Stjärnklara nätter, salta vindar, salsa och en smula yoga

By Johanna Klawitter Beusch

När Linnea ser sin make tätt omslingrad en annan kvinna på en nattklubb vet hon först inte vad hon ska ta sig till. Deras liv är näst intill perfekt och de har det ju bra tillsammans. Eller? Linnea kan inte sluta tänka på det hon sett och samtidigt som hon kämpar med sitt dilemma börjar en okänd man höra av sig. Han vill träffas och Linnea lockas av tanken men fruktar vad det skulle kunna leda till. Hennes enda andrum blir yogan, det är bara då hon kan lägga alla tankar åt sidan och leva i nuet. Sakta men säkert inser hon att hon måste återta kontrollen över sitt eget liv och när hon får chansen att åka till Miami med sina vänner tar hon den och resan markerar starten på hennes nya liv. "Stjärnklara nätter, salta vindar, salsa och en smula yoga" är den fristående uppföljaren till "Systrar, sol, stränder och en smula yoga". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 26, 2020
• ISBN: 9788726690675

Book preview

författaren.

Januari

i

Göteborg

Det var mörkt i den trånga lokalen. Strålkastarnas dova ljus pulserade i takt med musiken, men räckte knappt fram till bardisken. Den rangliga pallen var obekväm. Jag var rädd att ramla baklänges och dessutom kände jag mig trött, så jag lutade mig framåt och stöttade huvudet med handen mot kinden och armbågen mot den kladdiga bardisken. Det var inte direkt en powerpose, om man säger så. Jag såg nog mest ut som en säck potatis där jag satt kutryggig och framåtlutad, men jag brydde mig inte. Att fånga någons uppmärksamhet var inte mitt mål.

Med min lediga hand pillade jag på den guldfärgade etiketten på ciderflaskan som stod framför mig. Det fick mig i alla fall att se upptagen ut. Jag önskade att det funnits något kvar att dricka. Då hade den här kvällen kanske åtminstone varit lite roligare.

Det var mörkt i den trånga lokalen och bastonerna trängde nästan igenom mitt skinn. Jag kände igen musiken från min trettonåriga dotters Spotifyspellista. Den som hon alltid ville lyssna på när vi åkte någonstans med bilen. Jag gillade egentligen låtarna, som jag brukade sjunga med högt i (inte helt uppskattat av min dotter), men just nu gjorde de att jag kände mig illa till mods. Kanske berodde det på att jag inte trivdes i nattklubbsmiljön? Jag hade inte varit ute på krogen på flera år. Det var så länge sedan jag hängde på dansgolvet, att jag hade svårt att föreställa mig att jag en gång hade varit den som dansat vildast och mest i vänkretsen.

Runt omkring mig trängdes kvinnor och män, de flesta i min egen ålder, för att komma fram till bartendern och beställa. Kvinnorna var klädda i något sexigt, svart och tight med högklackade skor som matchade kläderna perfekt, medan merparten av männen var välkammade och hade eleganta, dyra mörka kostymer. Homogent var ledordet.

Varför hade jag följt med Emma till den här klubben? Jag ville ut härifrån och hem till sängen. Det jag längtade efter nu var ett glas vin vid köksbordet tillsammans med min make Philip. Jag längtade efter att hålla om honom, att känna hans muskulösa kropp mot min när vi låg sked, att känna mig trygg och omhändertagen i hans varma famn.

Även om vi hade varit tillsammans länge, så hade mina känslor för honom alltid varit starka. Visst hade vi haft det jobbigt ibland, men det var ändå Philip jag ville ha. Det var Philip jag ville bli gammal med. För mig skulle det aldrig finnas någon annan. Philip var min fasta punkt, min säkerhet och pappan till min älskade Thilda. Bättre än så kunde det inte bli helt enkelt.

Ju mer jag tänkte på hur mycket Philip betydde för mig desto mer undrade jag varför jag var på den här klubben med Emma. Det kändes helt meningslöst. När jag tittade mig omkring verkade det som om alla var ute efter ett ragg. Som tur var hade ingen kommit fram till mig ännu, fast det var nog bara en tidsfråga. Ju fullare desto djärvare och mer riskbenägna blev ju de flesta och då kanske även jag sågs som ett lovligt byte, trots att jag var noga med att skylta tydligt med ringen på mitt vänstra ringfinger.

