Solitude

By Ma Oftedal

Ma Oftedals uppväxt präglas av osäkerhet, utanförskap och ett komplicerat förhållande till religion. Med en handelsresande pappa flyttar familjen ofta och när de väl köpt en villa hoppas Ma att det är där de ska bo för alltid. Så blir det inte. Istället händer en rad olika saker som ska komma att påverka henne under lång tid framöver. Hon drabbas av svår sjukdom, blir gravid och tvingas ta itu med både panikångest och cellskräck. Inom sig bär hon sin andlighet, den ännu formbara tron och relationen till Gud. Vad är meningen med allt som händer? "Solitude" är Ma Oftedals berättelse om livet och om dimensionerna vi inte alltid ser eller förstår oss på. Vi får följa henne på resan från barndom till moderskap, i sökandet efter inre ro och högre förståelse. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 28, 2021
• ISBN: 9788726859492

Book preview

solitude.

Första delen

Say, you’ll share with me

one love, one lifetime

Lead me, save me

from my solitude.

Ur Phantom of the Opera

I min familj var man inte religiös. Denna typ av livstolkning var något man varnade för. Vi umgicks inte med religiösa, jag kände inte ens någon.

Man gjorde skillnad mellan religiösa och troende. Mormor och morfar var troende. Själv ansåg jag dem vara synnerligen religiösa. Det fanns inte någon tvekan om den saken.

På nattduksbordet mellan sängarna hade de en svart psalmbok som de läste högt ur vid sin dagliga morgon- och kvällsandakt. Jag bevittnade tilldragelsen en gång, bakom draperiet. Upplevelsen var obehaglig och jag blev rädd. Mormor blundade och suckade och på morfar rann tårar.

Jag var ganska rädd för dem i vanliga fall också. Man skulle vara mycket tyst, snäll och god hos dem.

I deras gammaldags hem med mörka möbler fanns endast en barnvänlig sak — ett Kinaschack. När vi kom på besök, en eller två gånger om året, väntade jag alltid på det ögonblick då morfar skulle gå fram till det stora skåpet och ta fram spelet. Det var välbevarat, men kartongen började bli sliten. Morfar hade knutit ett snöre runt asken, på ett egendomligt sätt.

Eftersom vi alltid stannade flera dagar och inte hade något annat att göra blev jag en mästare i Kinaschack. Jag satt för mig själv och lade upp system och gjorde komplicerade mönster med de färgade kulorna.

I pensionärshusets källare fanns ett litet rum som bland annat användes till gudstjänster. Morfar var kyrkvärd och ibland blev jag tvungen att följa med. Det var påfrestande. Jag satt alldeles stilla, av skräck för att göra fel mot det där religiösa som för mig var liktydigt med stränghet och straff.

Det hjälpte föga att jag fick beröm av mormor för att jag hade varit snäll. Mormor tittade alltid så konstigt på mig. Hon sade att jag hade starka friska tänder och att jag började bli stor nu, så det var mycket att passa sig för. Jag förstod vad hon menade och kvaldes över hennes tankar om min växande kropp. Jag avskydde när hon talade på det viset.

Jag tappar taget och faller bakåt i vatten. Famlar efter den svarta gummiringen, men är redan helt under vattnet. Jag ser en ljusstråle trots att jag fallit i djupt vatten. Jag vet att jag ska dö nu. Känner vattnet fylla näsan, munnen, halsen, lungorna. Mörker. Men så många ljusstrålar! Tränger solen ända ner hit? Nej, Gud är här! Gud är här i ljuset.

Hör röster som skriker. Skakas, kräks, värk i huvudet och bröstet. Armar som håller om. Minns ännu ljusstrålarna rakt genom det djupa vattnet.

Man fick höra historier om de religiösa. Mamma berättade ofta en sådan historia från sin ungdom. En sommar hade hon varit anställd hos en präst, som jungfru. I prästgården fick hon slita hårt, rensa långa blomrabatter och gödsla med människobajs. Den prästen var mycket religiös.

