Älskad

By Ma Oftedal

Om bara några dagar ska Valter prästvigas i Stockholms Storkyrka, men inom honom växer en allt större osäkerhet. Är detta rätt väg för honom? Vill han verkligen viga sitt liv åt kyrkan? Under ceremonien blir tvivlen så starka att han inte kan fullfölja den, och under de följande veckorna genomgår Valter stridiga tankar och känslor kring livets mening. I sitt sökande efter svar finner han stöd från studiekamraten Mia, som på flera sätt skiljer sig från de andra teologistudenterna. Känslorna för Mia blir allt djupare och tar snart en annan form; sakta men säkert utvecklas vänskapen till kärlek. "Älskad" är Ma Oftedals debutroman och är en berättelse om kärlek mellan två unga människor som väljer att gå olika vägar i livet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726859508

Book preview

Första kapitlet

Det luktade starkt av ylle och stearin. Strålkastare var tända mot Göran och Draken, predikstolen och högkoret. Vapenhus och dörrslussar höll kylan ute. Även norra läktaren började fyllas av besökare. Pälsklädda började knäppa upp. Vid Olaus Petri-kapellet stod folk utefter pelare och väggar. Ändå var det en hel halvtimma kvar. Silverkandelabrarna glimmade i halvdunklet och altaret var påklätt för fest. Närmast korskranket satt anhöriga, vilkas stolar för länge sedan varit reserverade. Gudstjänstvärdar bildade häck mot den sektorn och alla som gjorde anspråk på att komma förbi, kontrollerades genom biljettuppvisning. Stämningen var förtätad och förväntansfull. Nere vid de västra dörrarna stod ett par fotografer. En kyrkvärd förklarade lågmält för Svenska Dagbladets reporter, att de i år var sexton stycken. En ovanligt hög siffra, högre än på många år, visste hon att berätta.

– Det är nye biskopens första prästvigning, men det ska nog gå bra. Han har ju varit med ett tag. Han har erfarenhet av kandidater sen många år, fortsatte kyrkvärden.

Fortfarande strömmade folk in. De lite sena, försynt och med mössan i hand. Klockorna började ringa. Kören gjorde sig redo för procession och stora orgeln brakade lös.

– Nu kommer de, ropade kyrkvärden till.

Valter vaknade redan klockan sex. T-shirten klibbade på ryggen. Det hade varit en orolig natt. Flera gånger hade han vaknat, med mardrömmar värkande i minnet. Svarta män hade bakbundit hans händer öch kastat honom i ett mörkt vattenhål. Otäckt. De obehagliga bilderna och associationerna fortsatte, trots att han var vaken. Det gamla grubbleriet plågade honom:

– Du vill ju inte Valter! Inte har du heller längre den rätta tron. Gör det inte!

Han tittade på klockan bredvid sängen. Fem timmar kvar att ångra sig på. Men de bedövande klyschorna vann igen:

– Se det som ett kall, Guds ledning och mening. Kallad, Valter! Kallad av Gud!

Hans egendomligt effektiva förträngningsmekanism rullade igång. Livet var en film, där han ömsom regisserade, ömsom spelade olika roller. Det hade sagts om honom att han redan som barn haft livlig fantasi, varit en drömmare. Det var bara Valter själv som visste hur det hela en gång börjat: en kväll på väg från knatteträningen fick han se en gammal man bli misshandlad under en viadukt. Terminen innan hade en jämnårig skolkamrat blivit överkörd av en asfaltvält just där. Som förlamad stod han nu och såg det otäcka överfallet nå sin kulmen. Det kunde inte vara verklighet, det måste vara film.

Tystnad! Kameran går! Klappa!

Och i kameraobjektivets perspektiv hade han gått närmare, zoomat in detaljerna och sedan sprungit sin väg.

Tystnad! Kameran går! Klappa!

Dimfilter hade adderats, slow-motioneffekter lagts till. Den otäcka verkligheten blev en intressant filminspelning och kameran hade fortsatt gå, år efter år. Klappa!

Prästvigning om fem timmar. Sexton teologers mål, efter fem år av studier och kamp. Denna magiska vigning, som skulle få dem att bli bärare av Guds Ord och förvaltare av de heliga sakramenten. De skulle iklädas en helig identitet, de skulle bli präster. Ett åtråvärt mål, en dag av högtid och nåd.

Visserligen hade Valter åtskilliga gånger hört, att man den sista terminen kunde drabbas av starkt tvivel. Inte alls ovanligt, men det gick över. När tvivlets vindar ven runt hans trosknutar, hade han som god teolog bett om själavårdande samtal, men det han fått blev bara ett upprepande av facit. Svaren var redan givna innan frågorna ställts. Svaret var Jesus, men vad var frågan?