Även om ingen rökte kändes luften tung och smutsig inne i lokalen. Kanske var det blandningen av en svag svettlukt med aftershave och parfym, som fick mig att få kväljningar? Eller så var det känslan av desperation i luften, de medelålders männen och kvinnorna som trånade efter varandra trots att de flesta säkert hade en äkta hälft som väntade i sängen när de väl förmådde sig vända hemåt framåt småtimmarna.

Jag drog i min svarta trikåkjol som kändes för kort för att vara passande för mig. Det var naturligtvis Emma som hade propsat på att jag skulle ha på mig den. Du har så snygga ben hade hon sagt och jag hade svarat: ja, det kanske jag har, men jag har ingen anledning att visa dem på krogen ändå. Jag har ju Philip. Jag var inte ute efter att träffa någon älskare att komplicera mitt liv med. Emma hade skrattat och sagt att det aldrig skadade att kolla av marknaden. Jag hade skakat på huvudet och sagt att jag ibland inte förstod mig på henne och det gjorde jag verkligen inte.

Emma var min närmaste väninna. Inte för att jag hade så många precis. Hon var mer eller mindre den enda jag umgicks med nu för tiden (förutom familjen då). Vi hade träffats på kyrkans öppna förskola i området när våra döttrar var bebisar. Emmas dotter, Bea, var jämngammal med Thilda.

Det hade tagit ett tag för mig att fatta tycke för Emma. Först uppfattade jag henne lite som en glättig överklasstjej utan så mycket djup (och vid lite eftertanke hade hon nog en sådan sida också), men på något sätt hade hon också fascinerat mig. Kanske berodde det på att hon på många sätt var olik mig: pratsam, framåt och i princip nästan alltid positiv. Och någonstans inom mig var jag nog smickrad av att hon valt just mig som vän. Summan av kardemumman var att även om hon kanske var snobbig och ytlig ibland, så var hon nästan alltid på gott humör och en person full av upptåg och äventyr.

Det var svårt att förstå att det redan var snart tolv år sedan vi hade lärt känna varandra. Vart hade åren tagit vägen? När Thilda var liten hade många äldre sagt till mig att jag skulle ta vara på tiden för den gick så snabbt. Då hade jag bara skakat på huvudet och inte förstått dem. Vad menade de? Att jag skulle njuta av vaknätter och trotsutbrott…Nej, ve och fasa! Jag hade längtat till dagen då Thilda blev lite äldre och jag slapp allt jobbigt som hörde ihop med småbarnsåren.

Nu förstod jag att det faktiskt låg någonting i det som de där gamla människorna sagt till mig och det kändes sorgligt att mer än hälften av Thildas barndom redan hade passerat. Det var förstås härligt att se henne växa upp (och slippa byta blöjor och amma henne mitt i natten), men samtidigt var jag rädd för att mista min nära relation med min dotter. Jag visste helt enkelt inte riktigt hur jag skulle klara av att ta hand om en trotsig och frigörelsesökande tonåring.

Vart hade egentligen Emma tagit vägen? Hon hade varit borta länge nu. Jag tittade mot toaletterna dit hon hade gått för ett bra tag sedan. Det var fortfarande fullt med folk överallt och i mörkret smälte alla ihop till en oidentifierbar massa, där det var svårt att skilja ut den ena personen från den andra. Det gjorde nog sitt också att jag inte hade på mig mina glasögon. Jag hade fortfarande inte vant mig vid att jag hade fått sämre syn. Det hade kommit som ett brev på posten, då jag fyllt fyrtio. Några glasögon tänkte jag inte ha på krogen -basta. Då fick jag hellre stå ut med att se sämre.

Tjena, hördes en hes röst bakom mig. Hastigt sträckte jag på ryggen, rättade instinktivt till mitt hår, la det snyggt och prydligt över ena axeln och vände mig om. Jag mötte ett par pigga bruna ögon som stirrade rätt in i mina blå eller egentligen tittade han nog mer ner mot mitt dekolletage. Trots att det retade mig att han så tydligt studerade min figur, kunde jag inte låta bli att känna mig smickrad att han tilltalade mig. Irriterat märkte jag också att hjärtat tog ett extra skutt i bröstkorgen. Varför reagerade jag så på en sliskig kille?

Vill du ha något att dricka?