Det fanns undantag. Frälsningsarmén var i och för sig också religiös, men de ansågs dock göra nytta, vilket var en förmildrande omständighet. Det kunde till och med hända att jag vid jultid fick lägga en slant i en kokande gryta. Det var med en blandning av skam och triumf jag vågade göra det. Dessa religiösa hybrider spelade och sjöng på torget. Mamma drog mig snabbt förbi, fast jag ville lyssna. Jag lärde mig att religiösa också kan vara farliga, om man går för nära.

Jag ser det mörka, kalla vattnet bakom min rygg. Det är långt dit ner och jag är upptryckt mot ett broräcke. Någon skakar mig och hotar att kasta mig ner i vattnet.

Finns det ingen som kan hjälpa mig? Som kan ta mig bort härifrån? Långt, långt bort.

Redan som mycket liten upplevde jag starkt Guds närvaro. Jag och Gud visste saker som inte gick att berätta. Det handlade mycket om dom utanför, människor det var synd om. Jag såg alldeles för tidigt och tydligt dessa stackare: ensamma, sjuka, fattiga, handikappade, smutsiga, retade, frustrerade, sargade, kvaddade, onda, desperata, fula, galna, kriminella, fulla, nervösa, förvirrade människor. De var många.

När jag läste böcker eller såg på TV var det alltid dessa stackare som trängde sig fram mellan raderna och ut ur TV-rutan. Gud såg dem också, och vi grät tillsammans och Gud sa att det fanns mycket lidande på Jorden. Alldeles i onödan. Jag höll med och bad varje kväll under täcket: Det går en ängel runt vårt hus. Han bär på två förgyllda ljus. En bok han har uti sin hand. Nu somnar jag i Jesu namn.

I Norrland hos farfar och farmor mötte jag aldrig det religiösa. Möjligen handlade det om klasskillnader. Dock döptes, konfirmerades och begravdes man i kyrkan.

Min pappa växte upp på landet, där liv och död var något naturligt och den existentiella ångesten kunde jagas ut eller huggas bort i skogen.

Detta var dock inte liktydigt med att stränghet inte fanns. Farfar hade aldrig tillåtit någon i den stora familjen att tala vid matbordet. Hela syskonskaran fick tidigt bidra till livets uppehälle, genom arbete och plikt. Farmor var mild och nästan blind, farfar lång och tystlåten.

Men kusinerna man träffade på släktmöten där uppe gav livet färg och fläkt. Vi hittade skatter på ladugårdsvinden, byggde gångar under meterhöga snötäcken och fiskade på isen. Man släpptes lös och kom in först på kvällen.

Vi kusiner var så många att ingen varken orkade eller kunde hålla reda på oss en i taget. För mig var det en mycket stor frihet att tillhöra denna stora grupp barn som alla bodde i det exotiska Norrland, och lämnades ifred att leka och ge sig ut på äventyr.

Jag har aldrig, under min barndoms möte med det religiösa eller som vuxen, sett något enda samband, någon enda beröringspunkt mellan det religiösa och min Gud. Medan det religiösa söker särskilja, manipulera och trycka ner, så vill min Gud församla, befria och upprätta.

V i flyttade mycket när jag var liten. Pappa var handelsresande i textilbranschen. Eftersom konjunkturerna för svensk textilindustri dalade under femtio- och sextiotalen, fick vi bo där det fanns arbete.

Att växa upp med en handelsresande pappa innebar att vi såg honom ungefär var fjortonde dag, på helgerna. Ibland kunde det dröja en månad.

Jag älskade min pappa. Honom gav jag alla de egenskaper en idealisk pappa skulle ha.

Han skrev alltid en lapp och lade under min huvudkudde innan han reste. Godnatt, lilla pyret kunde det stå.

När han kom hem hade han godispåsar med sig till mig och min bror. Pappa var alltid snäll. Men jag vet ännu inte riktigt vem han var.

På helgerna fick man gå och köpa kvällstidningen åt honom. Det var ett så viktigt uppdrag att jag kunde gett mitt liv för att leverera tidningen så fort som möjligt. Ofta fick man en liten slant att köpa godis för.

Pappa var mycket lättsam. Som handelsresande från Kiruna till Trelleborg var han van att ta folk. Han berättade roliga historier och kunde deklamera Fröding. På stan lyfte pappa på hatten för alla han kände.