Rädslan han mötte hos andra, då han ställde de obehagliga frågorna, skapade bara fastare positioner. Ingen vågade på allvar möta honom i tvivlet.

Någon hade försökt:

– Sådana präster som du behövs, Valter. Som vet vad tvivel vill säga. Jag ska be för dig.

– Men, försökte han säga, det är inte tvivel – det är otro. Jag tror inte längre. Allt har dött och jag kan inte gå vidare. Det vore inte rätt.

– Du tvivlar som vi alla gör i perioder. Det är begripligt inför den stora uppgift som väntar. Men det är sunt, Valter. Ödmjukt och realistiskt. Fatta mod, broder! Du kan inte svika Gud nu, så här nära inpå. Fatta mod, du blir nog till slut en bra präst.

Valter insåg att det var meningslöst att tro att någon skulle förstå honom. Visst skulle han kunna bli en bra präst, men han ville inte. Kunde inte. Fanns det ingen möjlighet att få ångra sig, hoppa av?

Sista månaderna hade han släpat sig fram. Släkt och vänner blev högtidligen och personligen inbjudna till prästvigningen. Han hade kunnat stå ut med återbud till släkten, men i garderoben hängde denna morgon hans skräddarsydda prästkaftan. Den hade kostat honom närmare tre tusen kronor. Det grämde honom. Det var kaftanen som fick honom att hänga kvar. Tystnad! Kameran går! Klappa!

Dagarna hade gått, kameran hade rullat och sista tiden hade han varit med i en film om en tvivlande teolog. På duken slet han helhjärtat som pastoratsadjunkt i sin församling. Han var barfotaprästen i storstadens förortsslum. På kvällarna satt han i skrivbordslampans kalla sken och fördjupade sig mer och mer i Guds Ord, för att bli bättre rustad i den hårda kampen om människornas själar. Men till sist var det i mässans heliga sakrament han fann frälsningens mysterium. I brödet och vinet mötte Kristus hans själ och kropp. Inför församlingen hade han knäfallit och vittnat om sin underbara insikt, den starkaste av uppenbarelser. Flera församlingssjälar grät öppet och han blev för dem reformatorn och de älskade honom högt så länge han levde…

Medan Valter gick ut på toaletten tänkte han att bara en dag till måste han spela med. Kanske var det ändå så, att den nervositet och osäkerhet som drabbat honom dessa sista månader berodde på att han nu var vuxen och skulle ta sitt ansvar. Kanske skulle han efter prästvigningen bli samma gamla Valter som längtat efter att tjäna Gud och medmänniskorna? Kanske?

I minnet letade han efter något bibelord att vila de värkande tankarna kring, men ingen av alla dessa våldtagna meningar gav honom denna morgon någon tröst. Klyschor var de, som sakta kvävde livet och gjorde tron till en plockad höna, färdig att kryddas och grillas. Gott! Gott! Lättuggat och anständigt.

När han spolade toaletten, kom den gamla väckelsesångens ord klingande:

Härligt sången där skall brusa, starkt som dånet av en vattuflod…

Var då? tänkte han. Jo, i himlen. Tanken och tron på den fullkomliga existensen var osmaklig. Gator av guld för dem som redan hade allt. Hur kunde folk fortfarande tro på sådant? Han ville i alla fall inte dit. Himmel och helvete – gamla myter om människans längtan och rädsla. Men om allt var myter, då behövdes inte någon Gud. Då fanns ingen Gud. Allt var bara en projektion av mänskliga drömmar och farhågor. Javisst, så var det.

Tandkrämen hamnade bredvid borsten och föll ner i tvättfatet. Utan att riktigt tänka sig för gjorde han ett kors med krämen mot porslinet.

– Korsfästa människor på döda träd, det är vad de är, sa han högt.

Som i trans började han klä på sig; rena kalsonger, svarta strumpor, svarta byxor, skjorta och rundkrage. Till sist knäppte han alla knapparna i prästrocken. Det var för sent att ångra sig. Spegeln såg en ung man, lång och mörk, attraktiv och elegant. Det lockiga håret lagom ovårdat.

– Dom kommer att älska mig, tänkte han. Jag får ta det så. Nu kommer andra akten, tredje scenen. Tystnad! Kameran går!

Han slog numret till Mia för att höra om hon var vaken och redo.