Jag visste att jag borde säga nej. Jag hade redan druckit ett glas vin och två cider, men flaskan framför mig var tom och det kändes lockande med lite till att dricka. Bara en flaska, inte mer…

Jag kan ta en sådan här. Jag pekade på den tomma ciderflaskan framför mig. Men jag betalar.

Nej ingen fara. Jag bjuder gärna. Killen log på ett finurligt sätt och jag kunde se att han hade djupa smilgropar i kinderna och nästan onaturligt vita tänder. I stället för den obligatoriska mörka kostymen, som så gott som alla män inne på klubben hade på sig, bar han en tight vit t-shirt som synliggjorde ett par muskulösa brunbrända armar. Hans händer var stora med välvårdade korta naglar. De slitna jeansen satt perfekt och smet åt på de rätta ställena. Det fanns nog ingen som skulle tycka att han var oattraktiv, tänkte jag för mig själv och vände med vilja bort blicken för att undvika att hans ego blev ännu större.

Han var säkert tio år yngre än jag och passade inte in på stället. På något måste han ha hamnat fel och varför han kommit fram till mig var ett mysterium. Jag av alla människor…

Konstigt nog var killen tillbaka med en öl och en flaska cider efter bara några minuter. Han måste besitta någon magisk kraft, tänkte jag för mig själv. Baren var ju full av folk.

Varsågod. Här kommer din cider!

Jag kunde ana en svag brytning. Det var svårt att säga på vilket språk, men kanske var det danska eller holländska. Jag hade gärna frågat. Så fort det handlade om språk var jag intresserad. Jag hade doktorerat i franska, men jobbade nu med min egen firma inom ett helt annat område. Det hade dock inte fått mig att sluta älska språk. En gång språknörd alltid språknörd…

Jag försökte hålla mig (Jag ville verkligen inte ha någon kontakt med den där självsäkra ungtuppen.), men nyfikenheten tog till slut överhanden och jag vände mig mot honom och frågade:

Vilket land kommer du ifrån?

Frågan verkade ha drunknat i den höga musiken för han svarade inte utan studerade mig istället intresserat utan att säga något samtidigt som han förde ölflaskan mot munnen och böjde huvudet bakåt lite grann för att dricka.

I samma ögonblick kom jag på att jag hade sagt att jag skulle betala. Han hade visserligen menat att han ville bjuda, men det kändes inte okej. Jag drog upp min lilla börs ur väskan. Det enda jag hade hittat för mina pengar och mina kort, som passade i den minimala svarta paljettväskan (som var speciellt utvald för kvällens outfit) och fiskade upp en femtiolapp och en tjuga. Det var rena turen att jag hade kontanter med mig.

Varsågod!

Han tittade på mig och log, så att smilgroparna syntes. Nej, men jag sa att jag bjuder! Accenten var ännu mer tydlig nu och jag var bara tvungen att ställa frågan igen.

Var kommer du ifrån? Samtidigt som jag frågade sträckte jag fram pengarna och la dem på bordet bredvid honom. Han tog ingen notis utan fortsatte att titta på mig, nästan som om det skulle vara något speciellt med mitt utseende.

Brukar du komma hit ofta? Han ignorerade både min fråga och pengarna som låg kvar på bardisken framför honom.

Jag gjorde som han och struntade i frågan, sträckte på ryggen igen och vände min blick mot dansgolvet. Jag ville inte titta för mycket på honom. Dels för att han fick mig att känna mig alldeles darrig och spänd och dels för att jag var fast besluten att hålla ett värdigt avstånd och visa mig totalt ointresserad. Jag var ju ändå lyckligt gift.

Det var då jag såg den. Ryggen av en man med vit skjorta, marinblå lätt åtsittande, lite skrynkliga byxor och mörkt, gråsprängt, lockigt hår. Jag förstod direkt vem det var, men hjärnan ville trots det inte registrera vad som hände.

Han höll om en lång, smal tjej med blankt, blont hår och kysste henne intensivt. Det var som en scen tagen direkt från en romantisk film. De passade på något sätt perfekt ihop. Han med sin muskulösa kropp som trots den formella klädseln framträdde tydligt och hon med sitt vackra hår (det var nog i och för sig inte naturligt), sina lagom brunbrända armar (säkert spray-tan) och slanka kropp (Det jag kunde se från min rangliga pall i baren.).

