåelig, av de palestinska trånande flickorna? Samma omöjliga känsla som när tonårsflickan idag, blir förälskad i Justin Bieber. Kört från början. Omöjlig att dejta. Jesus var ju ändå Guds son!

Missionen var att ge kärlek till sin omgivning, predika, men inte att ta emot. Han kanske trivdes som singel, fri som en fågel utan ansvar för en fru och barn? Det lär vi aldrig få veta. Men visst var det märkligt att killen var singel, med den auran?

Ja så där höll det på i skallen, under enformiga långkörningar.

Nu var det inte Nasaret utan kartan mot Gävle som gällde. Det var inte första besöket i staden precis.

Närmade mig E4ans avfart, den cirkelformade plåtskylten med gul tavla och två svarta siffror vid vägkanten, fick mig att sakta ner till sjuttio. Under inbromsningen förbannade jag mig själv för fartblindheten. Den var ju livsfarlig! Sänka ner till sjuttio kändes om en tvärnit.

Mercedesens spinnande motor mjuknade, när jag svängde av vid trafikplatsen mot Gävle. Körde in mot centrum. Höll femtio på Västra vägen, passerade Gamla kyrkogården, innan bron över ån svängde jag vänster, in på Nygatan. När jag såg Hotell City Gävles byggnad, kände jag mig hemma igen. Härliga gamla HC!

Bredvid hotellet låg gallerian Nian, där jag hade Apoteket, Coop, och Systembolaget inom hundra meters radie. Underbart. Jag ville inte ha krångel på resorna. Har jag viktiga instanser som apotek, mataffär och glasbank nära mig, blir det alltid favorithotellet som är närmast.

Parkerade min röda älskling framför entrén. Lastade ur resväskan, låste bilen med ett blipp, drog resväskan på hjul efter mig som en pulka, in genom glasdörrarna för att checka in.

Den söta receptionisten hälsade mig med ett glatt Välkommen Einar Mannerstråle! Hoppas resan gick bra?. Jag mumlade ett Jovars medan jag fumlade i plånboken efter kreditkortet. Flickan slog på datorn och upplyste mig om att klockan åtta var det dags. Ville jag äta middagen redan nu gick det bra. Jag svarade att jag tog gärna middagen på rummet om en halvtimme, och gav henne Visakortet i en stressig hastig rörelse.

Fartblindheten gjorde mig ofta uppskruvad flera minuter efter att jag hade klivit ur bilen. Flickan log överseende åt min hastiga gest. Kunde min typ.

Hon puffade in kortet i maskinen, hämtade nyckeln (ett vitt plastkort), jag knappade in koden. Fick kvittot och nyckeln i handen, hon log och önskade mig en trevlig vistelse. Bad henne ordna parkering i garaget och gav henne bilnycklarna.

Jag hade bokat ett fyrbäddsrum på trettio kvadrat.

Kunde inte bo trångt. Troligen var det huset hemma i Djursholm som orsakade dessa dyra sviter varje resa? Tog resväskan och drog den mot hissarna. Innan jag tog hissen upp, så inspekterade jag den flotta tomma matsalen, med sitt eleganta parkettgolv. Längst ner i hörnan fanns en liten svart scen som delades på mitten av en tung svart ridå. Varma inbjudande glödlampor med gult sken längs hela scenkanten och i ridåstången.

Här var min arbetsplats för kvällens uppdrag.

Vilade några timmar på sängen. Ringde roomservice.

Åt middagen på rummet. Kycklingfilé, currysås, jasminris, wokade grönsaker. Duschade. Ringde hem.

Gick igenom manuset. Såg på tv. Kvart i åtta tog jag hissen ner till matsalen. Smög diskret in bakom scenen.

Tog en Ramlösa från kylen. Satt framför spegeln i logen och betraktade sorgset de grå hårstråna runt tinningarna.

Jag hörde moderatorn prata från scenen. Hon lät spänd.

Det var dags att jobba. Stagetime! Kaffeföretaget Gevalia hade bokat hela matsalen för sin anställda.

Julbord som hade startat klockan sex. Jag hoppades att det inte hade varit för frikostigt med snapsarna. Prick klockan åtta drogs draperiet åt sidan.

Moderatorn – en blonderad piffig dam i sina bästa år – presenterade nervöst kvällens föreläsare: Här kommer han, experten på kärlekslivet: Einar Mannerstråle!. En hetsig förväntansfull applåd smattrade där ute. Jag stegade leénde fram till mikrofonstativet. Checkade att bordet med laptopen var i ordning, så att första bilden var redo att klickas fram på vita duken. Hälsade publiken välkommen. Sorlet dog tvärt. Sen la jag in ettans växel.

Ofta lockade passagen om Jesus fram skratt, mestadels från kvinnorna. De manliga arbetskollegorna reagerade lite osäkrare, de drog bara lite på munnen, åt Jesus påstådda singelliv. Varför de historiska delarna tilltalade kvinnorna mer än männen, begrep jag aldrig under de där åren.

Nej, stycket som männen i regel gillade bäst, var det om hur man bäst överraskar sin hustru. Med okonventionella, oväntade idéer. Om det hade gått säg, trettio år i äktenskapet. Att man skulle överraska sin fru ibland – ja det kunde nog gubbarna lista ut själva, men jag föreslog lite mer crazy idéer. Saker de inte hade tänkt på eller ens kunde fantisera om. Föreläsningarna byggde på de roligaste styckena ur min enda bok:

Evig kärlek – alla kan få den.

Men långt ifrån alla i publiken hade ens öppnat första sidan, så för många män blev det första gången de hörde mina förslag. Efter några snapsar och öl till middagen, så gillade herrarna vad dom fick höra. Ett förslag som jag tipsade om, var att möta frugan med bilen efter jobbet, och utan att fråga bara köra iväg mot ett okänt mål. Det tricket gick alltid hem! Som männen vred sig av skratt och frustande slå sina handflator röda mot knäna. Min sketch som jag visualiserade på scenen, var att bara köra iväg mot en färja till Finland, där en romantisk tjugofyratimmarskryssning väntade. De mörka basrösternas skrattsalvor låg som en ljudmatta över matsalen. Jag föreslog att varje förväntad gnällig negativ fråga i bilen – när frun upptäckte att något hyss var på gång – skulle besvaras med lockelser istället.

Sketchen byggde på att jag spelade enmansteater med roliga grimaser, pinsamma repliker, den var som klippt ur en buskisrevy på landsorten. Jag tryckte in micken i stativet och gjorde en konstpaus. Frun, orolig gäll gnällig röst: Men Einar, du kör ju helt fel väg. Vad sysslar du med egentligen? Vi ska hem ju.

Maken ser mot henne, jag låtsas hålla en bilratt, med hurtigt tonfall: Vad sägs om lite champagne snart baby? Kanske dricka den i en jaccucci också, va? Frun, suckar tungt, nu med gnälligt tonläge: "Fåna dig inte. Jag vill hem, har huvudvärk, arbetsdagen var tuff.

Är ju Skavlan ikväll, som jag vill se. Kör den vanliga vägen hem nu är du snäll."

Maken, len röst, patetiskt leende: "Är du sugen på oxfilé med potatisgratäng? Ah. Mm. En rioja till det, snygging. Kanske lite varm camembert med hjortronsylt till dessert. Gud va gott! Och havsutsikt när vi