Saga Bergström var också uppe tidigt denna morgon. Håret hade hon tvättat och rullat på rosa plastspolar, fastsatta med nålar. Nu skulle hon sätta sig i torken. Spolarna skavde och hårnätet var trasigt lite här och där, men i dag tänkte hon inte på det. Hårtorken var av den gamla sorten som man skruvar fast i ett bord. Konstruktionen passade inte riktigt, så hon fick lägga en bok emellan. Anordningen som man skulle höja och sänka med var trasig, så för att komma inunder fick hon sätta sig på kökspallen. Huven var av blekblå bakelit och den hade tjänat in många hundralappar åt Saga. En väninna hade berättat att det nu fanns huvar som man kunde koppla till dammsugarens luftintag. Det var ju fiffigt.

– Undrar vad dom kostar och om det går att dammsuga samtidigt, tänkte Saga.

Saga Bergström var femtiosex år och levde ensam. För fjorton år sedan hade hennes man lämnat henne. Det var den klassiska historien. Övergiven hustru utan utbildning och självförtroende med två små barn förväntas klara sig själv. Men det gick. Visst gick det. Det går att resa sig. Gudskelov hade det aldrig varit några problem med barnen. Valter hade bara varit tretton, Annika femton. Hennes dotter hade numera man och barn – Lillen var Sagas allt. Valter hade kommit med i kyrkan efter konfirmationen och hans värld var främmande för henne. De hade ändå aldrig mist kontakten. Ibland undrade hon om Valter verkligen ville bli präst, om han skulle passa in. Sista tiden hade han verkat så aggressiv mot kyrkan. Det var så mycket hon skulle velat fråga honom, men inte vågat. Hon kände inte orden, kunde inte språket. En gång hade hon tagit mod till sig och frågat om han var lycklig.

– Lycka, mamma, kan inte vara ens mål, hade han svarat.

Hon förstod sig inte riktigt på det där med tron och religionen. Det verkade så tillkrånglat och onaturligt. Men hon beundrade sin Valter. Han hade verkligen gjort det bra, tyckte hon.

Hon skulle vara i Storkyrkan minst fyrtiofem minuter innan, hade han sagt. Hennes arbetskamrater hade frågat henne, hur en prästvigning går till, men hon visste inte heller. Högtidligt skulle det i alla fall bli. Saga såg nästan mest fram mot lunchen hos biskopen efteråt. Tänk, vad mycket hon skulle ha att berätta på jobbet i morgon!

Valter ville inte ha någon bjudning hemma. Han skulle hem till Mia Ljungholm på kvällen, hade Saga förstått. Ett tag trodde hon det var något mellan dem, men Valter hade sagt att de bara var vänner. Kanske det var tur i alla fall. Hon var ju nästan tio år äldre och verkade mycket erfaren. Grannarna på landet hade skvallrat och berättat att Valter och Mia sovit över där en natt i höstas. Men nu för tiden gick visst det också an. Men Mia betydde mycket för Valter, det visste hon, och hon accepterade Valters vänner.

På hennes tid hade det minsann varit annorlunda. Aldrig var man väl god vän med det motsatta könet. God vän var man med sina väninnor men knappast med några unga män, och det skulle varit otänkbart att åka på landet på tu man hand med en grabb, som var sk god vän. Helt omöjligt! Men tiderna förändras. Kanske var det någon sorts kristen kärlek de hade till varandra?

Saga hade träffat Mia en gång hemma hos Valter. Hon hade varit över med lite nybakat, men sonen hade just gått ut. Eftersom hon hade nyckel gick hon in och bara sekunden efter hon stängt igen dörren om sig, hörde hon hur ännu en nyckel sattes i låset. Hon vände sig för att överraska Valter – men det var Mia som kom över tröskeln. Det blev några förvirrade ögonblick. Saga kände sig dum och lite förödmjukad.

– Åh, förlåt, hade Mia sagt. Jag gick bara rakt in. Är inte Valter hemma?

– Nej, men det ligger en lapp här om att han strax är tillbaka, hade Saga svarat.

Så fånigt! Hon hade trott att lappen var till henne. Hon kände sig verkligen dum.

– Jaså. Jag heter Mia Ljungholm och är studiekamrat till Valter. Jag ska inte störa. Hälsa honom så gott. Skulle bara säga hej inför påsken. Vill du vara snäll och lämna honom den här lappen. Det är mitt telefonnummer nästa vecka.

Saga hade bara nickat, men inte svarat något. Hon blev så totalt överrumplad. Varför hade inte Valter berättat att han stod denna flicka så nära? Ja, flicka var hon ju knappast – mogen kvinna snarare. Och nyckel hade hon också. Saga kände sig övergiven.

När hon frågat Valter senare, hade han bara skrattat och svarat:

– Men mamma, Mia är bara en vän. Ja, en god vän, kan man säga. Vi har känt varandra i tre år och det har inte funnits någon anledning att berätta om henne. Hon är vacker och intressant, men inte min flickvän. Hon har sällskap med en annan man som bor i Göteborg och Mia och jag träffas rätt ofta. Är du nöjd med svaret, mamma lilla?