Hur är det? Killens accent var ännu tydligare nu, men mitt intresse för lingvistik var som bortblåst och det enda jag ville var att rusa ut ur den unkna, mörka lokalen för att få luft, för just nu kändes det som om jag höll på att kvävas.

Hur är det? Upprepade han och la sin stora hand på min bara, tunna arm. Blodådrorna syntes tydligt löpa uppför hans muskulösa, solbrända armar (undra om han precis som den blonda skönheten på dansgolvet brukade spray-tanna sig?) och jag tänkte på att jag alltid hade haft en särskild förkärlek för manliga händer och armar. Några ord fick jag dock inte ur mig. Istället reste jag mig hastigt upp och drog åt mig min arm. Här tänkte jag inte stanna en sekund längre.

Jag gick med snabba steg mot utgången. De höga klackarna på mina skor klapprade mot stengolvet och jag kände hur jag hade svårt att hålla balansen. Det snurrade i huvudet och för att inte ramla var jag tvungen att stanna. Jag vände mig om mot baren och såg hur min fulla ciderflaska stod kvar på bardisken, men också hur killen jag precis pratat med höll ett kort i handen, som han vände och vred på. Blicken var riktad nedåt och han höll nog på att läsa på det för han märkte inte att jag tittade på honom. Shit, det måste vara ett av mina visitkort som ramlat ur min börs när jag tog ut pengarna. Fast just nu struntade jag i allt. Jag ville bara bort. Bort från den här hemska klubben och hem till mig.

Mitt hjärta bultade hårt och jag kände ett tryck i halsen som sakta växte i slowmotion. Nu var det svårt att andas på riktigt. Vad höll Emma på med? Jag vred återigen huvudet. Den här gången mot dansgolvet (noga att inte titta åt baren), men nu var mannen och kvinnan borta. Istället såg jag hur Emma kom mot mig med ett stort leende på läpparna. Hon strålade. Som de flesta andra kvinnorna hade hon en svart, kort klänning, som var som gjord för hennes figur. Till skillnad från mig som var lång och smal, var Emma kurvig, men samtidigt muskulös. Det gick inte att undgå att se att många män sneglade på henne.

Gud vad det är härligt att vara ute igen! Emma dansade fram, men så rynkade hon ihop ögonbrynen och tittade frågande på mig. Vad är det med dig? Det ser ut som om du har sett ett spöke! Hennes ansikte gick från att vara öppet och glatt till att bli ihopskrynklat och eftertänksamt.

Jag svalde och hoppades att klumpen i halsen skulle försvinna, men det gjorde den inte. Försiktigt, tittade jag ner i marken och såg en smutsig servett som låg precis framför mina pumpsförsedda fötter och en dosa snus lite längre bort. Det är inget. Jag känner mig bara trött. Jag tror att jag måste dra mig.

Det naturliga hade varit att prata med sin bästa väninna, men jag orkade inte. Kanske var det känslan att Emma inte skulle förstå.

Hon var en annan typ av människa än jag. Jag visste redan exakt hur hon skulle reagera om jag sa något, så jag lät bli. Jag ville bara hem till min säng.

Men vi kom ju precis. Jag vill dansa mer! Emma tog tag i mina händer och svängde mina armar fram och tillbaka samtidigt som hon gungade kroppen i takt med musiken. Jag älskar verkligen den här låten. Kan du inte stanna en stund till?

Jag kände mig dum. Det sista jag ville var att göra Emma besviken, men den här gången var jag tvungen att tänka på mig själv i första hand, så jag skakade på huvudet och drog mig bestämt ur hennes grepp. Jag är ledsen. Jag känner mig verkligen inte bra. Jag är trött och har en del att göra imorgon. Hoppas att du får kul! Jag promenerar hem. Det är ju inte så långt.

Emma tittade besviket på mig och det högg till i magen, men jag sa inget utan kramade henne hårt och vi bestämde att vi skulle höras dagen efter.

Jag hämtade snabbt ut min kappa från garderoben och kände en stor lättnad när jag kom ut i den kalla kvällsluften på Avenyn. Det var först då som det gick upp för mig vad som hade hänt inne på klubben. Jag hade sett min man, min Philip, med armarna runt en annan kvinna och inte bara det. De hade kyssts, hånglat där mitt framför mig. Jag fick flashbacks från tiden som tonåring. Det var då sådant hände. Inte nu. Inte när man var över fyrtio år, gift, hade hus och barn - en fast vänkrets och allt ordnat.