Jag minns att han luktade snus och svett.

Jag sitter inlåst i en klädkammare. Det luktar skor och instängda textilier. Jag sitter här för jag har gjort något fel, något otillåtet. Kan inte minnas vad.

Jag känner på dörren igen. Den är verkligen låst. Bultar och ropar, ingen kommer. Skriker, känner mig vettskrämd. En röst utanför som ropar tillbaka att jag ska skickas till uppfostringsanstalt och barnhem, för jag är inte snäll.

— Nej, nej, viskar jag och slår mig illa mot dörren.

— Be om förlåtelse!

Men jag vet inte vad jag gjort. Vad har jag gjort? Mörkret blir till våta, strypande händer. Ljusknappen finns utanför, på andra sidan.

— Snälla, tänd lampan!

— Be om förlåtelse!

Gud, Gud, min Gud! Världen är galen. Allt är fel, ingen finns att lita till. Gud, sänd dina änglar! Det är allvar, Gud!

Utanför skriker någon: Nu ringer jag till uppfostringsanstalten, så dom får hämta dig. Vi kan inte ha dig här över jul …

Genom dörren till klädkammaren hör jag hur ett telefonnummer slås.

— Hallå! Är det uppfostringsanstalten? Jag har ett mycket elakt barn här. Kan ni komma och hämta henne? Hur gammal, undrar ni? Sju år.

Mitt hjärta krossas som ett duralexglas mot ett betonggolv. Jag har inga tårar kvar, bara ett hål. Ett svart hål.

— Förlåt, förlåt, förlåt …, ropar jag i en dödens förtvivlade dal.

Lampan tänds, nyckeln rasslar. Men vad hade jag gjort för fel?

I min familj var vi inte religiösa, men man var med i scouterna. Min älskade bror åkte på läger, både till fjällen och Skåne. Han konfirmerades i scoutskjorta och mina föräldrar var ärligt och uppriktigt engagerade.

Trots att tunga ord som Gud-och-fosterlandet uttalades kändes det inte religiöst. Upplevelsen var gemenskap och jag längtade efter att själv få vara med. Bli scout. Bli blåvinge. Tillhöra.

I skolan hade man kristendom. Begreppet kristendom berörde mig inte. Kristendomsplanscherna var fula, overkliga och främmande. Jag minns särskilt en, när Jesus-från-Nasaret uppväcker Lasarus. Bilden innehåller mycket blått. Till höger står Jesus-från-Nasaret med händerna lyfta. Från en öppen dörr kommer en mumieliknande gestalt ut och till vänster står skräckslagna människor med uppspärrade ögon och munnar.

Jesus-från-Nasaret hade fått en rutten, död människa att bli levande igen. Det var förfärligt.

Jesus-från-Nasaret gjorde andra saker också. Han sa till en lam att stå upp och ta sin säng och gå. På bilden firades den lame ner genom en lucka i ett tak. Det verkade ha skett i Indien eller Palestina eller kanske Ryssland. Lika avlägset för en sjuåring som månen.

Värst var bilderna med det hängande huvudet och den nakna, sargade kroppen. Det var också Jesus-från-Nasaret. På korset. Den bilden berörde mig, fick mitt hjärt att blöda och känna igen. Han var också sådan — en som är utanför. Det gick inte ihop.

Vi hade en julkrubba som kom från Österrike och var hitsänd av flyktingar som mina föräldrar hjälpt under andra världskriget. Jag älskade att möblera i stallet. Göra det fint för människorna som utvalts att företräda en helig familj. Änglar, herdar och kungar fanns också där, samt det märkligaste av allt — Bethlehems stjärna. Den evigt strålande morgonstjärnan som var tecknet, beviset på att Messias kommit. Messias och barnet hörde ihop. Hur förstod jag inte, men barnet i krubban var julens mening och mysterium.

Vi gick i kyrkan vid advent eller jul. Där fanns det religiösa. Men sångerna och musiken bringade, tvärs igenom stränghetens labyrinter, ändå ett budskap från Gud. Om frid.