Det var hon egentligen inte alls. Men jösses, hennes son var inget barn och hon borde inte lägga sig i hans privatliv. Det var i alla fall konstigt att hon hade nyckel till hans lägenhet och sovit över med Valter på landet.

– Asch, vad har jag med det att göra, tänkte Saga under sin bakelithuv. Men nu var det för varmt där under! Hon ryckte ur sladden och ålade sig ut. Skulle hon kanske skaffa en ny torkhuv ändå? Innan hon satte på kaffet tog hon fram sin nya dräkt. Det kändes lite pirrigt.

– Bara man inte gör bort sig vid lunchen, tänkte hon och plockade omsorgsfullt ur spolarna.

Prästkandidaterna var samlade i det stora väntrummet under Själakoret, alla mycket medvetna om att detta nu var stunden. Männen hade bytt om till mässkjorta i sakristian, kvinnorna i Själakoret. Där hade det deodorantats och sprayats, sminkats och kammats. Kön till toaletten verkade aldrig bli kortare.

– Du, jag fattar inte när dom ska sätta på oss stolorna och mässhakarna?

– Titta i handboken, svarade den äldre teologen sin blivande yngre prästkollega.

– Åh, jag är faktiskt darrig! Tänk om man svimmar!

– Då bär dom väl ut dig, skrattade en annan.

– Jag har fastat i fyra dagar, så jag är ganska matt. Tänk om jag svimmar?

– Varför har du fastat? frågade den äldre.

– Jesus gjorde ju det, när han skulle förberedas för sin tjänst som Guds Son. Det är en sorts andlig styrkeuppladdning.

– Kanske ändå inte särskilt klyftigt. Vi har tjugo grader kallt ute och du är varken Jesus eller Guds Son. Försök att få något i dig människa! Annars är jag övertygad om att du svimmar.

Men för den yngre handlade det inte om världslig föda. Det handlade om att rätt förbereda sig för den stora uppgiften. Och då hjälpte bara Guds Ord och de rekommendationer en troende kunde finna i detta levande ord. Alla de heliga profeterna hade fastat. Alla hade de renat sig inför den stora kallelsen. Han var övertygad om att han gjort det bästa inför dagens ofrånkomliga slutmål – prästvigningen.

– Man lever inte bara av kött, svarade han svagt den äldre.

Stiftssekreteraren hade nu kommit.

– Låt oss samlas för en snabb genomgång, sa han.

Han slog upp handboken.

– Först blir det procession under orgelspel. Under högmässan sitter ni längst fram till höger i reserverade bänkar. Stiftssekreteraren hade varit med många gånger och hans genomgång gick på oljig rutin.

– Nu är det snart dags, så lyssna uppmärksamt!

Valter hade också klätt om. Han råkade fastna med ena ärmen på mässkjortan i bältet och när han drog alban över huvudet korsades armarna och han satt fast. I spegeln såg det ut som om han fått på sig en tvångströja. Kåge kom till hans hjälp.

– Men Valter, du har ju fastnat. Låt mig ta dig loss!

– Ja, tack.

Kåge Lindgren tittade honom djupt in i ögonen.

– Så blek du är, Valter. Hur mår du egentligen? Har du sovit dåligt i natt?

– Ja. Jo, jag är nog ganska trött. Kanske jag skulle dricka lite vatten.

Munnen kändes som sandpapper och hjärtat dunkade hårt. Toaletten vid sakristian hade den gamla inredningen kvar. Sitsen var av trä, fräsch och nyfernissad. Inga plastmuggar i hållare, utan gamla hederliga ihopveckade pappersmuggar, som funnits kvar länge även på tågen. Om man vecklade ut dem, blev det en rund pappersbit. På gymnasiet, mindes Valter, hade han haft en klasskamrat som häftat ihop hundratals muggar och gjort en globformad lampa av dem. Samma klasskompis hade ständigt gjort galna experiment. Bara för att förvissa sig, hade han släppt ut levande pirayor utanför Muskö. Hans teorier stämde – de dog.

– Kåge, har du några halstabletter?

– Jodå, känn i min rockficka.

Valter gillade verkligen Kåge. Inte som bästa vän eller så, de var mycket olika. Men Kåge var äkta, en seriös människa. Säkert skulle han bli en bra präst. Kåge sa alltid ifrån när han tyckte saker gick orättfärdigt eller felaktigt till. Oavsett vem eller vad det gällde. Egentligen var det inget modigt med det, han var bara sådan. Men de flesta uppfattade det som om han hade stort kurage. Alla gillade faktiskt Kåge. Förmodligen skulle