Jag fick gåshud på armarna och benen och drog kappan närmare kroppen. På marken låg ett tunt lager snö och jag fick passa mig var jag satte fötterna. Vi hade tagit en taxi in till stan, så jag hade bara mina högklackade skor med mig. Inte passande för det här underlaget, tänkte jag för mig själv och som om någon läst mina tankar tog jag direkt ett snedsteg och vrickade till den vänstra foten. Det gjorde så ont att jag nästan fick bita mig i tungan för att inte skrika till, men jag fortsatte enträget att gå (nu haltande) mot Götaplatsen.

Det var som om det som hade hänt inte påverkade mig. Jag kände mig konstigt tom. Den enda smärta jag kände var foten som värkte. Jag var som i ett vakuum och inte en endaste tanke dök upp i huvudet.

När jag kom upp till Götaplatsen stod ett gäng asiatiska turister klädda i tjocka täckjackor och toppluvor på sned och tog kort med Poseidon i bakgrunden. De log alla mot mobilen som en äldre man höll med en utfälld selfie-pinne samtidigt som han smajlade bredast av dem alla. Jag vände bort blicken. Ville inte se några som skrattade, speciellt inte några turister, så jag haltade vidare ner för Engelbrektsgatan mot Södravägen. Förutom turisterna hade jag inte mött många på vägen - bara en och annan ensam själ som verkade vara på väg hem efter en utekväll precis som jag. Det var tisdag, kallt, grått och snöigt och inte direkt feststämning i Göteborg. Visserligen var stan fortfarande vackert dekorerad med julbelysning, men det höjde inte stämningen nämnvärt den här kvällen. Inte för mig i alla fall.

När jag kom fram till Korsvägen övervägde jag om jag skulle vänta på bussen (min fot värkte och jag frös så att jag hackade tänder), men när jag såg att det nästan var en halvtimme kvar tills nästa tur valde jag att fortsätta hemåt. Jag hade gått och cyklat den här vägen många gånger förut, men nu verkade den nästa främmande för mig.

Lisebergs alla lampor lyste i mörkret. Julmarknaden hade stängt och nästa gång parken skulle öppna var till våren. En årstid som kändes lika långt borta för mig som att jag någonsin skulle bli glad igen.

Mitt vakuum i huvudet började långsamt lösas upp och enstaka minnesbitar från dagen dök upp som skärvor av en trasig porslinskopp som man sopade upp från köksgolvet. Den första minnesskärvan: Philip som, efter en riktig (ja, en riktig med tungan), hejdåkyss sagt att han skulle jobba över och komma hem sent (han gjorde det då och då, så det var inget konstigt med det). Andra minnesskärvan: Philip som ringde på lunchen från jobbet och frågade hur jag mådde. Tredje minnesskärvan: Det gulliga sms:et med en hjärtemoji och den korta (men otvetydiga) frasen: Jag älskar dig.

Jag kände hur foten värkte och övervägde att ta av mig de dumma högklackade skorna och gå i strumplästen den sista biten hem på Sanktsigfridsgatan, men min gamla vanliga oro för vad andra skulle tycka tog överhanden (jag skulle ju kunna träffa en granne eller någon annan jag kände), så jag haltade vidare med hopbitna tänder och spända käkar. Risken att jag skulle möta någon var i och för sig minimal. Ingen var ute frivilligt i det här vädret (förutom någon enstaka hundägare). Här fanns inga restauranger eller mysiga caféer, bara vackra 30-talshus och så Tempo förstås.

Varför hade jag inte misstänkt något? Jag försökte backa tillbaka minnesbandet inne i huvudet. Fanns det några tecken? Hur länge kunde otroheten ha pågått? Var det en engångsgrej eller hade Philip ett riktigt förhållande med den där blondinen? Hade det redan hänt något mer eller hade de bara hånglat lite grann? Hade Emma sett något? Var de kvar på nattklubben eller hade de gått vidare?

Min fantasi började löpa amok inne i huvudet. De hade säkert checkat in på något flott hotellrum med en jättesäng och champagne på kylning. Jag visste ju att Philip kunde slå på stora trumman när han ville.

