Bortom minnet och bortom glömskan

By Ebba Sörbom

"En gång hette jag Ruzsica Schreiber. Jag är en före detta Auschwitzfånge. Men tiden läker inte alla sår och jag kommer att vara en före detta Auschwitzfånge för all framtid. Trots att det mesta jag minns från den tiden är fragmentariskt och diffust. Men nu vill jag inte tiga längre. Jag vill berätta om hur det var att vara nazisternas fånge." I boken "Bortom minnet, bortom glömskan" skildrar författaren Ebba Sörbom sina upplevelser under andra världskriget och sin tid som fånge på Tysklands koncentrationsläger. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 19, 2021
• ISBN: 9788726797183

Book preview

Adrienne

En gång hette jag Ruzsica Schreiber.

Jag föddes i en judisk familj och växte upp i den jugoslaviska staden Novi Sad.

Det var ett TV-program härom året, där några f. d. naziledare intervjuades, som fick mig att tänka om.

Jag ville inte tiga längre. Jag ville berätta om hur det var att vara deras offer. Jag var knappt sexton år då, och i över fyrtio år har jag försökt att glömma och förtiga.

Det mesta som jag minns från den tiden är fragmentariskt och diffust. Men det kan ändå vara så att det jag minns trots allt gör mindre ont än det som jag inte kommer ihåg längre.

Tiden läker inte alla sår. Jag är en före detta Auschwitzfånge för all framtid.

Vita väggar. Stillhet.

Sörbom på mässingsskylt.

Egna nycklar.

Låser upp och kommer hem. Brev. Någonting oväntat.

Hänger av mig kappan. Tar av mig skorna.

Allt är i ordning. Ingen har ändrat något.

Ringa spår av liv.

Barockspegeln mellan två höga fönster. Spegelglas som förvränger. Jag ser mig i spegeln.

Sprickor i glaset. Samspel mellan ute och inne.

Tystnad. Tingen har ännu inte börjat tala.

Osannolikt. Osannolikt vackert.

Kandelabrarna från Novi Sad tiger.

Samovaren. Virknålen, en bröllopsgåva.

Små askar överallt. Askar med hemligheter.

Brev under bordsduken. Gömda meddelanden.

Jag ser – alltså är jag …

Kandelabrarna flätar samman det förgångna med nuet.

Ändå tiger de om sabbatsstunden i Novi Sad.

Jag avkräver kandelabrarna berättelser som inte ger smärta. Att minnas utan smärta …

Älska sin nästa utan smärta.

Minnen som vägvisare till det drömda livet.

Schaím, Schaím. Syrenträd utanför mitt fönster.

Mitt sovrum ett flickrum.

Telefonen inom räckhåll. Trogna böcker på hyllan vid min säng. Jag når dem utan att förflytta mig.

Tidigt om morgonen når jag hela världen.

Jag öppnar fönstret – koltrasten sjunger.

En början som inte får ta slut.

Olika faser. Panik.

Varför finns det inget verb för panik?

Börjar dagen med nybryggt kaffe. En ostsmörgås.

Tidningssvärtans doft.

Det osynliga lidandet mellan raderna.

Kaddish … Kaddish …

Ankomsten

När fartyget lade till vid kajen, hade en stor skara människor samlats. De gav oss blommor, och de vinkade glatt och vänligt.

Det var en solig dag i juni 1945.

Jag tror att jag var klädd i en rutig bomullsklänning. Liggande på en bår bars jag i land.

Vi hade anlänt till Helsingborg.

De flesta av oss var i mycket dåligt tillstånd. Alla som kom på bår inkvarterades därför på ett sjukhus i staden. Sjuksalen där jag låg var stor och luftig med fyra sängar i rad utmed väggen.

Bara någon dag senare fick jag plötsligt svåra magsmärtor. Man undersökte mig och fann att jag hade blindtarmsinflammation, jag skulle omedelbart opereras.

Jag kan inte påstå att jag kände någon rädsla. Den tid som förflutit efter befrielsen ur lägret Bergen-Belsen hade gjort mig om möjligt ännu mer apatisk än jag varit tidigare.

Jag fann mig i att bli hanterad. Jag fann mig i att inte förstå språket. Min väl inlärda förmåga att anpassa mig till andras krav kom väl till pass.

Jag ville inte till något pris vara till besvär.

Dock minns jag min glädje över att ha en egen spegel och ett eget nattduksbord invid den egna sängen.

Det tycktes mig som om alla ville mig väl. Jag fick besök ett flertal gånger av en äldre dam. Hon gav mig ett handarbete. Damen talade tyska och var moderlig, men det hjälpte föga. Jag ville bara få bli lämnad i fred med mina tankar. Det kändes ansträngande att bli satt upp i sängen och vara tvungen att brodera, som om jag var som andra flickor.

Jag blev kvar några månader på sjukhuset. Mitt operationsärr läktes långsamt på grund av alla de bristsjukdomar jag led av. Ärret var oproportionerligt stort till min magra kropp. Mina armar var långa och spinkiga, tycktes det mig, och jag skämdes över de intatuerade siffrorna på armen.

Jag orkade inte med alla välvilliga frågor om hur jag mådde, och jag var framför allt rädd för att mitt lägernummer skulle leda till någon form av särbehandling. Vilka följder kunde det få att ha en sådan tatuering i Sverige?

Vi var fyra stycken i sjukrummet. Jag minns att vi ibland tittade forskande på varandra, och jag tänkte att steget mellan då i Bergen-Belsen och nu föreföll så kort.

Jag hade ännu inte vant mig vid att vara föremål för så mycket uppmärksamhet. Mest led jag av att hela tiden bli utfrågad om vad jag varit med om. På något vis ville jag nog tala om mina svåra upplevelser, men eftersom jag inte talade svenska grät jag för det mesta.

Det var varm sommar ute, och en vacker dag blev vi ivägskickade till ett uppsamlingsläger för flyktingar.

Framtiden kändes varken säker eller osäker. Ordet framtid hade ingen innebörd. Nuet verkade behagligt. Vi åt på bestämda tider vid dukade bord, och människorna omkring oss verkade vänliga. Vi deltog i hushållsarbetet, och på fritiden badade vi och promenerade i omgivningarna.

Det fanns ingen taggtråd runt om lägret. Landskapet var mjukt och böljande.

Ofta kom det folk på besök och ställde alla möjliga frågor om vår bakgrund. Jag minns att mitt ovanliga namn,