Jag kände igen några flickor i kören. Bekantas barn, några år äldre. Hade sett dem på kalas. Att tillhöra domkyrkans kör hade en hög och ärorik status. Jag ville också tillhöra. Bli berömd och uppskattad. Få sjunga i lång, blå kåpa med vit krage. Skrida mittgången fram i led, med långt hår utslaget över axlarna.

Jag är omgiven av många människor, ser inte riktigt klart … det är en kör. En gigantisk kör med tusentals människor, kanske miljoner.

Vi står i en halvcirkel. Jag är totalt uppfylld av lycka. Det finns ingen tid. Inga begränsningar. Min röst är gränslös, tonerna klara och starka. Det finns ingen strävan, ingen riktning. Allt är uppfyllt, här ska jag tillhöra och sjunga alltid. Tonerna och sången böljar, sväller ut och kommer tillbaka.

Det är vitt och sandfärgat. Starkt ljus i bakgrunden. Vi sjunger för Honom och för varandra. Vi sjunger för sången och för tonerna, för det eviga och för kosmos oändlighet som vi alla besitter. Det är här och nu, men ändå evigt. Det är visionärt men ändå fullständigt transcendent.

Är jag en ängel? Nej, de är också här, men jag är jag och det finns inga relationer annat än till den strömmande sången som forsar likt vårfloder ut i havet, som upplöses i dimma och regnar över bergen, som låter vattnet strömma ut i havet …

Det bubblar av glädje och kokar av lust — till sången och tonerna. Är det sant eller drömmer jag. Jag drömmer inte, men är heller inte vaken.

Natten har aldrig varit min vän. Mörkret har påmint mig om det svarta hålet — tomheten. Döden är inte tomhet, döden är en gräns. Jag längtar så starkt att bröstet vill sprängas.

Nu vet jag att jag tillhör, men inte här. Inte på Jorden. Det gör mig ensam.

M in fröken ville tala med mig. Jag gick i andra klass. Hon var både vacker och god och ingen man var rädd för, men nu dunkade hjärtat av skräck. När de andra gick stannade jag kvar i det tomma klassrummet.

Fröken var orolig för mig. Märkte att jag förändrats. Undrade om jag inte mådde bra. Jag började gråta. Försökte låta bli, men kunde inte.

— Kom hit till mig, sade hon bakom katedern och sträckte ut sina armar. Inga fler ord blev sagda. Hon hade sett mig. I hennes famn grät jag ut och visste att vi nu hade en pakt av outtalad tillit. Gud var där.

Kort tid efteråt spelade vi brännboll och jag fick slagträet i pannan med våldsam kraft, strax ovanför ögonbrynet. Många skyndade fram, tröstade, bar in, pysslade om, mamma och pappa kom. Min bror köpte godis. Trots den gigantiska bulan och hjärnskakningen mådde jag bra. Kopplade samman sjukdom med uppmärksamhet.

Jag hade ständigt luftrörskatarr. Hostade. Kräktes på nätterna. Lärde mig dock att vika undan mattan på golvet sekunderna innan.

Sedan blev jag elitgymnast. Läste dikter hos farbror Sven i Radion och mannekängade i skyltfönster. Sjöng på tillställningar och var klassens populäraste person. Ordnade med klassfester, basarer, skoldans och insamlingar. Men hålet växte.

Familjen köpte villa. Det blev sjätte flytten på sex år. Äntligen hade vi kommit fram till Målet. Här skulle vi bo och vara. Inga fler uppbrott, inga fler avsked. Jag fick ett fint rum och en hund, började i scouterna och lilla kyrkokören. Vi blev ett härligt gäng tjejer som upptäckte livet och den första skira kärleken. Bildade syförening som våra mödrar. Trygghet och glädje. Hålet växte.

En av de första dagarna på sommarlovet var vi och badade. På kvällen skulle vi gå på vår första popkonsert i Folkets Park. Vi var tretton år och köpte Bildjournalen varje vecka. Pappor skulle skjutsa och hämta. Jag hade just lärt mig dyka. När min kropp skar genom vattenytan måste något gått fel. Huvudet slog hårt mot botten. Jag kände mig yr, men kom upp på stranden. Hade egentligen inte ont, men var fortfarande yr.

Vi cyklade hemåt och var