Även om jag försökte trycka undan bilderna fortsatte de att spelas upp framför mina ögon. Den där blondinen med fejksolbrännan och extensions i håret hade säkert matchande sexiga underkläder och perfekta (plastikopererade) bröst. Hennes rumpa var säkert lika fast som två meloner. Philip skulle inte kunna värja sig hur gärna han ville…

Jag sparkade till en sten som låg framför mig på vägen, men istället för att hjälpa mig att få utlopp för min ilska, gjorde den bara att jag fick ont i den andra foten också. Det var nästan svårt att gå, men jag kämpade mig vidare gatan fram. Mitt i all min ilska undrade jag hur Philip kunde vara så dum. Hur kunde han gå till ett uteställe mitt i Göteborg och tro att han inte skulle möta någon han kände? Visserligen brukade vi inte gå ut särskilt ofta, speciellt inte på nattklubbar, men risken fanns ändå att någon skulle se honom. Trodde han att folk inte skulle säga något eller var han så förälskad och tänd på den där tjejen att han inte tänkte klart?

Det var inte långt kvar nu. När jag kom fram till Pepparkaksbageriet, där julskyltningen fortfarande var kvar och en ensam julstjärna lös i fönstret, tog jag åt vänster och var framme vid vår grind precis när jag kände att benen inte bar mig längre och jag segnade ned på den kalla och fuktiga stengången.

Som tur var fallet mjukt och jag skrapade bara ena knät lite grann. En tunn blodstrimma rann ner för benet och strumpan hade gått sönder vid knät. Helst av allt hade jag velat ligga kvar där på stengången, men någonstans inom mig kände jag att jag inte ville att Philip (och den där blondinen) skulle vinna, så jag reste mig med ganska mycket möda upp igen och haltade vidare den korta biten till trappan (som jag nästan drog mig uppför med hjälp av räcket) och vidare mot entrén.

Jag darrade och hade svårt att hitta nyckelhålet, men fick till slut upp låset. Huset var tyst, men ifrån övervåningen hörde jag vår lille tax Rufs långsamma steg i trappan. Han kom sömnig, men glad och med svansen viftandes, fram till mig. Jag satte mig på huk och klappade honom. Han luktade misstänkt på mitt sår på knät. Hej lille Rufs, sa jag och strök honom över huvudet, stack in näsan i hans päls och slöt ögonen. Jag blev kvar på golvet en lång stund- orkade helt enkelt inte resa på mig. Det var som all min kraft försvunnit. Rufs tittade förvånat på mig och hans bruna ögon fick mig plötsligt att tänka på killen i baren med fejksolbrännan och smilgroparna. Jag skulle ha tagit chansen! Tänk om jag hade slängt mig runt halsen på den där grekiska guden och kysst honom precis framför ögonen på Philip. Vad hade han gjort då? Då hade han minsann fått stå där med lång näsa och svansen mellan benen. Samtidigt visste jag att det där scenariot aldrig hade kunnat hända, för även om den där självgoda, charmiga killen i baren hade gett mig hjärtklappning, så skulle jag aldrig kunnat göra något sådant. Jag ville ju ha Philip. Det var honom jag var gift med.

Jag reste mig långsamt och segade mig uppför trappan (återigen med hjälp av trappräcket) med Rufs i släptåg. Foten värkte fortfarande.

Ingången till vår lägenhet var på undervåningen och där låg också en av våra två uthyrningslägenheter (den andra låg på vinden), men vi bodde på andra våningen.

Väl innanför dörren på vårt våningsplan hängde jag slarvigt av mig min kappa och min halsduk på en galge och gick direkt in i sovrummet. Rufs traskade efter mig som den trogna vännen han var. Han skulle aldrig lämna mig i sticket, tänkte jag kärvänligt och stängde sovrumsdörren om mig samtidigt som jag lyfte upp honom i sängen. Philip var inte förtjust att han låg där, men idag struntade jag i det. Rufs vände upp sina mörka ögon mot mig, som om han undrade om det verkligen var sant att han fick vara på sängen och när jag klappade honom på huvudet krullade han ihop sig och la sig snabbt till rätta vid sängens fotände.

Jag förmådde inte tvätta mig och borsta tänderna. Det enda jag ville var att lägga mig under täcket, så jag vikte snabbt bort det nyinköpta, trendiga överkastet och la de svindyra prydnadskuddarna, som jag köpt så sent som i veckan innan, åt sidan. Blusen fastnade först när jag försökte dra den över huvudet, men efter att ha öppnat några knappar kunde jag ta mig ur den och ålade mig efter det ur den dumma, patetiska, korta kjolen och de naturfärgade nylonstrumporna med det stora hålet på knät. Blodet hade torkat och såret såg inte smutsigt ut, så jag lät det vara. Strunt samma om det kom lite blod i sängen. Jag kunde byta sängkläderna imorgon om det skulle behövas. Jag la mig under det tjocka duntäcket i underkläderna och stirrade rakt upp i taket. Färgen var äggskalsvit och helt perfekt. Det var inte länge sedan det hade varit en målare hemma hos oss och målat. Renoveringen var precis färdig och allt hade blivit exakt som jag ville ha det– färgerna, textilierna och ljuset.

Thilda sov över hos Emmas mamma tillsammans med Bea, så jag var ensam i huset med Rufs. Inget hördes förutom hans tunga andetag. Det kändes skönt att ha honom där, men det hjälpte tyvärr inte mot de svåra tankarna. Vad skulle jag göra? Skulle jag konfrontera Philip eller låtsas som ingenting? Hade jag sett fel? Kanske var det inte Philip jag sett där på dansgolvet?

Mitt i tankarna somnade jag konstigt nog (alkoholen tog ut sin rätt), men vaknade när Philip kom in i sovrummet. Jag hörde hur han lyfte ner Rufs från sängen och placerade honom i korgen som stod i vardagsrummet. När Philip till slut la sig guppade den gemensamma madrassen till, men jag låtsades sova. För att skapa avstånd vände jag ryggen mot honom, men han verkade inte fatta vinken för han slöt armarna om mig bakifrån och kysste mig försiktigt i nacken. Han visste precis vad jag tyckte om. Vad som fick mig att rysa av välbehag. I vanliga fall hade jag inte kunnat ligga still. Jag hade vänt mig mot honom och velat ha mer, men den här gången låg jag orörlig och stel. Jag försökte känna om han luktade något speciellt- en parfym från den där blondinen eller ve och fasa sex, men jag kände ingenting. Bara hans vanliga doft. Hans älsklings-after shave från Boss, som Thilda hade köpt till honom i julklapp för bara ett par veckor sedan.

Philip strök mig över kinden och viskade: God natt älskling!. Jag ryckte till av beröringen, men låtsades sova. Han verkade inte märka att jag var vaken utan låg kvar med armarna runt min midja, men andetagen blev snabbt långsammare och snart sov han djupt.

Jag hade kunnat väcka honom. Jag hade kunnat sätta mig upp i sängen och ge honom en örfil. Jag hade rätt att göra det. Det hade nog de flesta kvinnor gjort, tänkte jag. Men jag var nog inte som andra för jag bestämde mig för att glömma allt. Jag intalade mig själv att jag måste ha misstagit mig, att jag måste ha sett fel. Det kunde inte ha varit Philip jag såg med den där bruden på nattklubben. Det var omöjligt, för vi hade det bra. Vi hade ett väl fungerande sexliv.

Vi hade det mysigt. Vi hade en jättefin dotter tillsammans. Vi gick på dejt med varandra. Vi tog tid för att lyssna och prata med varandra. Allt det där det stod i tidningarna att man skulle göra för att få ett äktenskap att hålla. Det fanns egentligen inget som var fel med vår relation. Så var det bara. Punkt slut.

Morgonen efter den hemska kvällen på nattklubben var jag ensam hemma och satt uppkrupen i den nyinköpta (svindyra) soffan i vardagsrummet med en kudde (som varit snuskigt dyr den också) i famnen. Januarisolen lyste in genom fönstret och spred ett kallt ljus över de nya exklusiva möblerna i vardagsrummet. Jag tittade mig omkring och slogs än en gång av hur perfekt allt var. En heminredningstidning hade kunnat komma hit på studs. Det hade inte behövts någon homestyling här inte. Allt var precis så där som det skulle vara.

Philip hade åkt en kort sväng till jobbet och Thilda var fortfarande kvar hos Emmas mamma. Det var jullov, så Thilda var ledig från skolan. Rufs låg ihopkrupen i sin korg och snusade sött. Huset var alldeles tyst förutom köksklockan som tickade dovt i bakgrunden.

Trots